Skrivande – Sida 50 – SVENSSONS SLÄNG

Om det skulle dö en kulturjournalist i veckan på jobbet

Jag läser välsignat många tidningar och tidskrifter. Vissa i jobbet, andra av privat nödvändighet och lust. Det är en gammal journalistvana. Helst ska de prassla men nätet har också många lyckligheter.

Vi-tidningen är alltid en glädje när den landar i postlådan.

Skillnad på folk
Dagens ETC prenumererade jag på i början men slutade. Tiden räckte inte och jag blev snål. Ända tills en trevlig försäljare ringde och blev glad när jag skröt över tidningen. Så nu kommer den igen med posten. En bra källa till alternativ information.

I fredagens nummer läser jag om hur begreppet klass tar plats igen i de kulturella salongerna och vardagsrummen. Det var på tiden, Sverige och världen är ett klassamhälle och det har de varit sedan jordbrukarsamhället, tror jag. Än har vi stora klyftor, än görs det skillnad på folk och det är åt hel… sike.

Tänk om det hände tjänstemän
En av de intervjuade är Anneli Jordahl som själv skrivit om klassbegreppet. I Sverige dör det ungefär en arbetare i veckan på jobbet, konstaterar hon:

– Jämför det med om någon i ett tjänstemannayrke skulle omkomma på jobbet. Om en kulturjournalist i veckan omkom på redaktionen så skulle det vara en riksangelägenhet. Men när det är en byggnadsarbetare eller en lastbilschaufför anses det vara något som kan passera. Liv värderas olika och det känner människor som har arbetaryrken av.

Klicka på länken och döm själv. Jag vet vems sida jag står på.

Länk:
Dagens ETC: Klass tar plats i finsalongerna

## I dag är det den 24 oktober.
## Det som på statartiden kallades Stora flyttaredagen.
## Parallellen till vår tid är given. Det är också åt helsike.

Helt borta

Jag försöker minnas ett ljud. Jag hade det i bakhuvudet i går kväll och skulle berätta om det här, men det har gått och gömt sig. Förkommit, som fanjunkare M sa i lumpen.

Inte modemet till vår första hemmadator, det lyckliga ljudet.
Inte den allra första PRO-kör jag hörde sjunga Elvis iförd jeansjackor och med stålkammar i bakfickorna.
Inte storspoven över Stormossen eller på gärdena ner mot Vibergssjön.
Inte knattret i radio när folk skulle rösta i Tio i topp.
Inte tonen jag spelade falskt vid musikskolans uppvisning på scenen i Lindforsparken 1963.
Inte fågeln som alla säger räknar till sju, inte trädpiplärkan, inte lövsångaren.
Inte ljudet från en Fram King Solifer i utförsbacke, medvind och med solen i ryggen, på väg med mig till Storfors för att köpa storstrut. Lång väg för en ordlek.

Nåt ljud var det.
Nåt som skulle ha satt igång känslor.

Det sprack. Nu sitter en här, ljudlös, och minns en enda sak. Den som bara finns i ett exemplar.

Tystnaden.

Inte till salu

Det kom ett mejl. Efter att jag bloggat i snart fyra år vill någon köpa min åsikt:

Jag skulle vilja erbjuda dig en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av mina klienter på din sida sven-ove.nu

”En betalning”? ”För” en klient? Tack men nej tack. Jag kör stolt vidare på egen bekostnad, fri och obunden som sidensvansen i grannens rönn. Bloggen hälsar och känner sig betydelsefull, dock. Bra mallig i flera timmar.

Äntligen hittad av pamparna på penningsäcken.

## Ska jag behöva ligga vaken i natt nu, och fundera på vem den där klienten är?
## Obama? Volkswagen? En kôrvkiosk i Hallsberg?
## Volkswagen är det nog.

Sex och släktforskning

Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:

”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.

Släktforskning när den är som bäst.

Inte riktigt klokt

Jag har jobbat på flera tidningar, tidigare i livet. Även på Nya Wermlands-Tidningen. Det var en intressant tid och jag har goda vänner på redaktionen, även om jag inte är överens med ledarsidan.

Nu har tre personer i ägarfamiljen bett att få göra avdrag för larm i hemmen. En av dem före detta chefredaktör, en före detta vd. De nekas avdraget.

Har familjen Ander råd att bygga nytt tidningshus för en halv miljard för ett antal år sedan så har de råd att betala sina hemlarm. Det är sant. Fast saken är inte riktigt så enkel. Ett hot mot en publicist är ett hot mot demokratins kärna och hotbilden har funnits.

Det är viktigt att betala skatt. Det är lika viktigt att skattesystemet är klokt.

Att neka publicister skydd är inte riktigt klokt.

