Familjen – Sida 29 – SVENSSONS SLÄNG

Därom måste man tiga

Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.

Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.

På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.

(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak.

Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).

Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace.

Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.

Ett oviktigt mål

… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.

En skrivkarl stämplar ut, del 5

Ibland kan det löna sig att skriva arga krönikor om dålig bussplanering. Del 5 i miniserien om jobb jag haft.

Del 5

Värmlandstrafik

En dag ringer länstrafikbolagets chef.
– Jag ser att du är intresserad av kollektivtrafik, säger han.
Karln är en spjuver. Jag har skrivit flera kritiska krönikor i Värmlands Folkblad om trafiken, det är dem han syftar på. Nu bjuder han på lunch på Karlstads fulaste farkost, restaurangbåten Pråmen.
– Du frilansar ju, säger han.
– Mmm, på halvtid. Den andra halvan är jag anställd på Räddningsverket.
– Bra. Vi behöver en som gör vår personal- och kundtidning.

När maten är uppäten är vi överens. Jag tjänar 10 000 kronor i månaden på halvtid på verket och 18 000 på halvtid som frilans. Utifrån den totalsumman räknar vi ut min blivande frilanstimlön på Värmlandstrafik. Något år senare hör jag mutter från en mellanchef i Munkfors om att jag skulle ha ljugit om vad jag tjänade, för att få upp arvodet. Han har ringt Räddningsverket och frågat om min lön där. Den var alltså betydligt lägre än halva min inkomst 1998, men det tog han inte reda på.

Det gör ont några år, ljuger om pengar gör jag inte.

1974 kom lagen om anställningsskydd. 1999, när jag anställs på deltid efter att ha frilansat ett år, blir jag en av de första som tjatar mig till ett skriftligt anställningsbevis hos länstrafiken.

I dag är det ordning på papperen.

På teknisk framkant
Jag trivs bra från början. Att jobba för miljövänliga, kollektiva lösningar känns bra för en gammal miljöaktivist. Snart byter vi vd och visar framfötterna på en rad områden. Vi börjar svara på (nästan) alla insändare, startar forum på nätet med tusentals inlägg och svar, får automatiskt talsvar om turer och tider, mobilapp, mobilbiljett för hela länet, webbshop, piggare och piggare webbplats, snyggare och snyggare trycksaker, intranät, rejält utbyggt marknadsavdelning, stor försäljningsorganisation med ombud och automater, nytt biljettsystem, kundbrev, organiserad störningsinformation, företagsbiljett, en vaken facebooksida med ständig dialog samt twitter och instagramkonto. Många av de här grejorna är vi först med eller tvåa i landet med, bland länstrafikbolagen. Först också med alkolås på bussarna, först med gratis internet ombord, ensamma om att anställa doktorander. En av forskarna ser till att vi blir miljö- och kvalitetscertifierade.

Efter hand har nye chefen bett mig jobba fler timmar än de 17 i veckan jag anställdes för. Det ökar lite i taget, till sist frågar han om heltid, fast jag fortfarande tror på en författarkarriär. Det har blivit några böcker och i min dator ligger romanuppslaget och väntar på att bli färdigskrivet.
– Ja, men bara om jag får en tjänstledig månad om året för att skriva. Utan lön förstås.
– Absolut, säger chefen till min förvåning. Sedan erbjuder han mig att bli informationschef.

På 1980-talet hade vi det knapert i familjen och visste alltid på öret hur mycket pengar vi hade. Nu erbjuder han mig en någorlunda välbetald mellanchefslön. Jag vet vad jag vill göra som chef och tackar ja.

Ber att få sluta
Det händer mycket de här åren, många av de förändringar jag nyss räknade upp. Informationsavdelningen växer och vi lovar varandra att bli den bästa enheten på företaget. Det blir vi, om jag själv får sätta betyget i efterhand.

Efter fem och ett halvt år i ledningen ber jag att få sluta som chef. Jag vill gå ner på 100 procent, som jag säger till vd, och bli webbredaktör och pressansvarig. Dessutom har jag sett vem av informatörerna som både kan och förhoppningsvis vill ersätta mig.

Så blir det. Våren 2011 efterträder David mig, avdelningen döps om till just marknadsavdelning och så småningom får han det tvivelaktiga nöjet att basa över sin forne chef. Det går bra, säger vi båda vid medarbetarsamtalen.

Jag har fortfarande kvar mejlen med beröm från marknadschefen och vd. Hoppas jag var lika frikostig med berömmet när jag var chef.

