Skrivande – Sida 17 – SVENSSONS SLÄNG

Välkommen i vårt vardagsrum, Anders Tegnell

Skriv dagbok om coronatiden, sa jag till en skrivintresserad ung man. Bra idé sa han. Gör det du också morfar, så kan jag få ärva din dagbok sen.

Mitt barnbarn L förstod precis hur jag menade. Detaljer, känslor, hur pandemin påverkar våra liv. Det är sådant vi behöver dokumentera och föra vidare för att folk ska kunna dra lärdom av minnena i framtiden.

Så jag skriver. Klipper coronaskämt från Facebook och råd från Folkhälsomyndigheten och klistrar in. Plitar ner egna känslor och episoder. Hur jag plötsligt låter bli att träffa folk i flera veckor. Smyger som en skabbräv mellan hyllorna på biblioteket i väntan på att mamman med barnet vid sökdatorn och utlåningsautomaten ska gå därifrån, så jag törs gå fram. Hoppar ut i skogen när vi möter ett brett sällskap i milbanan bortanför Ängbråten.

De andas ut hela tiden, tänk hur folk är.

Inte personligen
I en tidning jag prenumererar på gör de enkät om viruset. Elma, 18 år, från Stockholm blir intervjuad. Hon rör sig obekymrat på stan tillsammans med två av sina väninnor.

”Ingen av oss eller våra familjer är sjuka, därför känns det här med corona ganska långt borta. Det är ingenting som påverkar oss på ett personligt plan, säger Elma.”

Jag hade en arbetskamrat en gång som kallades Elma. Elsa Lindskog, en tuff men under ytan varmhjärtad kvinnlig pionjär bland värmländska journalister, länge en av få kvinnor i branschen. Jag kommer att tänka på henne. Vår Elma skulle ha blivit rätt förbaskad på unga Elma men också tyckt synd om henne.

Häng med lite, skulle hon möjligen ha tänkt. Läs tidningarna, se på nyheterna. Var rädd om dig lilla vän. Se till att myndigheterna skaffar beredskapslager. Se till att läkarna väljer dig. Det är åtminstone vad den här blödige men under ytan tuffe exreportern tänker. Allt medan Sverige sjunker djupare in i sin karantän.

All tid, ingen ro
Vi som inte jobbar inom sjukvården eller med myndigheternas dagliga presskonferenser har hur mycket tid som helst men ingen ro att fylla den med något. Mer än just myndigheternas presskonferenser.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att dessa myndigheter skötte informationen dåligt. De mumlade, hostade, harklade och fumlade. Det står jag för. Då, när jag efterlyste en människa med tröja som förmår trösta oss. En sådan där som brukar träda fram vid varje stor kris. Vår tids Lottie Knutson.

Han har trätt fram nu. Han har till och med börjat bära tröja. Välkommen i mitt vardagsrum, Anders Tegnell.

Bra information är näst bästa medicinen.

### Ordet karantän kommer av 40 dagar.
### Det har funnits i svenska språket sedan 1687 och kom via franska quarantaine (fyrtiotal, fyrtio dagar, karantän), ursprungligen från italienskan. 40 dagar var spärrtiden för dem som misstänktes vara pestsmittade på 1400-talet.
### Fyrtio dagar? Då känner dom inte vår corona. Hon är tuffare än så.

Stängt på grund av skrivklåda.
Kommer te vecka. Eller nästa vecka.
Gå ut i solen.

Kram

/Sven-Ove

Tankar vid en toarulle

Toapapper hamstrar de. Ha! På vår tid fick vi vara glada om vi hade någon gammal kolorerad veckotidning kvar att skrynkla.

Ja barn, det är sant. Utedassen var vår tids bibliotek.

***

Fredag. Förståndig bekant i politiken skriver på Facebook att hon nu går in i frivillig karantän.

”Jag litar på det kloka i myndigheternas beslut att inte stänga allt just nu.

Desto tyngre faller då ansvaret på oss som har ett val, som inte måste vistas i folksamlingar! Det handlar t ex om oss gamlingar.”

***

Lördag förmiddag. Skickar mejl om två möten på måndag. ”Det grämer mig, men jag kan inte komma på måndag. Jag är förkyld och vill inte riskera att smitta ner någon i dessa tider.”

Det är en mycket lindrig förkylning.
Min inlevelseförmåga är inte lindrig.

***

Varför gör ingen reportage om toapappersindustrin? Den skär guld med täljkniv just nu, när svenska folket är skitoroligt.

***

Lördag lunch. Vi beslutar arbeta hemma den närmaste tiden om behovet skulle uppstå. Eventuella jobbförslag lämnas vid dörren.

Dock kommer vi fortsätta att pussas.

### Fick mothugg när jag kallade Corona en hon, för att hon slutar på a.
### Lustigt med våra feminina ord. Här på Grossbolstorp säger vi broa, sola, älva, morota, stôga, matta, nåla. De har honkön allihop.

Ut i sola nu.

Jordens undergång – roman i två delar

Det är som en roman. En undergångsberättelse om pesten, kanske från medeltiden, kanske ännu äldre.

Hela norra Italien stängs in. I Västervik vill arga kommuninnevånare hindra 37 skidturister från att kliva av bussen. Arbetsplatser och skolor lite varstans i vårt land skickar hem sina anställda och elever.

