Skrivande – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

En dag bland oss lika och unika

Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”.
(Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).

För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje.
Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.

Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.

Börjar gråta
Så här skriver Magnus Laupa själv:

”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”

”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”

”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister.
Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är.
Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”

Dagens varmaste applåd
Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.

Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.

Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.

En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.

ETT ANDRA HEM

Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:

Hej. Välkomna hem. Hit.
Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem.
Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.

Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar.
Historia i väggarna.
Go’ lunch.

Iblann får man till å mä en kram.
Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute.
Fin trädgård.

Som ett hem.
Som en familj.

Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.

I år med kan jag säga.
Jag har tjuvtittat.

Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson.
(Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).

(Foto: Sandra Bornstedt).

En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.

Färgsynta förfäder möter blyg bloggare

Våra förfäder var inte färgblinda när de hittade på svenska språkets många uttryck och talesätt.

Tanken slår mig när jag sitter och läser bok på husets eget wc-universitet. Där, på lärosätet bakom låst dörr, brukade jag lösa sudoku förr. Jag ville hålla hjärnan i gång.

Det vill jag än men nu har jag gått från siffror till ord. Min nya toalettkamrat heter ”Svenska uttryck och deras ursprung” av Kerstin Johanson.

Kommen till fjärde genomläsningen ser jag plötsligt färgerna:

Arbeta svart.
Avsked på grått papper.
Blått blod.
Den röda tråden.
Ett rött skynke.
Familjens svarta får.
Få grönt ljus.
Inte ett rött öre.
Komma på grön kvist.
Slå blå dunster i ögonen på någon.

Ett uttryck till hittar jag. Pang på rödbetan. Vad det betydde från början tänker jag inte berätta, ty detta är en blyg blogg.

Färgstark men blyg.

Mina framträdanden den närmaste tiden

Fredag 1 maj kl 11.00: konferencier när vårens utställningar vid Gamla Kraftstationen i Deje invigs.

Ida Johansson var fjolårets bästa sommarpratare tycker jag. Nu inviger hon vårsäsongen på Gamla Kraftstationen. Henne vill jag inte missa.

Söndag 3 maj kl 15.00, logen, Forshaga hembygdsgård: jag inleder vid berättarträff inför ett spännande teaterprojekt.

Kom gärna och berätta du med om ditt Forshaga.

46 noveller om högst 150 ord

På söndagen var det dags för boksläpp av Värmländska Författarsällskapets nya antologi ”Fyrtiosex mikronoveller”. En fin bok med många spännande texter på högst 150 ord.

Samtidigt avslöjades vilka tre som vunnit sällskapets tävling i att skriva mikronoveller. Segrade gjorde Jenny Jansson före Bengt Berg och Josefin Berger. Grattis!

Vi i VFS styrelse deltar i antologin utom tävlan.

Det blev den 29:e antologin jag är med i.
Kul!

Han skrev den på tre sekunder

Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)

MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.

Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:

”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”

Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.

Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.

Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?

Sven-Ove Svensson
Krönikör och författare

LÄNK: ”Anders Ingemanssons” mikronovell från min blogg i går:
”Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick”

”Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick”

MIKRONOVELL. En mikronovell ska vara kärnfull. Läsaren ska kunna läsa mellan raderna. I några få korta stycken ska författaren berätta en fullgod historia som får oss att tänka efter.

Fem råd. Författaren David Gaffney ger fem råd i den brittiska dagstidningen The Guardian:
1. Titeln är viktig, lägg mycket tid på den.
2. Börja i mitten – du har inte tid att bygga upp scener. Långa miljö- och personbeskrivningar kan du glömma.
3. Fåtal karaktärer.
4. Sista raden ska ”eka” även när berättelsen är slut.
5. Skriv längre, korta sedan ner.

