Kreativt folk – Sida 49 – SVENSSONS SLÄNG

Helgen v. 48

Nu har det gått ett år till och jag ser det som min självklara plikt att publicera länk till Sveriges bästa musikvideo igen: bob hund Helgen v. 48 Klicka och njut.

Ett år skrev jag att låten sätter sig som en älgfluga i nacken. Det står jag för. Undrar hur de gör, de som ordnar en särskild fest denna helg varje år, bara för låtens och videons skull?

Misstänker att det blir dans.

Extra, Extra! Så kom filmen till
Till dig som hållit ut och tittat på videon varje fredag v. 48, när jag lagt ut den. Här är extramaterial, lite fredagsgodis. Historien om filmen som bob hund återanvände. Han heter Kjell, han som fyller 30 år den 1 december 1973 och firar det på filmen. Just det, v. 48! Det ÄR en 70-talsinspelning.

Karln som filmar allt i en enda tagning är kändis i filmvärlden i dag. Läs mer i Expressenkrönikören Lars Lindströms betraktelse: Lars Lindström: Helgen vecka 48

Bob Dylans hälsning till Sara Danius 1966

Läser Bob Dylans Tarantula från 1966 och känner igen sättet att skriva. Var har jag sett det förut? Gjorde jag inte själv en del orädda försök i samma stil de där åren? Varifrån fick jag inspiration till det? Bildjournalen? Thomas Tidholm? Tidens musiktexter? Minns fortfarande ett udda brev jag skrev till en tjej.

Boken är inte lättläst men i efterordet är Peter Glas full av entusiasm:

”Dylans roman Tarantula har rykte om sig att vara svår att läsa, svår att begripa sig på.

Inget kan vara mer felaktigt. Boken är rena läsfesten och den går rätt in i hjärnan och hjärtat – bara man har kommit på knepet, bara man lärt sig Konsten att läsa Tarantula.”

Beskriver kaos med värme
Jag strävar på, efter att ha läst hans bruksanvisning. För Dylan är allt kaos, skriver Glas. Det stämmer uppenbarligen 1966, kanske fortfarande.

”Just accepterandet av kaos är det allra mest originella i sammanhanget, det ställer Dylan långt från andra banbrytande författare under 1900-talet, t ex absurdisterna, Becket, Camus, vilka alla upplever kaos och meningslöshet som fruktansvärda problem. I stället beskriver Dylan tillvarons kaos med samma amerikanske värme som t ex Whitman och Kerouac beskriver den fungerande världen med.”

Detta måste vi gömma för alla Dylan-resistenta
Jag strävar vidare. Författaren är originell, identiteterna är i upplösning, strukturerna med. Inte en kliché hittar jag, språket och bilderna myllrar.

Så, på sidan 81 i en av de dikter som avslutar praktiskt taget varje kapitel, hittar jag den. Hälsningen från mitten av det kaotiska 1960-talet till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius år 2016. Bob Dylans eget inlägg i Varför kommer han inte hit-debatten:

”blev lite rörigt, men ni
känner ju mej, det gilla jag inte
alls. jag säjer ”hörru stumpan, jag sjunger
förej & så, men försök bara inte
köra med mej, hajaru?” jag har hört att
dom inte tänker bjuda in mej nån mer gång
för dom gilla inte att jag la an
på klubbmästarns tant, på det stora hela
klarar jag mej trots allt. har en ny sång
/…/
men du känner ju mej, det ska
fan så mycket mer till för att köpa mej”

Detta får vi absolut inte visa så alla Bob Dylan-resistenta ser det.
Göm boken. Göm den fort.

### Apropå tarantlar: Första kända bilden på en fågelspindel visar den i full aktion.
### Den äter på en kolibri.
### (Källa: skansen-akvariet.com)

Vaknar mitt i skådespelardrömmen

Vaknar tjugo minuter över fyra på morgonen, svettig, mitt i en dröm. Vi är i ett stort tält, det är jag, en regissör och en massa skådespelare som jag inte känner. Jag är nervös, vågade inte ta henne i hand som jag mötte i tältöppningen, då hälsade hon i stället.

– Förlåt, sa jag, det är första gången inför kameran.

Hon log och förstod. Hemma ligger mitt manus kvarglömt och glömda är mina repliker.

– Ja, du hörde, säger en karl med ett schema i handen när jag smyger in i tältet. Du kan komma nästa söndag i stället.

Vänta, jag åkte ju med en människa hit och han ska tydligen vara kvar och filma. Någon får komma och hämta mig. Ingen törs jag prata med heller, de verkar filma för fullt. Dricker ett glas vatten och försöker förgäves komma ihåg vad jag skulle säga. Jag vet ju att jag mindes vartenda ord strax efter att drömmen väckte mig.