Det går ett spöke, en undergångsstämning över världen. Vi har hamnat i en roman av Albert Camus.

Där har du ena halvan av berättelsen. Coronastoryn. Jag ser ingen anledning att ironisera över den. Folk dör.

Pest på hjärnan
Men. Pesten har slagit sig på hjärnan också. Vissa förvirrade hjärnor. Jag avskyr när politiska motståndare kallar varandra dumma men i dag är jag förbaske mig beredd att göra ett undantag.

Det finns dumma politiska handlingar. Just nu ser jag dem hela dagarna i sociala medier. Överallt denna dumskallarnas sammansvärjning. De står med armarna i kors och skriker: STÄRK GRÄNSEN! HÅLL GRÄNSEN! Gränsen är nådd! Tingsryd är fullt!

Inte en människa
Vad sa du, kvinna? Patetisk står du på din asfalterade vägstump med armarna tafatt i kors. Vägen går genom ett halvrisigt hygge och inte en enda människa syns till, mer än du. Varenda bild ni lägger ut, du och dina kamrater, är folktom i bakgrunden. Inte en enda person tittar förbi i era ”fulla” kommuner. Vägen du bevakar är så glestrafikerad att du törs stå mitt på vägbanan.

Förstår du inte vad bilden berättar? Förstår ingen av er det?

”Tingsryd är fullt”. Snälla du, din kommun har 11,9 personer per kvadratkilometer. Vad ska du då göra med min som har 33. Ska du börja deportera oss, det ordet gillar ju ni.

Stärk kärleken
Skärp er, ”vägvakter”. Det är inte gränser som behöver stärkas. Det är eftertanken, inlevelsen och kärleken.

Samt förmågan att läsa bilder.

### Om coronaepidemin: Jag ifrågasätter inte karantänsbesluten. Möjligen har svenska hälsomyndigheter inte varit kraftfulla nog.
### Om ”gräns- och vägvakterna”: Gå hem och gör något nyttigt med er.

Sverige är fullt av välfärdsjobb som borde göras.

Åtta bokberättelser av sju

Min forna arbetskamrat Margareta Holgersson utmanade mig. Berätta om sju bra böcker, en om dagen i en vecka på Facebook.

Man skulle egentligen själv utmana en person varje dag också, som ett kedjebrev, men det lät jag bli.

En rolig uppgift, detta! Skojigt även med alla kommentarer och vänliga ord kring mina boktexter. Sånt gläder en yngling. Fast – när jag nu är själsligen släkt med Vilda bebin så blir det förstås en åttonde text. Den, där regelverket brister. Här är de, alla åtta. Böcker är bra för blodomloppet.

Werner Aspenström: Ordbok

26 januari 2020. Jag har blivit ombedd av min vän Margareta Holgersson att berätta om sju böcker som betytt mycket för mig. Ett svårt val, eftersom sånt beror på dagsformen som läsare. Ibland vill jag bli tänkt åt, ibland tänka själv. Ibland vill jag skratta, ibland bli förbaskad på orättvisorna.

Men – låt oss börja med poesin. Höga visan är vacker kärleksvers, Gustaf Fröding är lyhörd människokännare och språklekare, Bengt Berg är klok lokalt förankrad globalist och Nils Ferlins klättergroda är ständigt aktuell.

Nu var det en bok jag skulle välja per dag. En enda. Då får det bli Werner Aspenströms Ordbok från 1976. Jag tycker om Aspenströms sätt att skriva till synes enkelt om det svåra.

I Ordbok finns också dikten som blivit signaturmelodi för många läsande motionslöpare. Tänk inte träskor, tänk på ett par Nike Pegasus eller vad du nu kallar dina vänner som står och hoppar i hallen:

”SKOR LÄNGTAR UT

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller. ”

(Werner Aspenström)

Frans G. Bengtsson: Röde Orm

27 januari 2020. Bok nummer två i min sjudagars uppräkning blir Röde Orm från 1941 och 1945. Frans G. Bengtssons berättelse i två delar om vikingen Orm Tostesson och hans resor i olika väderstreck.

Cecilia af Jochnick berättade en gång att hon brukar läsa den varje år. Ett klokt tips tyckte jag och började göra likadant tills boken blivit min mest lästa. Det vill säga näst några höglästa barnböcker och en i slutet av 60-talet tummad citatbok.

Varför jag gillar att läsa denna äventyrsskildring så ofta? Jag vet ju redan hur det ska gå med min herre Almansur, klockan Jakob, det engelska silvret, kung Haralds dotter och bulgarguldet. Allt det spännande, allt det roliga, allt det historiska minns jag.

Svaret är att jag läser om den för språkets skull. Varje gång jag inser att jag blivit babblig även i skrift är det dags att vaccinera mig med den bengtssonska kärvheten.

När Orm sattes till åran som galärslav var han en skägglös yngling. Innan han blev fri från kalifens skepp hade han hunnit få långt rött skägg. Det växte hela tiden ner till åran men aldrig längre. Där skavdes det av.

Av alla sätt att ansa skägg var detta det sämsta.

