Kategori: Kreativt folk

”Dags att deportera dessa snyltande parasiter”

Toddler.001

Förra året blev 44 amerikaner skjutna av muslimska terrorister, skriver Jeremy McLellan och fortsätter: Som en jämförelse blev 52 amerikaner skjutna av småbarn.

Toddlers, kallar han de små. Ett vackert engelskt ord för en grupp mördare. Detta reser frågan, fortsätter Jeremy, varför regeringen inte gör mer för att försvara oss mot småbarn?

– De delar inte våra värderingar. De talar knappt engelska. De stjäl vår välfärd. De har inga efterfrågade färdigheter. De är benägna till arga utbrott. Värst av allt: många av dem är inte ens kristna. Hur länge ska det gå innan vi säger att nu räcker det – och deporterar dessa snyltande parasiter en gång för alla?

Varför skrev inte jag detta? noterar jag avundsjukt i kanten. Sedan klickar jag för att kolla vad Jeremy McLellan är för en.

Hans parallell är underbar. 52 om året alltså, på grund av en dåligt hanterad vapenkultur.

### Jeremy McLellan är en amerikansk ståuppkomiker som även publicerar sig på internet.
### Här är en annan av hans texter, från Facebook:
### ”Modest Proposal: If we’re going to ban Muslims from coming into Western countries, maybe we should stop sending Western soldiers into Muslim countries.”

”Man har roligt ibland”

Moment 22

I mitt stilla klassikerläsande har jag nu kommit till Moment 22. Visst, jag har läst den flera gånger förut men här är det jag som bestämmer reglerna. Moment 22 får räknas i alla fall.

En solig dag i mars går jag till biblioteket, ber om ett nytt bibliotekskort i stället för det jag städade bort, letar rätt på Joseph Hellers antikrigsroman, lånar och börjar läsa på plats. Det första som slår mig är att K-E Almblad måste vara Sveriges största självplågare. Han är citerad på baksidan av den tummade boken:

”…vanvett och flabb blandas i skildringen av vad ett krig innebär. Man har roligt ibland när man läser Joseph Hellers roman…”

Ibland? Jaså du.
Flera gånger vänder jag på boken för att kontrollera att jag inte läst fel.

Svart satir om kriget
Moment 22 berättar om amerikanska bombplansflygare på en ö i Medelhavet under andra världskriget. Om livet på sjukan, de vilda permissionerna i Rom, svartabörsaffärerna, kärlekshistorierna och jobbet de har att göra. Svart satir, människor som blir sina egna karikatyrer, känslan av meningslöshet.

Blir vi inte alla karikatyrer i det militära? Det är som om skillnaderna syns tydligare när alla bär uniform.

Inte tokig om du påstår att du är tokig
Här är regeln som gav boken dess namn och världen ett begrepp. Huvudpersonen Yossarian diskuterar moment 22:

– Är Orr tokig?
– Ja absolut, sade doktor Daneeka.
– Kan ni avföra honom ur aktiv tjänst?
– Visst kan jag göra det. Men först måste han be mig göra det. Det ingår i bestämmelserna.
– Varför ber han er inte göra det då?
– Därför att han är tokig, sade doktor Daneeka. Han måste vara tokig för att fortsätta med bombflygningarna så många gånger som det har varit på håret för honom. Visst kan jag stryka Orr ur aktiv tjänst. Men först måste han be mig om det.
– Är det allt han behöver göra för att bli avförd ur aktiv tjänst?
– Det är allt. Låt honom be mig om det.
– Och sen kan ni stryka honom? frågade Yossarian.
– Nej. Sen kan jag inte stryka honom.

Haken, det är moment 22 i bestämmelserna. Du slipper flyga om du är tokig men om du påstår att du är tokig är du inte tokig.

Om han utförde dem var han tokig och behövde inte göra det; men om han inte ville utföra dem, var han normal och måste utföra dem. Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktningsfull vissling.

Köper för sju, säljer för fem
Milo som köper ägg för sju cent stycket och säljer dem till mässen för fem är en annan av mina favoriter. Länge ville jag minnas att han sa att det är mängden som gör det, fast så säger han inte, ser jag nu. Be mig bara inte förklara uträkningen bakom ägghandeln, den påminner om att lägga anbud på mellansvensk busstrafik. Fast bara nästan.

Gång på gång läser jag beskrivningen i kapitel 22. Än förstår jag inte matematiken bakom Milos syndikat, men jag ger inte upp.

Jag är inte tokig.

Ibland### ”Man har roligt ibland.”
### Jaså du, Almblad.
 ### Själv småler jag från första sidan och har jag inte slutat så småler jag än.

Böcker i cirkel

Bokcirkeln

Bokcirkel i går kväll. Förra gången missade jag, på grund av sådant som gör att du missar bokcirklar. Verkligheten. Nå, böckerna har jag läst hela tiden och nu är jag på plats.

Vi sitter på biblioteket, vi är nio stycken och Helena som brukar leda cirkeln har bestämt böckerna. Det är bara bra. E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta och Lisa Genovas Fortfarande Alice skulle jag inte läst annars.

I förra boken fäste jag mig vid den långsamma upptrappningen. Hur författaren låter oss veta mer och mer om huvudpersonens tragedi. Utvecklingen från stark familj via den påstådda olyckan till det som verkligen hände. Miljön. Huvudpersonens intressen. Lögnarna.

