En dag upptäcker jag att resursslöseri rimmar på hierarki, oligarki, löneslaveri, skojeri, tyranni, tragedi, demagogi, paragrafrytteri, katastrofteori, översitteri, gummibandsgeometri, plastikkirurgi, nickelallergi, fibromyalgi, trakasseri, självplågeri, mytomani, lurendrejeri, kvacksalveri, idioti, djurplågeri, hyckleri och spekulationsekonomi.
Det har vi inte fått någon information om.
Tvi.
Vad hände egentligen med vårt land?
Torsdag. Jag sitter på rådhustrappan i Karlstad. Solen skiner över den internationella matmarknaden på Stora torget, det är knökfullt med folk som provar salamikorvar och franska ostar, äter kyckling med blue cheese, njuter av färgprakt och dofter och försöker förstå den ibland brutna engelskan från försäljarna.
– Gôrgôtt! lärde jag nyss en engelsman bakom korvdisken. Det betyder ”very good” på vår lokala dialekt, you see.
– Görrgöt, svarade han och log med hela kroppen. Kåmm å smaka, smaka görrgöt!
Skriker ut sitt förakt
Alla idyller är inte idyller. Efter en stund kommer två ynglingar och sätter sig en bit bort på trappan. De äter pommes frites ur varsin portionskartong. Han med den bullriga rösten och bakvända Grizzly-kepan har ätit fet mat förr, det kan inga trekvartslånga kamouflageshorts i världen dölja.
Nu kommer en kvinna och tigger av oss. När hon sträcker sin tomma mugg mot grizzlygossen skriker han ut sitt förakt mot den hungriga:
– NEEIJJJ! ropar han över halva torget. Hon fortsätter förskräckt. Själv har jag fem kassar med böcker, mat och blommor att vakta och tiger för en gångs skull. Inte en kontant krona i fickan.
Efter en stund kommer nästa kvinna med mugg. Hånfullt sträcker han sin nu urätna portionskartong mot hennes mugg, höjer rösten ännu mer:
– GÅ Å LÄGG DEJ!
Ännu en människa smädad. Nöjd lämnar han sin kladdiga kartong på trappan och går. Som ko från lort skulle de gamle ha sagt.
Aldrig somnat hungriga
När jag kommer hem letar jag fram en fem sidor lång artikel ur Expressen från den 3 november 1984 som jag sparat genom alla år. Författare är Tage Danielsson, rubriken lyder: Mordet på solidariteten.
Tages artikel är ännu mer sann i dag. Inte nog med att vi fått tiggare igen i Sverige. De får stå ut med att hånas av lönnfeta ynglingar med flottet drypande kring mungiporna. Dumdryga män som aldrig somnat hungriga en enda kväll i sina liv.
Vad hände egentligen med vårt land?
# För första gången får jag lust att sätta upp en handskriven ilskelapp.
# Din mamma jobbar här.
# Det var henne du hånade.
Keramisk hundskulptur av Christina Rosén, fotograferad vid utställningen på Gamla kraftstationen i Deje.
Det är klart vi ska ha varg. Här ska inte utrotas nåt.
Det är klart mitt landskap har för många. Nu får andra provinser ta sitt ansvar.
Det är klart jag förstår om en småbarnsförälder är bekymrad. Vissa närgångna ulvar gör dålig pr för canis lupus.
Det är klart jag lider med jägarn som får hunden slaktad. Ingen vill se sin familjemedlem uppäten och hobbyn hopplös.
Det är klart jag vill uppleva en vild vargflock någon gång. Bara jag själv får välja tillfälle.
Då får vi kapa Kebnekajse
Där har du min syn. Full av motsättningar. Debatten går, inom min kropp. Vänta, jag är hundrädd, nämnde jag det? Inte för alla men för vissa. Det är som med människor, grannen tycker jag mycket om.
Du kan inte utrota allt du är rädd för. Då skulle Kebnekajse vara två och en halv meter högt på kartböckerna i morgon när vi vaknar och Vänern 150 centimeter djup framåt kvällen när vi lägger oss.
Jag springer i skogen ett tag till. Det är min skog med. Vargar rör inte folk.
