Skrivande – Sida 43 – SVENSSONS SLÄNG

Tes, antites och japanska själapass

Det kan verka som om jag gillar att röra på mig. Springa, cykla, gå i skogen, stå och trampa på crosstrainern här hemma. Visst är det så, kroppen är en kul maskin, men jag är dialektiker fast det inte syns. Tes och antites är mitt liv.

Alltså behöver själen också sin träning.

Ska du motionera själen kan löpningen vara till hjälp, fråga mig, men det räcker inte. Själen vill också få bättre syreupptagning och den förmågan kräver ett alternativpass då och då.

Ett tag i vinter har jag trott att detta pass består i att göra jämt ittnô, som vi säger här på trakten. Precis ingenting.

Där hade jag fel.

Forskningen går vidare. Just nu lutar jag åt att det är mitt sudoku-spelande på toaletten som är själens intervallpass. För säkerhets skull har jag lagt till ett nytt moment i själavården, lika japanskt det inser jag förvånat. Detta pass bör utföras i läsfåtölj: Jag skriver haikudikter i inaktuella ämnen. Då får jag träna både minnet och matten.

Herr Björn Rosengren
Min Teliaaktie,
när får den värde?

Om inte Ryssland
låg i Ryssland, vore vi
rädda för Norge

Bäste Rosengren,
hur många dyra poster
skaffade du själv?

Fotnot: I dag ångrar Björn Rosengren lanseringen av Telia-aktien. Ryssland ligger fortfarande där det ligger, sånt kallas geopolitik. Själv är han ordförande i Norsk-Svenska Handelskammaren, sånt kallas hämndutnämnd.

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.

Varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar

Ser på nätet att debatten om journalister eller kommunikatörer fortsätter.
”Eller”? Den frågan är fel ställd.

Naturligtvis är det djupt beklagligt när lokalredaktioner läggs ner, när fotoavdelningar försvinner, lokala tv-redaktioner dör och centralredaktioner görs anorektiska. Ju färre journalister, desto sämre bevakning av våra makthavare, så enkelt är det. Varje organisation behöver sina revisorer, varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar.

Nu är det bara det att tidningsavmagringen inte är kommunikatörernas fel. Inte deras arbetsgivares heller. Det är fint att Forshaga kommun svarar sina medborgare snabbt på Facebook. Det är fint att Värmlandstrafik svarar på insändare. Men skadar granskningen gör det inte.

Dålig granskning beror inte på att fler och fler chefer inom offentlig förvaltning förstått att det är viktigt att informera och kommunicera med medborgarna. Inte på att deras kommunikationsavdelningar fått bättre resurser.

Det beror på svaga redaktioner.

… minuten efter att jag skrivit detta på måndagsförmiddagen läser jag nyheten. NWT-koncernen köper Värmlands Folkblad. Slut med två självständiga länstidningsföretag, det blev vi sist i landet med här på trakten.

Suck.
Skitvinter.

Noggrann undersökning av en sur

Jag har en grundlig jäkel inom mig. Ibland slår han till, nu har det hänt igen. Så i vinter har jag läst på & lyssnat & lyssnat igen & läst på.

1. Läst Bob Dylans roman Tarantula
Grattis, ni som också gjort det. Vi är uthålliga typer vi. När du väl hittar rätt läsart är Bob Dylans roman en fin påminnelse om mitten på 1960-talet. Var det han som fick många av oss att försöka skildra kaos på samma sätt? Språket myllrar, precis som i hans låttexter från den tiden.

Med romanen följde en CD med Klas Burlings berömda radiointervju med Dylan från 1966. Till slut släpper sångaren och textförfattaren faktiskt greppet och börjar svara, fast det tar tid.

2. Lyssnat mig igenom hans låtar
Att lyssna på låtarna tog också ett tag men med hjälp av många koppar kaffe och en god fåtölj har jag nu lyssnat mig igenom hans produktion. Vartenda album som Spotify hittar. Där finns de heroiska åren på 1960-talet och mycket annat hörbart men också en och annan förfärlig produktion.

När det var klart har jag flitigt repeterat godbitarna (till och med den låt jag orkar höra igen från julskivan). Hans musik duger fint till en spellista.

