Kreativt folk – Sida 28 – SVENSSONS SLÄNG

Fortsättning från i går: Så löser du sudoku digitalt

Hur du löser korsord och sudoku i digitala tidningar.
Källa: den kära vännen.

Bläddra fram sidan med sudokun.
Gör en skärmdump på sudokun.
Klicka och öppna bilden men spara den inte.
Titta under själva bilden. Där har du nu ett redigeringsverktyg.
Med pennan kan du skriva i rutorna på bilden, med radergummit kan du radera.

Lycka till!

### Gårdagens inlägg:
Då löser hon digitalålderns svåraste gåta

Då löser hon digitalålderns svåraste gåta

Den kära vännen är genial. Det har jag vetat länge.

Med lika van hand snickrar hon ett vedskjul, räknar ut kilometertider åt löpande make och minns vilket år en medmänniska vi känner fick ögat igensvullet av ett knottbett.

Men att hon skulle lösa digitalålderns svåraste gåta, det hade jag inte trott. Du vet, när du slutar med papperstidningen och tecknar en digital prenumeration. Bara för att upptäcka att det inte går att lösa korsordet och sudokun.

Den gåtan.

Somliga medmänniskor tänker precis som citatet Astrid Lindgren brukar få äran av: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert”. Så är det med min fru. Det är inte mig folk ber om hjälp med att sätta upp gardinstänger, om jag säger så. Eller ringa och förklara för försäkringsbolagen hur det finstilta ska tolkas.

Men korsordet och sudokun? Det hade vi inte trott. Vi tvivlare som fått för oss att hon hade en liiiten blotta när det kom till det digitala. Bara där, faktiskt.

Så vad gör denna irrationella person, som hade blivit en fantastisk fotbollsspelare, just genom sin oförutsägbarhet? Hon löser gåtan. En morgon finner jag henne glatt lösa korsordet i vårt husorgan Värmlands Folkblad.

Digitalt.

VF har inget verktyg för det. Då uppfinner hon den enklaste lösning som finns, så enkel att jag hade fått hålla på i 47 år för att komma på den.

Se där ett lustigt sammanträffande. I dag, lördagen den 18 juli, har vi varit förlovade precis så länge ser jag på nätet. 47 år.

Hurra!

Lösningen: Så här går det till

### Jag har också spritt citatet och hävdat att Astrid Lindgren hittat på det.
### Det har hon inte, skriver Astrid Lindgren Company. Klicka på ”Kända men felaktiga citat”.

Ledig, tittar på moln

Bloggen är kompledig.
Återkommer te vecka.

### Te vecka (till veckan) är ett lokalt uttryck, ofta använt av medmänniskor som saknar nummer på sina veckor. Te vecka kan då betyda vilken kommande vecka som helst. En speciell relativitetsteori, betydligt äldre än både Albert Einstein och systemet med veckonummer.

Nyckelkompetens, ju

”Ni behöver testa mig. Jag är nyckelkompetens på bloggen.”

Nja.
Vad är ett test på lasarett?
Det kan vara trist och tråkigt och…

”I dessa tider”

I onsdags efterlyste jag ett alternativ till de slitna uttrycken ”i dessa tider” och ”coronatider”.

Tjänstvilliga vänner på Facebook bidrog med följande ord:

I den tid som nu är, för stûnna, jämt nu, nu, märkliga omständigheter, när det nu är som det är, I tockna omständigheter som nu, i dätta läge, virustider, pandemitider, kristider, riskabla tider, smittoförande, bacillförande, smittfarlig, infektiös, kontagiös, kontaminös, virulent, epidemisk, miasmatisk, smittande, smittosam, virulenta tidevarv, denna miasmatiska tidsepok, denna epidemiska epok, period istället för tider och epok…. det signalerar mer att det finns ett avslut, måltiden tycker jag ofta är den bästa tiden, svammeltider, i den hysteriska samtiden, nuförtia, Jämmtnu, i dessa tider av eftertänksamhet, just nu, tegnellska, nu för tia, orostider, pandemiti, åthelvete-tider, under rådande omständigheter, nu, i den tid vi lever, nutiden, i virusens tid, anno domini, just nu, e jäspalt ti, lik f-bannat är vår tid nu, när coronahelvetet härjar, våren 2020, vår, dagens coronaläge, i pandemins tidevarv.