Barbro Lindgren & Eva Eriksson: Den vilda Bebiresan

28 januari 2020. Tredje boken, utmanad av Margareta Holgersson att berätta om sju: Nu måste jag välja en barnbok till min favoritlista. I vår familj har vi läst många sådana, barnen måste få ett språk. Dessutom är barnboksförfattare som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Barbro Lindgren duktiga på att förklara de mest komplicerade ting kring liv och död, så att även en vuxen begriper. ”Jag ska bara…”
Läs inte för inlevelsefullt. Då somnar aldrig ungen.
Läs inte utan inlevelse. Då väcks aldrig ungen för litteraturen.

Också här kunde jag räkna upp många böcker, barnlitteraturen är rik. Ronja Rövardotter är bra även som vuxenbok, Pippi Långstrump är en hjälte, mumintrollen ett gäng finlandssvenska hippiefilosofer. Eller varför inte Lille Prinsen, gymnasiekaféernas näst mest citerade? Nå, till slut väljer jag Den vilda Bebiresan av Barbro Lindgren (1982), genialt tecknad av Eva Eriksson.

”En dag när allt är tyst och lite tråkigt får bebin lust att göra något bråkigt.” De raderna blev predikotext när jag en tid var med och ledde kurs för journalister i att skriva levande reportage. Vilda bebin visade sig vara en utmärkt följeslagare till lektionssalen på högskolan i Kalmar. Sista kursdagen läste jag boken och det jag predikat under veckan parallellt:

”En dag när allt är tyst och lite tråkigt” (det är vi journalister när det gått i stå, det är dagens tidningar) ”får bebin lust att göra något bråkigt” (det är dom nya kreativa journalister vi ska bli). ”Han tar en låda ur sin mammas skåp” (allt är möjligt, också där hemma i redaktionsvardagen). ”Nu ska han ut och åka båt!”.
”Och herr Kanin och herr Giraff och lilla Vild får åka med på färden” (det är läsarna) ”- de vill ju också se sig om i världen.”
”Men mamman (det är skrivkrampen men också konventionerna och fegheten inom oss själva) … men mamman ”vinkar sorgset ifrån strand och ropar: TA DET VARLIGT!”
”Då skrattar bebin för sig själv HA HA! Det är ju nu det ska bli farligt!”

Även våra barnbokstecknare är kloka och duktiga. En gång när barnen var små skrev vi till Eva Eriksson och frågade om en viss figur hon ritat. Vi fick ett fint personligt brev tillbaka, där hon avslöjade vem som var förebilden. Hon brydde sig om några unga läsare på Grossbolstorp. Respekt!

Marit Kapla: Osebol

29 januari 2020. Fjärde boken av sju: Marit Kapla: Osebol. Teg Publishing 2019. 811 sidor. (Texten är en recension jag skrev för tidskriften Wermlandiana).

Marit Kapla är journalist. När jag fick höra att hon skrivit en bok, där hon intervjuat i princip varenda vuxen människa i uppväxtbyn Osebol i norra Värmland, hade jag bilden klar för mig. Här skulle vi möta 42 oklanderliga intervjuer på god journalistprosa, välskrivna, dokumenterande och ändå rätt förväntade. Någon aha-upplevelse ska du inte vänta dig i genren glesbygdsintervju i globaliseringens 2019.

Jag hade fel. Naturligtvis hade jag fel.

Det börjar med formen. En dag bestämmer Kapla sig för att ställa upp texten glest och med ojämn högerkant. Samtidigt avstår hon från all person- och miljöbeskrivning ur berättarens perspektiv. Allt vi ser är de intervjuades egna ord.

Ser? Snart tycker jag mig höra de 42 rösterna, som en direktsänd radioteater från byn invid älven. Den avskalade formen skapar förtätning, av den förväntade journalistprosan blir skönlitteratur.

Jag hade ett hum i öronen hela tiden.

Hör ni det också?
sa jag och gick ut
för vi hade elmätaren på en stolpe
med massor av luftledningar och grejor.

Så till slut kom jag på …
det är tystnaden jag hör
som jag inte hade hört på tjugo år
i Stockholm.

Här finns de allihop. Stockholmaren, bärplockerskan, Karin i köket på folkhögskolan, dansken som paddlar, Jan som köpte grannstugan och arbetspendlar till Örebro, Åke som blev arg på Ungdomsringen, hon från Tyskland som soldaterna tog pappan för, hon som är god man åt en flyktingpojke, han som började hugga i skogen när han var 14 år.

Ibland skapar några dialektord sin särskilda exakthet. Människoödena staplas på varandra, röst efter röst börjar höras i kören och jag tycker om den kören. I min hand håller jag 811 sidor avfolkning, vemod och ibland vrede, det är sant men också så mycket mer. Lokalhistoria men på nästa sida personifierad världshistoria. Humor, lust att leva, förmågan att klara sig själv.

Marit Kapla har skrivit den bästa skönlitterära debut jag läst på länge.

Gunnar Ehne: Millmarkôrn

30 januari 2020. Femte dagen och femte boken, utmanad av Margareta Holgersson. I dag Gunnar Ehne: Millmarkôrn.

Jag intervjuade Gunnar Ehne flera gånger men blev aldrig nöjd med resultatet. Vi trivdes med varandra, Gunnar och jag, men journalistprosan hade för bråttom och textförsöken blev för taffliga. Så kändes det ofta när jag tyckte för bra om intervjuoffret. De egna förväntningarna blev för tunga.

