Linn från Gamla Kraftstationen har en fråga. – Vill du skriva en text till vår kaffeutställning?
Det är klart jag vill. Vilken svensk har inte en relation till ordet kaffe och företeelsen fika? Ja tack, säger jag till Linn Sönstebö Mossberg, eldsjäl och verksamhetsledare för Gamla Kraftstationen – kultur och kafé i Deje.
Fast ordet fika var inte så allmänt som jag trodde i min skrivarkurs för kommunalare på 1990-talet.
I helgen var det vernissage på konstnärernas alster och min text. Barnsligt stolt skriver jag mitt namn på namnbrickan som husvärden Sandra Bornstedt räcker över innan vi går för att skåda.
Under några lyckliga dagar träffar jag särskilt mycket folk. När vi samtalar kommer vi ibland in på konflikter. Varje gång hör jag mig själv säga: – Livet kunde ju vara så enkelt.
På torsdagen går jag en fin runda med Gryningspatrullen i trakter där såväl vandrande gubbe som kantarell och nötkråka trivs. Vid fikat kommer vi in på krigen i världen. – Livet kunde ju vara så enkelt.
Pjäsen har något att säga oss Dagen därpå kommer älskade barn och barnbarn med respektive kärlekar hit. När vi varit och sett Västanå Teaters spännande föreställning av Herr Arnes penningar pratar vi om vad pjäsen och Selma Lagerlöfs roman har att säga oss i dag. Om girighet, om kriget i Gaza förstås och om gränsen för vad som går att förlåta. – Livet kunde ju vara så enkelt, säger jag.
De minns mina föräldrar På söndagen träffar jag nya och gamla bekanta på båda sidor om Värmländska Författarsällskapets bokbord vid hembygdsgården Träfotere i min barndomssocken Grava. Vi skrattar mycket, pratar böcker, säljer några och jag träffar folk som minns mina föräldrar på 1950-talet. Sedan pratar vi om en lokalare konflikt, det brukar finnas några att välja på. Än en gång hör jag mig själv säga: – Livet kunde ju vara så enkelt.
Vi gillar varandra Jag menar verkligen de där orden. När vi sitter med barn och barnbarn runt matbordet är vi förstås inte överens om allt. Varför skulle vi vara det. Men vi skrattar tillsammans, pratar som folk, försöker lyssna och respektera varandra.
När jag hamnar bredvid en annan författare vid bokbordet, något äldre än jag, upptäcker jag att vi gillar varandra och har massor gemensamt. Dock inte i politiken. Men det skrattar vi åt och respekterar varandra.
Livet på vår vackra planet kunde vara så enkelt. Likaväl som vi skrattar tillsammans vid ett matbord i Forshaga och ett bokbord i Grava, fast vi ibland är olika. Likaväl kunde människan göra det på andra håll.
Nog vet jag varför Nej, jag är inte naiv. Inte bara naiv. Jag vet en del om varför folk bråkar här och i Ukraina och Gaza. Jag skulle kunna hålla föredrag när du vill om varför människan första gången började rita gränser. Om girighet, mobbing, klassamhällen, makteliter, kolonialism, rasism, folkförföljelser, folkfördrivningar och olika historiesyn. Allt det som gör att det inte är så enkelt.
Men det KUNDE vara enkelt. Vi KUNDE vara medmänniskor som skrattar tillsammans och skickar mat till varandra runt ett bord. Vänner som räddar vår planet tillsammans, när vi inte skrattar ännu mer och läser goda böcker om att vara människa och om hur krigen äntligen tog slut.
Om tre år kan papperstidningen vara borta från landsbygden.
Det säger Stampen Medias vd Johan Hansson i en artikel i tidningen Journalisten. Stampen äger femton prenumererade morgontidningar, däribland Göteborgs-Posten.
De övriga tidningarna är Alingsås Tidning, Bohusläningen, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Härryda-Posten, Kungsbacka-Posten, Kungälvs-Posten, Lerums Tidning, Mark-Posten, Mölndals-Posten, Partille Tidning, ST-tidningen, Strömstads Tidning och TTELA samt gratistidningarna Alingsås Kuriren och Melleruds Nyheter.
Papper i tätorter Förändringen går fort. I dag är två av tre prenumerationer på Stampens tidningar digitala. Johan Hansson tror att papperstidningarna kommer att leva kvar efter 2027, men förmodligen inte på landsbygden. Vid halvårsskiftet för ett år sedan var 54 procent av prenumerationerna digitala. I år 64 procent.
