Jag behöver en målgest.
Ifall.
Kategori: Löpning
Träningsläger i självbehärskning (del 2)
En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.
Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?
Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.
Så kan en typisk 2-dag se ut.
Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.
De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.
Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.
Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.
Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.
Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!
Nu vattnas det i munnen igen.
Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.
Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.
Prova inte det där hemma.
Träningsläger i självbehärskning (del 1)
Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.
Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.
När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.
Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.
Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.
Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.
Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.
Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.
Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.
Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.
Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.
Frågan i pulkabacken
Lördag. Springer i skymningen när snön fortfarande är blåvit men konturerna mjuka. Två decimeter pudersnö där jag pulsar fram genom skog, äng och villakvarter i västra delarna av mitt Forshaga. Orörd snö på ängen, rätt ofta orörd även på skogsstigarna. Korsar ett harspår, delar stig med ett rådjur som vandrat här före mig, funderar över varför en korp följer mig och kraxar.
Spejar han åt någon?
När jag kommer ut ur skogen drar fyra barn sina pulkor uppför den stora pulkabacken. Alla tittar ner på farbrorn som skyndar fram tvärs över deras uppkörda spår.
– Hej, va heter du?
– Sven-Ove. Va heter du?
Hon svarar med sitt namn och fortsätter:
– Va gör du?
– Springer.
– Varför springer du?
– För att det är roligt. Men det är roligt att åka pulka också.
– Varför åker du inte pulka då?
63 och ingen skillnad
63 år. Jaha. Känner ingen skillnad alls.
Ett tecken på att du börjar bli gammal är när du tror att enda tecknet på ålderdom är att du har börjat lämna noggrann färdplan till din vän, varje gång du ska ut och springa fem kilometer lätt jogg, delvis i skogen.
Nämnde jag att jag inte känner någon skillnad alls?
…å ingen skillnad känner jag. Gôtt.
PS. En present är att de följer med ut och grillar i skogen. Familjen känner mig. Men den här gåvan hade jag inte väntat mig. Läs min vän Mats Parners fenomenala uträkning som han publicerat på facebook för min skull. Magiskt. Klicka på länken. DS.
Privat plan för 2014
Nu har jag lärt mig stava till dinosaurie, omständlig och hårdra. I somras hörde jag kornknarren några kilometer hemifrån och i vintras fick jag mina första broddar. Planen är att fortsätta vara nyfiken.
Läsa tre bra klassiker jag inte läst.
Lära tre fågelläten jag inte kan.
Springa tre stigar jag aldrig sett.
…och sedan öka.
Steglitsen heter så för att han säger så.
Lite tidigare-tiden
En gång fanns stenåldern, järnåldern, bronsåldern. Sedan tio år lever vi i LiTiTi, Lite tidigare-tiden.
Förr började julskyltningen vid skyltsöndagen, den första advent. Nu börjar den tidigare.
Förr klädde folk julgranen den 23 december. Nu klär de den tidigare.
Förr slängde folk ut julen vid Tjugonda Knut, när knutgubbarna kom. Nu slänger de den tidigare.
Förr började folk äta semlor på fettisdagen. Nu börjar de tidigare.
Midsommarafton inträffar ofta långt före Johannes Döparens dag nu för tiden.
Därför kommer jag att fylla 65 vid 63,5 års ålder. Min målgång vid nästa marathonlopp blir efter 2 timmar och 3 minuter.
Läser du inte detta förrän nu?
Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?
Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.
Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.
Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.
– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.
Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.
Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.
Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.
Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.
Juldag och skorna längtar ut
Juldag. Vid dörren står löparskorna och trampar. Inte vet jag om Werner Aspenström sprang men han har likafullt skrivit den bästa dikten om löplust. Bry dig inte om att han nämner träskor och åska. Dikten handlar om vad vi löpare känner en vanlig juldag:
Skor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.
Resten får du tänka dig själv, för nu tar jag med mig de svartgröna och ger mig ut. Jag tror det blir en trivsam runda. Jag tror skorna kommer att knarra muntert mot den vita svala snön. En nötskrika flyger förbi i kanten av ängen, vid Sisugårdens busshållplats försöker en hackspett få något matnyttigt ur en grankotte som han kilat fast i en grenklyka och ur min mun strömmar vit lugn andedräkt. Kylan smeker kinden försiktigt. Knarr, knarr, knarr, fötterna känns som om de nyss har gått kurs i mindfulness för lastgamla springare. Nu har de full koncentration på min löpning, båda har sin uppmärksamhet helt inriktad på en punkt mitt i hjärnans allra värsta heta belöningscentrum.
Knarr, knarr, knarr mot den vita snön. Vit andedräkt, sa jag det? Fingrarna fryser något lite, nämnde jag det? Ögonen rinner en aning men gläds åt att allt blev så ljust…
Bara fantasi
…nej visst nej, vi har ingen snö nej, ingen frusen andedräkt heller. Grossbolstorp är höstgrått och termometern stod på fem grader plus när jag stack ut.
Det får gå ändå. En höstrunda i juletid har sin tjusning den med.
Skorna luktar grus och lycka.
Den fjärde boken
Karlstad, fredag eftermiddag efter jobbet. Byter nya broddarna som var för små för löparskorna. Köper tre förströdda julklappspocketböcker.
– Gå och hämta en till, säger expediten på Akademibokhandeln, du får fyra och betalar för tre.
Fikar på bibliotekets kafé; svart löfbergs, gul jättelussebulle, plötsligt helt lugn. När hade jag ro att gå på stan efter jobbet en fredag senast? Jag borde alltid springa på lunchen när det är så här man blir. Länge länge zippar jag mitt kaffe och tänker ut saker som jag aldrig tänkt förut. Öppnar inte facebook på fjorton minuter.
Fjärde boken ska jag göra något oväntat med.