Skrivande – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Om det som jag längtar efter

Foto: Inger Nilsson

Jag tragglar på med min blogg, döpt efter krönikorna i P4 Värmland en gång. Ambitionen är den samma som då. Var tredje skulle vara kritisk, var tredje gullig och var tredje ett traditionellt kåseri.
Det lyckades sällan. Jag var för arg.
”Tragglar”? Det är inte sant.

Traggla är vardagligt och betyder att ständigt upprepa, att plugga eller läsa knaggligt skriver Svenska Akademiens Ordlista. SAOB tycker ungefär det samma och Svensk Ordbok tycker att det betyder tjata. Ordet är belagt sedan 1838 och kommer av dialektordet tragga som betyder gnata.

Går jag till Knut Warmlands värmländska ordbok så kan jag läsa att traggļe betyder envisas, tjata, kämpa. Är jag alltså en visserligen tjatig men också envis kämpe, nu när jag nyss passerat 2 400 inlägg här på bloggen? Vissa faktiskt både gulliga och arga.

Tack Knut.
Man får inte ge tappt.

Bra och förfärlig
Det är en bra tid för debattörer.
Det är en förfärlig tid för debattörer.

Många kanaler men inskränkt ändå
Med bra menas att sådana som jag har många möjligheter. Det finns en social kanal i varje vrå i mobilen och datamaskinen. Ibland når man många läsare.

Med förfärlig menas att vi inte har någon gemensam offentlighet. Skrev jag i vårt värmländska folkblad år 1983 så nådde jag nästan varenda människa jag ville nå. När dessutom lokalradion släppte in mig, så nådde jag resten.

I dag krymper pappersupplagorna. Dagstidningarna har förlorat flera generationer av prenumeranter. Till och med rika och skickliga NWT-koncernen måste spara 15 miljoner kronor i ett sparprogram, berättar de. Under tiden bubblar människorna runt i varsina bubblor. Möts de så möts de alldeles för ofta i hot och hat.

Då har jag bara pratat om plattformarna för debatten. Formen. Jag har inte nämnt ett ord om innehållet, om hur den värld ser ut som jag vill kommentera.

Dåliga tider
Nu skulle jag verkligen kunna traggla inhemska debattämnen som fladdrat förbi den senaste tiden. Jag avstår. Jag blir lite trött. Låt mig bara nämna några av de globala. Trump, Musk, Ukraina, Israel, Gaza och Libanon.

Det är dåliga tider för kåsörer, gullare och naturälskare.
Är det 50 000 som har dött i Gaza nu?
Hur mycket är ett liv värt?

Ett tidens tecken
Känner jag det då som att jag håller på och tragglar? Nej, jag gör ju inte det. Skrivandet är fortfarande en glad vana, ett positivt tvång. Det är inte ordglädjen det är fel på, det är tiden.

Ty visst är det ett tidens tecken att 2024 års nobelpris i litteratur går till en författare som har behövt ägna många år av sitt liv åt att berätta om massakrer i sitt hemland.
Massakrer.

Jag längtar efter en tid när skriftställare kan ägna sig åt att studera citronfjärilens flykt. Innan dess: att de ropar på revolution. Nåja, en snäll revolution, en stor jädra kärleksfull jämlikhets- och fredlighetsreform.
Reform.

En där inte muskarna och teslorna och trumparna bestämmer.
En där solidaritet blir ett modeord igen.

Beslut:
Vi får traggla vidare.
Tack för att du besöker min blogg.

Kram!

Jo tack Staffan, den fällan minns jag

Här någonstans finns hon, fällan.

En dag får jag en hälsning från mitt 1970-tal. Vännen och fotografen Staffan Jofjell skickar foto från ett av mina tidigaste scenframträdanden.
Där står han mager och pirrig, den förhoppningsfulle unge herr Svensson.

”Minns du, Sven-Ove?” skriver Staffan. Om jag gör. Ute i Värmland pågick en förnedrande insamling till en sommarstuga åt hertigen av Värmland, prins Carl Philip. Jag undrar om inte barnet fortfarande var kronprins till och med.

Det var landshövding Bengt Norling som startat insamlingen. Den blev minst sagt kontroversiell.

”Skandalen drog igång”
Så här minns Svensk Damtidning bråket i en artikel från 27 oktober 2020:

”Många har kanske glömt bort att början på hans bana som hertig kom med en stor kontrovers. Johan T Lindwall berättar om saken i boken ’Carl Philip – prinsen som aldrig fick bli kung’.”