Jag är innerligt tacksam för alla förslag. Det är utmärkta uttryck, väl användbara i sina rätta sammanhang. Problemet är bara att – för mig – har inget av dem samma språkliga spänst och samtidigt samma oroliga underton. Inte som de två uttrycken vi redan använt för mycket.

Men det är ju jag det.
En är väl som en är i dessa tider.

Denna fullständigt befängda idé till tv-sändning

Jag är uppväxt i kanten av skogen. Rådjur, salamander och tornfalk såg vi ofta. Storspov med. Älgen var mer sällsynt men nog har en skådat älg i sin da’r.
Trodde jag. Tills jag fick för mig att följa Den stora älgvandringen på SVT Play.

Den älg jag kommit närmast hängde slaktad i vår tvättstuga.

En vinter hade vi en flock som åt på några havrenekar som inte gått att skörda den gångna blöta hösten. Nu var det snöig vinter och de flyttade sig inte när vi kom med traktorn och skulle till skogen. Dem kom jag också nära.

En tredje gång, med bilen, var jag bra nära en tjur på 62:an bortåt södra infarten till Forshaga.

– Sikt på rava, sikt på rava! mumlade jag tyst för mig själv men slapp smälla ihop med den ståtlige.

Det där är undantagen. Annars har jag bara sett dem på halvdistans eller ännu längre bort. Älgar tror att jag är farlig när de möter mig till fots och så sticker de. Det är jag inte. Farlig. Mitt värsta vapen är mobilen. Ingen trådlös telefon har någonsin ringt ihjäl och flått någon alces alces. Den uppdateringen har inte lurtillverkarna fått till än.

Jag hade fel
Nå, jag har sett dem vid Ölman, nära Nygårdskällan. Jag har sett dem bland furorna på Brattforsheden. Jag har sett dem i dimma, snö, solsken och på svamppromenad. Jag har sett dem från tåget, bilen och cykeln. Jädrar vad älg jag träffat i blixtsnabba möten.

Älgar, di’ vet en hur di’ är.

Nej, jag visste ju inte det. Vad säger ett blixtmöte på distans mellan lövslyet på ett hygge på Grossbolstorps höjder? Inte mycket. Älgens själ hade jag inte förstått.

Nu har jag det. Slow TV kallar de det men sanningen är att Den stora älgvandringen lärde mig massor av nytt om älgen fortare än det tar att simma över Ångermanälven.

– Jäspalt vad fort en älg kan simma, förresten. Det hade jag heller aldrig sett. Stor och tjock och med alldeles för långa smala ben stapplar han ner i det 1,6-gradiga vattnet och simmar i väg, som om han aldrig gjorde annat hela dagarna.

Borde vara uselt
I tusentals år har älgarna vandrat samma sträcka på väg till sommarbetet. För två år sedan kom någon på att börja filma vandringen där uppe vid Kullberg och lägga ut den i direktsändning, praktiskt taget dygnet runt.

Det borde vara usel TV. Bilderna från de drygt 20 kamerorna är inte alltid perfekta, sådär som på naturfilmer du är van att se. Här har ingen klippt och klistrat, allt sker direkt.

Ibland vänder älgen ändan till.
Ibland är han skymd bakom en tall.
Ibland försvinner de ur bild, när kameran i skogen inte går att vrida mer, på distans.
Ibland är det inte en älgjäkel på bild på lååånga stunder. Den förmiddagen kan höjdpunkten vara en järv som skymtar förbi, en ekorre, bäver eller utter. Eller taltrastsång och blåst i en tall.
Eller så händer inte det minsta. Tiden går och skogen bara står där dyr still.

Då – kommer det en älg. Han funderar. Ska jag ta ett steg till? Nej jag väntar lite. Jo, nu går jag. Tre steg. Ska jag äta lite? Nej jag väntar. Lite till väntar jag. Lite till. Nu äter jag. Ska jag gå en bit? Johan (eller vad den andre tjuren nu heter), Johan ska vi gå en bit till? Nej vi väntar. Lite till väntar vi.

Det är väl inte så bråttom.

Älgens avspända livsrytm
Jag som skriver detta är som sagt uppväxt i kanten av skogen. När jag var 12 år hade jag gått många fler mil på sviktande tallstig och bland gran och björk än på trottoar. Och ändå. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket om älgens avspända livsrytm i månaden maj, som av denna fullständigt befängda idé till tv-sändning.