– Migränet är bra skildrat, fast nu finns det förstås medicin. Skulle den ha hjälpt i hennes fall? Stark inledning. Stark familj men författaren planterar att den har problem. Gestaltar vad som kan hända om du fixerar dig vid egendom. Systrarnas gräl, orsak till branden. Inte en tillfällighet att huvudpersonen börjar ge bort allt hon äger. Formuleringen på sidan 14, pappa tog upp en pistol och sköt mig i bröstet.

Det skulle jag ha pratat om, ifall jag varit med första gången.

Var sitter vårt jag?
Vi dricker kaffe och småpratar eftertänksamt om universitetsläraren Alice som drabbas av Alzheimers sjukdom. Själv noterar jag den sakkunniga (tror jag) inlevelsen och gestaltningen av hur Alice långsamt förlorar mer och mer minne. Kärnfrågan kan man fundera mycket över. Var sitter vårt jag? Är Alice fortfarande Alice när sjukdomen mer eller mindre har raderat både språk och kunnande hos henne?

Till sist kommer hon till den gräns hon själv har satt. När hon inte längre minns svaren på sina fem kontrollfrågor ska hon ta livet av sig. Det är bara det att vid det laget förstår hon inte längre sina egna instruktioner i självmordsmappen.

Vem är hon då?

Nästa gång ska vi se filmen som bygger på boken. Hur lyder den gamla minnesregeln? En manussida, en minut film. Romanen Fortfarande Alice är 266 sidor lång. Så lång är inte filmen.

En klassiker i månaden
Runt omkring mig sitter läsare som inte slutade sluka böcker för att de blev vuxna. Själv är jag en glad amatör i gänget, splittrad mellan många intressen. Det är klart jag läser men inte tre böcker i veckan längre.

Helena har en blogg där hon skriver om sitt läsande: Fiktiviteter. 28 februari 2011 skrev hon om boken: ”Jag ägnade fredagen åt att gråta ögonen ur mig. Det finns inget sätt att värja sig mot Fortfarande Alice, den är precis så gripande som alla säger.”

Ett av mina egna mål för pensioneringsåret 2016 är att läsa klassiker som jag missat. En i månaden har jag tänkt, hittills ligger jag på två. Inget att skryta med men jag läser ju annat. Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde var läsvärd, rena citatboken. Mrs Dalloway av Virginia Woolf fick mig verkligen inte intresserad av inre monolog. Här några rader ur Dorian Greys porträtt:

### ”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt.”
### ”Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den.”
### ”Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det ojämförligt bästa sättet att sluta den på”.

Du vet väl varför det heter Mello?

Vårt landAtt bo i Sverige och klaga på vädret är som att springa Lidingöloppet och sms:a hem att det är backigt.

I förrgår var det Mello, i går var det Konsumstämma, i dag är det 2-dag och där har du berättelsen om Sverige. Det är inte fri falukorv varje dag. Ibland är det köpta chips eller vesna Varma koppen.

Du förstår, Lidingöloppets banprofil är som en grundkurs i kvartalskapitalism. Konjunktur ner, konjunktur upp, fort ska det gå och nerförsbackarna är värst. En gång föll jag handlöst och skrapade hela fronten.

Blog i bägge hannflatera.

Att bo i Sverige den 14:e mars är att för en gångs skull år 2016 ha en gemensam berättelse i fikarummet, som inte handlar om vädret.

– Titta’ ru på’t?
– Ja.
– Först tatuerer di sej. Sen ser hele Mello ut som en laserklinik.
– Du vet väl varför det heter Mello?
– Nej.
– För att mellanakten är bäst.

Excentrisk träning

Skog med snö

En del av mina träningsvänner tror att det är nyss som de börjat med excentriska övningar.

Nyss? Då har de varit excentriska i generationer.

En jag kände jagade sork med stämjärn, hammare och tålamod.
En kunde räkna upp de första tusen decimalerna för pi.
En bodde i överslafen i en byggbarack. Han hade helst bott i underslafen men där bodde hönsen. Hundarna gick mer fritt.

En hade klubbrekordet i att skita fort i skogen och sedan ansluta till gruppen igen, under söndagarnas långpass. En minut och tretton sekunder.

Jag vill INTE veta hur han gjorde.

Tre nyttiga och två betydelser

I dag ska jag göra tre nyttiga saker.

Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.

Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.

De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.

### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
Candide### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.

Prepper, social matbutik och flyktingstängsel

Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.

Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.

Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.

Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.

Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.

Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.

1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.

1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.

## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck. 

Belöningen

Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.

Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:

”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.

Och ro.

Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.

Röde Orm och Sigtrygg# Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.

Bästa sättet

Bästa sättet att få något gjort är att du har något annat som du absolut skulle behöva göra.

# Måste du fixa den där digitala kartan med sommarens stolpjakt? Mata fåglarna.

# Måste du klyva ved, tvätta bilen och måla skrivbordet vitt? Åk till tippen med elskrot.

# Måste du en gång för alla lära dig vad pluskvamperfekt och konditionalis hade betytt om du skulle ha lärt dig det? Googla på folkskolereformen 1842 i stället. Då var skolpolitikerna demokrater. Det är mer intressant.

Allt går att fixa fort, bara du har en lista med sånt som du egentligen skulle ha gjort. Kan jag kalla den min konditionalis-lista? Hade jag tid skulle jag kolla det nu men dom har öppet på tippen.

10-19.
Har det med kondition att göra?