Kategori: Familjen

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 3

Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.

Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.

Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.

Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.

Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.

Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.

Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.

Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!

Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.

Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.

Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.

 

 

Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.

Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 2

Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?

Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.

– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.

Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.

I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?

En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.

Att jag aldrig lär mig.

 

Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.

Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 1

Andra dagen på vår Arvikasemester far vi till Rackstadmuseet. Tittar än en gång på Gustaf Fjaestads fantastiska snölandskap. På några meters håll kan du riktigt höra den gnistrande snön knarra, på nära håll är det bara en massa till synes omotiverade färgkluttar.

Hur gjorde karln?

Efteråt går vi till Oppstuhage där konstnärerna hade ateljé och bostad. Får än en gång höra vilken betydelse konsten haft för Arvika, konsten men också snickarna och smederna. Elis i Tasere var sannerligen inte bara en slagkraftig filur som drog omkring på en cykel, han var hantverkare, företagsledare och affärsman med. Släkt var de allihop, låter det som.

Ett erbjudande
Därefter går vi till en av släktingarnas bostad, Olof Erikssons Nytomta mitt bland mexitegelvillorna i kvarteret intill. Tittar in genom några fönster innan en trevlig guide kommer och hjälper oss.

– Välkomna, säger hon. Moster har lovat att hon ska hissa flaggan om jag lyckas sälja ett broderimönster till en karl. Det har vi bara gjort en enda gång, någonsin.

Sådant är oemotståndligt för den här karlen. Hur ska jag göra nu? Ska jag slå till? Förra gången jag höll i en synål var 1963.

De som byggde stan

Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.

Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.

På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.

På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.

Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.

Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.

Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.

 

 

 

 

Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.

 

Stängt för semester

Bloggen ber att få försöka ta sommarlov. Vi får se om han med skrivklådan orkar hålla sig.

Planen är att plocka några korgar svamp, hänga upp vietnamesiska hängmattan, kliva upp i den, läsa några böcker, tänka några tankar, kliva ur den, plocka några bunkar hallon, springa några gånger hit och dit samt åka på utflykt. Jag har hört att det ska vara så trevligt i Kristinehamn, Arvika och en del andra ställen med, på insidan länsgränsen. Trivs vi så stannar vi.

Här är en tanke som behöver tänkas på i hängmattan. Jag har redan tänkt den, men den måste funderas vidare på:

När du sover länge sover du fortare.
Annars skulle du inte hinna vakna i tid.

Till sist ett tips för dig som vill ha oväntad läsning. Erik Eje Almqvists utmärkta reportage om Benny Andersson i tidningen Fokus. Det anade vi inte om Benny, när musikrörelsen sjöng som bäst: En radikal sjunger ut.

Det är det hele. Trevlig sommar.

PS en tid senare:

Eftersom jag tror på motsatsernas enhet och kamp, tes-antites-syntes, så har jag samtidigt ägnat mig åt att försöka tänka på saken från andra hållet:

När du sover länge sover du långsammare.
Annars skulle du vakna för tidigt.

Nu bävar jag inför syntesen. Det kan bli någon form av sovandets fartlek är jag rädd. Och ett jädra uppvaknande. /DS.

 

En som jag känner väl hävdar att det ska målas, skötas trädgårdsland, städas bil, klippas gräsmatta, grävas kompost och startas många andra Stora Viktiga Projekt i sommar. Då vet hon inte att Kronblom också var gammal lokalredaktör. Vänta förresten, hon vet det. Var la vi hängmattan?

Ett glas rött

 

 

 

 

 

 

 

 

Han hade hört att det var populärt att publicera bild på ett glas rött på fredagarna. Ska väl inte vara så svårt, tänkte han. ”Mmm, gott. Krusbären har jag plockat själv.”

 

Mat för sommarlovliga

Några matbilder blir det inte ofta från den här sociale medianen. Jag är för hungrigt lagd för det. Vem vill se bilder på tomma fat? Vem vill förresten se bilder på fulla fat, det kan man också fundera över, men nu ska vi vara snälla.

Här är hur som helst ett förslag till mat, en sommarkväll när grillen längtar efter små knyten. Det är Tina Nordström som hittat på receptet. Vi har testat några gånger, de olika smakerna flyttar fint ihop och har det gôrgôtt tillsammans.

Fördela på fyra ark aluminiumfolie, står det.

Currymarinad står det.

Serveras utomhus med färsk grilldoft och i sällskapet bör även finnas några envisa sommarmyggor och lagom många tindrande ögon. Tjoho.

Grönheter

Det här är en sann historia från när barnen var små. Krönikan skrevs till Radio Värmland där den kunde höras för tjugo år och en månad sedan. Transkriptionen till värmländska är min egen hemmagjorda, en gång påhittad i all hast, bara för att jag skulle kunna läsa rätt framför mikrofonen. Ingen annan krönika har jag läst lika många gånger för publik, efteråt.

Svårt med värmländskan? Läs högt, det brukar hjälpa.
Bilder till berättelsen vill jag att du tänker dig själv.

När grönheterna är hundra gånger fler än orden

Grönt. Grönt. Grönt. Å ljusgrönt. Å mörkgrönt. Inte har dä många ord språke, för dä som ändå ä nô blann dä finaste vi har. Gröne försiktige vårn. Fine, gröne försômmern. Gröne sprittande live.