Ett exempel. Här är en mikronovell på 150 ord av författaren Anders Ingemansson, som exempel:

TYSTNADEN FICK PLATS

Han fyllde sjuttiofem i november och kallade sig fortfarande reporter, trots att redaktionen för länge sedan blivit ett lösenord. Surfplattan låg bredvid kaffekoppen; han log åt hur snabbt världen öppnade sig med ett tryck

Samtidigt knöt sig något när rubrikerna blinkade, räknade, tävlade. Klick som mynt.

Han mindes Värmland i prassel, morgontidningar som luktade trycksvärta och bar kultur på breda sidor: teater i Arvika, poesi från Sunne, bokrecensioner som tog tid och tog ställning. Där fick tystnad plats, och läsaren var inte en siffra.

Nu skrev han långsammare, lade länkar varsamt, vägrade lockbeten. Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick.

Ibland skrev han ut sina texter, vek dem prydligt, och hörde papperets svar. Det lät som framtid och minne i samma andetag.

Han drömde om en morgon då kvalitet mättes i eftertanke, samtal och mod, inte i staplar, siffror, tempo. Värme drömde han om.

Anders Ingemansson

Det svenska missförståndets historia

Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk.
Till och med missförstånden drar vi nytta av.

”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.

Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.

Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.

Snäll och sätt
Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.

”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.

”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.

”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.

Motsatt betydelse
En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.

Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.

”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.

Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.

”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.

Språket lever. Med ugglor och allt.

Om bussar, hockeytränare och en ungersk by nära Donau

Det hände sig att jag var deltidsanställd som informatör. 17 timmar i veckan på länstrafikbolaget.
En dag fick jag i uppgift att skriva en annons i Färjestad BK:s programblad.

Jag skrev en pigg text om sambandet mellan hockeyklubbens coach och våra bussar. Ingen i Löfbergs Lila Arena höjde minsta ögonbryn.

Håhå jaja.

Namnet spred sig
Saken är den att ordet coach beror på den ungerska byn Kocs. Redan på 1400-talet var de bra på att bygga bekväma, snabba och gärna täckta hästdragna vagnar där.

Vagnen blev känd och snart hade den fått namnet kutsche på tyska, coche på franska och coach på engelska.

Brittisk studentslang
På 1830-talet började studenterna i Oxford kalla den som föste och guidade dem genom examen för coach. 30 år senare blev det slang för den tränare som på samma sätt guidade dem framåt inom olika sporter. 1950 kom coach in i svenska språket. Idrottstränare, lagledare, vägledare.

***

– Skjut! skrek fansen i färjestadhallen. Skjuts hade de reda ordnat. Inte hundan brydde de sig om min enkla bussannons.

### Numera kallar engelsmännen en bekväm långfärdsbuss för just coach.
### Orten Kocs ligger väster om Budapest och har 2 714 invånare samt ett vagnmuseum.
### Även ordet kusk beror på de duktiga vagnmakarna här, några mil söder om Donau.

Känn flåset, ni där framme!

Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.

Jag trivs så innerligt bra med den trion.

Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.

Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej.
– Hon kommer i kväll förresten.
– Jaså du vill ha skjuts fler gånger.

Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.

Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.

Lärde mig aldrig gå
Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga.
– Du lärde dig aldrig gå.

Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.

Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.

Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år.
– Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.

Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.

Kräm i vaderna
Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.

Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?

Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.

Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.

Känn flåset, ni där framme i elitstartfållan!

Mina arbetsrum

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Platsen är inte så viktig.
Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?

– Med eller utan tak?
– Både och.
– Har inte du jobbat på en väldig massa ställen?
– För all del.

I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.

Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.

I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.

I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.

Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.

Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.

Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.

I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”

Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.

I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.

I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.

Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.

På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.

– Har du haft några udda arbetsrum?
– Hörde du inte det?

I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.

I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.

På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.

– Duger det som lista över arbetsrum?
– Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv?
– I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också.
– Utomhus?
– Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig.
– Gick hunn’ igång när han hörde klicket?
– Så in i norden. Har jag sagt det?

BILDER:
# Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark.
# Huggit ved.
# Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven.
# ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet.
# Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.

Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).