Kreativt folk – Sida 38 – SVENSSONS SLÄNG

Sådana en bygger samhällen av

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När svenska kvinnor bar tunga bördor på sina huvuden

Titta på filmen med den afrikanska kvinnan. Se hur elegant hon balanserar bördan med äpplen på huvudet. Samtidigt kör hon moped i den ivriga trafiken och bär ett spädbarn på ryggen.

Respekt.

Det är när min vän Gunnar Svensson lägger ut filmen på Facebook jag ser den först. En lång stund beundrar jag kvinnans balans i trafiken:

Länk till filmen:
Mama Africas video på kvinnan med bördan

Då dyker ett minne upp. Var det inte en föreläsare som påstod att svenska kvinnor också brukade bära tungt på huvudet? Jag var på kurs i lokal historia och nu stod en karl framför oss och höll upp ett föremål jag aldrig tidigare sett. Minns jag rätt hade han varit på en hembygdsgård utanför Kalmar och lånat den. En bärkrans.

Nu tittar jag en gång till på filmen från Afrika. Visst bär hon en hårt stoppad tygring på huvudet?

Fördela trycket
Budskapet från föreläsaren på journalistkursen var att svenska kvinnor också bar tunga bördor på sina huvuden förr i tiden. Det är bara det att folk har glömt bort det. I länsmuseet i Kalmar har de belägg för saken, både genom berättelser och sparade tygringar.

Bärkransen var rund och stoppad och skulle hjälpa till att balansera kärlet och minska trycket på skallen. Den kunde till exempel användas när du skulle bära mjölken hem till gården från kornas betesmark. Eller när du skulle in till staden och sälja ägg eller andra varor på torget.

Nordiska museet i Stockholm berättar samma historia. En av deras bevarade bärkransar användes ända in på 1930-talet.

Som sagt, respekt.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Folk med svar på tal

En dag kliver den kära vännen in på lampaffären nere i centralorten. Det är några år sedan och vi vet inte var i världen det behövs adapter till våra elgrejor, fast det hinner hon aldrig komma till.

– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland… börjar hon.

Lamphandlare Stenberg i Forshaga ser vänligt på henne.
– Å nu vill du att ja’ ska skrive ett intyg, förstår ja’.

En annan dag är hon på macken och ställer besvärliga frågor om ett bilbatteri hon tänker köpa. Till slut går tjejen i butiken bet och ropar på chefen, han är i ute verkstaden:

– Björn till kassa ett. Björn till kassa ett.

De har bara en kassa.
Då går han dit.

Min vän fotograf Höglund fotograferar en högre tjänsteman i Konsum Värmland till en årsberättelse. Efteråt är denne inte helt nöjd, när han får fotografiet i näven.

– Du, säger Höglund, ja’ ä’ fotograf, inte plastikkirurg.

Det blir ingen omtagning.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

En genial arbetarskildring

Farbror Bengt, ur filmen.

Det är lärorikt att umgås med små människor, sådana som fortfarande ser sopbilen som ett stort äventyr. När tappade jag den entusiasmen? Nå, jag fick den tillbaka nyss. Tack för det, sophämtardiggare.

Det ÄR ett äventyr att se hur de tömmer tunnorna. Kul bil har de också och vinkar gärna till små tvååringar som trycker näsan mot rutan. I alla fall den tvååringen och rutan jag tänker på.

Här nedan är länk till en sådan välfärdsarbetare. De små jag tänker på känner varm kärlek till sina sopåkare. Hoppas killarna vi tittar på förstår vilka goda ambassadörer de är för svensk arbetarklass, för sin yrkesstolthet och för sin sopbil.

Jag tror de förstår. Det syns på dem. Nu vinkar de och åker vidare. Hej då sopbilen!

Länken var det. Klicka och titta på filmen om du har det minsta barnasinne kvar eller bara gillar två som tycker om sitt jobb. Tre förresten. Jag menar farbror Bengt som kör sopbilen men också den som skrivit berättartexten och karl’n som läser den.

Genial text tycker jag.

Hoppas min forna arbetsgivare gör en likadan film om sina vardagshjältar vid ratten, när nu inte jag gjorde någon. Den är bara så bra, från sin realistiska början till det inlevelsefulla slutet. Vi tröttnar aldrig på filmen, tvååringen och jag.

Kolla nu.

Länk:
Här kommer farbror Bengt med sin blåa sopbil

Nu blir det pizzerian

Efter att ha knutit näven i fickan i snart två veckor, förbannat min klantighet och låtit forna Televerket få 7 x 70 chanser att rätta till det hela, bestämmer jag mig för att lägga ut följande på nätet. Snart. Snart gör jag det. Så får de se hur roligt det är:

Kom ihåg-anteckning till mig själv: Ladda inte annans kontantkort, ens om numret är nästan samma som ditt. Telia betalar inte tillbaka.