”Skandalen drog igång när Carl Philip precis fötts och presenterna och lyckönskningarna strömmade in till kungahuset.”

165 617 kr på en postgiroblankett
Gåvan från Värmland stack ut, skriver Johan T Lindwall i boken.

”Insamlingen till en sommarstuga hade gått så bra att landshövding Bengt Norling hade med sig en postgiroblankett på hela 165 617 kronor som invånarna i Värmland hade skänkt till prinsens stuga.”

Dessutom hade Norling fått företagare i Värmland att bidra med ytterligare 400 000 kr till det behövande barnet.

Startade protestinsamling
”Det skulle dock visa sig att alla i Värmland inte uppskattade den kungliga gåvan. Snart kom kritik som gick ut på att detta var ’fjäsk för de kungliga’ och att pengarna hellre kunde användas till en rad andra saker än till att bygga ett sommarhus åt landets tillfällige kronprins.”

Folkstormen växte till ett drev mot landshövdingen, skriver författaren. Ilskan bubblade och Unga Örnars protestinsamling fick in över 74 000 kr. De pengarna skänktes till de 16 kommunerna i Värmland att användas vid temadagar för invandrarkultur.

Lånade en fälla i Sunne
Det var detta mitt framträdande handlade om, den där dagen i slutet på 1970-talet. Jag minns att jag hade varit till Skogsvårdsstyrelsen hemma i Sunne och fått en granbarkborrefälla av en förvånad karl.

– Men du får inte göra narr av oss.
– Nej varför skulle jag göra det?

I Värmland pågick ett kraftigt barkborreangrepp på skogen. Den begåvade journalisten Leif Kihlström på Värmlands Folkblad räknade ut att om man lade alla granbarkborrar som samlats in på rad – då skulle de räcka från Stora torget i Karlstad och till Bangkok.
I norra Värmland gjorde somliga skogsägare stora förluster.

Försöker låta bli att skaka
Jag började mitt anförande med att tala om insamlingen. Den av granbarkborrar. Publiken måste ha anat att jag skulle komma in på Bengt Norlings insamling förr eller senare.

Under tiden var jag själv ivrigt sysselsatt med att inte skaka på barkborrefällan jag höll i vänsternäven. De fick inte höra för tidigt att jag hade fyllt den med enkronor i botten.

Till slut blev det dags för prinsinsamlingen.
– Hör ni att det är Norling-takter i’na? sa jag och skakade så kronorna med kungen på skramlade.

Höra mer av
Honom kommer vi att få höra mer av, skrev en recensent i en av de värmländska länstidningarna. Ty detta var på den tiden då länstidningar gick på arrangemang och skrev om dem.

Recensenten menade inte kronprinsen.
Hon menade en annan.

### Granbarkborrefällan står kvar i vårt garage. Tror jag.
### Jag har inte haft mycket användning av den sedan den där kvällen i gamla bibliotekshuset i Karlstad.
### Carl Philip fick sin sommarstuga nära Sunne Ski Center. Han har inte betalat sophämtningsavgiften på 20 år, skrev Nya Wermlands-Tidningen i en artikel långt senare. Då blev många värmlänningar upprörda en gång till.

Så gick det till på den tiden.

Bloggaren som ung. Foto: Staffan Jofjell.

Kom gärna och lyssna!

Två saker i huvudet

Torsdag: vandrar med Gryningspatrullen, fikar i solsken i lingonriset vid ett stillsamt tjärn. Går på lokal på kvällen och ser Färjestad vinna.

Fredag: filar på texten som ska göra mig till Sveriges äldsta littera underbarn (tihi). Väntar på den kära vännen som är på hemväg efter att ha varit i västerled och roat barnbarn.

Lördag: i dag ska jag till hembygdsgården i Nor och medverka när hembygdsföreningen och författarsällskapet ordnar brasafton.

Söndag: då är det mitt jobb att sätta ut frågorna till klubbens tipspromenad vid Sisugården.

Mitt i all oro i världen är det ändå en glädje att leva.
Man får ha två saker i huvudet samtidigt.

Ännu mera arbetslivskunskap jag minns

Det är inte i de platta organisationerna som höga chefer säger att vi har en platt organisation.

Mera arbetslivskunskap jag minns

Jag hör vad du säger. Jag tar det med mig.

Vi ska sätta oss ner och titta på det där.
Ta höjd för.
Ta fram en paketlösning.
Vår kärnverksamhet.
Fokusera. Höja ribban. På agendan.

Vi tror att du är.

