Sven-Ove Svensson – Sida 99

En dag på ”Skidbibblan”

En dag åker jag till Deje, eftersom några jag känner vill åka utför och behöver låna grejor. Mitt mål är ”Skidbibblan”. Nu växer den för fullt över landet, föreningen Fritidsbanken som några entusiaster i vår kommun startade.

Entusiaster med hjärta.

Februari i Mellansverige. En sådan där grå vardag som moderna medier normalt har svårt att klara av. Den passar inte riktigt in på nyhetsdefinitionen. Fast det här vardagsprojektet har lyckats bra med att skapa uppmärksamhet.

– Tänk va’ många som har fått hjälp, säger Sven-Erik Persson och bjuder på kaffe. Sedan berättar han om elever som förr stannade hemma från idrottsdagarna, eftersom de inte hade råd med utrustningen. Om ungdomar på HVB-hemmen som nu kan vara med och åka skidor eller spela fotboll. Om barnfamiljer som sparat pengar på att slippa köpa nytt.

30 mötesplatser
För fyra år sedan invigdes den första Fritidsbanken i bruksorten Deje. Då hade insamlingen av fritidsutrustning pågått några månader och det var dags att börja låna ut grejorna. TV hade gjort reportage och folk tittade intresserat på det lilla tegelhuset på Korsvägen när de for förbi.

Utrustning hade de men skulle någon komma och låna? Svar ja, det blev succé och idén spred sig. I dag finns Fritidsbanken på 30 platser i landet och fler är på gång. Här kan du se vilka orter Dejeinitiativet nått hittills: fritidsbanken.se. På Facebook hittar du Dejeentusiasterna här.

Fritidsbanken är inte bara ett ställe där du lånar sportprylar, menar grundarna. Det är en mötesplats där villkoren är lika för alla. Det spelar ingen roll var du är född, hur gammal du är, vilket kön du har, om du är rik eller fattig, tjock eller smal. Alla får låna. Allt är gratis. Så har det varit sedan starten och så ska det förbli.

Fritidsbanken i Deje lånar ut en hel del, berättar de på sin Facebooksida. Skridskor, inlines, längdskidor, slalomskidor, pjäxor, snowboards, fotbollsskor, hockeyutrustning, cyklar, ridstövlar, skateboards, gymnastikskor, bärryggsäckar, liggunderlag och klubbor. Med mera.

Mer spontanidrott, bättre miljö
– Använder du bara skridskorna en gång vart fjärde år? Då är det väl bättre att de finns på Fritidsbanken, där de kan lånas ut och användas kontinuerligt, än att de bara tar plats i din källare? När det är dags att åka lånar du ett par. Helt gratis.

– Det är tack vare folk som tänker så som Fritidsbanken finns. Utan privatpersoner som skänker utrustning hade vi ingen verksamhet.

Om detta pratar Sven-Erik Persson och jag, medan han skruvar med ännu ett par slalombindningar.
– Hur mycket var det han vägde, sa du?
– Tretti kilo.

### Fritidsbanken lånar ut sport- och fritidsprylar gratis i två veckor.
### Föreningen tar vara på utrustning som privatpersoner inte längre använder. Det bidrar till ökad spontanidrott och ett hållbart samhälle.
### Fritidsbanken fick Årets hederspris på Återvinningsgalan 2013, Svenska Barnidrottspriset samma år och blev utsedd till Årets initiativ på Civilsamhällesgalan 2016.

Då ringer 80-talet

80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.
Vad svarar en på sånt?

Saken är den att 2014 fick vi fiber (tralla la) och där ville inte Telia vara med (suck) för de vill äga sin fiber själva. Vi fick lov att byta tv-leverantör och valde Canal Digital (lite sämre men fick duga). Box köptes, program begloddes kväll efter kväll. Det var om några bönder som ville bli gifta, om en tjock expert på tjuvar och om gråtande amerikaner som klappade gamla svenska skjul. Samt nyheter, sport, kultur, dokumentärer och natur (tralla la).

