Kategori: Löpning

Det jag aldrig har skådat förut

Snög

En annan dag. Snöfall i dag igen, fort och tätt faller flingorna, målar världen vit och småningom blå, gör vår trädgård mjuk och garageuppfarten oskarp.

Det är en sådan lycka med den snögen. När jag var barn stod jag med näsan mot rutan på senhöstkvällarna hemma på gården och stirrade ut i det gula ljuset från gårdslampan. Skulle det snöa i natt så vi fick åka skidor i morgon?

En kväll kom den. Varenda år. Snö över hela socknen. Då somnade den här människan förväntansfull, det är det bästa sättet att somna.

Väntat med skräck och förtjusning
En annan dag i Forshaga. Skottar snö, sopar veranda, borstar bil, ger mig ut på en löptur som blir till älskad snöpulsrunda. Vi stammar från Afrikas savanner och öknar har jag för mig, var har jag då plockat upp denna extragen efter vägen? I december är snöpulsgenen synnerligen dominant och sprittande i den här kroppen. Knarr knarr knarr plogar snötokiga fötter ett dansande fotspår genom femton centimeter färsk lättsnö över öppet landskap i det närmre bevakningsområdet.

Jag ska över ängen upp till Sisugården för att se det jag aldrig har sett förut, fast jag är skogsmänniska och fastän jag har väntat med skräckblandad förtjusning ända sedan början av 1980-talet.

Vargspår.

Klockan 09.30 den 8 december såg en motionär en ensam varg vid grillplatsen vid Sisugården. Trettio sekunder senare kom vår granne. Då var det försent att se vargen där uppe på kullen men spåren fanns kvar. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och snön har fallit hela dagen. Där är de ändå, rejält översnöade men fortfarande synliga. Oberört har det vilda djuret lunkat från grillplatsen, ut på skidåkarbron och över väg 62.

Länge länge spanar jag över gärdena väster om bron. Vi är inte ensamma på Grossbolstorp.

Skogen har humor

Orienteringskarta

Varje svensk skog har humor, det vet alla som sprungit orientering. En kamrat löpte en halv kilometer längs en stig och glodde mot himlen, ivrigt spanande efter en elledning som skulle komma. När den dök upp skulle han rusa ut i skogen österut. Tummen på kartan markerade var.

Det kom ingen ledning, det var en skånsk stengärdsgård. Min kamrat hade glömt att lära sig just det karttecknet. Fort fort sprang han med näsan mot skyn medan Skånes stengärdsgårdar som vanligt vägrade att sväva.

Var det vid samma femdagars som arrangörerna gjorde sin hemska upptäckt när alla tiotusentals kartor var tryckta? Kraftbolaget hade tagit bort en elstolpe som stod där när de rekade och godkände kartan. Det fanns bara en sak att göra. Sätta dit en stolpe igen. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens då gäller kartan, men de ville att hon skulle stämma.

Storebrorklubben nere i residensstaden brukar sätta sina kontroller lågt, gärna i sänkor. Det drabbar särskilt vår klubb, där många är kortväxta. Vi når inte upp så vi kan se ner.

När vi själva anordnade O-ringen var vi många som hjälpte till. En riktig general var chef över centralorten på regementet nere i Karlstad. Kasernhöjden. Där fanns det allt från sportbutik till langoskiosk, souvenirbutik, restaurang, kartutlämning, resultattavlor, värdinnor och turistbyrå – och han bestämde. Halva axeln full med stjärnor, hela handen pekade. Ställ kiosken där. Fatta, lyft.

Själv hade jag ansvar för tio kontroller här på skogen. De skulle kollas mot kartan, rensas från sly och hinder, kollas igen, provspringas, kollas ännu en gång, sättas upp på tävlingsdagen och sedan vaktas så ingen råkade riva ner dem i hastigheten.

Stackars general, sade jag till alla som ville höra. Han är bara chef över en höjd han. Själv har jag fem stycken.

Fem punkthöjder.

De som vet hur en punkthöjd ser ut såg en viss galghumor i detta. En brun plupp på kartan, minst en meter hög i skogen. En av kontrollställningarna såg ut som en kiosk.

