Min matematiska forskning går vidare. Nu visar det sig att det tar precis ett dygn och drygt en kvart att dammsuga övervåningen i ett normalstort mellansvenskt hem. Ett dygn att fundera på saken och drygt en kvart att göra det.
Exakt.
Pilen är en fotnot.
Första veckan med den nya 5:2-kuren går jag upp ett kilo. Jädra skitvåg.
Första vårvintern som dagledig struntar jag i veckonummer och glömmer veckodag. Bra kalender.
Första gången du möter en sädesärla på våren ska du bära en stör. Då får du ett långt liv, sa de gamle. Metspö går också bra. Börja nu, lång sak, ho’ kommer snart.
”Dagledig”? Jag? Hahahahahahaha hohoho hahaha. Glöm det, jag ska strax gå på mitt bärpass.
# Ärlobics.
# Stör? Långa?
# Ål in
Personerna på bilden har inget samband
med Mora-Nisses vallningar 1945.
Första söndagen i mars. Enda dagen på året då vi kliver direkt ur sängen och till tv-soffan. Pyjamas och morgonrock på, frukost framför teven, så småningom förmiddagskaffe.
Vi vill se starten. Sedan blir det spännande att se vem som tar ledningen och därefter brukar det vara en hel del bilder på andra deltagare än eliten, vi kanske känner någon, och snart är det en som åker med i täten ett tag och refererar och, tja, vi blir sittande till långt efter segerintervjun.
Vi gillar den sändningen.
Egentligen ska det vara Sven ”Plex” Petersson. Han ska börja söndagen med ”Gomorron gomorron från Berga by” och sedan ska han måla upp den färgrika bilden av startfältet för ett folk med svartvita apparater. Före honom skulle det vara Sven Jerring i en radio med vibrerande ljusbrunt tyg – och Hilversum som en av stationerna vi kunde höra brusa. Någon gång ska jag ta reda på var detta Hilversum ligger.
Fast det var långt innan moped och därav följande äktenskap.
Vi sitter här i dag med, för jag fick ju den välsignade mopeden. Plex saknar vi fortfarande och förr eller senare kommer jag att berätta för min fru om när segraren fick stanna och valla om. Tre gånger.
Den har hon aldrig hört förut.
I dag ska jag göra tre nyttiga saker.
Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.
Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.
De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.
### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.
Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!
Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.
*
När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.
Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”
Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.
Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.
Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.
Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.
Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.
Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”
Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.
”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
*
Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.
En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.
Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!
… jag har inte tid. Blogga själv får du se hur lätt det är. Den här veckan har jag grillat i skogen på måndag och på torsdag. Olika skogar, olika grillkompisar en eller två generationer bort, men samma äventyrsrök i kläderna. Det måste bo många gamla svedjefinnar och kolare i mina gener. Varenda sinne småler varmt så fort en utomhusbrasa brinner.
I går lärde jag mig ett nytt namn på lägerelden. Ett fint ett.
– Jägarteve.
Blir det någon underhållning när du ska bjuda på Nobelmiddag? undrar den kära vännen.
Absolut, säger jag.
Kocken har lovat härma en rördrom.
Kocken, säger hon, det är ju du.
Först kommer jag att stå dyr still med hakan i vädret, rak som en pinne i närmsta vass. Jädritt länge. Nu syns ja’ inte, nu syns ja’ inte.
Ja, det är väl det hela.
Jag ska bli flexibel, en bättre människa, än finns det tid. Det var i den andan jag bytte plats vid köksbordet efter 42 år. Folk i min närhet gapar fortfarande av förvåning.
I samma släng av bristande självkännedom gick jag vidare och lovade den kära vännen att bjuda henne på Nobelmiddag här hemma om aftonen den 10 december 2016. Egenhändigt lagad av en som annars bara setts steka falukorv och koka makaroner.
– En äkta Nobelmiddag?
– Absolut. Fusk finns inte på kartan. Möjligen kan det bli svårt att få tag i blommor från San Remo, det är enda undantaget.
Efter sekunder av googlande fann jag en förteckning över menyerna vid Nobelfesterna genom åren. 1954 verkar enklast. Har de tryffel på Konsum i Forshaga? Hur många kilo behövs det?
1954
Rökt laxöring med gräddstuvad spenat
Stekt oxfilé med kronärtskockor, tryffel och champinjoner
Päron med pistaschglass och chokladsås
Hur stuvar man grädde?
Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.
Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.
På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.
(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak.
Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).
Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace.
Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.
… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.
Det är till halvtimmen.
Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.
Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.
Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.