Efter två år hoppar Canal Digital av. Plötsligt är boxen vi köpt för dyra pengar värdelös men vi får gärna behålla den (*hurrar ironiskt åt valfriheten*).

Ny box, ny fjärr, nytt paket
I vinter var det alltså dags att välja igen. Vi kan fortfarande inte be Telia som var bäst men det finns andra som påstår att de tänker leverera. Tack tack. När jag kommer hem efter en vecka på annan ort står den där och glänser. Nya boxen.

Nu börjar en tid av studier. Vad har vi för kanaler? Hur funkar fjärrkontrollen? Finns det ingen Komma ikapp-funktion, lovade dom inte det?

Det är då 80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.

– Har vi dom?!!
Visst var 80-talet en besvärlig tid i min tankevärld, åtminstone sista halvan när egoismen började sitt intåg på allvar i fosterlandet. Samtidigt var det då jag lärde mig titta på kultserier som Doktorn kan komma. För att inte tala om Kvinnofängelset, gamla versionen med den liknande accenten och de blågrå färgerna.

Mitt i självstudierna hör detta 80-tal av sig. Vad som händer är att jag råkar knappa fram en kanal som har båda serierna. Jösses. Kult! Tv-historia! En lång stund sitter jag och frossar i axelvaddar, hockeyfrillor och flygande doktorer med gruset sprutande kring landningsställen. En karl bär till och med attachéväska, vart tog de klassmarkörerna vägen? Minns du vad vi kallade mobilen?

Hoppas hoppas hoppas att vi har Love Boat också.
Tralla la.

Har nån sett min nalle?

Lönknyckarfirmor

Har du sålt dig?

Det hoppas jag inte. Inte din själ. Däremot hoppas jag att du har kunnat sälja din arbetskraft. Vi gör ju det när vi får jobb och skriver på avtal med arbetsköparen. ”Jag ger dig mina musklers och hjärnvindlingars arbete, du ger mig en skälig lön den 25:e varje månad”.

Om du inte jobbar åt dig själv, vill säga.

Stal hans livs stund
Bensinfirman med det outtalbara namnet var fulare. Den tog vad den ville ha. Gratis.

– De har stulit mitt livs största idrottsögonblick, säger forne höjdhopparen Stefan Holm. Varumärkesintrång hävdar han. Bensinkedjan använde hans guldhopp i Aten-OS i en reklamjingel. Huvudpersonen kallas visserligen Stefan Wong och hoppar inte, han tankar bensin.

Du får inte använda någons bild eller namn i reklamsammanhang utan att den personen går med på det, förklarar Holm.

– Mycket får man stå ut med som offentlig person. Men ska ett företag tjäna pengar på mig utan min tillåtelse? Där går gränsen!

Fick aldrig chansen
Varför kommer jag att tänka på Volvo? För några år sedan köpte de Mando Diaos vackra inspelning av Strövtåg i hembygden och använde den i en bilreklam. Utan att fråga upphovsmannen Gustaf Fröding om lov.

Lagligt i det fallet, eftersom han varit tillräckligt död tillräckligt länge, men knappast moraliskt. Få av oss tror att Fröding ville att raderna om hembygden och den sjuke fadern skulle användas för att försälja fortskaffningsmedel.

Han fick aldrig chansen att protestera. Inte Stefan Holm heller.

St1? Uttalas det ”Stett” eller ”Stone” eller ”Sten”?
En gång frågade jag en anställd.

Hon visste inte.

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.

Varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar

Ser på nätet att debatten om journalister eller kommunikatörer fortsätter.
”Eller”? Den frågan är fel ställd.

Naturligtvis är det djupt beklagligt när lokalredaktioner läggs ner, när fotoavdelningar försvinner, lokala tv-redaktioner dör och centralredaktioner görs anorektiska. Ju färre journalister, desto sämre bevakning av våra makthavare, så enkelt är det. Varje organisation behöver sina revisorer, varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar.