Efter många års forskning

Gör plötsligt Mitt Livs Upptäckt: trams baklänges blir SMART.
Äntligen får jag ihop filosofin som styrt mig i alla år, fast jag inte förstått det förut.

Vi tramsar, visst gör vi. Ständigt detta trams.
Hela tiden hoppas vi att allt ska vrida sig rätt till slut.

Sent en afton vänder det:
S-m-a-r-t.

# Det finns ingen dum med humor.
# Roligheten är klokare än så.
# Leken är släkt med allvaret.

Vilken känsla?

Den där känslan när en tror att en är förlaga till en Jan Stenmark-bild.

En dag på profilprovningen

Ibland provar livet en. Ibland gör Facebook det.

Så numera vet jag att jag har Kalle Ankas personlighet, är staden Paris samt pirat, kan para ihop elva av tolv inledningsrader med rätt Beatles-låt samt står för våren av de fyra årstiderna. ”Energisk, kvick och empatisk”.

En får tacke, käre farbror Facebook. Själv är du fin kontaktmöjlighet, kul tidsfördriv, effektiv dyngspridare, korkat ensidig (som blockerar naken hud men inte hets mot folkgrupp) och dyr gökunge (som tar maten ur mun på våra dagstidningar).

Samt energisk.

Du är lite november.

Min hyllning till det opublicerade

Här är några texter jag inte publicerat:

Den med råd till youtubetjejen i Grums, hur hon ska krishantera och vända en dålig sak till en bra. Den om en lokal värmländsk redaktör som borde läsa Matteus 7:3, gärna i 1917 års översättning. Den från universitetet, när jag blev … asch dä kvetter.

Det är som med foton på människor som dött i olika olyckor. När jag var journalist såg jag ett antal sådana bilder på redaktionerna. Fotograferna hade knäppt dem, för mitt i ögonblicket fanns inte tid att grunna över publiceringsbeslut, bilderna måste tas. Helst diskret.

Publicerade blev de aldrig. I dagarna har vi sett ett undantag från den regeln, men det var ett nödvändigt undantag.

Hur tänker de?
Nu pratar jag om texter igen: jag tror vi är många som behöver formulera saker och ting i ord. Skrivandet hjälper oss att förstå världen. Det är bara det att allt måste inte publiceras.

En del är ointressant för andra. En del är för elakt. En del är så privat, att bara den elakaste nyckelromanförfattare skulle komma på tanken att skicka ut de orden i offentligheten.

Jag kommer aldrig att förstå hur vissa av dem tänker.

# Ändå är jag naiv. Gång på gång glömmer jag hur lätt det är att bli missförstådd.
# Skriver du om en synål är det alltid nån enögd jävel som tar åt sig, sa Fritjof Nilsson Piraten.
# Det finns de som jag vill SKA ta åt sig också, men det är en annan historia. Det är inte de enstaka lokala redaktörerna och youtubeprofilerna som är huvudproblemet i världen.

De behöver berätta

En dag gör jag mitt regelbundna gästspel och talar om medier, tryckfrihet och yttrandefrihet på Röda Korsets samhällsorientering för våra flyktingar. Detta har svenska folket kämpat sig till, säger jag. Demokratin måste vi försvara varje dag.

Bra. Varför skriver inte svenska tidningar mer om kriget i Syrien? frågar en vänlig kvinna. Efteråt berättar hon om släktingar, inringade av kriget därhemma i Damaskus. Om bristen på mat, folk som blir utdragna ur bilar, soldater som måste mutas.

– Brukar du ha skrivkurser, säger hon. Du sa det.
– Förr, inte nu.
– Jag vill kunna berätta.
– Skriv på engelska.
– Nej. Jag bor här nu. Jag behöver berätta.

Alla tre begrep
Efteråt sitter jag länge för mig själv hemma vid köksbordet och fantiserar kring en skrivcirkel med integrationsinslag för flyktingar som lärt sig börja tala svenska. Liten grupp, personliga skrivövningar, hemläxor, högläsning, textanalys tillsammans, applåder, skratt och tårar, smakprov från bra svenska författare, besök i det typiskt svenska och i det otypiska.

Farmor och farfar tog emot ett krigsbarn från Finland. Ilari. Det kunde de. Skulle inte jag kunna göra en insats tre-fyra timmar i veckan? Stödja några nya forshagabor när de hjälper sig själva att erövra svenska skriftspråket?

De behöver berätta. Det behövde Ilari med. Jag har inte bestämt mig än, sa jag till kvinnan från Syrien, när vi skildes vid Lärcentret. Kanske i januari när jag gått i pension?

Hon och mannen bredvid såg mig länge i ögonen. Vi begrep redan, alla tre. Det var inte bara de som måste. Jag med. På min högra axel satt Jonatan i Bröderna Lejonhjärta och viskade:

– Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.