Förvånade kollegor i rullstol
Skogen har humor. Det har vissa handikapporienterare med. Det året femdagars gick i Västmanland vann jag etappen i Riddarhyttan, klassen H40 N. 40-åriga nybörjare, redan det är humor. Hur många kan det finnas? Etappen gick på sviktande furumo, jag sprang som en tosing, de orange skärmarna syntes på trehundra meters håll mellan tallstammarna och den finske skidåkaren som var bäst i klassen gjorde bort sig på väg till första.

Dagen innan var jag en timme efter täten, mest på grund av en bökig kontrollpunkt på ett igenväxt hygge. Förvånade orienteringskamrater i rullstol på en bred stig i kanten av hygget såg mig komma dundrande, gång efter gång, från olika håll. Varje gång frågade jag var vi var, för sådant har handikapporienterare koll på. Klockan gick och var femte minut kom jag dundrande. Till sist var det en av dem som inte orkade tiga.

– Är det så där det är att orientera med ben.

Jag rusade ut på hygget igen.

När jag kom travande på upploppet en timme försenad stod min värste konkurrent från grannklubben och smålog. Ganska högljutt smålog han, lika road som kamraterna i rullstol, fast det visste han inte.

Nästa dag vann jag.
Den svenska tallmon har humor.

Gubbgriniga veckan II: Idrotten är såld

Vinter-OS 2014 har de sålt till tv-kanaler vi inte har.
Fotbolls-VM 2022 har de sålt till ett land där fattiga byggnadsarbetare offrar sina liv för att professionella mångmiljonärer ska få chansen att spela fotboll i 50-gradig värme.
FBK 2013 är lika såld.

MördarbackenJag tvivlar på idrotten, sa Ivar Lo Johansson.

Såld var ordet. Här hemma är det någon som gör mördarbacken i elljusspåret brantare för varje år, har jag märkt. Han började när jag fyllde 60. Förmodligen gör han det med grävmaskin.

Ja, det tror jag. Grävmaskin.

 

Hur vet man att det är en löparvåg?

TräningsböckerHur vet man att det går en löparvåg genom världen?
Svar: det syns löpsteg på bokhandlarnas hyllor.
Svar: folk som gillar att vara motvalls lägger ut citatet från Joan Rivers i sociala medier.
Svar: eller en länk om att musik är nyttigare för hälsan än idrott.

Det är klart att musik är nyttigare för hälsan än elitidrott. Vem vill bli pensionär med höjdhopparhäl? Vem vill bli pensionär med hockeyrygg? Vem vill bli pensionär med damfotbollsknä? (Fast det är klart, ska du falla baklänges från stubbar på Fiji som olycksfågeln i Rolling Stones, Keith Richards, så får du med tiden en och annan skallskada, det får du räkna med).

Medicinsk paradox
Motionsidrotten är en annan femma. Den är en medicinsk paradox, det vet varje löpande motionär. Du mår bättre och ibland mår du sämre. Piggare ofta, skadad någon gång. Det positiva överväger.

Till och med när jag står på Coop Forum på Bergvik, framför hyllan med träningsböcker, vattnas det i munnen.

Joan Rivers-citatet är kul. Fast hon kan inte ha funderat mycket över hur vi ser ut i ansiktet när vi njuter. Därför blir mitt svar som alltid att citera hennes tredje man:
– Om jag någon gång ser en människa som ler när hon har sex ska jag överväga saken.

Knappt ett ord om stenstod

Det har blivit mycket lite skrivet om löpning på den här bloggen den senaste månaden, kanske längre. Knappt ett ord om 1. Stenstod 
2. Går att rubba 
3. Sälstadiet
 4. Ålning medelst hasning
 5. Stappla 
6. Släpa
 7. Hasa
 8. Lufsa 
9. Lunka
 10. Stappeljogga 
11. Jogga 
12. Mala 
13. Harva 
14. Trippa
 15. Löpa
 16. Flyt 
17. Älga
 18. Skägga 
19. Sprinta
 20. Rusha
 21. Tokrusa.