***

Varför drömmer jag en sådan dröm? Jag är en murvelsjäl och ingen aktör. Ska jag stå på scenen ska det vara ett papper mellan mig och publiken. Amatörteater, två pjäser, det räknas inte. Replikerna ligger hemma på köksbordet och nu är jag för vaken för att minnas vad jag är för karaktär. Varför är vi i ett tält, vad är det för sorts läger?

Nu får någon komma och hämta mig.

Hej då, gamle vän

Rensar vidare för att försöka ta mig in i arbetsrummet oskadd. Hittar en gammal vän från 1974. Typometern.

Den typografiska linjalen var varje journalists vän. ”Använder du den inte till nåt annat, så är den bra att skära pizza med.” Det var vad vi fick lära oss på Journalisthögskolan på Andra Långgatan i Göteborg, ett år när pizza var det häftigaste en murvel kunde äta. Tydligen gick jag i klass Va 1974, det står så på stilprovet.

”Lägg helst artiklarna i fyrkantiga block! Det underlättar. Låt gärna blocken bli större på bredden än på höjden.”

Typsnittet vi hade lov att använda när vi gjorde rubriker till övningstidningen Ingressen var bodoni, (fet antikva eller kursiv, hfet eller mager). ”Fet och hfet hör ihop på samma sida eller hfet och mager. Fet och mager blandas endast i undantagsfall.”

Detta är en mellanrubrik
Nå, det blev fler stilprov sedan, mest har jag använt typometern på Smålands Folkblads redaktion i korsningen Klostergatan-Kungsgatan i Jönköping. Där blev det en och annan noga uträknad rubrik till lokalredaktörernas artiklar.

Något säger mig att det kommer att dröja ett tag innan någon frågar mig hur mycket en konk eller cicero är eller hur många pinnar det går på ett gement m. Så nu åker typometern ut i en kartong i garaget, tillsammans med stilprovet från Ingressen och skrivmaskinskursen från Facit 1966.

Här ser ni en som hänger med.
Förändringsbenägen är mitt mellannamn.

### Det har visst kommit sådana där datamaskiner.
### Inne i sina dator blandar ungarna typsnitt och grader så änglarna gråter.
### Hör du nåt som surrar i luften så kommer det från landets typografkyrkogårdar. Där snurras det hejvilt.

Ögats fria fartlek i obanat lingonris

Då, mitt i alla världsliga och privata bekymmer, minns jag löftet till mig själv. Att läsa minst en klassiker i månaden som pensionär.

Alltså går jag till biblioteket. Där krånglar det datoriserade lånesystemet muntert, men penna och papper finnes och strax kan jag vända hemåt igen med Elmer Diktonius i axelremsväskan.

Diktböcker ska bläddras i, som en ögats fria fartlek i obanat lingonris. Så brukar det börja. Snart fastnar jag bland aforismerna från 1920-talet.

Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.

Inom konsten är allt tillåtet. Men allt är icke användbart.

Det man mest beundrar i ett konstverk är icke alltid det beundransvärdaste i det. Ty man beundrar mest – sin spegelbild.

Saliga är de mätta som sår och de hungriga som skördar. Men det finns även hungriga som sår – dem kysser jag.

På sidan 93 hittar jag maskinsången. Alltid denna rytmiska, människoätande maskinsång. Orlodoffa doschkoff orlodoffa doschkoff…

Sidorna sväller av musikalitet. När jag slår igen boken första gången finns världen och det privata fortfarande kvar, men nu hör jag även en annan sång. Det står en kraftfull finlandssvensk poet bredvid min läsfåtölj och sjunger finstämt så gardinerna darrar på Grossbolstorps höjder.

Jaguaren kan kyssa en blomma.

Alltför stora ord får din käft att växa

Sådant som jag tycker är fjantigt:
Att kalla snöröjning för feministisk.

En del kommuner röjer gång- och cykelvägar, förskolor, busshållplatser och trafikleder först. Det är svårare att gå eller cykla i 10 centimeter snö än att köra bil. Detta gynnar kvinnor mest, eftersom fler kvinnor än män cyklar, går och åker kollektivt. Samtidigt sparar samhället pengar när färre medborgare halkar omkull och bryter sig.

Allt detta är bra, bara plogningen i sig är snabb och effektiv efter den nya ordningen. Men snälla du, kalla det inte feministisk röjning. Du verkar bara löjlig.

Säg ”folkpartistisk gräsklippning”, ”vegansk gatsopning” och ”zenbuddhistiska vattentorn” högt för dig själv tre gånger, så tror jag du hör vad jag menar.

Alltför stora ord får din käft att växa fortare än förståndet.

(Tipstack till Gun-Britt Karlsson.
Bilden ovan föreställer en gubbplogning från forna tider).

Tidrapport

Foto: Per Hardestam

Lördag. En sån där dag när tankarna vill vara för sig själva och händerna vill tända ljus.

Nioåring på besök berättar att han hamnade på min blogg när han googlade på sina favoriter, Västanå teater. ”Du hade ju skrivit om dom”.