Det är nyttigt att ha distans till ämnet, sådana gånger. Problemet är att den distansen kostar tid.

Historien om den skrivande lantbrukaren börjar i Gävle, passerar Ransäter och når sin höjdpunkt på gården Hultsätra i Östmark. Där bodde han när han började skicka sina dikter till det lokala annonsbladet. Goda dikter men anonyma. I bygden började folk fundera över vem som gömde sig bakom signaturen Millmarkôrn. Den gåtan löste ingen förrän Gunnar råkade skicka med en egen teckning till en av dikterna.

Då kände de igen stilen. Jaså är det du, Gunnar?

1980 gav förlaget Rallarros ut Gunnar Ehnes debutdiktsamling, Millmarkôrn. Ett 48-sidigt häfte med 39 dikter, de flesta på dialekt. Hur var det han sa, efteråt? En ska sälja sina dikter på bensinmackar, där går de bra… Var det 800 exemplar han sålde på bensinmacken i Östmark? Jag tror det.

”Gunnar är bättre än sin genre” brukade jag säga. Det var ett klumpigt sätt att uttrycka sin beundran på. Som om det vore något fel på genren bygdedikter som sådan. Millmarkôrn var bara så mycket bättre än min vrångbild av en alltför lokal skribent som rimmar hellre än bra. Gunnar var en universell poet, förklädd i lokal dialekt på en bensinmacksdisk i norra Värmland, men väl så bra som de kollegor, vars böcker recenserades på fina kultursidan i huvudstaden.

”Ocken skull sôv nu
när natta int ä länger
än en decimeter”

(Ur dikten Vårnatta).

Ganska snart blev hans dikter populära högläsningstexter, framförda av såväl proffs som amatörer. Min käre far, som inte läst en text högt sedan ungdomsåren i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU, kom då och då och bad mig ordna fram nya dikter av Millmarkôrn om det fanns några. Han behövde till nästa träff med pensionärerna.

Pappa läste dem bra. Det gjorde inte alla, inte proffsen heller. Allra bäst läste en nödbedd gammal klok och humoristisk lantbrukare från Hultsätra. Gunnar Ehne själv.

”TRAKTOR

– Ska ’ru int köp dä traktor?
ropt di te’n
när han geck å harv
mä hästen.

– Kunn ja fôll gör,
sa han,
– men kan en hör lärka da,
sa han,
i en tocken maskin.”

Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien

31 januari 2020. Sjätte boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien.

”- Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrina å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta föttera under eget bord, men visst inte för att vi skulle få barn.”

Inte vet jag om Selma Lagerlöf tänkte i dramaturgiska termer men jag tror det. Som vanligt träffar hon rätt, även berättartekniskt. När berättelsen börjar är hjälten liten och uschlig men snart börjar han växa. Han som heter Jan Andersson i Skrolycka och absolut inte vill ha den där ungen som just håller på att födas inne i stugan i kanten av Svartsjö socken.

Först vill han inte ha barnet.

Det händer att jag hör folk beklaga Selma Lagerlöf som ”aldrig fick uppleva föräldrakärlek”. Då har de inte läst sidan sju i Kejsarn av Portugallien. Den, där Jan får dottern i famnen, henne som han inte vill ha:

”Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.

Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

– Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg hanna här, å känn efter. Jag tycker att hjärtat slår så konstigt.
– Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske att ni brukar ha så ibland?
– Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han. Aldrig på det här sättet.
– Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?
Nej, det hade han inte.
Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med honom.
– Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.
Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämna ifrån sig.
– Nej, låt mej ha kvar den lilla flicka! sa han.

Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen och de andra rentav storskrattade.
– Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.
– Nääj, sa Jan.”

Nu gör han det.

När Jan i Skrolycka senare står på tröskeln och väntar på att någon förbipasserande ska komma med förslag till namn på den lilla får han vänta länge. Till sist bryter solen fram mellan molnen och ger honom namnen: Klara Fina Gulleborg.

Tre gånger har jag fått en nyfödd dotter i famnen. Nog känner jag igen Jan i Skrolyckas stund. Då sjunger änglarna, då glittrar solen! Fortsättningen av den här varma, vackra och sorgliga berättelsen får du läsa själv. Kejsarn av Portugallien, det namnet tar han sig när han blivit galen av längtan efter Klara Gulla som dragit till huvudstaden.

Selma Lagerlöf hade inga egna barn men kärlek upplevde hon och faderskärleken kände hon till hemifrån Mårbacka. Så har hon också skrivit en av de bästa romaner jag läst på svenska. Bry dig inte om att språket är gammaldags, boken kom 1914. Tag och läs! Under tiden funderar jag på att ta en löptur förbi Skrolycka i sommar. Jag ser på kartan att torpet finns i verkligheten, mitt emellan Mårbacka och kyrkan.

Jag vill känna hjärtat klappa och höra vad solen över Svartsjö socken har att säga, nuförtiden.

Roy Jacobsen: De osynliga

1 februari 2020. Sjunde boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Roy Jacobsen: De osynliga (översättning av Staffan Söderblom).

Har du sett mitt bokurval den senaste veckan? Undrar du om jag aldrig öppnar en bok författad bortanför den svenska delen av taigabältet? Var lugn. Riktigt så illa är det inte. Världen finns i min bokhylla med. Dikter liksom romaner och andra berättelser har mycket att lära oss om hur det är att vara människa och om hur folk lever på andra sidan de blå bergen.

