Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.
Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.
Vid tillfälle. Nå’t tillfälle.
Möe ved På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet. – Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen. – Mmm. Men ved. Möe ved!
Tilll våren Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren. – Överens? – Överens.
Det händer sig att vi går för att se på konst och titta på teater.
(1950- och 60-tal)
Jag är inte född vid en scenkant. Vi såg skönheten i hösten, när den målade allén ner mot ödestället söder om oss orange i älgjaktsveckan. Soluppgången över vita granskogsåsar i februari. En färgglad salamanderhane från lagårdsdammen i parningsdräkt på våren.
Teater? För all del, jag har spelat Krokrot i andra klass, nämndemannen i Ruskaby skola i sjätte och sett Lars Green på riktig teater i Göteborg när vi for dit med gymnasiet. Mäster Olof.
Det var allt. Då. Livet är inte gratis, inte kulturen heller, men vi läste mycket.
(17 oktober 2023)
Åren går. En tisdag i oktober far vi till Kulturhuset i Deje. Projektet heter Du är historisk! och handlar om att samla in, veckla ut och synliggöra kvinnohistorien. Den som så ofta osynliggörs.
Den här kvällen är det konstnären Anna Lidberg som berättar om sitt konstnärsskap, särskilt konstverket Tack mödrar det gjorde ni bra på bron över Klarälven i Deje. Det som jag blir glad varje gång jag ser.
I samtalet innan soppan nämns en hel rad Dejekvinnor som borde skrivas in i historien. Själv nämner jag stoltheterna Fritidsbanken (upphovskvinna Carina Haak) och Gamla Kraftstationen (ledare Linn Sönstebö Mossberg) och kvinnorna i packsalen på bruket, fint skildrade i Aino Trosells pjäs Lusten finns, Gråten är borta.
(18 oktober 2023)
Nu har livet fört oss till ett galleri i Göteborg. Vi går omkring och tittar på tavlor, en snäll hund räknar in oss och jag tycker att jag känner igen mannen på flera av tavlorna. Vänta, det stämmer ju. Marianne Lindberg De Geer har målat av karln sin.
Jag går omkring med ett glas Ramlösa i näven och gillar bilderna vi ser. Inte blir det sämre när kvällens teaterpjäs börjar. Vi sitter på rad på trästolar efter väggarna och ser Carita Jonsson och Niklas Ergin spela enaktaren som Niklas skrivit.
Lars har blivit av med sina glasögon och Kristina mår dåligt. Hon skulle vilja ha ett barn, men är osäker på om hon är för gammal eventuellt? Lars å sin sida vill ha en hanhund som inte behöver gå ut så mycket och som inte blodar ner överallt.
Både Lars och Kristina vill saker. Det är bra. Det är ett friskhetstecken. Och nu har dom bett om hjälp också, väntar på sin tur bara.
In kommer Ludvig Hansén, vid det laget har vi förstått att det är en vårdinrättning av något slag. – Sara Larsson! ropar han.
Men det finns ingen Sara i väntrummet. Hunden viftar på svansen och pjäsen är bra.
(19 oktober 2023)
Morgon, hemma hos dotter med familj. Jag visar Ludvig, vårt barnbarn, bilden i mobilen på Anna Lidberg framför konstverket Tack mödrar, det gjorde ni bra.
Han blir glad, tycker om konstverket och börjar genast sjunga sången ur den feministiska 70-talspjäsen Jösses flickor:
Och en dag ska barnen säga tack mödrar det gjorde ni bra.
Vi har inte skivan. Vi har aldrig spelat den för hans mor men vi minns den förstås från festerna för 49 år sedan. – Hur kan du den låten? – Den är ju bra. Jag tycker om Susanne Osten.
16-åringar kan Befrielsen är nära! utantill och i kväll spelar Nationalteaterns Rockorkester i Karlstad.
Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.
Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.
Suck.
Sitter i ryggmärgen Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.
Det är ovärdigt.
Rätt till respekt Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.
De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.
De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.
En vacker eldslåga För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.
Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.
En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.
Symboliserar vårt land Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.
Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.
Sluta skjut. Sluta partyknarka. Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella. Sälj inte skolor heller till någon.
Talarmanus, Stora torget, Karlstad, den 13 oktober 2023. Arrangemang: Karlstad Klimatnätverk / Fridays For Future – Karlstad.