3. Hört Johan Norberg tala om Dylan i radion
En kväll lyssnar jag på musikern och Vi-krönikören Johan Norbergs inlägg i Jazzradion om Dylan. Den litterära ambitionen finns hos Bob Dylan för den som orkar lyssna, tycker Norberg. Texterna är helt enastående.

4. Läst Bob Dylans memoarer
2004 förvånade Bob Dylan många genom att ge ut Memoarer, första delen. Tanken är att det ska bli två delar till, när nu de kommer. Boken fick bra recensioner. Den är välskriven och börjar när han just har kommit till New York men berättelsen rör sig både bakåt och framåt i tiden. Vi får träffa en ung folkmusiker och hans läs- och musikupplevelser. Hur han slår igenom, skaffar familj och börjar kallas sin generations röst.

Den rösten vill han inte vara:

”Vad mig anbelangade tillhörde jag ingen, vare sig då eller senare. Jag hade en fru och barn som jag älskade över allt annat i världen. Jag försökte sörja för dem, hålla mig borta från bråk, men idioterna i pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete. Det var underligt. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara. Jag hade lämnat min hemstad för bara tio år sedan och ropade inte ut någons åsikter. Mitt öde låg längs vägen, med vadhelst livet kunde tänkas erbjuda, och hade ingenting att göra med att representera någon som helst civilisation. Att vara ärlig mot sig själv, det var hela saken. Jag var snarare en kofösare än råttfångaren från Hameln.”

5. Läst David Daltons bok om Dylan
Boken heter Det är inte mig ni söker – jakten på Bob Dylan. Den kom ut på engelska 2012 och berättar om en gåta till man som byter skepnad hela tiden. Vem är den riktige Dylan? Folksångaren, amfetaminhipstern, den nyomvände kristne eller någon av alla de andra identiteterna?

”Dessutom har han uppfunnit det mest underliga trick en eremit kan åstadkomma: att gömma sig fullt synlig på scenen de senaste tjugofyra åren”.

Boken ger ingen smickrande bild av personen Dylan men Dalton gillar honom likafullt.

”Vad han gör är att blanda livet och fiktionen till en berusande brygd känd som Bob Dylan, en skapelse så hänförande att vi fortfarande ställer den åldrande folksångaren till svars och jämför hans nuvarande förmåga med den hos hans fantastiska dubbelgångare. För att kunna förstå en så vansinnigt excentrisk och uppfinningsrik person som Dylan måste man ta hans självmytologisering, hans rövarhistorier, hans bisarra uttalanden och motsträviga synpunkter på lika stort allvar som de så kallade fakta vi har om hans liv.”

6. Besökt Dylan på webben

Först nämnde den officiella webbplatsen bobdylan.com inte nobelpriset, sedan togs det upp i en kort undanskymd mening som snart försvann igen. Numera länkar startsidan både till Horace Engdahls tal vid prisutdelningen och till det tacktal Dylan själv skrev.

Det finns också en svensk webbplats som berättar utförligt om Dylans låtar och liv: bobdylan.nu

7. Läst och lyssnat igen på tacktalet
Donald Trump har sett till att Azita Raji får sluta som amerikansk ambassadör i Stockholm. Innan dess hann hon läsa upp Bob Dylans tacktal vid Nobelfesten.
…
”I’m sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize. Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I never could have imagined or seen coming.”
…
”Not once have I ever had the time to ask myself, ’Are my songs literature?’
So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.
My best wishes to you all,
Bob Dylan”

Är mina sånger litteratur? Tack för ett underbart svar på den frågan, hälsade Dylan.

8. Läst låttexter
Svaret finns förstås i låttexterna. Sådana har jag studerat i mängder på engelska och svenska, jag har läst artiklar om att översätta Dylan och artiklar som citerar hans låtar. Några länkar:

Svenska
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg: Dylan på svenska (inspelningar och låttexter och en artikel om att översätta Dylan). (Fast ”skriar” verkligen nattskärran, Mikael?).
Mikael Wiehe i Aftonbladet: Att översätta ett monument
Språktidningen: Wiehe vrider Dylan som Rubiks kub

Engelska
Svenska webbplatsen bobdylan.nu: Tre låttexter
Nöjesbladets redaktör Håkan Steen: 10 klassiska Bob Dylan-texter
Expressens musikredaktör Anders Nunstedt: 10 Dylanklassiker där texterna skiner starkt
Nils Hansson, DN: 20 Bob Dylan-låttexter som förklarar tystnaden
BBC: Bob Dylan’s most famous lyrics
The Guardian: Are these the lyrics that won Bob Dylan a Nobel prize?