Självklart bör författare inte ta värvning som turistguider eller kommunala pr-personer. Det är aldrig kulturens uppgift. Trovärdig litteratur låter sig inte köpas, riktiga skribenter vägrar vara influencers som hyllar vad som helst på beställning.

Desto trovärdigare då när en författare med integritet gör själva landskapet till huvudperson. I norske Roy Jacobsens succéroman De osynliga är en ensam familjs ö utanför den karga nordnorska kusten det. Huvudpersonen. Med stor detaljskärpa mejslar Jacobsen fram en trakt och ett liv, så olikt mitt i min vildsvinsskog.

Huvudperson nummer två heter Inrid och är tre år då berättelsen börjar. När prästen inifrån land vågar sig ut till ön noterar han hennes ”rena vita händer, inte ens sorgkanter under naglarna, som inte heller är avbitna utan kortklippta, och de små smilgroparna där knogarna så småningom ska framträda”. Barnahandens smilgropar, det är så vackert och vaket.

Vi läste berättelsen i vår bokcirkel för några år sedan. Nu letar jag fram mina anteckningar om Ingrid och livet där uppe i norr 1913-1928:

”Många välvalda betydelsebärande detaljer, exempelvis stolarna
Hela tiden skicklig gestaltning, som när Hans tar över
Då- och nutiden i texten
Rik research men som vävs in omärkligt
Lärorik berättelse, trovärdig
Hel del belöningar i texten
Översättningen av dialekten intressant
Mycket norsk, säger en del även om dagens Norge
Sällan landskapet har en så viktig roll i böcker jag läser
Skyddad plats
Årstiden viktigare än timmen
Skildringen av barn som blir vuxna fort, begreppet ungdom är ungt
Omanligt gå i fähuset, nytt för mig i Norden
Starka kvinnor, jfr hemma i småbrukarsamhället där jag växte upp, kvinnornas ställning i produktionen”

Nu börjar jag läsa om boken, när jag inte längre känner bokklubbsstressen.

Roy Jacobsen skriver så bra.

Telefonkatalogen och andra

2 februari 2020. Åttonde inlägget om bra böcker jag nött. Eftersom jag känner stor släktskap med Vilda bebin, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Asterix, Troubadix samt Busen Fabian så följer nu det åttonde (!) inlägget av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Hon är också släkt i sinnet.

Telefonkatalogen går för övrigt utmärkt att läsa som roman. Det har jag gjort många gånger. Tur jag sparade en.

Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Jan Fridegård: Lars Hård
John Steinbeck: Vredens druvor
Kurt Salomonson: Grottorna
Folke Fridell: Greppet hårdnar
Sara Lidman: Gruva
Åsa Linderborg: Mig äger ingen
Susanna Alakoski: Svinalängorna
Kjell Eriksson: Att skjuta hästar
Kristian Lundberg: Yarden

William Shakespeare: Hamlet
Jean Racine: Faidra
Molière: Den girige
Bertolt Brecht: Den kaukasiska kritcirkeln
Gunde Johansson: Älvdalssagan
Aino Trosell: Lusten finns, Gråten är borta
Selma Lagerlöf, Susanne Marko och Leif Stinnerbom: Nils Holgersson

Charles Dickens: Pickwickklubben
Jack London: Skriet från vildmarken
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 eller Barnkorståget
Joseph Heller: Moment 22
Charles Bukowski: Postverket
John Irving: Garp och hans värld
Michael Ende: Momo eller kampen om tiden

August Strindberg: Hemsöborna
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga
Harry Martinson: Nässlorna blomma
Tage Aurell: Berättelser
Vilhelm Moberg: Utvandrarna
Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad
Göran Tunström: Juloratoriet
Lars Andersson: Bikungskupan
Klas Östergren: Gentlemen
Ulf Lundell: Vardagar

Sapfo: Dikter och fragment (dikter)
Gustaf Fröding: Dikter
Vladimir Majakovskij: Dikter i urval
Nils Ferlin: Dikter
Sonja Åkesson: Man får vara glad och tacka Gud
Werner Aspenström: Samlade dikter
Robert Bly: Prosadikter
Lennart Sjögren: 1452 och dikter från vår tid
Jan Erik Vold och Chet Baker: Furukonglesang
Olav H. Hauge: Använd inte sandpapper
Bengt Berg: Dikter genom 40 år
Jenny Wrangborg: Kallskänken
Sam Carlquist: I morgon skall jag vara lycklig
David Väyrynen: Marken

Olle Hammarlund: Stjärnornas barn

Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt
Peter May: Svarthuset
Jan Guillou: Vendetta

Arto Paasilinna: Harens år
Erlend Loe: Volvo Lastvagnar
Fredrik Backman: En man som heter Ove

Erik Bengtson: Marathon: en bok för barn och dårar, lidingölöpare och poeter
Christopher McDougall: Born to run – jakten på löpningens själ
Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ebbe Schön: Folktrons år
Bengt af Klintberg: Den stulna njuren, sägner och rykten i vår tid
Jack Werner: Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå

Carl Axel Gottlund: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821
Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz.
Sven Lindqvist: Gräv där du står
Bosse Sundin: Den kupade handen
Lasse Berg: Gryning över Kalahari
Karin Bojs och Peter Sjölund: Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren
Jan Ollars: Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter?