Ett lysande program.

Rårört ägg och ömsinthet

Det är första maj. I mammas hem fick de ”äggröra” då, som de kallade det. Morfar var facklig pionjär bland Karlstads byggnadsarbetare och första maj var en dag att fira. Äggröran var en rå äggula med massor av socker. Den skulle hon och syskonen röra för hand med tesked i varsitt glas tills röran blev ljus och luftig.

Godis!

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, den gillar folk av alla hudfärger och tror på humorn. Varenda dag vill den skratta minst tre gånger.

Min dröm är högtidstal i maj (till och med digitala sådana håhåjaja) men den tycker också bra om andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst har kunnat uttrycka musikaliskt hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

Lilla fotokursen för ettriga

Dagens inlägg har en sensmoral. Sälj dig aldrig till Mammon och inte till någon annan djefvul heller. Det straffar sig.

Såhär är det. Just när coronan kom till trakten fick jag min kallelse från sjukvården. ”Kom till hudmottagningen, nu är det dags.” Någonting i den stilen stod det. Hudförändring på ryggen. Jag for till stan, intygade i entrén att jag inte hade hosta, feber eller snuva och släpptes in. En trevlig doktor bedövade, skar och sydde tre stygn. Sedan såg han mig djupt i mitt före detta hårfäste och ordinerade salva, solskyddsfaktor 50 och en vacker solhatt.

Han sa så. En vacker solhatt.

Nu är jag sådan skapt att jag lyder doktorer. Efter en afton på nätet hittar jag den. Vacker solhatt, 224 kronor. Lycklig går jag till brevlådan tre dagar senare och hämtar kartongen. Provar, blir kär vid första påtagningen, trivs.

Det ligger ett reklamblad i kartongen också: – Lägg ut bild och rätt hashtag på Instagram så kanske du blir den som får din hatt gratis.

På så vis.

Fnittrig ber jag den kära vännen om hjälp. Min solhatt ska få sina 15 minuter av berömmelse.
– Kan du ta en bild av mig och hatten? Bakifrån. Det är hatten som är huvudsaken.
– Hattar brukar vara det.
– Ja ja, knäpp nu.

Sedan börjar en äktenskaplig cirkus, trädgården runt. Ju längre tid det tar, desto mer stressad blir jag. Nej, inte riktigt så mycket byggnad i bakgrunden. Nej, försök få med mer hatt och gör bakgrunden renare. Nej vänta, bilden behöver att det händer nåt. Mer kratta. Mer hatt och kratta!

Jag är stressad för att grannarna ska se mig. Inte ser vi hur bilden ska bli när vi tar den heller, sol på skärmen gör att inget syns här utomhus. Till sist muttrar jag, ja jag gnäller högljutt faktiskt. Står där på knä med en krattjäkel i näven och skäller på henne jag älskar.

Den bilden blir bra. Den tar vi. Tack! Fort in nu.

***

Två dagar senare ser jag vad jag har missat. Det är då jag upptäcker hur bra hennes första foto blev, det som jag skällde på. Där är solhatten, där är krattan, där är lekstugan. Allt. Bilden är perfekt. Hela fotot vibrerar av längtan i coronans månad. Hon har tagit årets bild och jag såg den inte.

Ser du inte hur gubben med krattan riktigt suktar efter ett slut på pensionärskarantänen, längtar efter liv i trädgården igen, vill att vi åter ska bli tre generationer, inte en?

Ursäkta, har jag sagt vilken lyhörd och fin bild du tog?
Den är underbar.

Längtan våren 2020. (Foto: Inger Nilsson).

Schysst! ni som kom på

Sliter med en text. Det är så roligt. Han är lång och besvärlig för strukturen måste göras om och jag måste stoppa in en och annan belöning och plantering, tvätta språket och kontrollera fakta. Berättar du om en bro måste det vara rätt bro, inte en annan bro tre mil nedströms.

Det vattnas i munnen när jag tänker på det, precis som med löpning.

Han är bara till för min egen glädje, texten, men varje dag denna vår gör han mig glad. Särskilt när tre stygn i ryggen fortfarande gör att jag inte vill springa.

Tjechovs gevär
Tack, ni som hittade på språket. Tjohoo! ni som uppfann bokstäverna. Schysst! ni som kom på att vi människor är berättare, ett påhittarsläkte. Alltså hittar jag på.