Landets nöjdaste och ändå blåser det
Resenärerna i Värmlands län är landets nöjdaste, när detta skrivs. Det finns det siffror på. Månad efter månad ligger vi i topp i branschens gemensamma oberoende intervjuundersökning. Även om du bara räknar företaget Värmlandstrafik som sådant, inte den andra stora och duktiga aktören i länet, Karlstadsbuss, så ligger vi högt. Då är ändå jämförelsen orättvis, eftersom nästan ingen har samma lösning som den i Värmland, där residensstaden kör tätortstrafiken i egen regi. Det är nästan bara vi som inte får räkna med största tätortstrafiken, länets motor.

Värmlands län ligger i topp – men samtidigt är företaget Värmlandstrafik ofta i blåsväder på insändarsidorna och i sociala medier. Hur förklarar jag den dubbelheten?

En förklaring är att de flesta som verkligen pendlar med kollektivtrafiken är nöjda. Det är ett fåtal missnöjda som skriver, några av dem inte ens regelbundna resenärer. För några dagar sedan upptäckte jag till och med en kristinehamnare som satt i system att skriva och klaga på oss under olika signaturer. Skitstövlar finns det alltid, pricken över i:et var när han låtsades vara vår vd i ett hånfullt och kränkande foruminlägg och sedan svarade indignerat själv på detta fejkinlägg.

En annan förklaring kan vara att vi då och då lyckas skapa oro i opinionen, men att detta ändå till sist inte påverkar helhetsbetyget hos de som verkligen åker med våra bussar och tåg.

Det är populärt att kritisera kollektivtrafiken i dessa tider. SJ och de som sköter järnvägarna i landet har sett till att den kritiken alltför ofta är befogad. När väl hatobjektet är utsett så smittar det. Sedan hjälper det inte, om det är tjuvar som stulit kopparkabeln till signalsystemet eller staten som glömt underhålla järnvägarna. Tågbolagen får ändå skulden för de inställda turerna.

I egoismens tidevarv är det populärt även bland kollektivister att klaga på tågen. Han som (senast) räddade Fryksdalsbanan kommer aldrig att få ett erkännande för det.

Kritisk solidaritet
Jag visslade när jag gick till jobbet och jag visslade när jag gick hem, sa jag till arbetskamraterna när jag slutade. Det är sant. Jag är stolt över att ha jobbat med kollektiva och miljövänliga lösningar som bussen och tåget.

Rädda skogen, våra barns miljö! ropade vi i talkörerna för 37 år sedan. I dag vet vi bättre än någonsin att det handlar om hela klotet, inte bara den älskade skogen. Ska våra barnbarn och deras barnbarn ha ett jordklot och en välfärd att vårda, då krävs det krafttag med klimatfrågorna. Nu. Helst nyss. Åk alltså kollektivt.

Om jag är kritisk mot något i firman? Klart jag är. Jag brukar skoja och påstå att varje möte med företagsledningen blev en halvtimme kortare, när jag slutade i ledningen. Det förstår du väl att vi diskuterade olika beslut om biljettpriser och annat, det fattar du väl att jag ibland hade avvikande mening. Det vet alla som känner mig, jag är skapt sådan. Men mitt i mothugget var det alltid högt i tak och mina synpunkter byggde alltid på kritisk solidaritet. Resenärsperspektiv och kritisk solidaritet.

Om du tror att jag tänker avslöja här på vilka – få – punkter jag var kritisk, så tror du fel. Jag tycker inte om när folk talar illa om sitt ex.

### Jag älskade mitt jobb på Värmlandstrafik.
### Älskade arbetskamraternas yrkesstolthet, alla som slet så hårt för att hjälpa våra resenärer.
### Det slitet har jag många gånger önskat att värmlänningarna hade fått se i direktsändning.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 – En skrivkarl stämplar ut, del 4 –

En skrivkarl stämplar ut, del 1

Tredje etappen klar. Arbetslivet. Vad roligt jag har haft och som jag har jobbat. Fast en gång latade jag mig, asch det hände faktiskt två gånger, nu kan det sägas.

Det här kommer att bli en lång historia, sätt på kaffet, det kan du behöva. Ta en smörgås till. Läs nu, barn.

DEL 1

Jordbruk

På Almars gård jobbade jag inte mycket, det var väl kojbyggandet med kusin Jörgen då i så fall. Hämtade mjölk, målade rutor, bar ved. När jag var åtta flyttade vi. På det lilla småbruket i Ängebäckstorp blev snart vedskjulet en del av reviret. Klöv ved så blodvite stundom uppstod. Ett vackert ärr från en yxa går tvärs över både pek- och långfinger på vänster hand, sådant är alltid intressant i sällskapslivet. Mitt jobb var ofta att förse farmor och farfar på övervåningen med ved. Korta vedträn skulle det vara till den kaminen, de fick sågas en gång till.