Crister Enander: I motstånd växer tanken: Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir
Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Dick Harrison: Jag har ingen vilja till makt: biografi över Tage Erlander
Jens Liljestrand: Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg

Ivar Arosenius: Kattresan
Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen
Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg: Historieboken
René Goscinny, Albert Uderzo: Asterix – Gudarnas hemvist
Morris & Goscinny: Skumt spel i Texas
Robert Nyberg: Guldfeber
Sara Granér: All I Want for Christmas is planekonomi
Mats Jonsson: Nya Norrland

Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk
Kerstin Johanson: Svenska uttryck och deras ursprung
Bengt G. Dagrin: Stora fula ordboken: försummade och förtalade ord framförda i full frihet
Staffan Björck: Romanens formvärld
Ingemar Unge: Skriva kåseri
Lars Åke Augustsson: Lust att skriva (romaner och noveller)
Bodil Malmsten: Så gör jag – Konsten att skriva

Göran Palm: Indoktrineringen i Sverige
Dieter Strand: Kvart över tre i morse
Göran Therborn: Kapitalet, överheten och alla vi andra
Åsa Linderborg & Göran Greider: Populistiska manifestet

Carl von Linné: Västgötaresan 1746
Stefan Edman: Jord att älska
Rolf Edberg: Spillran av ett moln
Bo Landin: Om träd kunde gråta
Lars Lerin: Naturlära
Mikael Skalstad: Fjärilsmöten

… Bra Böckers lexikon, böckerna i vår bokcirkel, Kolossalt mycket sudoku, ännu mer lyrik, Fänrik Stål, Nordisk skolatlas, Bernt Stenberg, Tomas Tranströmer, Ninni Schulman, Jo Nesbö, Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell, Vår kokbok, Killian Mullarney, Dan Zetterström och Lars Svensson: Fågelguiden – Europas och medelhavsområdets fåglar i fält, Sigfrid Durango: Fåglarna i färg, Knut Warmland: Värmländsk ordbok, Eniro Gula Sidorna, delen Karlstad 2004, Myndigheternas skrivregler, Erland Rosell: Ortnamn i Värmland. Debattböckerna, essäerna, haikudikterna samt alla andra bra som jag inte får plats med nu men som ligger som bomull runt hjärtat och förvånade infall i hjärnans vindlingar.

Selma Lagerlöf, har jag nämnt henne? Werner Aspenström? Arto Paasilinna? Bodil Malmstens bloggböcker? Den där rolige, vad heter han nu?

Har jag sagt det?

-Va?! Är det därför det heter fimp?

Visste du att ordet fimp kommer från ett hemligt språk? Eller att fika, kacka och plit också gör det?

Först kom språket eller nåja, språken. Det blev visst fler än ett. Jag tror det var mänsklighetens bästa uppfinning, väl i klass med väskan, hjulet och pysgöken. Nu kunde vi förklara för varandra var de där goa nötterna växte och varför januariavtalet inte är helt perfekt.

I årtusenden pratade vi på. Språk hänger ihop med att härmas och härmas gjorde vi. Snart uppstod modeord, synonymer och språkpoliser. Heter det hårdra eller hårddra? Stavas Karlstads kommun Karlstads kommun eller Karlstad kommun? Ska det andra k:et vara litet? Skrivs k:et k:et eller k:t?

Ortnamnsmyt eller verklighet?
Helt nya yrkesgrupper och ivrigt trätande grupper av fritidsforskare uppstod. Då har vi ändå inte nämnt den speciella grupp av ordfunderare som sysslar med ortnamn.

”Det heter faktiskt ortsnamn.” Nej.
”Sjön Kymmen i Gräsmark heter så, eftersom tio heter kymmenen på finska”. Nej.
”Molkom fick sitt namn eftersom man mjölkade om korna här, på väg till Oxhälja i Filipstad”. Nej.
”Leverhögen utanför Årjäng kallas platsen, sedan den dagen man såg att det levde i högen av snart begravda koleraoffer”. Nej.
”I Malmö blev en mö mald till köttfärs.” Nej.

Skapade hemliga språk
Språket var bra att ha om man ville kommunicera med andra människor. Det var så att säga själva idén. Fast vad ska du göra, om du vill prata med en annan utan att omgivningen förstår vad ni säger?

Svar: du får förstås uppfinna ett eget språk.

Det var vad som skedde. Snart upptäckte sotare, malungsskinnare, västgötaknallar och andra att det var bra att ha ett sådant hemligt språk. Knoparmoj, skinnarmål, månsing och flera andra hemliga tungomål hörde dagens ljud.

Barnen kom på sina egna.

Så blev ”fimp” till
Det är därför vi säger fimp i dag. Ordet kommer från fikonspråket. Ett av de knövvligare hittepåspråken, tycker jag. Utgångspunkten är ordet fikon. Sedan börjar omkastningen av stavelser. Ta till exempel ordet stump. Du delar det i två stavelser: stu+mp. Sedan kastar du om dem till mp+stu. Sedan lägger du fi (som i fikon) före mp och kon (som i fikon) efter stu. Resultatet blir att stump på fikonspråket heter fimp stukon.

Eftersom landets cigarettrökare är lika lata i språket som alla andra, stal de bara halva uttrycket: fimp.