# En gång lämnade jag material till Bengt af Klintberg. Jag hade sparat tidningsklipp om värmländsk vargdebatt.
# Nej, ulven är inte inplanterad.
# Ja, på 70-talet intervjuade jag några ungdomar i Småland som ville göra det. Plantera in var det fler som ville. Det förslaget får vargvänner äta upp än i dag. Vargen var smartare än dem. Han ordnade sin återinvandring själv. Älg är gôtt.
# Ja, jag vet att i mången glesbygd är vargen en symbol för ”stockholmsjävlar”, makthavargrisar och all slags förtryckarfogdar. Den symboliken insåg vi i Värmland redan 1983.
# Visst ser det läckert ut när han springer? Kära löpargudar, lär mig trava så.
Ner till Falsterbo och hem.
Det blir ett tema, det blir det alltid fast vi sällan ser det förrän efteråt. Under tiden kan jag bara inte bestämma mig för vilket.
Landsbygdens globale försvarare
Onsdag, bilen vill på semester och vi följer med. Äter glass i regn i Hjortkvarn, parkerar i sol i Norrköpings industrilandskap, äter caesarsallad och vandrar genom historien bort till Arbetets museum. Laxholmen är en favoritplats på jorden. Det namnet har vi hört förr, Lantmäteriets lista räknar upp tolv stycken.
Vi har några kvar.
Första utställningen visar teckningar av EWK. Han är precis så bra som jag minns honom från barndomens bilder i jordbrukarbladen och ungdomens mer upproriska läsning. Alltid landsbygdens försvarare, alltid rättvisans, ofta med ett globalt perspektiv mitt i det lokala. Delen och helheten hänger ihop, de gör ju det. Den enes rikedom den andres förnedring.
Jan Stenmarks söffa inspirerar
Jan Stenmark är sig också lik. Jag ser honom regelbundet i facebookgruppen Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Här är de igen, de absurda, ljusa, lätta och ändå svarta bilderna som föreställer våra liv. ”En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte”.
En av oss älskar’t.
Okontroversiell är han inte.
Ändå är det efter en hisstur högre upp i det stora huset på holmen i Motala ström som sinnena går igång på allvar. EWK har jag sett ofta, även här en gång, och Jan Stenmarks bilder är hemvanda. Fast det är klart, nu ger han mig idén till en inredningsdetalj hemma. Det är när jag ser soffan de ställt fram under Stenmarks bild av en soffa. Den med två prickar bakom sig, på väggen. Söffa. Jag vill ha en egen, lokal söffa.
Du ställer en vanlig soffa vid en vit vägg.
Uppe på väggen, i höjd med vänstra sidan av soffan, hänger du en stor svart cirkumflex. Det värmländska ”taket”, om du så vill.
Raskt har du gjort dig en sôffa. En med ô.
(Stenmarks är med ö, detta är min egen lokala efterapning, fortfarande med samma soffa).
Fastnar för rucklet i Rumänien
Nu vaknar mitt rättvisesinne på allvar. Jag tänker inte på elevutställningen som studenterna från fotoskolan i Gamleby gjort, även om den också är sevärd. Där gillar jag Paulina Ahlms bild bäst. Fia med knuff. Hon har ställt en rad spelpjäser i olika färger i kö utanför Arbetsförmedlingen. Resten får vi tänka själva.
Det är samma sak när du skriver. Betraktare och läsare vill få vara med och räkna ut. Är du en klok författare eller bildskapare, då gör du dem smarta. Näsor är inte till för att skrivas på.
Ändå är det inte Fia-bilden som känns som ett brännande centrum för hela Arbetets museum, hela Laxholmen, denna dag. Blicken kan inte låta bli att dras dit och när jag väl upptäckt fotografen Roger Turessons bild är jag fast. Jag tar ett halvdant foto med mobilen, fullt av reflexer. Klicka här om du vill ge den rättvisa.
Hans fotoutställning heter Sverige-Rumänien t&r. Den visar bilder på EU-migranter. En av dem är Claudia Sbircea som kämpar för att försörja sin sjuka dotter. Rogers möte med henne börjar i en tunnelbaneuppgång i Stockholm och fortsätter i hennes rumänska hemby.
– När vi första gången träffade Claudia satt hon hopkurad och tiggde i Mariatorgets tunnelbaneuppgång, berättar Roger Turesson. Hon ville inte berätta hur länge hon varit i Sverige eller ge oss någon annan information.
Bredvid henne låg ett fotografi av hennes sjuka dotter. Många som passerade trodde att bilden var falsk och vissa kallade henne och hennes man ”maffia”.
