Skrivande – Sida 17 – SVENSSONS SLÄNG

Upprorisk teater, frimodig konfirmation och handboll i hällande regn

Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.

– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.

Handboll i regn
Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort.
– I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.

Ljuvligt sa Mosesson
På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:

”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?

– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”

Fattar frimodigt mikrofonen
På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster.
– Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret.
– Han hade ingenting spikat.

Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.

Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.

### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti.
### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel.
### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.

Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.

Några blev klokare, några dummare

Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.

”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.

Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.

Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.

De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.

Mångfald och orättvisa
Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.

Om mångfald.
Om en orättvis värld.
Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring.
Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.

Den nya rollen
Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.

Alla kom ensamma, inga team.
Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem).
Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.

Marginaliserat yrke: fotograf
En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?

Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så?
Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.

Några läsare blev klokare.
Några blev dummare.

Jäspalt, jag har skrivit en bok!

Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken.
– Va? Varför har du 19 kepsar?

Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.

Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!

### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna.
### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Glöm inte

Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet.
Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger.
I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.

Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:

”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.

Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.

Tanken mal
Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.

Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.

Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.

En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:

– Vad ska jag ta med mig?

Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.

Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.

– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.

Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?

Handen dömer
I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.

Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.

Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:

Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.

Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.

– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.

Värmen från tusen
Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.

Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.

Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?

– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.

– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.

– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?

Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”

Åttondeklassare och andra
Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.

I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.

En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?

Läs mer: Om pjäsen och demokratiprojektet

Glöm inte.
Glöm inte.
Glöm inte.

Välkomna – men varför?

Det finns en app som räknar antalet besök på min enkla blogg.
Men var kommer plötsligt alla kineser ifrån?

Facetime gjorde om algoritmen när de upptäckte att en massa medier i världen drog nytta av att länka artiklar på Fb. En ren penningfråga. Är affärsidén att sno annonspengar från konkurrenter så är den.

Själv tar jag inte emot några annonser men drabbades i alla fall. Länk som länk. Då sjönk antalet besök. Nå, de trogna finns kvar (och fler därtill) och ibland får jag en och annan tumme upp – på Facebook. Det gläder en yngling.

Jag ser förstås inte vem som besöker bloggen men jag ser från vilket land och vilken ort man hittat mig. Kul för en kartnörd men inget jag tittar särskilt ofta på. Förrän nu. Varför i hela fridens dar får jag plötsligt en massa besök från Kina? Ni är så välkomna – men varför?

### Stämmer det att det är kinesiska samlare av porslin och liknande som skannar Europas webbplatser?
### Stackars folk, här lär ni inte göra några fynd. Våra finaste koppar är från Västanå Teater och de säljer vi aldrig.
### Ni får väl åka till Berättarladan i Rottneros och handla, ni som alla andra. Närmare svensk Pekingopera kommer ni aldrig.

Bilden är från Västanå Teaters föreställning Lomjansguten.
(Foto: Håkan Larsson)

Min trollfabriktext i värmländsk industrimiljö

I år är det andra sommaren jag får delta med en text på deras temautställning. Det känns bra.
Klicka på bilden och fundera över vem Håkan är.

Så här skriver Gamla Kraftstationen i Deje på sin webbplats:

”Konsten och texten har alltid varit en viktig röst i samhällsdebatten. Konstnären och författaren har friheten att provocera och peka ut riktningar. Konsten liksom ordet har kraften att beröra, påverka och förändra. Gamla Kraftstationen bjöd in några konstnärer och skribenter att tolka på temat Nättroll och Trollsvans.

Vårt hopp är att Temasalongens verk ska inbjuda till samtal och eftertanke.”

Min text ser du som sagt om du klickar.
Om de har bra mat, glass och gofika också?

Jo du.

Länk: Gamla Kraftstationen

Jamen ”Forshagaån”, det kanske inte är så dumt?

Vilka sevärdheter finns det i Forshaga kommun? frågade jag AI och fick sju förslag. Två av dem korrekta, resten var missuppfattningar, hittepå eller råkade bara ligga på annan ort.

