I dag hade jag tänkt skriva om när jag och min dotter var först. Vi var de första i Sverige som refererade en konferens direkt – på lättläst svenska. Arrangörerna hade satt upp en stor skärm och en datakanon. Sedan skrev jag på datorn, rakt på jätteskärmen, vad alla sa och vad de bestämde.

Det var en av de roligaste jobb jag har haft. Alla blev så glada.

Det bästa var att jag lärde mig så mycket.

Jag skriver ingen ny text om detta. Det behövs inte. I datorns minne hittade jag en krönika som jag skrivit tidigare om de båda konferenserna vi refererade. Visste du förresten att det är minst en miljon svenskar som behöver lättläst svenska?

En del av oss tror att vi är kloka. Men även vi förstår världen bättre, om den förklaras på lätt svenska

En sak till, bara. Mifforadio fanns inte när jag skrev krönikan här nedanför. Nu finns det programmet. Det sänds på söndagar klockan tre minuter över sju på morgonen. Lyssna på Mifforadio! Programledarna Claes-Erik, Nancy och Balint är några av de bästa radiomedarbetare jag har hört. De ställer kloka frågor, de är roliga som stå upp-komiker och de är djupsinniga som de värsta gymnasister. I dag frågade de alla de intervjuade och oss lyssnare om vi tror på evigheten.

– Vad är en evighet?

Det har jag funderat på sedan dess.

Krönikan är inte på lättläst svenska. Det är lite dumt.

 

När rätta ordet blir fel

En del ord får man inte använda. Det blir fel om du säger eller skriver dem. Tänk efter själv. Hur populär blir du i gänget om du berättar att din favoritsport är ”korgboll”? Det heter visst basket nu för tiden.

Hur troligt är det att du får sommarvikariat som pressfotograf, om du kliver in till redaktionschefen och berättar att du alltid har tyckt så mycket om att ta ”kort”? Hos honom heter det bilder.

Gillar du att åka omkring på sådana där skor som det sitter fyra eller fem hjul under? Säg inte ”rullskridskor” om du vill verka yngre än 62 år. Det heter inlines.

Jo, jag vet. Korgboll, kort och rullskridskor är utmärkta ord. Egentligen är de rätt alla tre. De är bara inte häftiga nog. Någonting har hänt med dem.

Det är som i en nyskriven deckare från Filipstad jag läste för ett tag sedan. En läsvärd berättelse, visst. Men på ett dramatiskt ställe berättade författaren att först kom brandkåren och sedan kom räddningstjänsten. Då log jag lite. Livet har lärt mig att det är samma sak. Samma trevliga gubbar, samma vältvättade bilar. Det är bara det att ett av orden är inte lika fräscht längre, efter alla år. Brandkapten skriver hon också. Det finns det heller inga kvar i Filipstad. Inte ens en brandsoldat har de.

Vi kan tycka vad vi vill om saken, men ord förändrar sig. När blev du bjuden på ”hippa” senast? När kallade en fjortonåring sin själs älskade för ”gullig”? Frågan är om de ens har det ”mysigt” längre, de där unga sakerna? Jag vet inte riktigt. Å andra sidan hade vi inga babes och ingen favvo.

– Det går inte!
Jag sitter i Östersund och funderar över orden. Nu har någon skickat mig hit på jobb. Ett viktigt jobb, ett av de viktigaste jag har haft. Det var nog bara larmcentralen som var lika viktigt.

Allt började för tre år sedan. Då hade en trivsam dam som heter Rut kommit på att jag skulle skriva lättläst svenska. Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, FUB, skulle ha landsmöte i Karlstad.

– Du ska skriva lättläst, sa Rut Jontén och de andra vännerna. På en stor skärm, direkt när folk säger det. Så de utvecklingsstörda förstår.

Jag bara log åt dem.

– Det går inte, svarade jag. För det första kan jag inte och för det andra hinner jag inte. Ingen människa kan sitta och översätta normal mötessvenska till lättläst svenska. I direktsändning. I två dagar.