Just då ringer mobilen. Jag ligger snorig på en soffa och hostar och tycker allmänt synd om mig själv. Då finns hon där i luren, en sprudlande trevlig medmänniska på Telias kundtjänst. De har funderat över mitt fall, efter att jag gjort ett kundärende av deras beslut.

– Du får dina pengar tillbaka. Vi gör det som ren goodwill.

Jag får lust att kramas i luren, så snorig jag är. Tack och tjohoo medarbetare J, detta blir vårt genombrott!

### Kom ihåg-anteckning till mig själv: Det är skillnad på en nolla och en åtta.
### 499 kronor, nu blir det pizzerian!

Vilstol är för sanatorier

Det svåraste är duktighetssyndromet. När du har ett jobb ska du arbeta. När du kommer hem ska du jobba. Du ska inte gå med händerna i fickan. ”Fryser du om händerna?”

Vilstol är för sanatorier.

I grund och botten gillar jag det där. Är du frisk ska du arbeta, den möjligheten ska du och företagsamheten och samhället skapa. Ingen mannamån, inget latoxeri. Fryser du om händerna?

Vi har en värld att skapa, en rättvis. Det finns mycket att göra. Dessutom behöver barnen filmjölk.

Listor byggde landet
Sitter jag, då tänker jag på handtag att utföra. Ligger jag, då funderar jag ut listor med göromål. Trimma gräset borta vid aspen, gräva runt krusbärsbusken, plocka hallon, svamp och blåbär, dammsuga övervåningen, vattna på altanen, handla morgonfil, ringa en vän.

Det finns ett utmärkt dataprogram, papper och penna har vi också. Listor byggde landet. Göra listor är väl också ett arbete?

Friherre, skojar en del. Kompledig, kallar en annan det. Jag vet inte jag, hur skulle det gå till? När en aldrig har ro att sitta i någon vilstol, särskilt inte om det syns. Nu måste jag göra en lista igen.

Verkställa listan är en annan sak …

Varför tror du jag springer?
Jag vilar.

Yogi Berra kommer in i mitt liv

Man kan ägna sig åt mycket när solen går ner. En kväll ser jag ett avsnitt av den amerikanska serien Navy CIS. Där citeras en Yogi Berra.

– Yogi Berra? Hmm, barnfilmsfigur va’? tror jag först. Nja. Snarare amerikansk mästare i den sortens citat som Lasse Anrell brukar göra roliga böcker av. Sportgrodor.

Yogi var legendarisk baseballspelare och coach och tycks ha sprutat ur sig anrellare. Fast citatet jag hör på tv är både klokt och eftertänksamt:

”Om världen vore perfekt skulle den inte vara det.”

# Ledsen att listan med Yogi Berras 50 bästa citat är på engelska: Yogi Berras bästa
## Ibland tror jag de flesta som Lasse Anrell citerar har gått i skola hos amerikanen.
### ”Never answer an anonymous letter.” ”It gets late early out here.” ”Always go to other people’s funerals, otherwise they won’t come to yours.”

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Gärna ”smörhåla”, aldrig ”håla”

Jag tror inte att jag någonsin skulle kalla en ort för ”håla”. Det handlar om människosyn, om att tycka om människor. Alla bor i sitt centrum. Saken underlättas av att jag kommer från en by som knappast ens var en by, Ängebäckstorp var mer utdraget än så.

Inte vill jag skämmas för mitt ursprung.

”Smörhåla” är något annat. Ibland kan ett ortnamn förstås vara ironiskt, själv känner jag till både Brölösera och Tuggelite. Här på trakten har vi faktiskt ett ställe som heter just Smörhålan. Jag har alltid undrat om det namnet också är ironiskt. Inte vet jag hur mycket de kom upp i smöret där, i vår tätorts östra utkanter.

Varg har de ibland har jag förstått.

En gång i tiden åt folk ur samma fat. Då, om det någon gång råkade vara goddagar, serverades gröten med en håla fylld med smör mitt i. Där kunde alla doppa sina skedar och ta sin del. Hade du folkvett tog du inte för mycket, det dyra smöret skulle räcka till alla.

Ha folkvett.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Filkörning runt korvkiosken

Min vän en bit norrut, poeten Bengt Berg, skriver på Facebook om den eviga tuppfäktningen mellan Sunne och hans Torsby. Torsbybornas under dog-perspektiv mot smörhålan Sunne ”kommer från den förnedring som bestod i att vi måste åka ner till Sunne för att ’ta körkort’”, berättar han.