Men. Visst är det ett fint förslag att döpa om Klarälven till Forshagaån.

Här är svaret jag fick från den artificiella intelligensen:

”Forshaga kommun är beläget i Värmlands län, Sverige, och har flera intressanta sevärdheter att erbjuda. Här är några av dem:

1. Forshaga hembygdsgård: En historisk bondgård som visar upp traditionella byggnader och föremål från området. Här kan besökare lära sig mer om regionens historia och kultur.
2. Forshagaakademin: En konst- och kulturinstitution som ligger vid Klarälven. Här finns utställningar, konserter och andra kulturella evenemang.
3. Forshagaån: En vacker å som rinner genom kommunen och erbjuder möjligheter till fiske och natursköna promenader längs dess stränder.
4. Klarälvsbanan: En cykelväg som sträcker sig längs Klarälven. Det är en populär sträcka för cykelturister som vill njuta av naturen och landskapet.
5. Lungsundstorp: Ett gammalt järnbruk som har anor från 1600-talet. Här kan besökare få en inblick i Värmlands industrihistoria.
6. Ängebytjärn: En naturskön badplats med sandstrand och möjlighet till picknick och avkoppling.
7. Naturreservatet Brattfallet: Ett vackert naturområde med en imponerande fors och vandringsleder. Här kan besökare njuta av naturen och den fridfulla miljön.

Det är värt att notera att sevärdheterna kan ändras eller uppdateras över tid, så det är alltid bra att kontrollera lokala källor eller turistinformation för att få den senaste informationen om sevärdheterna i Forshaga kommun.”

Där slutar svaret från ChatGPT om aftonen den 11 maj 2023.

FACIT: två rätt av sju möjliga

-Hembygdsgården: godkänt.
-Forshagaakademin: ej godkänt. Det är en skola.
-Forshagaån: ej godkänt. Ån är en älv och heter Klarälven.
-Klarälvsbanan: godkänt.
-Lungsundstorp: ej godkänt. Något sådant ortnamn finns inte på Lantmäteriets karta, inte järnbruket heller.
-Ängebytjärn: ej godkänt. Det är ett ädelfiskevatten i Åmåls kommun.
-Brattfallet: ej godkänt. Vi har visserligen många vattenfall med det namnet i Sverige men inget i Forshaga. Kanske tänker min vän AI på det spännande fallet norr om Ekshärad i Hagfors kommun?

När jag ställde samma fråga en gång till fick jag delvis andra förslag på sevärdheter som den artificielle ansåg låg i min kommun.
Just då.

Flexibel är hans mellannamn.

Får lust att slåss

Sitter på balkongen med solhatt på och Vi läser i knät. Mikaela Blomqvist intervjuar den norske nobelpriskandidaten Dag Solstad, skatorna kraxar och den gamle träningsnarkomanen i mig småskrattar upproriskt.

Jag får sån lust att skaffa paraply och börja slåss med fontäner.

Ett hedrande uppdrag

Annons i Forshaga-Deje-bladet.

Jag blev så glad när de ringde från Hembygdsföreningen. Det uppdraget är ett hedersuppdrag.

Talet är färdigskrivet nu. Kom gärna och lyssna, ni som bor på trakten.

Inspiration i skjul

På söndagen far vi på bilutflykt för att titta på Edith Södergrans och Staffan Jofjells fina foton. Sitter i ett skjul av brädlappar och presenning på Rackstadmuseet och ser Staffans bildspel från det då befriade Nicaragua.

Måndag morgon. När jag vaknar har jag nyss blivit beskjuten i en djungel. Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen skrev Tomas Tranströmer, men att jag skulle bli revolutionär i Sydamerika vid 72 års ålder, det hade jag inte trott.

Det nästa jag tänker är ordet kattmänniskor.

Från Staffan Jofjells bildspel.

Foto: Edith Södergran.

Foto: Edith Södergran.

Text: Edith Södergran.