Nu är det bara det att tidningsavmagringen inte är kommunikatörernas fel. Inte deras arbetsgivares heller. Det är fint att Forshaga kommun svarar sina medborgare snabbt på Facebook. Det är fint att Värmlandstrafik svarar på insändare. Men skadar granskningen gör det inte.

Dålig granskning beror inte på att fler och fler chefer inom offentlig förvaltning förstått att det är viktigt att informera och kommunicera med medborgarna. Inte på att deras kommunikationsavdelningar fått bättre resurser.

Det beror på svaga redaktioner.

… minuten efter att jag skrivit detta på måndagsförmiddagen läser jag nyheten. NWT-koncernen köper Värmlands Folkblad. Slut med två självständiga länstidningsföretag, det blev vi sist i landet med här på trakten.

Suck.
Skitvinter.

Två egna underhållare

1.
”Egen och tvär karl, tvång, press, makt, hård metod”.
Var det inte det jag trodde. Nynorska språket har genomskådat Trump för länge sedan.

Jaså gevärskolv också.
Stackarn.

2.
År 2011 köpte underhållaren Kjell A Nordström ett 19 kvadratmeter stort hus innanför ringmuren i Visby för 2,95 miljoner kronor, skrev DN. En miljonkåk på det Gotland han hånar när han inte hånar Värmland.

19 kvadrat. Ont om skräpyta.
Stackarn.

Noggrann undersökning av en sur

Jag har en grundlig jäkel inom mig. Ibland slår han till, nu har det hänt igen. Så i vinter har jag läst på & lyssnat & lyssnat igen & läst på.

1. Läst Bob Dylans roman Tarantula
Grattis, ni som också gjort det. Vi är uthålliga typer vi. När du väl hittar rätt läsart är Bob Dylans roman en fin påminnelse om mitten på 1960-talet. Var det han som fick många av oss att försöka skildra kaos på samma sätt? Språket myllrar, precis som i hans låttexter från den tiden.

Med romanen följde en CD med Klas Burlings berömda radiointervju med Dylan från 1966. Till slut släpper sångaren och textförfattaren faktiskt greppet och börjar svara, fast det tar tid.

2. Lyssnat mig igenom hans låtar
Att lyssna på låtarna tog också ett tag men med hjälp av många koppar kaffe och en god fåtölj har jag nu lyssnat mig igenom hans produktion. Vartenda album som Spotify hittar. Där finns de heroiska åren på 1960-talet och mycket annat hörbart men också en och annan förfärlig produktion.

När det var klart har jag flitigt repeterat godbitarna (till och med den låt jag orkar höra igen från julskivan). Hans musik duger fint till en spellista.

3. Hört Johan Norberg tala om Dylan i radion
En kväll lyssnar jag på musikern och Vi-krönikören Johan Norbergs inlägg i Jazzradion om Dylan. Den litterära ambitionen finns hos Bob Dylan för den som orkar lyssna, tycker Norberg. Texterna är helt enastående.

4. Läst Bob Dylans memoarer
2004 förvånade Bob Dylan många genom att ge ut Memoarer, första delen. Tanken är att det ska bli två delar till, när nu de kommer. Boken fick bra recensioner. Den är välskriven och börjar när han just har kommit till New York men berättelsen rör sig både bakåt och framåt i tiden. Vi får träffa en ung folkmusiker och hans läs- och musikupplevelser. Hur han slår igenom, skaffar familj och börjar kallas sin generations röst.

Den rösten vill han inte vara:

”Vad mig anbelangade tillhörde jag ingen, vare sig då eller senare. Jag hade en fru och barn som jag älskade över allt annat i världen. Jag försökte sörja för dem, hålla mig borta från bråk, men idioterna i pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete. Det var underligt. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara. Jag hade lämnat min hemstad för bara tio år sedan och ropade inte ut någons åsikter. Mitt öde låg längs vägen, med vadhelst livet kunde tänkas erbjuda, och hade ingenting att göra med att representera någon som helst civilisation. Att vara ärlig mot sig själv, det var hela saken. Jag var snarare en kofösare än råttfångaren från Hameln.”