9. Skummat Youtube på Dylanfilmer
Det finns 2 522 videor i ämnet Bob Dylan på Youtube. Från Mr Tambourine Man (framförd av honom själv vid Newport Folk Festival 1964) och till 5 timmar och 46 minuter långa 100 Essential Recordings. Patti Smiths hudlösa framförande vid Nobelprisceremonin av A Hard Rain’s A-Gonna Fall glömmer vi inte.

Här finns allt från knastrigt filmade scenframträdanden till genomregisserade filmer som Must Be Santa och ’Cross The Green Mountain. Spela sig själv kan han. Det senaste självet.

Här finns ikoniska Subterranean Homesick Blues från 1965. Den med de handskrivna skyltarna i gränden och Allen Ginsberg i bakgrunden. Historiens första musikvideo?

En odräglig surpuppa?

Vad blev då resultatet av min möda? För all del, Bob Dylan är en surpuppa, möjligen odräglig. Hans spelningar kan vara geniala men lika gärna föraktfulla mot publiken. Genom åren har han ljugit friskt om sin uppväxt och bakgrund. Han sjunger stundom som en kråka. Han har gett ut album där han verkar leka smörsångare och ibland värre än så. Han har gjort en julskiva där merparten av låtarna är pinsamma med tanke på vem som sjunger dem men där Must Be Santa är försonande lekfull, när jag sett videon.

Han har låttexter där han är elak mot forna vänner, vilket är att skjuta med för stor kanon om du har herr Dylans genomslagskraft.

Han har ett förhållande till journalister som liknar Donald Trumps pressavdelnings en bakfull söndag.

Ingen jag tar med till öde ön
Nu var det inte intervjuoffret Bob Dylan som fick pris av Akademien. Personen Bob Dylan skulle jag inte vilja hamna på en öde ö med. Däremot tar jag gärna med mig hans 50 bästa texter. Inklusive memoarerna. Där erkänner han förresten att han ljög i början om sin bakgrund.

Låtarna från mitten av 1960-talet har fortfarande betytt mycket i mitt liv. Då, när han gav röst åt en ny tid fast han fortfarande inte låtsas fatta det själv.

Tack nobelprisdebattörer för att ni fick mig att göra den här noggranna undersökningen. Gör inte om det, är ni snälla.

Hans texter var värda priset.
Det finns det även annan sångbar poesi som hade varit.

Anade Becket allt?

Ibland känns det som om nobelpristagaren Samuel Becket förutsåg någonting på sidan 46 i pjäsen om de två väntande luffarna. Jaså, nätdans, jaså trasslat in sig, jo, nog känns det bekant. Ett jädra tissel, tassel och trassel har det blivit av det där nätet.

Sitter du fast min vän?
Nät är till för det.

(Ur Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot).

### Om I väntan på Godot hade utspelat sig i sms-åldern hade pjäsen blivit 1 timme och 51 minuter kortare:

Jag kan inte komma i dag.
Då drar vi nu. Ses i morrn?
Typ.

SLUT

Löparlärdom nr 147

Löparlärdom nr 147: Läs en löpartidning.

Själv har jag i många år haft Springtime/Runners World som inspirationskälla. Det är den än, fast min entusiasm för bladet minskat. I några år fick jag äran att skriva krönikor där, det var stort. Läs mer om hur det samarbetet startade och även hur hur tidningen Springtime kom till: Mina löparguruer: Nils Lodin

Numera saknar jag Rune Larssons betraktelser i tidningen.

För två år sedan skickade jag in en lättsam text om mitt envetna projekt att springa alla gator i min kommuns tätorter, gatuplock som jag kallar det. Då fick jag svaret att de nyss gjort om tidningen, så den gick inte att publicera.

Tidningen är snyggare redigerad än på grundaren Nils Lodins tid, grundligare genomarbetad och med genomgående mer helsvenskt material än då. Men själen, själen! Alldeles för lite texter på ren motionärsnivå, för oss som också älskar att löpa men inte kommer att klara 42 195 meter på 2:40, ens i den platta staden Berlin.

Alldeles för få förvåningar.
Nästan inte ett leende.