Men det var på den tiden.
Nu pratar de säkert inte alls så.

”Fantastiska och personliga formuleringar när du skriver från hjärtat”

Löparboken. Nu har friidrottstränaren
Ulf Karlsson kommenterat den. Läs!

Det kom ett brev. Friidrottstränaren och forne landslagscoachen Ulf Karlsson har läst min löparbok. Han fick många goda skratt, skriver han, och rekommenderar den. Samtidigt har han en del mer kritiska synpunkter. Varför alla dessa prylar till exempel?

ULF KARLSSONS BREV:

Hej Sven-Ove

Nu har jag avslutat din bok ”Mitt liv som (Värmlands sämste) löpare”

Jag känner ju till din speciella skrivstil som vilar mycket på filosofiska tankar, nostalgi, och illmarig humor, i blandad kompott. Väldigt många passager gav mig goda skratt (Humor: Uppjagad av vildsvinen / Nostalgi: Springer runt en sjö (är dock rätt säker på att sjön som du åsyftar heter Mången – men en bisak).

Jag älskar de avsnitt där du berättar om saker som du får uppleva igenom din löpning. (Kulturminnen, historiska platser, natursköna omgivningar etc). Det visar på vad löpningen har att erbjuda om man lägger sig vinn om att ta vara på sådana tillfällen. (Lanzarote ett fint exempel).

Vad gäller dina tankar och redogörelser om ditt förhållande till löpningen så kan man (i alla fall jag) uppfatta det lite som att du menar/förordar en sak men gör en annan? Jag tänker på de upprepade gånger som du betonar att det viktigaste är absolut inte det materiella (prylar som gps klockor, löpappar, puls- och stegräknare, vätskebälten, dubba skorna, läsa löpartidningar, skriva träningsanteckningar etc) utan att det är glädjen i själva löpningen som är det viktigaste och att det faktiskt bara är skorna som egentligen är väsentligt! För en oinvigd motionär så blir det här mycket att sortera och man kan nog, trots dina upprepningar om glädjen i löpningen, få för sig att man behöver en massa onödig utrustning.

Jag blev själv faktiskt överraskad av att läsa hur många tekniska löparattribut du använder dig av. Vi är ju alla olika och finner våra vägar till hur vi får bäst behållning av vårt motionerande. Personligen (vilket naturligtvis är oväsentligt i sammanhanget) använder jag inget av alla de ”tillbehör” till motionerandet som marknaden erbjuder. Jag har mitt analoga armbandsur. Jag är intresserad av två saker; Hur länge jag är ute och en liten check på pulsen 2-3 ggr under ett pass. Jag tar du tid manuellt på pulsen under 30 sekunder. – Det är det hele! Jag känner jättemånga motionärer som totalt snöat in på all utrustning och som, mer eller mindre, blivit slav under pulsklockan. Egentligen är ju allt detta skit samma – den viktigaste är att fôlk kommer ut!

Jag brukar ibland jämföra ”nymotionärer” som införskaffat precis allt som marknaden har att erbjuda med sådana som just börjat spela golf eller gått första kursen hos munskänkarna. Det enda de pratar om är om deras nyvunna, fantastiska intresse där de redan efter en kort tid blivit experter…

Alla dina ”Löparlärdomar” innehåller bra råd om det mesta vad gäller själva träningen och fysiologin. Det råder, som inom de flesta områden, rätt många delade meningar inom det enormt stora forskningsfältet som handlar om fysisk aktivitet men jag tycker nog att du här har goda kunskaper. Huruvida stretching ökar genomblödningen är exempelvis ett omdiskuterat område. Att stretching förbygger träningsvärk är man däremot överens om att det inte gör! Vad gäller tillförsel av vätska så tycker jag ibland att det gått till överdrift. Motionerar man inte längre än 45 minuter så är vätskepåfyllning oviktigt. Att springa med vattenflaska eller vattenflaskor i händerna känns i mina ögon enbart löjligt.

Jag har haft god behållning av din bok men är inte säker på att ”icke motionärer” och måttliga dito har det. Jag kan naturligtvis ha fel vilket jag hoppas. Ditt sätt att skriva imponerar på mig och jag försöker ta lärdom av allt jag numera läser. Du har fantastiska och mycket personliga formuleringar när du ”släpper loss” dina tankar och skriver från hjärtat.

Jag tillönskar dig allt gott och hoppas boken säljer.

Jag kan i alla fall rekommendera den.