De digitala prenumerationerna ökar med ungefär en procent i månaden. Målet är att år 2027 ska den digitala affären bära hela nyhetsverksamheten.
”Vi ser att vi med all sannolikhet kommer att ha papperstidningar efter 2027, i tätorter, men förmodligen inte på landsbygden eftersom distributionen blir för dyr” säger han i Journalisten.
### Samtidigt har den fysiska boken tappat nästan halva sin försäljning de senaste decennierna skriver Svenska förläggareföreningen i en ny rapport.
Vi är hemma igen efter några sommardagar att minnas. Som vi sa på Journalisthögskolan i Göteborg :
– Tänk västkustskt!
Det blev nyupptäckt badvik, trivsamma badholmar, avspänd jogg längs ensam havsvik och vid småbåtshamn, pigg strandkantsrestaurang, lång fin och rätt nysnickrad strandpromenad – och ljuvligt avkopplande kvällar i sommarstuga med OS ibland och mö’e prat med tre generationer.
Trivs!
Några kommande uppläsningar – I kväll, lördag, uppträder jag i vid Värmlands Vikingacenter i Nysäter. 18.00. – På måndag i församlingshemmet i Östra Ämtervik. 19.00. – Onsdag 14 augusti i kvarteret Almen, Karlstad.
Keps eller löparskor? Allvar eller småleende? Vi får se.
Fredag. Jag klipper gräs och sneglar samtidigt på vår äng i bortre hörnet av tomten. Där har färgerna avlöst varandra i sommar. Gräsgrönt, teveronike- och blåklockeblått, smörblommegult, klöverrött och nu senast väddlila.
Än har jag inte hjärta att ta fram lien och slå ängen. Inte så länge humlor, bin och fjärilar fortfarande har nytta av vårt stycke frisläppt natur.
De har nyttan, vi har både den och glädjen.
Avsevärd skillnad När jag tar paus i korgsoffan på altanen flyger en korp förbi på väg mot mat. Tack för tipset, det är dags för kaffe. I brevlådan ligger senaste utskicket från Bakhålls förlag. Kärntruppen kallar de oss prenumeranter. Deras lilla men innehållsrika meddelande till oss heter Hållogram.
De kommande två böckerna är Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde i nyöversättning och Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Båda nyutgivna och med färska efterord. För 220 kronor totalt får jag båda böckerna i brevlådan den 16 augusti.
”Bakhålls utgåva grundar sig på Wildes ursprungliga manuskript från 1890, inte som tidigare svenska utgåvor på den engelska förlagets förmildrade och tillrättalagda manuskript från 1891. Skillnaden är avsevärd.”
Jag tar en klunk kaffe till och bestämmer att jag vill ha böckerna. Det är det där med nyttan och glädjen.
Svar på tal I ett brev från läsekretsen suckar en person över att landets kultursidor fortfarande inte uppmärksammat att Bakhåll nu gått i mål med Kafkas samlade skrifter i 19 band. Svaret som läsaren får är mycket bakhållskt:
”Så tänker vi inte alls. För oss känns det bara bra att vår målgång inte uppmärksammas, det är så vi vill ha det. Vi arbetar för sakens skull, för Kafkas skull, inte för egen ära.”
### Varför jag kommer att ta fram lien och slå ängen? ### Det är för att jag ska kunna frakta bort gräs och blomster, så de inte gödslar ängen. Där bör inte myllan vara fet. ### När jag gått med lien får allt ligga kvar några dagar först, så växterna hinner fröa av sig.
Magasinet Spring berättar om min bok i senaste numret. Det gläder mig särskilt att redaktören hade vänligheten att lägga in notisen om mig strax under rubriken Världsrekord. Tala om fint sällskap.
Av texterna i boken fäster han sig särskilt vid två löparlärdomar:
”Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.”
”Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.”
Tack för det Spring!
PROVLÄS OCH BESTÄLL Här kan du provläsa och beställa boken. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken. 268 sidor, 149 kronor. Tjohoo!
En gång i tiden var jag ivrigt livrädd för att framträda inför publik. Sitta långt bak i klassrummet och prata gick bra men stå framför alla och redovisa grupparbete, det var en pina.
I dag älskar jag det. Det finns inget bättre sätt att testa en text än att framföra den inför publik. Du får kvitto direkt.
Bu. Eller bä.
Förbereder nu Jag är så tacksam mot de som tvingade mig att börja våga. Lika glad är jag över de som ibland hör av sig och vill att jag ska ställa mig på deras scen och försöka vara rolig eller tala allvar. Eller bådadera.