Hej, jag representerar … Ludvig, Lovisa, Hugo, Arvid och Malte. Fem av dom som ska överta det klimat som vår tid är med och skapar.
Jag tänkte prata historia i dag. Jag är 72 år drygt. Den historien. Vår familjs klimathistoria. Inte för att vi har levt snällare mot klimatet än någon annan. Men som ett exempel.
Gården hette Ängebäckstorp 1:3 där jag växte upp. Den låg längs en grusväg långt bort i skogen i östra Nyed. Varje dag kom det två bilar förbi hemma. Posten och mjölkbilen. Kom det en tredje bil så stod vi med näsan mot rutan. Vi själva hade ingen bil, inte i början.
När jag och min fru hade bildat familj hade vi två bilar när det var som värst. 0,4 fossilbilar per person i hushållet.
Byn Ängebäckstorp var som en mosaik med smågärden och smultrondiken. En bra miljö för pollinerare. Nu: ett stort skifte på västra sidan om vägen, ett på den östra. Inga smultron, ont om pollinerare.
Till skolbilen var det två kilometer. Vi cyklade dit. På vintern tog vi skidor. Några gånger åkte jag skridskor hela vägen på den osandade isvägen. I dag skjutsar många föräldrar sina barn till skolan, vid vissa skolor har detta skapat trafikproblem.
Pappa och jag lunnade timmer ur skogen med häst. Hyggena var små. Häromdagen när jag var ute och gick i skogen i min nuvarande kommun trodde jag att orienteringsklubben hade skrivit fel, när man satte ut Hittaut-stolpe nummer 106.
Stigkors, stod det. Jag trodde inte det var en stig. Jag trodde det var en liten bäck, det där vattenfyllda skogstraktorspåret som korsade stigen jag gick på i Deje.
Mina föräldrar flög inte på semester en enda gång. Själva flög Inger och jag på vår första charterresa 1973. Förlovningsresan. Det hann bli många flygresor till – innan vi insåg vad människans flygande ställer till med i antropocen. Tiden då människan har börjat påverka klimat och ekosystem mer än vad den naturliga evolutionen gör.
Nej. Jag menar inte att skryta, när jag räknar upp min familjs klimatpåverkan på 1960-talet och en bit framåt. Det är bara en bild av utvecklingen. Så här har det sett ut i Sverige, även om vår familj blev urbaniserad lite senare än många andra.
Jag ska inte rabbla några siffror över hur det ser ut i dag. Hur hotat klimatet är. Låt mig bara konstatera att det är dags att börja leva med naturen igen. Inte mot. Det går att göra det, utan att börja åka skridskor till skolskjutsen.
Då har jag bara pratat om den enskilda människans ansvar. Vi som ändå inte är ensamma om ansvaret för att temperaturen stiger på jordklotet.
En stor utsläppare finns inom industrin. Gör nåt åt dom utsläppen, stat och kapital. Gör nåt innan det är för sent.
I tv är vi vana vid att det kommer en väderleksrapport i slutet på nyhetssändningarna. Bra. Det är bara det att nu är det hög tid för en viktigare rapport – och den borde komma först. Varje dag.
Klimatrapporten.
Klimatrapport för Bergslags-området och Sydvästra Svealand:
1. Kollektivtrafiken behöver byggas ut kraftigt i Värmland. Buss- och tågbiljetterna måste fort bli mycket billigare. Anropsstyrd trafik kan vara lösningen i många glesbygder.
2. Våtmarkerna vid Ilanda-rondellen måste återställas.
3. Vinnare i det värmländska Distrikts-Mästerskapet 2022 i grenen störst utsläpp av koldioxid blev… äsch, vi tar inte den. Vi tar ett positivt telegram i stället.
I fjol blev Sverige Europas största exportör av el. Igen. Det kunde vi bli, mest på grund av utbyggd vindkraft, säger Svenska Kraftnät. Vindkraft. Bra. Det är bra för klimatet.
Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför. Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.
Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:
-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen. -Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.
Indiandrömmen Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.
Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.
Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.
Åkte de av direkt? Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?
Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.
Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.
Jag var Hjortfot då med. Hjortfot och Huckleberry Finn.
### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.
### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.
### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.