### Apropå mitt skannande av kommunens gator. Kul när en av bloggarna på marathon.se berättade att nu hade han också börjat med gatuplock.
### Den träningsformen har alltså lilla jag namngivit.
### Jag var näst först med ordet på nätet. Google hade bara en träff till när jag lanserade det. En karl som skrev om dåligt knark han köpt på gatan… Vad är slikt gatuplock mot ett lyckligt runners high borta vid Brårudsmossen i Sunne?

Platt ingenting är sådant plock.

Har glesbygden en chans?

Vill vi att dagstidningen ska överleva i digitala tider, när Facebook, Google och andra tar annonspengarna och därmed maten ur munnen på den? Då tror jag lösningen bland annat finns i sådana här redaktionella satsningar:

Värmlands Folkblad utmärker sig ständigt i sin kamp för mångfald och medmänsklighet, mot främlingsfientlighet. När det tidiga 2000-talets mediehistoria ska skrivas kommer chefredaktören Peter Franke och andra ledarskribenter på VF att hedras mer än många inser i dag.

Här är länkar till en annan satsning från det värmländska folkbladet. VF:s ambitiösa serie kring landsbygd och mindre orter och deras möjliga överlevnad. Läs Johanna Rickans och Daniel Olaussons reportage och Peter Frankes ledare.

Måste vi alla bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Om svaret är nej, vad bör göras? Lära av Norge?

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING

27 dec: LESJÖFORS: ”Man trodde det skulle ordna sig på något vis”

28 dec: HAGFORS: ”Försvinner järnverket finns inget Hagfors kvar”
28 dec: STATSVETAREN: ”Urbaniseringen är ingen naturkraft”

29 dec: MUNKFORS: Glest Värmland lockar ny generation holländare
29 dec: PROFESSORN: ”Risk att vi får en etnisk delad arbetsmarknad”
29 dec: VÄRMLAND: Arbetsmarknadsråd ska locka spetskompetensen

30 dec: SUNNE: ”Du behöver inte flytta till storstaden för att lyckas”

31 dec: NORGE: Norska modellen ett föredöme

3 jan: LEDARE: Trenden går att vända

Helt enkelt underbart

2017 blir ljust och vackert.
2017 slipper en skämmas för hur vårt land tar emot människor på flykt.

2017 blir ett solidariskt år.
2017 slipper vi se klyftan mellan fattiga och rika öka.

2017 blir ett folkvettets och gästfrihetens år.
2017 slipper en se unga män bli hemskickade till länder där de riskerar att dödas.

2017 blir ett humorns och det kära skrattets år.
Själv kommer jag att lära mig stava till gittarr och aborre 😉 och de som kan fälla bomber kommer att lära sig låta bli.
2017 kommer krigsrubrikerna att sluta handla om krig.

2017 blir varenda mänska klokare, hennes hudfärg ointressant och hennes människovärde okränkbart.
2017 börjar klimatet på klotet friskna till så sakta.

Folk jag känner och många andra blir också friskare, hurra!

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

2017 blir jämt gôrbra. Min kondition blir som på en 63-åring, min dator får århundradets skrivlust i flera månader, min matlagningskonst går från falukorv till smoothie, solskensjuice, ja rent av grönsallad med fetaost, ty mod får jag kilovis.

Släng er i väggen vildsvin, annars hamnar ni också i pannan.

2017 kommer att levla, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
2017 blir verkligen ett år att mejla hem om.
2017! Piggt #som17.

***

Har jag tänkt.

”Skicka dom till Palme-utredningen”

Jo förstår ni barn, på den tiden fanns det en sorts plattor som kallades disketter. Dom var stora som nygräddade plättar och många som tusenbröder. Skulle vi säkerhetskopiera allt från en dator gick det åt 18 stycken. Eller 20. Sånt pysslade vi med på nätterna.

Saken är den att jag har varit och tömt bankfacket. Nordea håller på och lägger ner på vår ort, sådär som banker gör, och då måste boxarna bort. Tack och hej.

Det blir en intressant stund när vi kommer hem och får se allt det vi slumpmässigt sparat för livet i bankens valv. Femtiosex disketter, fem C4-kuvert, fyra cd-rom-skivor och tre usb-minnen. I kuverten ligger betyg och husköparpapper, den delen av inventeringen går fort. Men vad ska jag göra med alla mina disketter? Femtiosex stycken, hur tänkte vi när vi bar dit dom, bunt efter bunt?

