Du frågar mig hur berättelser ska byggas.
Som i twitterklippet nedan från i helgen. Fast kanske i omvänd ordning? Fundera på saken.
Färsk snö, ett gäng ivriga snöplogare i orange arbetsbyxor och en stökig utbrytare som inte vet vad den vill, kommenterad av en tant.
Just så.
Inte mer. Inte mindre.
– Hur har du’t?
– Tack bra, det gick som jag trodde. Jag blev inte hammare och spik-pensionär, jag blev en blyg dubbelklickspancho.
En vanlig enkel Enter-desperado.
# I natt, för många år sedan, brukade jag åka på det obligatoriska uppdraget för varje redaktion med självaktning den 15 februari.
# Att bevaka kommunens inlämningsställe för självdeklarationer minuterna innan 24.00.
# Sist in vann. And every digit was analog, som vi säger på Grossbolstorp.
Jag saknar Bodil Malmsten i dag med. Det tar inte slut.
Här är ett inlägg jag skrev om hennes loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Läs den. Läs hennes skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.
Om du är som jag och det inte tar slut.
Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.
Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”
En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:
”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”
Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.
Och ro.
Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.
# Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.
Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.
Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.
På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.
(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak.
Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).
Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace.
Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.
Nu är det inte bara läkare längre som springer stafett, även stafettsocionomer börjar bli vanliga står det i min mobil.
Själv ska jag bli stafettpensionär har jag bestämt. Ligga bra till i bortre kurvan och sedan lämna över pinnen till nå’n annan. Jag måste hinna frilansa också, en vill ju inte att mänskligheten ska bli helt utan hjälp.
Få se nu, hur var det man gjorde när man jobbade?
Kontroll Allt Delit?
### Ibland är det roligare att glo på en filur än på en lur.
### Ta emot stafettpinnen nu’rå, pancho. Tror du det här är nån jädra BLOGG eller?
Det kommer ett sms. (Läs det själv här ovan). Ung man på Västkusten med kontaktbehov gör ett friskt försök att väcka mitt intresse. Han har mobilnumret efter mitt.
Förr gick folk med flyttgröt till nye grannen i huset intill och sa välkommen. Nu är det telefonnumret bredvid som gäller. Allt ändrar dom på.
Intressant.
Detta kommer att få konsekvenser som vi i dag har svårt att förstå. När parkerade du bredvid din bilnummergranne senast och vevade ner rutan för ett raggarprat? När for du hem till människan med personnumret intill ditt? När tog du en träningsrunda med flickan som har sekunden sämre pers på maran? En fika med han som är en centimeter kortare?
Möjligheterna är oändliga. Tack, västkustvisionär.
Hur har ni det, ni som är siffran efter? Har ni hönne klöve ve’n?
Hönne – hunnit, klöve – kluvit, ve’n – veden.
Sådär, nu har jag äntligen hur mycket som helst av det jag kämpat i 50 år för att få. Skrivtid.
Ska bara rensa arbetsrummet först.
Åka till tippen med el- och dataskrot.
Spänta stickor.
Slänga papper.
Kasta tidskrifter.
Gå med soporna.
Ta en promenad.
Fika.
Det är inte så bråttom.
Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.
De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.
Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.
Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.
Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?
Det tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!
Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
Klassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.
Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.
Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.
Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Mest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.
Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?