Varför? För att där hade man filkörning runt korvkiosken. Sådant sitter i, skriver Bengt Berg.

Inte vet jag om jag stör salt i såren när jag nu kommer dragande med tidningsklippet från den 2 juni 1981. Det är inte meningen. Klippet är ur lokaltidningen Fryksdals-Bygden, jag har citerat det vid uppläsningar ibland och i en skrift, och här är texten om du inte ser den på klippet:

”Sunne tätort har fått ett nytillskott inför turistsäsongen. Trafikljus har nämligen riggats upp mellan de två största livsmedelsaffärerna och nu hoppas man på att trafiken ska flyta friktionsfritt på Storgatan. Övergångsstället där har varit en besvärlig passage för både trafikanter som fotgängare. Sunne växer alltså i dignitet. I vinter fick vi även en pizzeria.”

I fall en arkeolog hittar en årsupplaga av FB från 1980-talet om några tusen år, så kommer den att säga mer om livet i Fryksdalen på den tiden än alla artiklar tillsammans, från oss arga lokala konkurrenter.

Men en smörhåla är det.

### Bra krönika av Jan Guillou: I brist på fakta formar rasisten sin falska värld

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Ett svenskt landslag i tidskriveri

Det finns tidskrifter som lever upp till begreppet. Att skriva sin tid. Vi-tidningen är en sådan formulerare och har varit det hela mitt vuxna liv.

Jag tyckte om Lars Westmans Bakvagnen, hans artiklar om sjömannen i Nicaragua och den spontana serien om svenska utedass. Jag gillade när Vi började plantera träd i Afrika och när man startade Teskedsorden för mångfaldens och toleransens skull, i författaren Amos Oz anda. Jag älskade när de startade litteraturresor till sjöss. Vilket spännande möte mellan stort gungande hav, stor båt och stor litteratur – och denna litteraturs älskare. Jag läste med glädje, lust och ibland förvåning idolen Ingemar Unges språkspalter och förunderliga krönikor. Vem skulle kunna efterträda honom och Westman i betraktandet av samtiden?

Klart det fanns någon. Hon heter Stina Jofs och går från klarhet till … ännu större formuleringsglad klarhet. Giller’t!

En orolig stund
En annan röst i tidskrivandet är den nuvarande chefredaktören Sofia Wadensjö Karén. Jo, hon har värmlandsanknytning, ja vi har gemensamma vänner – men vi har aldrig mötts.

Det är alltid en orolig stund när ett landslag byter tränare, så ock när ett landslag i tidskriveri byter coach. En får ge dem chansen. Två tre matcher, två tre tummade nummer. Sedan kommer domen.

Den domen var lätt att förkunna. Med beröm godkänt.

Det finns redaktörer som lever upp till rollen. Sofia Wadensjö Karén är en av dem. Egentligen borde jag skriva läsarbrev till henne men det händer att jag känner mig försynt. Det får bli såhär i stället.

Får oss att fatta hur vi menar
Tack för att Vi-tidningen finns. Tack för att du vårdade arvet och gick vidare. När du ville ta bort bokrecensionerna blev det väsen, även om den här arge yngre äldre teg och knöt näven. Tack för att du lyssnade och släppte in bokspalterna igen. Tack för dina inledande betraktelser som blir tänkvärda ingresser till varje genomarbetat nummer.

Nämnde jag Johan Norberg som släpper in oss musiklyssnare backstage och får oss att förstå varför vi gillar det vi gillar? Nämnde jag alla begåvade fotografer och reportrar bakom reportagen? Nämnde jag Cecilia Garmes politiska analyser? Nämnde jag allt jag lär mig om modern design?

Det finns många namn att nämna. Här i huset läser vi praktiskt taget varenda text, oftast med glädje och instämmande.

Nej visst nej
Ibland får vi sådan lust att resa på värmlandsresorna ni ordnar. De verkar så trevliga. Fast då kommer jag ihåg vad pappa sa som fjortonåring, när han och två kamrater cyklat till Selma Lagerlöfs Mårbacka och intendenten försökte locka in dem i minnesgården.

– Ska ni inte komme in å titte, pôjker?
– Nej. Vi ha’ att sett’et förut.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Jädra Ronaldo, detta är ditt fel

Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.

Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.

Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.

Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.

Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!

Mitt livs dyk
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.

Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.

Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.

Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.

Länk: Filmen jag härmade

Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.

Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.

Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.

En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.

Jädra Ronaldo.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root