5. Läst David Daltons bok om Dylan
Boken heter Det är inte mig ni söker – jakten på Bob Dylan. Den kom ut på engelska 2012 och berättar om en gåta till man som byter skepnad hela tiden. Vem är den riktige Dylan? Folksångaren, amfetaminhipstern, den nyomvände kristne eller någon av alla de andra identiteterna?

”Dessutom har han uppfunnit det mest underliga trick en eremit kan åstadkomma: att gömma sig fullt synlig på scenen de senaste tjugofyra åren”.

Boken ger ingen smickrande bild av personen Dylan men Dalton gillar honom likafullt.

”Vad han gör är att blanda livet och fiktionen till en berusande brygd känd som Bob Dylan, en skapelse så hänförande att vi fortfarande ställer den åldrande folksångaren till svars och jämför hans nuvarande förmåga med den hos hans fantastiska dubbelgångare. För att kunna förstå en så vansinnigt excentrisk och uppfinningsrik person som Dylan måste man ta hans självmytologisering, hans rövarhistorier, hans bisarra uttalanden och motsträviga synpunkter på lika stort allvar som de så kallade fakta vi har om hans liv.”

6. Besökt Dylan på webben

Först nämnde den officiella webbplatsen bobdylan.com inte nobelpriset, sedan togs det upp i en kort undanskymd mening som snart försvann igen. Numera länkar startsidan både till Horace Engdahls tal vid prisutdelningen och till det tacktal Dylan själv skrev.

Det finns också en svensk webbplats som berättar utförligt om Dylans låtar och liv: bobdylan.nu

7. Läst och lyssnat igen på tacktalet
Donald Trump har sett till att Azita Raji får sluta som amerikansk ambassadör i Stockholm. Innan dess hann hon läsa upp Bob Dylans tacktal vid Nobelfesten.
…
”I’m sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize. Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I never could have imagined or seen coming.”
…
”Not once have I ever had the time to ask myself, ’Are my songs literature?’
So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.
My best wishes to you all,
Bob Dylan”

Är mina sånger litteratur? Tack för ett underbart svar på den frågan, hälsade Dylan.

8. Läst låttexter
Svaret finns förstås i låttexterna. Sådana har jag studerat i mängder på engelska och svenska, jag har läst artiklar om att översätta Dylan och artiklar som citerar hans låtar. Några länkar:

Svenska
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg: Dylan på svenska (inspelningar och låttexter och en artikel om att översätta Dylan). (Fast ”skriar” verkligen nattskärran, Mikael?).
Mikael Wiehe i Aftonbladet: Att översätta ett monument
Språktidningen: Wiehe vrider Dylan som Rubiks kub

Engelska
Svenska webbplatsen bobdylan.nu: Tre låttexter
Nöjesbladets redaktör Håkan Steen: 10 klassiska Bob Dylan-texter
Expressens musikredaktör Anders Nunstedt: 10 Dylanklassiker där texterna skiner starkt
Nils Hansson, DN: 20 Bob Dylan-låttexter som förklarar tystnaden
BBC: Bob Dylan’s most famous lyrics
The Guardian: Are these the lyrics that won Bob Dylan a Nobel prize?

9. Skummat Youtube på Dylanfilmer
Det finns 2 522 videor i ämnet Bob Dylan på Youtube. Från Mr Tambourine Man (framförd av honom själv vid Newport Folk Festival 1964) och till 5 timmar och 46 minuter långa 100 Essential Recordings. Patti Smiths hudlösa framförande vid Nobelprisceremonin av A Hard Rain’s A-Gonna Fall glömmer vi inte.

Här finns allt från knastrigt filmade scenframträdanden till genomregisserade filmer som Must Be Santa och ’Cross The Green Mountain. Spela sig själv kan han. Det senaste självet.

Här finns ikoniska Subterranean Homesick Blues från 1965. Den med de handskrivna skyltarna i gränden och Allen Ginsberg i bakgrunden. Historiens första musikvideo?

En odräglig surpuppa?