– Skicka dom till Palme-utredningen! säger en trevlig karl på Skatteverket som jag råkar berätta för, medan han letar efter en uppgift åt mig.

Det är ju ett sätt förstås.

Den natten gick fort
Då minns jag den där stora klumpen som gömmer sig i hörnet längst in under en bordsskiva i arbetsrummet. Är inte det en tjockdator? Gillar inte tjocka datorer platta disketter? Det kanske faktiskt går att läsa en gång till vad jag sparat för livet?

Mycket riktigt. Tjugotre (!) av disketterna gick åt när jag kopierade en hel datorhårddisk år 1998. Den septembernatten gick fort. Flytta markör, klicka och Spara som, flytta markör, klicka och Spara som. Så levde vi våra liv den gången. Spara som och ny diskett, Spara som och ny diskett.

Någon som vill ha en 18 år gammal fil med lokalradiokrönikor nerskrivna på hemgjord dialekt? ”Ärrä bra märrä?”. Någon som behöver manuset till en skrift för olika fackförbund om yttre miljö och arbetsmiljö? Jag har även en diskett med uppläsningar och föredrag från 1980- och 1990-talen, om du är intresserad.

Endast en ägare, prästkörd.

Släng aldrig nå’t!
I mina byrålådor har jag ytterligare tre kilo disketter, alla med Viktigt Material För Framtida Memoarer, tihi.

Det gick förresten inte att läsa disketterna. Än har jag inte fått igång den tjocke men vi jobbar på’t.

En ska aldrig slänga sladdar.

### Till dig, du orolige som undrar hur det går för oss nu, utan bankfack någon vecka:
### Vi har inte många ”guldklimpar”, det är inte vår stil. De vi har finns på annan ort. Har en jobbat på SOS-central och Räddningsverk så har en.
### Disketterna är inte stöldbegärliga, hör jag på byn. Inte ens den med mappen Div text. Det är bittert – men tack för omtanken 🙂

Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

En dag hittar jag den i en tidskriftssamlare i snedgarderoben. Dikten från mötet med tiggaren i Paris.

Sommaren 1969 var varm, jag minns inte ett enda regn. Det första jag såg när vi klev av tåget vid Gare du Nord var en svart kvinna i färggranna kläder, hon hade den ståtligaste hållning jag sett, gled fram över perrongen.

Paris doftade resdamm. På väggarna satt årsgamla affischrester och mindes upproret. Själva hängde vi på uteserveringarna i timmar med varsitt litet glas öl, det billigaste de hade.

Elva dagar i franska huvudstaden, de första sju på på tio franc om dagen, inklusive hotellet. Det var fattigt lite pengar på den tiden.

Satt i trasor
Vi gick och gick, åkte Metro, träffade danskar, franskar och amerikaner som var som vi, pratade, sjöng och pratade. Om kärlek, musik, solidaritet och om befrielsekriget långt borta i Vietnam.

Andra dagen såg jag mitt livs första tiggare. Han satt i trasor, svettig mot en kakelvägg i Metron. Några mynt i hatten vid hans fötter. Vi levde lika fattigt som han men vi visste att det var tillfälligt. Skillnaden är förödmjukelsen, gränsen du måste passera när du sätter dig med hatten. Det begrep 18-åringen i mig då och det begriper jag än.

Se människan
Jag fick pris på gymnasiet för dikten om tiggaren som jag skrev i Boulognerskogen. De danska tjejerna vid hotellfrukosten tyckte om den. Det är drygt 47 år sedan men doften av Paris når än en gång näsan när jag läser och minns min förtvivlan.

Det sitter en medmänniska i en tunnel vid Montparnasse-Bienvenüe och försöker överleva. Se den människan. Se henne i ögonen.

Paris

Paris –
Ljudet av en mjuk dragspelsmelodi
dansande fram i Metrotunneln
vid Montparnasse-Bienvenüe

Du njuter en stund
medan du går där
sökande efter rätt station

Så kommer du fram;
Musiken upphör –
sakta sträcker dragspelsmästaren
en stinkande handflata
under din näsa
Artisten – en tiggande krympling
Blind
och förbannat hungrig

Stöt upp ditt degiga bröd
Spotta ut ditt billiga vin

Paris
vill ha det tillbaka

(Bois de Boulogne, juli 1969)