Vi hässjade hö, jag fick sitta bakpå slåttermaskinen och lyfta kniven när pappa vände med traktorn. Hässjningen var en fest, då stod det en kagge med svagdricka i änden på en av hässjorna. Någon gång rastade vi ju och solen sken. När vi sedan körde in det torra höet var det mitt jobb att stå på lasset, ta emot och trampa ner. Då sjöng pappa. Mocka för hästar, kor, grisar och höns var en annan syssla. Det är ett privilegium att ha fått växa upp på barfotatiden och fortfarande minnas känslan när du råkar trampa på en färsk hönsskit på lagårdsbacken, så det gula kletet pressas fram mellan tårna. Nog hade vi råd med skor men om somrarna gick jag så mycket barfota att när hösten kom kunde jag obehindrat gå i nyslagen stubbåker utan att de härdade fötterna rörde en min.

På försomrarna fick jag harva åkrarna så mycket med GMW-traktorn och harven att jag numera lovat mig själv att aldrig klippa gräsmattan på just det sättet. Harva ska du göra rakt och energibesparande. Klippa mitt gräs gör jag kors och tvärs, hit och dit, grannarna vet varför.

Hösten när jag var sexton fick jag en röjkniv i näven och gårdens samlade björkslybestånd att decimera. Sällan har mitt hoppfulla diktande varit så varvat med stolta hugg. Böj björk och hugg, böj björk och hugg. Sitt på en stubbe och skriv en vers om sådant som en pubertetsyngling tänker på. Böj björk och hugg.

Sågverk

Våren därpå följde jag med pappa till sågen i Molkom, där han börjat efter att vi sålt. Jag fick jobb direkt. Den tidens företag tog stort socialt ansvar, fast det begrep inte den här upproriske unge mannen. Första dagen erbjöd mig Evert, basen, ett arbete som fick de andra sågverksgubbarna att le.

– Ser du sågspåne där borte?
Ja, det gjorde jag förstås. Ett berg med sågspån.
– Bra. Ser du skôttkärra där?
Jo, jag såg skottkärran också.
– Fint. Då tar du denne skôvla (skoveln) och sôrterer sågspåne i två lika store höger. Fura för sig å tall för sig.

Där tillbringade jag sedan några månader innan jag började om på gymnasiet, plus att jag jobbade alla sportlov, friluftsdagar och somrar. Efter lumpen blev det några år till, mest i gamla justerverket tillsammans med Gösta Z, min store läromästare. Det var han som berättade att om jag skulle komma där och förändra världen, så var det bra om jag lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen först. En klok inställning. Vi justerade brädor och plank på ackord och skrattade hela dagarna.

– Buller? Asch, dä vänjer en sej ve’, ropade de gamle.

Efter några år sökte jag och kom in på Journalisthögskolan i Göteborg. Gubbarna var stolta. Gösta klippte ut en notis ur lokaltidningen Värmlandsberg och satte upp på väggen i justerverket. Molkomsbo antagen till Journalisthögskolan.

Det blev jag stolt över.

Fri tid?

Okej, Svensson. Detta är din nya chef som talar. Du ska inte tro att du är ledig.

Visst, från och med i dag är du pensionär på heltid, det är sant, men ledig står det inget i papperen om. Fick du inte listan, har inte distributionen fungerat?

Du ska gå upp i tid som vanligt.
Du ska gå utomhus varje dag, springa, promenera, cykla, klyva ved, gå i skogen eller jobba i trädgården.
Du ska skotta snö eller klippa gräsmattan.
Du ska mata fåglarna på vintern.
Du ska lära dig ett nytt fågelläte i månaden.
Du ska fotografera.
Du ska handla.
Du ska städa om det behövs.
Du ska laga mat.
Du ska läsa tidningar, tidskrifter och böcker. Minst en klassiker i månaden.
Du ska låna på biblioteket.
Du ska ta itu med släktforskningen igen.
Du ska hämta posten.
Du ska skriva. Blogg, Facebook eller refuserade romaner, det är inte så noga, men skriva ska du. Du har nåt du vill ha sagt.
Du ska resonera med 16-månaders, åttaåringar med flera och en och annan 30-plussare. Kanske hälsa på till och med.
Du ska …

Hinner inte
Vi slutar där, du kan läsa resten själv på listan, jag budar över den. Detta är din nya chef som talar. Du själv. Det finns inget sådant som fri tid. Inte om pensionären själv får bestämma. Arbetsköparna i världen kan slänga sig i väggen, du har inte tid.

Grattis förresten.
Gå upp nu.