Vad blev då resultatet av min möda? För all del, Bob Dylan är en surpuppa, möjligen odräglig. Hans spelningar kan vara geniala men lika gärna föraktfulla mot publiken. Genom åren har han ljugit friskt om sin uppväxt och bakgrund. Han sjunger stundom som en kråka. Han har gett ut album där han verkar leka smörsångare och ibland värre än så. Han har gjort en julskiva där merparten av låtarna är pinsamma med tanke på vem som sjunger dem men där Must Be Santa är försonande lekfull, när jag sett videon.

Han har låttexter där han är elak mot forna vänner, vilket är att skjuta med för stor kanon om du har herr Dylans genomslagskraft.

Han har ett förhållande till journalister som liknar Donald Trumps pressavdelnings en bakfull söndag.

Ingen jag tar med till öde ön
Nu var det inte intervjuoffret Bob Dylan som fick pris av Akademien. Personen Bob Dylan skulle jag inte vilja hamna på en öde ö med. Däremot tar jag gärna med mig hans 50 bästa texter. Inklusive memoarerna. Där erkänner han förresten att han ljög i början om sin bakgrund.

Låtarna från mitten av 1960-talet har fortfarande betytt mycket i mitt liv. Då, när han gav röst åt en ny tid fast han fortfarande inte låtsas fatta det själv.

Tack nobelprisdebattörer för att ni fick mig att göra den här noggranna undersökningen. Gör inte om det, är ni snälla.

Hans texter var värda priset.
Det finns det även annan sångbar poesi som hade varit.

Ledsen, tacksam och hjälplös

En gång i tiden plockade människan läkande örter och bad till gudarna när de blev sjuka. En del av örterna fungerar än i dag och tron kan försätta berg, säger man mig. Fast i dag har vi annan sjukvård. Den har vår familj fått lov att studera alldeles för ingående, alldeles för ofta. Det är jag ledsen för – men samtidigt tacksam.

Vi är så sköra fast vi är starka.

Ligger du där med ett hjärta som dunkar 214 gånger i minuten är du glad om det finns någon som tar hand om dig. Blir någon i din närhet sjuk eller skadad och behöver avancerad vård är det sannerligen skäl att vara ledsen.

Det är denna klyvnad när en kliver innanför sjukhusets dörrar. Visst är det en lycka att leva i ett samhälle som är organiserat så, att vi tar hand om varandra. Tillsammans. Visst är det en tröst.

Känslan av egen hjälplöshet i sjukrummet är lika stor för det.
Den stavas ”Varför?”.

### Ordet vård har funnits i svenskan sedan 1766.
### Det kommer av fornsvenska varþer ’vakt; hägn; väktare’, skriver Nationalencyklopedin, ne.se.
### Jag längtar efter ett år utan besök hos vården för de mina. Nu är jag trött på frågan ”Varför?”.

Gör om, OS-gudar

Usain Bolts stafett”kamrat” Nesta Carter var dopad. Nu blir laget av med sitt guld i OS i Peking 2008 på 4 x 100 meter. Bedrövligt. Mest synd är det om ännu några stackars idrottsmän som får ta emot sin OS-medalj på posten.

Gör om, gör rätt, OS-gudar.

Inled varje dag i nästa olympiska spel med en prisceremoni för alla de som skulle ha fått sin medalj redan tidigare.

Det kommer att vara mycket pedagogiskt.
Visa samtidigt bilder på storbild och i tv-bilder över hela världen på fuskarna.

Varje dag.

Anade Becket allt?

Ibland känns det som om nobelpristagaren Samuel Becket förutsåg någonting på sidan 46 i pjäsen om de två väntande luffarna. Jaså, nätdans, jaså trasslat in sig, jo, nog känns det bekant. Ett jädra tissel, tassel och trassel har det blivit av det där nätet.

Sitter du fast min vän?
Nät är till för det.

(Ur Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot).

### Om I väntan på Godot hade utspelat sig i sms-åldern hade pjäsen blivit 1 timme och 51 minuter kortare:

Jag kan inte komma i dag.
Då drar vi nu. Ses i morrn?
Typ.

SLUT