Så gick det till.

Bakade tallänges
Fika är backslang från skinnarmålet. Även här delade man upp orden i stavelser. Sedan kastade man om dem, bara. Backslang. Malungsordet kaffi blev: fika.

Kacka betyder bajsa och kommer från västgötaknallarnas månsing, som lånat det från rotvälskan som lånat det från latinska cacare. Plit är också månsing och betydde från början knekt, polis. Dojor kommer från sotarspråket knoparmoj, bast likaså.

Nej, nu längtar mina dojor ut. Mandrom ber att få ta min klave och labba.

Sanningen om rikingatiden

De tjänade i genomsnitt 50 miljoner kronor var om året 2018. Per person. Hon som tjänade mest drog in 665 miljoner.

Tidningen Dagens ETC har kartlagt de tusen rikaste rikingarna i landet.

Bland dagstidningar har jag två favoriter.

Vårt lokala husorgan är länstidningen Värmlands Folkblad. Bra bra är deras långa genomgripande reportage då och då och bra bäst är Peter Frankes ledare. Peter tycker som jag om klyftorna i landet, främlingsfientligheten och socialdemokratins förlamning och uttrycker det så jag blir glad och arg.

Mitt nya komplement om mornarna heter Dagens ETC. Tidningen är piggt redigerad med radikal läsning från Sverige och världen. Till och med en aning humor bjuder ETC på ibland, det är vi inte bortskämda med i 2020-talets vänsterblad. ETC kallar sig ”en röd dagstidning för ett grönare Sverige” och har en pigg digital lösning som jag gillar, när jag inte bläddrar per papper.

Skrämmande skillnader
Nu senast har tidningen börjat publicera ett reportage i flera delar om miljardärer och andra snuskigt rika i Sverige. Det är skrämmande läsning för oss som tror på rättvisa och jämlikhet.

År 2018 tjänade de tusen rikaste svenskarna 50 miljarder kronor tillsammans. Mest tjänade Liselott Tham, en av H&M-ägarna: 665 miljoner kronor.

Snittinkomsten för de tusen med högst inkomst var 50 miljoner kronor eller 146 arbetarlöner. Vardera.

I genomsnitt ökade deras inkomster med 71 procent åren 2008-2018. Det ska jämföras med medel- och låginkomsttagarna som ökade med 18 procent 2008-2017 (statistik saknas för 2018). Klyftan växer.

80 av rikingarna deklarerade för en inkomst på över 100 miljoner kronor.

200 svenskar med högst inkomster tjänade mer än den fattigaste tiondelen i landet tillsammans.

Vi behöver en arbetarrörelse
Siffrorna är från SCB och gäller bara deklarerade inkomster. Rika svenskar som bor utomlands finns inte med. Inte heller de som nyttjar olika upplägg för att slippa betala skatt.

Serien i ämnet fortsätter. Tack för det ETC och fy skäms politiker! Några av er bör skämmas mer än andra.

Det börjar bli dags för en arbetarrörelse igen. De växande klyftorna borde vi kämpa mot varenda dag, alla som har folkvett och human människosyn.

Just nu bor vi i ett skamligt samhälle.
Rikingatiden.

Jag är så glad att ni finns

Jag är så glad.
Hela tiden blir jag påmind.

Söndag förmiddag
Hotellfrukost i Vaxholm, läser på nätet om när försvaret fick räfflade kanonrör och provsköt mot fästningen 1872. Kanonerna vann.
Läser information om kastellets Bed & Breakfast som någon lagt ut. Kanske ska vi åka hit i sommar?
Klickar mig fram till Vaxholms historia.

Jag är så glad.

Måndag morgon
Hemma. Klickar mig fram till SMHI:s väderprognos. Det ska bli mulet och mellan en minusgrad och två plusgrader och växlande molnighet i dag. Plockar fram den grå tröjan.
Klickar mig fram till Värmlandstrafiks busstider. Just det, 601:an går 08.41 vid Grossbol. Går ner dit, soluppgången är vacker, rimfrost på min värld.
Klickar mig fram till deras realtid och ser bussen förflytta sig på kartan. Gôtt, han svänger in borta vid Kvarntorp nu, i tid.
Diskussionsmöte med gubbarna, behöver repetera värdeläran. Hittar en sida med bra information.

Jag är så glad.

Måndag lunch
Ska köpa present åt henne som jag älskar. Googlar på var i stan just den saken finns som jag tänkt mig. Får sex träffar.
Letar på Hitta efter var en av butikerna finns. Svar: Östra Torggatan.

Måndag kväll
När spelar Sverige handboll igen? Är det något bra på tv i kväll? Finns det någon bra stig att springa i morgon på Lantmäteriets karta? Vad betyder skråpuk? Vet kyrkböckerna på Riksarkivets webb när mormor var född där uppe på finnskogen? Kan hon ha tagit tåget till Karlstad 1905?

***

Sa jag att jag är glad? Hela tiden får jag svar och blir påmind. Tack! Jag är så glad att ni finns, kommunikatörer. Bra jobbat.

Jaså tog mormor antagligen tåget? Mmm, jag misstänkte det.

När uppochner blir alldeles rätt

Journalister är barnsliga ibland. Lyckligtvis är deras läsare också det. Som Åke Andersson och hans läsare vid årsskiftet 1960-1961.
Då när han gjorde en genial tidningssida.