Just nu håller jag på och förbereder två sådana framträdanden. Det kommer att handla om min nya bok Mitt liv som Värmlands sämsta löpare men också om annat.
Två datum –Lördag 3 augusti kl 18.00, dikter, skrönor och lite annat, Värmlands Vikingacenter i Nysäter.
–Måndag 5 augusti kl 19.00, författarkväll i församlingshemmet Östra Ämtervik.
Hitta boken Boken finns på nätet hos Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris liksom i olika bokhandlar. Eller här:
Det är någonting med teater i lador kring Fryken. Nu har vi hittat en ny. Tractor Teater i Västansjö.
Man svänger in vid gamla Folkets hus i Rottneros, följer vägen mot Gräsmark ett tag, svänger vänster mot Västansjö, följer en fin krokig grusväg intill sjön, parkerar vid en röd Massey Ferguson och vandrar uppför backen till teaterladan.
Vi kommer 10 minuter innan föreställningen Jernbanan ska börja. Ladan är knökfull med publik.
Briljerar Jakob Hultcrantz Hansson har vi sett många gånger på Västanå Teater och i vår tv-apparat. Nu briljerar han i Sara Lidmans berättelse om Didrik Mårtensson. Karln långt där uppe i norr som ordnade järnväg genom socknen fast riksdagen sagt nej.
Det är en bedrift av Dag Thelander att komprimera fem delar av Jernbane-eposet till en föreställning. Han skrev originalmanus.
Sedan är det minst lika skickligt av Jakob Hultcrantz Hansson att framföra föreställningen helt ensam på sin egen nya privata scen. Då står han dessutom för bearbetning, ljusdesign, ljud, film, teknik och grafisk design.
Spännande teknisk lösning Hans Didrik är nämligen inte ensam på scenen fast han själv är det. Bredvid scenografins fångcell hänger två stora tv-skärmar. På skärmarna framträder då och då Amina Avdic som Didriks hustru Anna-Stava och Ellinor Lindgren som den mystiska barnflickan Hagar. Liksom ett myller av manliga karaktärer, alla spelade av teaterdirektör Hultcrantz själv.
Didrik får sin järnväg genom socknen. Han blir själv den förste som stiger på i Lillvattnet – men i bojor, på väg till Stockholm.
Gå och se, vi tyckte mycket om berättelsen och föreställningen. Konstnärligt skicklig och spännande, praktiskt modig, vacker och publiknära.
### Västanå Teater hör till våra favoriter, det kan inte ha undgått den som läser min blogg. ### Nu har vi hittat en till favorit. Tack Jakob Hultcrantz, tack Sara Lidman och tack du okände forne ladusnickare i sluttningen ovanför Västansjön för det.
En dag ligger det ett stort kuvert i vår brevlåda. Den är tryckt nu, berättelsen de bad mig skriva om fotbollen inför Kils AIK:s 100-årsjubileum.
– Vi hade tänkt oss fyra sidor, sa Ewa Andrésen som beställde jobbet. A4.
Med sig hade hon fyra fina jubileumsskrifter, var och en från sin tid. Jag älskar sådana uppdrag. Att läsa om folk som bygger landet och sedan väga ord för ord i sin egen text om detta byggande. Hundra år på fyra sidor, det kräver både mod och möda.
– Ja tack, sa jag.
Så snart Ewa hade åkt började jag plöja deras skrivarslit genom 1900-talet. Efter ett tag gick jag till biblioteket och lånade Håkan Kamps bok om den värmländsk fotbollshistorien också. På nätet hittade jag Svante Bernhard statistik över värmländska fotbollsresultat sedan läderbollens dagar och till nu.
Den viktiga kamratandan En vacker sommardag den 2 juli 1924 samlades några ungdomar i 14-20-årsåldern i skyttepaviljongen vid Pompelipark i Kil. Pionjärerna. Allra mest tycker jag om första paragrafen de skrev:
”§ 1. Kils A.I. K. stiftat den 2 juli 1924 har till uppgift att genom övandet av idrott höja intresset för densamma och utbilda goda idrottsmän samt verka för en god kamratanda.”
Att utbilda goda idrottsmän och verka för en god kamratanda. Kan det sägas bättre?
### Kolla gärna Svante Bernhards statistik på nätet. ### Använd QR-koden i skriften. ### Här nedan ser du jubileumsskrifterna. Bilder av sin tid även de.
