Skrivande – Sida 53 – SVENSSONS SLÄNG

De ofrivilliga hälsar på

Detalj från inlägget de råkar klicka fram.

Varje gång jag känner inombords att bloggen är meningslös minns jag vilket sökord som leder till flest ofrivilliga besök här: putäll.

Varje gång jag känner inombords att bloggen ändå är till viss nytta, är när jag minns vad inlägget med det sökordet handlar om. En överklassafari. Några spjuvrars organiserade turistresa till solsidan av Sverige. Det kan de ofrivilliga gott ha, på fredagkvällarna när de sitter och googlar i glada vänners lag. ”Putäll” skriver de men hamnar här.

Två reseskildringar i en får de.
Bägge handlar om djupa klyftor i vårt land.

Googla på. Ni är så välkomna.

# Här är inlägget de hittar men aldrig gillar:
### Putäll på er grefvar och baroner
# Nu kommer de att hitta även detta inlägg. Otur.

Den tysta minuten ropar

I tre dagar tiger datorn. Lika tyst är anteckningsprogrammet i mobilen. Då letar jag fram det älskade moleskinblocket och favoritpennan jag fick på kärlekssemestern i Paris.

Skriv, viskar de tomma bladen, skriv hälsar bläcket från vänstra stranden. Skriv om den människokärlek som lever. Skriv om volontärer och andra som arbetar dag och natt för gästfrihetens skull och för att det kunde ha varit vi som fått fly.

Skriv om hur det är vi som är de många. Vi som tycker att människovärdet är ett och okränkbart. Skriv om det vackraste ordet. Solidaritet.

Nu får du sluta vara bara ledsen. Det finns så mycket att vara glad och stolt över.

Ljusen brinner. Den tysta minuten i landet tiger högljutt, rött och varmt. Skriv att sedan ska vi inte vara tysta längre.

Skriv det.

Om det skulle dö en kulturjournalist i veckan på jobbet

Jag läser välsignat många tidningar och tidskrifter. Vissa i jobbet, andra av privat nödvändighet och lust. Det är en gammal journalistvana. Helst ska de prassla men nätet har också många lyckligheter.

Vi-tidningen är alltid en glädje när den landar i postlådan.

Skillnad på folk
Dagens ETC prenumererade jag på i början men slutade. Tiden räckte inte och jag blev snål. Ända tills en trevlig försäljare ringde och blev glad när jag skröt över tidningen. Så nu kommer den igen med posten. En bra källa till alternativ information.

I fredagens nummer läser jag om hur begreppet klass tar plats igen i de kulturella salongerna och vardagsrummen. Det var på tiden, Sverige och världen är ett klassamhälle och det har de varit sedan jordbrukarsamhället, tror jag. Än har vi stora klyftor, än görs det skillnad på folk och det är åt hel… sike.

Tänk om det hände tjänstemän
En av de intervjuade är Anneli Jordahl som själv skrivit om klassbegreppet. I Sverige dör det ungefär en arbetare i veckan på jobbet, konstaterar hon:

– Jämför det med om någon i ett tjänstemannayrke skulle omkomma på jobbet. Om en kulturjournalist i veckan omkom på redaktionen så skulle det vara en riksangelägenhet. Men när det är en byggnadsarbetare eller en lastbilschaufför anses det vara något som kan passera. Liv värderas olika och det känner människor som har arbetaryrken av.

Klicka på länken och döm själv. Jag vet vems sida jag står på.

Länk:
Dagens ETC: Klass tar plats i finsalongerna

## I dag är det den 24 oktober.
## Det som på statartiden kallades Stora flyttaredagen.
## Parallellen till vår tid är given. Det är också åt helsike.

Helt borta

Jag försöker minnas ett ljud. Jag hade det i bakhuvudet i går kväll och skulle berätta om det här, men det har gått och gömt sig. Förkommit, som fanjunkare M sa i lumpen.