Men det gick. Allt blev väl inte bra. Minst en gång fattade jag helt fel och på kvällen efter den första dagen var jag så slut i skallen att jag skällde på allt som rörde sig. Rut hoppade högt när jag tutade på min dotter på stan, för att dottern ifråga inte skyndade sig till bilen fort nog. Slut, helt slut. Jag som hatar tutande.

Då hade jag inte fått belöningen. Den, när många många kom fram till mig under andra dagen och tackade. De var så glada åt Ruts idé som jag och dottern och en FUB-kunnig person från kansliet i Stockholm gjort verklighet av. De var så tacksamma.

– Äntligen tar dom oss på allvar, sa de utvecklingsstörda. Äntligen får vi en chans att delta på samma villkor i landsmötet, sa de och kramade oss.

– Det är lika mycket hjälp för oss, sa handledarna, som använde våra förklaringar när de skulle berätta för de utvecklingsstörda vad som hände på mötet.

– Det är en hjälp för oss med, sa de som inte var varken handledare eller utvecklingsstörda. Du vet, mötet är långt, viskade de. Man nickar till ibland. Då är det bra att läsa på din stora skärm vilken punkt på dagordningen vi är på.

Så skriver du lättläst
Tre år senare hålls landsmötet i Östersund. Nu skriver vi i fyra dagar, fast då är vi tre som delar på själva skrivandet. En av dem är Kitte, som har varit med och lärt ut det lättlästa skrivandet i många år i Sverige.

Det ska vara lätta ord. Byt ut de allmänna begreppen mot konkreta, skriv buss, inte kommunikationer. Det viktigaste ska stå först. Meningarna ska vara aktiva, ordföljden rak. ”Vi beslutade” är bättre än ”Det beslutades”. Helst inga bisatser. Skriv hur något är, i stället för hur något inte är. ”Protokollet är svårt att läsa” i stället för ”Protokollet är inte lätt att läsa”. Var försiktigt med förkortningar, skiljetecken, siffror, årtal och geografiska begrepp. Där har du några av tipsen ur Kittes Arvidssons läroböcker som jag lärt av.

Nu sitter hon bredvid mig och än en gång strömmar värmen från de utvecklingsstörda mot mig.

Efter fyra dagar i Östersund har jag lärt mig älska dem. Älska de kloka talarna Conny Bergqvist och Jöns Malmsten. Jubla åt kulturstipendiaten Niklas Johansson (han som fick ledas upp på scenen men som tog total kontroll över oss när han väl stod där uppe). Sjunga och skratta med min bordsgranne vid banketten, Anne Holmberg, och applådera åt Mattias Melin från Jönköping som var så medmänsklig när han tog hand om sin bordsdam och som kunde sjunga så bra utan komp.

Personer, först
Det de lär mig borde vara självklart.

– Vi är individer, säger de till mig. Det var därför vi inte gillade att du skrev ”utvecklingsstörda” i början.

– Det heter inte så, Sven-Ove. Vi är först och främst individer. Personer. Jag är först och främst personen Conny Bergqvist med de och de intressena. Först i andra hand har jag en utvecklingsstörning.

Plötsligt inser jag vad han pratar om. Inte vill jag gå omkring och bli betraktad som en nackskada, fast jag har ont. I den vackra staden Östersund har jag träffat några kloka medmänniskor som fått mig att börja skriva om dem på ett nytt sätt. Själva uttrycket är krångligare men medmänskligare.

– Skriv ”personer med utvecklingsstörning” säger de. Vi är personer först och främst.

Då förstår jag att jag har varit som den där deckarförfattarinnan som tror att det finns brandkaptener i Filipstad. Visst vore det enklare med bara ett ord, du Conny. Men människovärdet är viktigare.

Du får som du vill. Jag skriver förresten inte ”korgboll” heller, längre.

 

Vi var först med att referera en hel konferens med lättläst text ”i direktsändning” på storbildsskärm. Det är vi stolta över, dottern och jag.  Krönikan trycktes i Värmlands Folkblad 2 juni 2001. Länkarna har jag satt dit efteråt.