Ulf K

MITT SVAR TILL ULF:

Hej och tack för din kommentar som jag sätter värde på, Ulf. Att få beröm för sin löparbok av friidrottens forne landslagscoach, framgångsrik tränare till stjärnor som Anne-Louise Skoglund och många fler och den som födde idén till fina Göta-Joggen – det är stort.

Jag gillar att du fått många skratt vid läsningen, jag tycker om att du uppskattar avsnitten om vad löpningen gett mig i fråga om kulturminnen, natur och annat.

När det gäller prylar har du rätt. Där är jag medvetet inkonsekvent, det skriver jag också. Jag råder alla nybörjare att nöja sig med bra löparskor. Det räcker. Men efter en tid står jag där själv med (visserligen billig) gps-klocka som kan räkna ut hur långt jag kutat hit och dit i lingonriset. Och många andra prylar.

Jag tror förstås inte att jag har något att lära dig om träningslära och fysiologi. För mig handlar vattenflaskan eller vätskebältet om att ge mig själv en mental belöning då och då – även vid kortare rundor än 45 minuter. Särskilt varma dagar här hemma eller längs sydliga stränder.

Jag har inte tränat rationellt många år, mest 1994 när jag vid 43 års ålder satte alla pers. Jag tränar emotionellt. För mig är löpningen mer en livsstil än ett rekordförsök.

Det är så roligt att du haft behållning av boken, tack för att du rekommenderar den!

Sven-Ove

### Har Ulf Karlsson rätt? Läs ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare” och döm själv. (268 sidor, BoD 2024).
### Boken kan beställas via BoD, i näthandeln eller köpas hos vissa Akademibokhandlar m fl och på Gamla Kraftstationen i Deje. Billigast i Deje.
### Du kan också beställa den via mejl: sven-ove@telia.com. 140 kronor plus frakt.

Sprungit alla gator i kommunen, tjohoo!

Fin helg, den som gick. Sverige fick se Svennis storhet, själv fick jag ett brev jag blev glad av och i går löpte jag de fyra nya gatorna i kommunen. Nu kan jag åter säga att jag har sprungit varenda gata här.

FREDAG: följer begravningen av Sven-Göran Eriksson på tv. En vacker och småningom rolig tillställning, så där som begravningar ibland blir.

Efteråt cyklar jag ner till kommunens träningslokal och kör 20 minuters rehab på träningscykeln där. Knäet mår bra.

LÖRDAG: en lyckolördag. Filar på texten till föredraget jag ska ha på folkhögskolan i Stöllet på kvällen den 22 oktober.

Åker till Gamla Kraftstationen i Deje med den kära vännen och äter lång solskenslunch i trädgården. Alvedsrökt fläskfilé med husets potatissallad, hjortroncreme, grönsaker och vedugnsbakat vitlöksbröd. Avslutar med Lenas läckerbit. En glasskål med en kula pekan caramelglass, en kula blåbärsglass, kolasås, nötkross, vispgrädde och en hallongrotta. Lyxigt, jag vet. Fast maten betalade vi med två matkuponger som jag fick för att jag har en text med på kaffeutställningen.

Filar på föredraget igen och på kvällen kör vi seriemarathon på tv. Fyra och en halv timme brittisk krim. Streaming ä gôtt!

SÖNDAG: sovmorgon. Cyklar till kommunens sydspets och letar Hittaut-stolpar. Nu har jag hittat alla i Forshagadelen. Den sydligaste stod i vår kranskommun Karlstad förresten, tack för det.

I rena yran passar jag på att lugnt rehabspringa de fyra nya gatorna på olika håll i kommunen efteråt. Nu är jag uppdaterad och kan åter säga att jag sprungit varenda gata. Gatuplock ä gôtt!

Kommer hem. Läser det snälla brevet från Ulf K. Men det återkommer jag till.

Trevlig måndag!

Svennis begravning.

Långlunch på Gamla Kraftstationen i Deje.

Lenas läckerbit.

### Länk till när jag sprang alla gator som fanns i kommunen 2014 och uppfann ordet gatuplock: 2014 års gatuplockrapport

”Hur han ändå hittar glädje och mening i sin långsamma löparstil”

Jodå, jag frågar ChatGPT om årets bok också. Som vanligt kommer svaret inom några sekunder:

”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare är en självbiografisk bok av Sven-Ove Svensson där han med humor och självdistans berättar om sitt löparliv. Trots att han aldrig har varit den snabbaste, skildrar han sin passion för löpning och hur han ändå hittar glädje och mening i sin långsamma löparstil. Boken blandar löparhistorier med reflektioner om livets tempo, uthållighet och personliga mål, samtidigt som den fångar charm och humor i Svenssons skrivsätt.”