Belöning? Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Du kan kalla det den långa textens vätskekontroll. Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

Plantering? Kanske som Tjechovs gevär? Det som hänger på väggen i början och därför måste avfyras innan berättelsen är slut.

Smått yra
Det är vår. Solen skiner och luften är frisk så låt oss plantera. En och annan litterär blinkning med ena ögat, går det också för sig?

”Det var en man som gick i hallen och rotade. Nu fann han ett par löparskor. De var smått yra av morgonluften.”

Sliter med en text när andra möten är inställda. Dödar älsklingar, stryker upprepningar, byter tid. Jag har massor av onyttig nytta att uträtta.

Trivs.

### Våren 2020 drabbas även synonymordlistorna av galghumor.
### Söker på ordet inställda.
### Får svaret: motiverade, manade, sporrade, uppeppade, peppade, laddade, sinnade, inriktade, lagda, hågade.

Ska jag alltså se det som att jag suttit med på massor av inställda möten i min dar? Hmmm.

Välkommen i vårt vardagsrum, Anders Tegnell

Skriv dagbok om coronatiden, sa jag till en skrivintresserad ung man. Bra idé sa han. Gör det du också morfar, så kan jag få ärva din dagbok sen.

Mitt barnbarn L förstod precis hur jag menade. Detaljer, känslor, hur pandemin påverkar våra liv. Det är sådant vi behöver dokumentera och föra vidare för att folk ska kunna dra lärdom av minnena i framtiden.

Så jag skriver. Klipper coronaskämt från Facebook och råd från Folkhälsomyndigheten och klistrar in. Plitar ner egna känslor och episoder. Hur jag plötsligt låter bli att träffa folk i flera veckor. Smyger som en skabbräv mellan hyllorna på biblioteket i väntan på att mamman med barnet vid sökdatorn och utlåningsautomaten ska gå därifrån, så jag törs gå fram. Hoppar ut i skogen när vi möter ett brett sällskap i milbanan bortanför Ängbråten.

De andas ut hela tiden, tänk hur folk är.

Inte personligen
I en tidning jag prenumererar på gör de enkät om viruset. Elma, 18 år, från Stockholm blir intervjuad. Hon rör sig obekymrat på stan tillsammans med två av sina väninnor.

”Ingen av oss eller våra familjer är sjuka, därför känns det här med corona ganska långt borta. Det är ingenting som påverkar oss på ett personligt plan, säger Elma.”

Jag hade en arbetskamrat en gång som kallades Elma. Elsa Lindskog, en tuff men under ytan varmhjärtad kvinnlig pionjär bland värmländska journalister, länge en av få kvinnor i branschen. Jag kommer att tänka på henne. Vår Elma skulle ha blivit rätt förbaskad på unga Elma men också tyckt synd om henne.

Häng med lite, skulle hon möjligen ha tänkt. Läs tidningarna, se på nyheterna. Var rädd om dig lilla vän. Se till att myndigheterna skaffar beredskapslager. Se till att läkarna väljer dig. Det är åtminstone vad den här blödige men under ytan tuffe exreportern tänker. Allt medan Sverige sjunker djupare in i sin karantän.

All tid, ingen ro
Vi som inte jobbar inom sjukvården eller med myndigheternas dagliga presskonferenser har hur mycket tid som helst men ingen ro att fylla den med något. Mer än just myndigheternas presskonferenser.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att dessa myndigheter skötte informationen dåligt. De mumlade, hostade, harklade och fumlade. Det står jag för. Då, när jag efterlyste en människa med tröja som förmår trösta oss. En sådan där som brukar träda fram vid varje stor kris. Vår tids Lottie Knutson.

Han har trätt fram nu. Han har till och med börjat bära tröja. Välkommen i mitt vardagsrum, Anders Tegnell.

Bra information är näst bästa medicinen.

### Ordet karantän kommer av 40 dagar.
### Det har funnits i svenska språket sedan 1687 och kom via franska quarantaine (fyrtiotal, fyrtio dagar, karantän), ursprungligen från italienskan. 40 dagar var spärrtiden för dem som misstänktes vara pestsmittade på 1400-talet.
### Fyrtio dagar? Då känner dom inte vår corona. Hon är tuffare än så.