Nio år.

Söndag. Fryser när jag cyklar runt och sätter upp tipspromenadfrågorna vid friluftsgården, värms av gemenskapen kring kaffet och våfflorna efteråt. ”Jaså hette telefonen Diavox, jag var säker på att det skulle vara Dialog”.

Måndag. Springer med eftertänksamma steg bortåt Haget, bland dansande blyga snöflingor. Blyg själv vet jag hur de menar.

Tisdag. Väntar

### Något av de här inläggen om Västanå teater var det han hittade:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
Berättelsen om en lada som spelar teater
Genrep och tamgåsen flyger
Löpare anfallen i vilda skogen

Hårdrockens vanligaste ord

En amerikansk datavetare har jämfört texterna till 222 623 hårdrockslåtar. Han ville veta vilket ord som var vanligast. Svar: burn, dvs bränna, brinna, brännskada.

Nu vet vi det.

De vanligaste orden inom hårdrocken:

burn
cries
veins
eternity
breathe
beast
gonna
demons
ashes
soul & sorrow

De ovanligaste:

particularly
indicated
secretary
comittee
university
relatively
noted
approximately
chairman
employees & attorney

### Bränder, skrik, bestar och demoner i evighet alltså.
### Universitetsvärlden dominerar inte stort. Demonerna går sällan på högskolan.
### Källa: Språktidningen. Läs den. Sist hade jag med ett läsarbrev, bara en sån sak 😉

De gubbgriniga & priset

Bob Dylan får Nobelpriset. ”Nu fick kulturkoftorna så de teg”, flinas det på några håll.

Kulturkoftor? Jag måste erkänna att jag avskyr ordet. Det står för populism, folkförakt och en kvinnosyn från hösten 1814. Medvetet eller omedvetet.

I min värld har de gubbgriniga fattat alltihop fel. I min värld jublas det över valet av pristagare. Facebook flödar över av läskunnigt folk som brister ut i ett stort ÄNTLIGEN! över nyheten. I min värld får Akademien beröm när den på kort tid belönat först den litterära journalistiken och nu den sångbara lyriken. Örats poesi. I min värld skriver skribenter som Åsa Linderborg, Peter Franke och Göran Greider hyllningsartiklar apropå valet av Bob Dylan.

”Rätt låt vann!” skriver Linderborg. Kanske äger hon en kofta, vad vet jag? Den som vill hålla värmen i själen brukar klä sig klokt.

### Fryser ni inte, gôbber? Ni tröjlöse.
### Blir dä inte kallt där ute i grinigheta’?
### Kom in i värmen vettja’.

(Inlägget inspirerat av
det manliga modemagasinet Café).

Paria? Vadå ”paria”?

Tisdag eftermiddag. Jag skulle bara ha läst klart bokcirkelboken. Det skulle ha varit intressant. Sedan skulle jag ha cyklat ner till biblioteket om någon timme och träffat vännerna i cirkeln. Vi skulle ha diskuterat bokens form och innehåll och ätit av det framdukade godiset. Det skulle ha varit trevligt.

Då, när jag sitter i läsfåtöljen och just ska ta fram boken, lägger en Facebookvän ut filmen som jag länkar till här nedan. Inte farao är den trevlig. Den lille jäkeln i mig går i försvarsställning direkt.

Vänta nu, vägrade inte vi fostervattenprov?
Var inte vi duktiga som bara den, hurra hurra, som var först i landet med att tolka en kongress till lättläst svenska i realtid?
Hade inte jag en älskad svärfar som en gång i tiden for runt min provins och lunnade fram personer med utvecklingsstörning ur skogen? Gömda, tysta.
Jobbade inte jag på ett företag som skaffade låggolvbussar för att…

Se filmen. Det här samhället – och jag själv – har sannerligen ingen anledning att slå oss för bröstet. Starkare film har jag sällan sett. Starkare person har jag sällan lyssnat till.

Jag förstår inte allt, för jag har inte Adryan Lindens erfarenheter. Jag håller inte med om allt, kanske just av samma skäl. Men han öppnar mina ögon, ibland så det gör ont.

Jag tror han kommer att göra det på dig med.

### Det dyker upp svarta rutor ibland. Filmen är inte slut då.
### Länk till Jona Elfdahls film (26 minuter), du lär märka vad den handlar om: Paria.
### Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet 2009 om Adryan Linden: ”Adryan borde ha aborterats bort”. ”Han menar allvar: nazismen är död men dess ideologi livs levande, klädd i medlidandets dräkt. Förr slog man ihjäl en ras för de andra rasernas bästa. I dag dödar vi vissa utvalda av medlidande och omsorg – för deras egen skull.”

Tack, du som berättade om filmen.
Jag är som du vet långsamlärd men försöker.

Bokcirkelboken ligger kvar halvläst.