Hele Värmland ä en enda barnkammere, eller nej, en syskongrupp just nu. Överallt, i varenda lövad bôske kryper å kräler å kravler å kutter å kalaser å kvittrer å lever dä. Live. Fulle hanna mä liv, vart du klapper. Fulle hörsla, vart du lyssner. Tusentals små levande individer, bare unner e enda fotsule, nästan vart du sätter foten.

Gå försiktigt. Vi ä bare gäster här, i syskongruppen.

*

Grönt, grönt, ljusgrönt å mörkgrönt. En da far vi till Apertin, familjen å ja. En uttå våra rötter ha växt där, å nu vill vi gå i samme ravinera vi. Som en djungel ä di ravinera. Nötväcka titter nyfiket på mig mä hôvve ner – å själv står ja mä hôvve ôpp å ser blommer växe, som ja aldrig ha sett växe förr.

– Dä ä så här, säger nötväcka. Dä ha alltid växt så bedrövlitt bra här nere.

På en gren två meter bort sitter en ekôrre å räkner ôss.

Efterôt sitter vi på en filt ve gravkullera uttaför Illberg å hör å ser å lukter på dä där gröne live.

– Ni får 50 öre var, för varje grön nyans ni ser, säger ja te barna.

Då titter tre par barnaöge, först mot horisonten hemôt Fôrshaga te. Sen mot trädungen vi sitter ve. Sen mot gröne gräse å e plåtgrön traktorkärre bortôt Öjenäs.

50 öre för varje grön nyans. Dä blir en dyr historia. Grönhetera ä hundra gånger fler än orda. Till slut får ja sätte gränsen ve 13 kroner. Men för 13 kroner grönt, dä kanske dä kan vare värt å få vare mä å se den gröne, fine försômmern leve?

Grön som aspa. Grön som traktorkärra. Grön som havveråkern. Grön som maskrosbla’a. Grön som dä där mjuke grässtråe ja tugger sakta på.

*

Nôra dar senare ärrä skolavslutning. Examen, så säger vi allihop än, fast dä va 30 år sen dä va examen på riktitt. Vite fine kläder har di, mä krås å pjås å fjås. Hjärten som bonker på mammer å onger, blockflöjter å klarinetter som kvillrer, onger som vänter å vöxne som strir.

– Sôv å ät glass hele sômmern, säger di te barna våra, skolmänniskera. Då gör di dä. Fast först sjunger di ôm Ida å hennes sômmer: ”Ja gör så att blommorna blommar. Ja gör hela kohagen grön”.

Å då, då sitter dä en å får tårer, traditionsenlige förstulne tårer i öga igen, i Pingstkörka i Fôrshaga, där låg- å mellanstadiets avslutning ä. Ja säger inte vem. Men dä spegler sig vite förstaklassere i di öga, å sprallige sexer som ska gå i högstadie näste gång. När ett oändligt långt sômmerlôv ä slut.

Sôv å ät glass, säger di vöxne. Snart går ni i högstadiet.

Men först far vi te en badvik ve Gapern, mella en tyst svensk husvagn å en ännu tystare tysk husbil. Inga problem å hitte avskildhet, Nyed ä stort som en evighet. Där ligger ja sen på en filt nere ve vattne, å lyssner på ledigheta mi. Just den här eftermiddan finns dä inga måsten, inga tvungen, inga sno-rej å bli färdig.

Bare en tanke i tage behövs dä. Tanken att en har dä rätt bra, till exempel. Högt där ôppe hänger môlna, så ja kan räkne dôm. Dä ä bra.

– Vet du va ja bruker leke, säger ja te ho mä förste sômmerlôve.

Dä vet ho inte.

– Ja bruker leke, att varje sånt där vispgräddit sômmermôln kommer frå varsin sjö. Nôra kommer frå små tjärner också. Så där ôppe ser du Gapern, dä ä den här sjön. Den ångan ha flöge dit just härifrå, kanske förut när vi bada bena du å ja.

Ja, dä tror ho mä. När vi bada bena å kasta bôll, å pappa va feschli för dä va en massa vass på bôtten på ett ställe. Å kallt.

Sen döper vi dôm, môln efter môln, inna värmen äter ôpp dôm å hele take blir blått.

*

– I môrrn ska vi te Mariebergsskogen mä fritis, säger ho mä förste sômmerlôve. Vi får ha 60 kroner mä ôss själva. Max.

Då tänker ja näste ledige tanke. Att 13 uttå di kronera – en karuselltur mä Äppelmasken ungefär – di ha ho tjäna ihop te, genom å räkne hur många gröne färger sômmern har. Sånt jobb skulle ja också ville ha.

Aspa rassler, Gapern vagger, en dôpping dyker men inte ja. Ja har ju en himmel å räkne. Han ä blå, blå å blå.

 

Svenssons Släng, Radio Värmland 10-11 juni 1993. Krönikan dessutom sänd ett halvår senare, när jag för enda gången fick ”mässfall” och inte kunde medverka. Även tryckt i Värmländska Författarsällskapets Jubileumsantologi 1994.

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Det är staden som behöver oss

Nu är det så att jag gillar staden som företeelse. Massor av det jag tycker om kommer därifrån. Bra filmer, goda böcker, Karlstads alla trivsamma uteserveringar för att inte tala om Café August. Eller mitt jobb i två och ett halvt år till, hoppas jag.

Men det var inte lätt för en småbondeson att hamna där.

Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida.

 

 

 

 

 

 

 

Bilden är från en annan stad, där jag hamnade en helt ensam kväll, men i alla fall.