### Ordet pension är franska och kommer av latinets pensio, utbetalning och pendo, hänga på vågen, väga upp, betala.
### 1946 antogs lagen om folkpension och två år senare trädde den i kraft.
### Då slutade ålderspensionärerna vara en huvudgrupp i fattigvården. Det tackar vi särskilt för. Kan jag inte få dra mig liiite, första dan?

Levlar

Klockan 15.30 i dag nådde jag level 4. Det är personligt rekord.
Tjohoo!

### Level: nivå, exempelvis i dataspel.
### Levla: verb för att nå en ny, högre nivå.
### Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Hur får en de där rabatterna?

Svar på tal

Hela livet har jag kämpat med språket. Det finns inga gratisluncher, inga lätta texter och tal heller. Inte för mig.

Då är det annorlunda för en femåring jag känner. En eftermiddag i mellandagarna läser jag högt för honom, för det gillar vi. Halvan och den nya polisbilen. Jag har inte rakat mig på några dagar och det noterar han. Efter lite funderande berättar gossen varför morfar har skägg men inte han.

– För jag är något yngre.

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 3

Vi har beslutat att prova det jag nog hade fruktat allra mest för ett år sedan. Flytande bordsplacering. Den kära vännen och jag ska sitta på olika platser vid köksbordet varje gång. Går det att göra så när huset är fullt av gäster så måste det gå när vi har ett helt köksbord att samsas om.

Hu.
Men intressant.
Flexibel är mitt andranamn. * ljuger heroiskt, fast det var hans förslag *

Nu blir det inga mer rapporter. Detta är inte Hänt i veckan, detta är en seriös blogg. Seriösa bloggare berättar om rehablöpning, skrivande, förbättring av världar och sådant. Regniga första maj kommer vi att tillbringa under bordet med picnic-duk, godis, äpple och sockerdricka, det har vi gjort förr med barnen.

Frukost i sängen?
Förslaget från en vän att inta alla gemensamma frukostar i sängen har väckt stort intresse i hela äktenskapet. Ett visst problem är att den kvinnliga delen av detta äktenskap äter sina flesta frukostar i tjänsten.

Pedagogiska måltider, det borde folk ha på alla arbetsplatser.
Tätt följda av gemensam vila.

Allt medan chefen högläser årsberättelsen för 2004.

Hela familjedramat:
Konsten att förvåna sig
Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1
Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 2

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 2

Förhandlingarna om mitt byte av plats vid köksbordet fortskrider. Vid andra plenarmötet den 4 januari förekom följande uppriktiga åsiktsutbyte:

Hon:
– Det är inte det att jag vill att jag ska byta.
Han:
– Men vad vill du då?
Hon:
– Jag vill att du ska byta.
Han:
– Hur tänker du då? Ska jag sitta på diagonalen?

Nämnde jag att förhandlingarna är öppenhjärtliga? På diplomatspråk betyder det… asch, dä kvetter. Det ger märg åt äktenskapet.

Så fick vi en dubbel förvåning, denna vinter, efter all vår tvekan. Hur är det folk säger i trafiken? Dä’ den som möter som ska väje.

# Det är klart att även jag borde diskutera Sveriges och Danmarks tävling i legitimationstvång. Eländet drabbar folk som inte har något bord att skoja om.
# Jag orkar bara inte, det är ett så bedrövligt svenskt lappkast.
# Just nu har jag tre skäl till att inte gå med i det parti jag egentligen vill sympatisera med. Europeiska unionen, kärnkraften och främlingsbortmotandet.

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1

-Hur går det? undrar bekymrade vänner på sociala medier. Jag har ju lovat att förvåna mig själv år 2016. Då ska jag byta plats vid köksbordet, för första gången sedan hösten 1974 när vi fick gemensamt hushåll.

Jotack, jag har klarat det fint. Jag är förvånad själv. Den här karln har inga problem med att flytta till den andra sidan, så att hon som jag älskar ska se gångvägen och fågelborden bättre. Då kan vi alla dessutom ta oss förbi bordet lättare, om vi ska till köket, nu när inte jag sitter i vägen. Med vi alla menas hon som jag älskar. Det är när jag sitter i vägen jag är i vägen. När jag inte sitter i vägen är jag inte i vägen.

Förvåningen kommer när det inte är jag som protesterar utan hon.
– Men kära nån, säger jag bevekande, du har ju alltid sagt att du vill byta, så du ska kunna…

Det har hon inte alls.

Förhandlingar har inletts under öppenhjärtliga former. Vi har kommit så långt att vi är överens om formen på förhandlingsbordet. Det liknar vårt köksbord.

Under tiden kommer min röst från en obestämbar plats i rummet.