En ledsen dag far jag till stan och hämtar ett paket som jag beställt. Sorgen i mig beror på en medmänniska i andra änden av landet som hamnat på sjukhus samma dag. Hon är i pensionsåldern, åkomman är allvarlig.
Jag parkerar på min vanliga gata nära Klarälven, passerar trähusen som minns stadsbranden 1865 och stegar in på sportaffären. Flickan vid skoavdelningen har problem eftersom tekniken krånglar och det inte går att skanna mitt körkort. – 6056 är koden på paketet, säger jag. Jag fick sms att ni hade fått det i går. Mitt namn har du ju i alla fall på körkortet. – Jamen… När jag påpekar att jag åkt från Forshaga bara för paketets skull skriver hon in mitt namn för hand med tangenterna.
Fortfarande sorgsen går jag till bokhandeln i köpcentret en bit bort och letar reda på boken vi ska läsa i bokcirkeln till nästa gång. Sex äldre herrars bokcirkel. Nora Ikstena: Modersmjölken.
Ingen läsro Den kära vännen är på väg till barn och barnbarn, det är bestämt sedan länge. Jag har nyss skjutsat henne till tåget i Kil. Ensam sitter jag vid ett kafébord i stan med latte, cheesecake och blåvit pocketbok framför mig.
Den verkar bra. Vi brukar läsa bra böcker i cirkeln. Jag har ingen ro att läsa.
Kunde ha skrivit dråpligt När jag kommer hem klipper jag upp paketet och får fram min nya Camelbak. En svart vätskeryggsäck med drickslang. Jag har längtat, de vanliga vätskebältena ger mig värk i sidan när jag springer.
Vore det inte för ledsenheten så skulle jag kunna skriva en dråplig text här nu, för det är dråpligt det som händer.
Först läcker jag vatten på köksbordet när jag skruvat till locket för dåligt. Det är inte så farligt. Sedan glömmer jag att göra axelremmarna tillräckligt långa när jag ska prova den lilla tajta ryggsäcken. Med stort besvär får jag på mig den utanpå skjortan, remmarna sitter som fastsydda på min kropp. Det blir bra, det här.
Men jag får inte av den. Ensam hemma. Ingen panik nu Svensson, ingen panik! Hur jag än ålar mig får jag inte av den.
En lång stund funderar jag på att gå över till grannen och be honom ta av mig ryggsäcken. Just den grannsamverkan ser man inte varje dag nu för tiden på vår gata.
Hittar ett verktyg Till sist får jag tag i en potatisstöt i köket och lyckas peta av mig axelremmarna, först den vänstra och efter stort besvär den högra.
Provlöpningen går jättebra. Jag suger vatten var femhundrade meter bort’ i skogen. Ibland oftare.
Tröstad för en stund.
### Michael Eidson som uppfann Camelbak använde en av sjukvårdens dropp-påsar med slang. ### Utanpå påsen trädde han en tubsocka. ### Genialt.
Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.
Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta: – Du är frisk.
Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.
Läser. Kramas. Hämtar svamp. Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz. Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad. Kramas. Läser.
Livet är en fin uppfinning, du kropp. Nu tar vi kaffe.
### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt. ### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.
När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.
I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.
När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.
När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.
När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet. ”Jaha. Åska’ går.”
När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.
När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.
Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.
Det var inte bättre förr. Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.
När den ene tycker polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor och den andre att vi ska bränna hundra koraner till.
Då är det skönt att det finns kantareller att hämta och mjuka skogsstigar att springa på.
När den tredje tycker att samer och judar inte är svenskar och att Pride är till för pedofiler.
Då är det skönt att det finns invandrade hallon i trädgården och två lånekatter i tv-soffan att krama.
När den fjärde gör vad han kan för att öka utsläppen och den femte bryter sitt löfte varenda dag till hon som överlevde förintelsen.
Då far vi fyra mil bort till en strand, vandrar långt ut i innanhavet Vänern på en rullstolsvänlig spång som vi alla betalat via skatten och ser solen glittra på vågorna.
Ge mig kraft, havsörn, drillsnäppa, ljung och strandlysing, ge mig glädje, fina horisontlinje långt långt där ute bortom båtarna.
Tappt ger vi inte. Vi behöver bara andas en stund.