Vissa tidpunkter är speciella. Själv har jag jobbat på SOS klockan 15 några julaftnar. Då höll bus och trafik sig lugna. På nyårsafton vid tolvslaget och några minuter framåt var det tvärtom. Då, på 1980-talet, var alla telefonlinjer i länet så upptagna av glada Gott Nytt År-önskare, att vi hade svårt att larma ut våra styrkor.

Förstasidan given
På tidningen Expressen hade de anställt en förstasidesredigerare som tänkte lite extra. När 1960 gick mot sitt slut funderade denne Åke Andersson över hur han skulle kunna göra något extra av ett normalt sett nyhetsfattigt nyårsdygn.

”1961” skrev han på ett skissark och gick för att hämta kaffe. När han kom tillbaka till skrivbordet fick han se vad han skrivit på skissen. ”1961”. Från andra hållet också. Jäspalt. Det nya året gick att vända på. Förstasidan var given.

Expressen hade skrivit ett stycke lekfull svensk tidningshistoria.

Länk: berättelsen om Åke Anderssons snilleblixt

### Detta apropå att en jag känner snart för andra gången i sitt liv når en tvåsiffrig ålder som ser likadan ut uppochner.
### Vem och vilken ålder säger jag inte men vi känner varandra väl.

När Paradiset drevs ut ur Svenska kyrkan

(Paradiset, foto Elisabeth Ohlson Wallin)

Det nya kyrkoåret började så bra, skriver prästen Lars Gårdfeldt. Sedan kom viskleken och konstnären Elisabeth Ohlsons altartavla ”Paradiset” drevs ut ur kyrkan.

Nu hänger den på Värmlands museum i stället.

Lars Gårdfeldt är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan. Han har skrivit texten som kommenterar altartavlan ”Paradiset” på museet:

”Det nya kyrkoåret började så bra. Första Advent med alla dess älskade psalmer. Ljusen som tändes i Sveriges alla kyrkor, ’Bereden väg för Herran’ och ’Hosianna’. Och i Sankt Pauli kyrka i Malmö invigdes dessutom Sveriges första HBTQ-altare: ’Paradiset’ av konstnären Elisabeth Ohlson. Motivet är en framtidsvision, den gestaltar en tillvaro där samkönade pars kärlek ses som självklar. Där Adam får sin Adam och Eva sin Eva.”

Texten fortsätter:

”I denna paradisträdgård har en transkvinna krupit upp i ett träd. Ondskans symbol, ormen, håller hon i ett krampaktigt strypgrepp. Budskapet är tydligt: ormen/ondskan ska aldrig mer få gjuta sitt gift över homosexuellas kärlek, aldrig mer få bita den i hälen som har en könsöverskridande identitet.”

(Detalj)

En klok beskrivning av en bra bild. Underbart kändes det, tyckte Lars Gårdfeldt, men glädjen blev kortvarig.

”En räddhågsen biskop, tillsammans med en kyrkoherde som ville sitta på alla stolar samtidigt, verkade gemensamt för att tavlan skulle plockas ned. Så slängdes HBTQ-personer ut i kylan ännu en gång. Kyrkan stängde återigen dörren till garderoben.”

Om detta finns det mycket att säga. Lars Gårdfeldt är välformulerad, arg och ledsen. Det förstår jag. Har du möjlighet att besöka utställningen på museet så läs hela hans kommentar om viskleken, de högerkristna tokerierna och de föraktfulla tolkningarna av homo- och transsexuella.

Kallade sig ”gôbbkärring”
För mig fanns det ännu ett skäl att besöka utställningen ”id:TRANS – – från kung Kristina till i dag” på Värmlands museum i Karlstad. Vi hade en vän som vi inte visste vem han var. Själv kallade han sig till sist ”gôbbkärring” offentligt. I en fin artikel i länstidningen NWT nyss kom han ut, som det heter nuförtiden.

(Ingress ur NWT)

Nu ser jag att reportern Anna Sims reportage är en betalartikel. Nå, där säger Kalle/Kalorina bland annat att:

”Hur bestämde du dig för att du inte ville hålla det hemligt längre?
– Nu kan jag säga vad jag tycker. Jag försöker att göra mig fin och målar mig. Det har inte gått att visa upp sig öppet tidigare, då hade jag hamnat på Marieberg som ett psykfall, lagen var ju så. Jag var rädd för att bli hotad och påkommen så jag höll det för mig själv.
…

Skulle du kalla dig för transvestit?
– Nej. Jag är en äkta gôbbkärring. Jag är härta (hälften, reds. anm) utav var.”

Nästa gång vi träffade Kalle var hon Kalorina och hade ringar i öronen, vackert målade naglar, långa ögonfransar och fin ögonskugga. En ovanlig medmänniska, också den kvällen i Mölnbacka bygdegård när hon äntligen var sig själv.

Nu är Kalle Maskin/Kalorina Varg borta. Det är jag innerligt ledsen för. Ändå är hon mycket närvarande när vi besöker vårt länsmuseum.

Framstegen går inte fort och de går sannerligen inte spikrakt, det visar händelsen med altartavlan ”Paradiset”.

Men när jag tänker på fru Kalorina Varg tycker jag ändå att det går framåt.