Inte modemet till vår första hemmadator, det lyckliga ljudet.
Inte den allra första PRO-kör jag hörde sjunga Elvis iförd jeansjackor och med stålkammar i bakfickorna.
Inte storspoven över Stormossen eller på gärdena ner mot Vibergssjön.
Inte knattret i radio när folk skulle rösta i Tio i topp.
Inte tonen jag spelade falskt vid musikskolans uppvisning på scenen i Lindforsparken 1963.
Inte fågeln som alla säger räknar till sju, inte trädpiplärkan, inte lövsångaren.
Inte ljudet från en Fram King Solifer i utförsbacke, medvind och med solen i ryggen, på väg med mig till Storfors för att köpa storstrut. Lång väg för en ordlek.

Nåt ljud var det.
Nåt som skulle ha satt igång känslor.

Det sprack. Nu sitter en här, ljudlös, och minns en enda sak. Den som bara finns i ett exemplar.

Tystnaden.

Inte till salu

Det kom ett mejl. Efter att jag bloggat i snart fyra år vill någon köpa min åsikt:

Jag skulle vilja erbjuda dig en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av mina klienter på din sida sven-ove.nu

”En betalning”? ”För” en klient? Tack men nej tack. Jag kör stolt vidare på egen bekostnad, fri och obunden som sidensvansen i grannens rönn. Bloggen hälsar och känner sig betydelsefull, dock. Bra mallig i flera timmar.

Äntligen hittad av pamparna på penningsäcken.

## Ska jag behöva ligga vaken i natt nu, och fundera på vem den där klienten är?
## Obama? Volkswagen? En kôrvkiosk i Hallsberg?
## Volkswagen är det nog.

Sex och släktforskning

Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:

”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.

Släktforskning när den är som bäst.

Inte riktigt klokt

Jag har jobbat på flera tidningar, tidigare i livet. Även på Nya Wermlands-Tidningen. Det var en intressant tid och jag har goda vänner på redaktionen, även om jag inte är överens med ledarsidan.

Nu har tre personer i ägarfamiljen bett att få göra avdrag för larm i hemmen. En av dem före detta chefredaktör, en före detta vd. De nekas avdraget.

Har familjen Ander råd att bygga nytt tidningshus för en halv miljard för ett antal år sedan så har de råd att betala sina hemlarm. Det är sant. Fast saken är inte riktigt så enkel. Ett hot mot en publicist är ett hot mot demokratins kärna och hotbilden har funnits.

Det är viktigt att betala skatt. Det är lika viktigt att skattesystemet är klokt.

Att neka publicister skydd är inte riktigt klokt.

Efter många års forskning

Gör plötsligt Mitt Livs Upptäckt: trams baklänges blir SMART.
Äntligen får jag ihop filosofin som styrt mig i alla år, fast jag inte förstått det förut.

Vi tramsar, visst gör vi. Ständigt detta trams.
Hela tiden hoppas vi att allt ska vrida sig rätt till slut.

Sent en afton vänder det:
S-m-a-r-t.

# Det finns ingen dum med humor.
# Roligheten är klokare än så.
# Leken är släkt med allvaret.

Vilken känsla?

Den där känslan när en tror att en är förlaga till en Jan Stenmark-bild.

En dag på profilprovningen

Ibland provar livet en. Ibland gör Facebook det.

Så numera vet jag att jag har Kalle Ankas personlighet, är staden Paris samt pirat, kan para ihop elva av tolv inledningsrader med rätt Beatles-låt samt står för våren av de fyra årstiderna. ”Energisk, kvick och empatisk”.

En får tacke, käre farbror Facebook. Själv är du fin kontaktmöjlighet, kul tidsfördriv, effektiv dyngspridare, korkat ensidig (som blockerar naken hud men inte hets mot folkgrupp) och dyr gökunge (som tar maten ur mun på våra dagstidningar).

Samt energisk.

Du är lite november.