Löpning – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Två vanor första söndagen i mars

Alla dagar ska inte se likadana ut.
Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.

Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.

Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.

Är det tradition så är det.

När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.

Alltid.

Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.

Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.

Lycklig stund.
Gruset framme.
Vände vid Ängbråten.
Plogvallar kvar, snö på åkrarna.

Talgoxe, gulsparvar, skata.

### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss.
### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.

När pennan tiger

Nej. Jag har inte haft februarilov.
Det är inte därför bloggen varit tyst.

Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.

Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land.
– Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.

Det har varit en vinter.

Tack Erik, tack skrivarliv

Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.

Jag vägrade. Ville men vågade inte.

Det var 1969.
Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna?
Nej.
Livrädd.

Älskade Erik
Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn.
– Vilka mer medverkar?
– Erik.
– Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också?
– Jaså gjorde han?

Fick mig att fortsätta
I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten.
Erik.
Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.

Efter honom var det min tur.
Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.

Entertainer
”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.

Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr.
Någonsin.

Ty det har en historia att berätta.

### Efteråt bytte vi böcker.
### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”.
### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.

Tack Erik.
Tack skrivarliv.

Foto: Inger Nilsson

Idrott, kärlek & ord

Mina uppläsningar den närmaste tiden:

Onsdag 4 februari, Seniorernas hus, Karlstad, kl 14.00. Litteratur och idrott, arrangör Värmlands Idrottshistoriska sällskap. Övriga medverkande: Erik Bengtson och Olof Andersson.

Onsdag 11 februari, Stadsbiblioteket i Karlstad, kl 17-19. En kväll i kärlekens tecken med författare från Värmländska Författarsällskapet.

Tisdag 3 mars, Arvika bibliotek, kl 17-19.30, Värmlandsafton med ett antal värmlandsförfattare.

Kom gärna!

Officiellt meddelande: Härmed förlåter jag er

Skor längtar ut.

– Var går skamgränsen för en gubbmotionär?
– I kilometertid? Den finns inte.

Jag är 75 år visar passet.

I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.

Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.

Försök få självkänslan att fatta
Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.

Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.

Besviken på Göta
En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.

Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.

Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.

Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.

Då står jag där igen
Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?

Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.

Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.

Långsint är en ju inte.

### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen.
### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen!
### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år.
Drygt.

Tjohoo!

LÄNKAR
Karlstad Stadslopp
Sveriges svettigaste folkfest

Den traditionella minneslistan

Jag är en blyg liten viol. Därför lägger jag bara ut tre länkar när det nu är dags att minnas några valda inlägg på bloggen 2025.
Klicka på länken.

Först här:

Skamligt
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?

Sedan här:

Se där en 50-årspresent. Hurra!
Gissa vem som frontar Forshaga-delen…

Samt här:

Då blir det roligt
När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.

Men håll ut. Året är inte slut än.
Det kan rinna till igen.

### Vill du absolut läsa en favorit till i repris?
### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget):
### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.

God Jul, medmänniskor.
Det har vänt nu, har jag sagt det?

Har alla sagt det?!

Bilden ovan: En tidigare version av mig.
Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne.
Millmarkôrn.

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.

Min resa in i djupaste Appland

Detta är en berättelse från en resa.
Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.

Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.

Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.

Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.

149 appar
1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.

Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.

Plus Bluetooth.

Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.

Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.

Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.

Äntligen hörapparat – men …
Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.

Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.

Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!

Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.

Lösningen fanns i brödskåpet
Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.

Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.

Då syns de igen, hörapparaterna.
De vill synas.

Vi hörs!

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?