Inte heller AI har förstått att det är meningen att publiken ska protestera högljutt när de hör titeln på boken.
– Nämen, SÅ långsam är du ju inte, Svensson!

Ska jag låta honom sköta bloggen nu?
Fast ärligt talat är jag imponerad över hur mycket som den artificiella intelligensen i datorn i mitt knä lyckas leta fram och formulera på en grisblink.

Snart ber jag honom sköta bloggen, det ska väl inte vara omöjligt. Enda kommandot från mig:
– Skriv piggt!

Självironi och känsla för det tragikomiska

Jag har provat AI förut. Min slutsats då står kvar. Du måste tänka kritiskt när du använder resultatet. Dessutom måste du ställa frågan rätt till ChatGPT.
Inspirerad av fredagens föredrag i ämnet på Forshagas näringslivsdag gör jag ett nytt försök.

Först tänker jag att den artificiella intelligensen, AI, ska hjälpa mig inför söndagens möte med bokcirkeln. Det här är vad jag ber om:
”Skriv en kort sammanfattning av boken Den blodiga jorden”.

Svaret kommer inom några sekunder:

”Den blodiga jorden är en historisk roman av John Steinbeck, ursprungligen utgiven som The Grapes of Wrath (1939). Den utspelar sig under den stora depressionen i USA och följer familjen Joad, en fattig bondefamilj från Oklahoma, som tvingas lämna sin gård på grund av ekonomiska svårigheter och miljökatastrofer. De reser till Kalifornien i hopp om att hitta arbete och ett bättre liv, men möts av orättvisor, exploatering och svåra förhållanden. Boken skildrar både familjens kamp för överlevnad och Steinbecks kritik av sociala orättvisor och ekonomisk ojämlikhet.”

Aj du, det där blev inte rätt. Bäst att vara tydligare. Jag försöker igen:
”Skriv en kort sammanfattning av Timothy Snyders bok Den blodiga jorden”.

När författarnamnet är med kommer ännu ett sekundsnabbt svar:

”Den blodiga jorden (Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin) av Timothy Snyder är en historisk studie som behandlar de brutala massmorden som ägde rum i Östeuropa mellan 1930 och 1945. Boken fokuserar på området mellan Nazityskland och Sovjetunionen, där miljontals människor föll offer för både Hitlers och Stalins regimer. Snyder utforskar hur dessa diktatorer systematiskt genomförde massvält, deportationer och folkmord, inklusive Förintelsen och den sovjetiska svältkatastrofen i Ukraina, Holodomor. Boken betonar hur dessa regimers våld interagerade och skapade ett område av extrem dödlighet, där civilbefolkningen drabbades hårdast.”

En bättre text, tycker jag. Rätt bok, acceptabla fakta. Egotrippad som jag är går jag vidare och frågar om min egen bok från i fjol:
”Skriv en kort sammanfattning av Sven-Ove Svenssons bok Mitt liv som keps”.

Den där AI har uppenbarligen läst kepsboken med:

”Mitt liv som keps av Sven-Ove Svensson är en humoristisk och satirisk roman som skildrar en mans vardag och existentiella funderingar. Boken är skriven med en lättsam och underfundig ton och följer huvudpersonens tankar om livets absurditeter, sociala koder och hur man försöker hitta mening i tillvaron. Med både självironi och en känsla för det tragikomiska, beskriver Svensson en tillvaro fylld av vardagliga bekymmer, dråpliga situationer och oväntade händelser, vilket gör boken till en underhållande läsning.”

Här överlämnar jag till dig käre bloggbesökare att avgöra om gratisversionen av ChatGPT har rätt när det gäller min eventuella underfundighet, lättsamhet och allmänna humor. Fundera också gärna på var i allsin dar maskinen hittade uppgifterna. Det gör jag.

För funderingsintresserade
Billigast köper du boken genom mig. Mejla sven-ove@telia.com. 120 kronor plus frakt så är den 68-sidiga boken med krönikor din.

Att den skulle vara en roman är dock betydligt överdrivet.
Jag säger ju att vi måste tänka kritiskt.

### När jag skrivit såhär långt upptäcker jag en funktion till.
### Klickar jag på en högtalarsymbol under texten så läser en mänsklig röst upp svaret AI nyss skrev.
### Hej då. Nu ska jag fråga om min nyuppväckta romanidé håller. Tjohoo!