Åtta av tio är i Sverige och tigger
Roger och reportern Josefine Hökerberg följde Claudia och hennes grannar i två månader. När de vunnit deras förtroende fick de även besöka dem i Rumänien. Där träffade de Claudias sjuka dotter Vandana, 14 år, och fick se den ofattbara fattigdom och det utanförskap som drev byborna till att tigga i Sverige. Reportageserien i Dagens Nyheter belönades med Stora Journalistpriset 2013.
Bilderna fastnar djupt i själen och djupast fastnar den på det dåliga huset i Malu Vinat. Den heter så, Claudias lilla by norr om Bukarest. Åtta av tio bybor är i Sverige och tigger, kvar finns bara gamla, sjuka och barn. Byn har inget dricksvatten, bara några få hus har elektricitet.
Inför varje val lovar politikerna dricksvatten till de 600 byborna. Varje gång. Längst bak i byn bor de fattigaste, de som inte äger något att panta, för att få pengar till Sverigeresan. Då återstår bara socialbidraget på 200 kronor i månaden.
Vårt fina Europa
Där har du bilden av vårt fina rättvisa Europa. Länge står jag framför rucklet på bilden och försöker förstå. Det går inte.
På kvällen går vi på grillafton. Hotell Rimforsa Strand vore också värt en historia, men det får bli en annan gång.
Jag ska äta mig mätt.
# Temat för vår resa är arbete, kreativitet och klyftor. Då räknar jag även in klyftan Skurugata och Eksjö roliga, vackra stad.
# Hotellet i Rimforsa var en gång Fredrika Bremerförbundets lanthushållsseminarium för kvinnor. Arkitekten har ritat Mårbacka med, det syns.
# Innan förra byggnaden brann hette en av krögarna Johan Andersson Ander. Den ende i Sverige som avrättats med giljotin.
Nee-ij, om en skulle ta och börja blogga igen.
Grrr. Krrr. Grrr.
I dag blir det inget inlägg. Det är för soligt och fint och för mycket sommar. Eller så kanske jag har fastnat i en långsam bok, ett par löparskor eller bakom skjuvgräsklipparn.
Eller hur?
# Det brukar bli sommar varje år.
# Blir det någon ändring så säger jag till.
# Det ska vara ojämnt antal sådana här punkter, annars har jag räknat fel. Läs detta inlägg om du vill ha något att fundera på. Vi ses.
Skrivövning: Året är, ja vilket då? Vilket decennium talar vi om? Vad ser du? Ser du en man eller en kvinna? Hur är hon eller han klädd? Varför?
Vad säger skorna och kläderna oss om mannen eller kvinnan? Vad tycker den människan om? Märker du någon glädje, några bekymmer?
Tänk ut en text. Fundera över vad som ligger bakom de olika detaljerna, se vilka betydelser de bär. Skriv ner texten.
# Det tar tre generationer att skapa en gentleman och trehundra år att skapa en gräsmatta, säger engelsmännen.
# Struntprat, svarar jag.
# Välj den mossiga typen, då går det fortare i båda fallen.
Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.
Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.
Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.
Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.
Vi lever i en tid, när många känner sig vilsna. Det blir vanligare och vanligare att mina vänner lägger ut en bild på Facebook och ställer frågan: Var är jag?
Jag ringer Missing People varje gång. En ska ta hand om sina medmänniskor. Gör det du med. Nästa gång kan det vara du själv som inte har en aning om var du är.
– Är det inte en McDonalds-restaurang där i bakgrunden? säger jag. Det ser så ut på bilden.
– Bra, svarar Missing People. Då vet vi det.
MENY: Om mig | Skriva och prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Nu har jag gjort så att de fasta sidorna vid sidan av själva bloggen ska vara lättare att hitta. Menyn syns bättre. Dessutom har jag lagt in navigering till undersidorna överst på huvudsidorna.
Här ovan är menyn. Annars hittar du den i vänstermarginalen om du surfar med dator och via den streckade ikonen uppe till höger (”hamburgaren”) om du besöker mig med mobil eller platta.
Klicka gärna. Du kanske hittar något läsbart?
Själv tycker jag löparlärdomarna är intressantast just nu.
# Jag har lärt mig lägga in film snyggare också.
# Nu gäller det bara att lära mobilen filma.
# Det går nog fort 😉