Detta beror inte på benen på bloggarn. Benen vill. Det beror inte på sinnet på skrivarn. Sinnet vill. Nej, alltihop beror på lungorna.

In mellan granarnaRune Larsson, svensk ultralöpnings mentor, brukar säga att hans träningsplanering består i att han försöker lägga in en rejäl förkylning varje år. Jag kan numera säga att min kropp lägger in en rejäl mycoplasmainfektion varje höst. En fin en med hosta långt nerifrån bröstkorgen.

Det upplägget har kroppen planerat själv, jag var inte tillfrågad. I år var doxifermen inte lika snabb och infektionen segare. Vi får se hur det går, men i dag ska jag prova några försiktiga löpsteg genom skogen. Det där som sinnet vill.

Målet är att bli svettig.

 

”Löparlopp”? Öhhh?

Nyhetsmagasinet Fokus är ett av mina favoritblad, det har jag berättat förr. Men ibland slår det slint även för Fokus rubrikpåhittare. Den som skrev den här rubriken har inte tagit många löpsteg i livet:

”Löparlopp i terräng”.

Medge att den sätter igång associationer. Vad tänker du själv på? Fotbollsspelarfotbollsmatch? Politikerpolitisk panelpaneldebatt? Tidningstidning? Fokusfokusfokus?

Motvilligt viskar jag tyst för mig själv: man ska pröva gränser, man ska pröva gränser, man ska pröva gränser, det är som med äktenskap, dä kan löckes…

Löparlopp i fokus

 

 

 

 

 

Det är en glädje att springa barfota på solvarm stig

Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.

– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.

Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.

Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.

Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.

Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.

Efter en lång sommar med bara fötter kan du.

Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.

Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.

Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.

Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.

Han som är jag.

Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.

Löparlärdom nr 90-116

Fjärde delen av mina löparlärdomar. ”Många kan springa en mara men eliten har inget tålamod” – med flera eftertankar. Använd det du själv vill.

Löparlärdom nr 90: den som inte är snabb blir inte snabbare med en gps-klocka, men beskedet om långsamheten kommer snabbare. (Löparfilosofins andra grundsats).

Löparlärdom nr 91: mätningar av tid och sträckor som bygger på din genomsnittliga steglängd blir aldrig exakta. Du springer aldrig genomsnittligt.

Löparlärdom nr 92: springer du genomsnittligt gör du fel.

Löparlärdom nr 93: fast i orienteringsskogen kan det fungera hjälpligt som avståndsbedömning.

Löparlärdom nr 94: det finns ingen ljuvligare doft än den du känner när du springer över ängen en kväll i juli.

Löparlärdom nr 95: det skulle möjligen vara doften av snö i luften en lördagsmorgon i december på språng över samma äng.

Löparlärdom nr 96: eller vårdoften längs en byväg i mars där det mesta av snön och isen smält och skorna gör mjuka spår i gruset.

Löparlärdom nr 97: eller doften av stadsdamm när du springer ut från hotellreceptionen efter en konferens där du fått lära dig att kärnverksamhet kärnverksamhet kärnverksamhet processkartläggning utvärdering kärnverksamhet organisationsförändring kärnverksamhet kärnverksamhet sätta upp mål.

Löparlärdom nr 98: eller när du springer på en sviktande barrstig i juni med solen rakt i ansiktet och hör trädpiplärkan landa i en grantopp en bit bort. Sångflykt, tänker du och känner hur du flyger.

Löparlärdom nr 99: eller när du nyss har stannat till vid ditt bästa kantarellställe och joggar vidare med en handfull svamp i magfickan på R90-overallen.

Löparlärdom nr 100: eller lukten av svett från den bredryggade löparen från Blekinge som du har lyckats lägga dig i lä bakom, uppför Västerbron eller Älvsborgsbron.

Löparlärdom nr 101: eller doften av fin sand som blåser upp i näsan på dig, när du springer barfota på Mangenbadens tre kilometer långa playa eller fram och tillbaka vid Pocillosstranden på Lanzarote.

Löparlärdom nr 102: eller hav, hav, blandningen av salt hav och rutten tång.

Löparlärdom nr 103: eller doften av nya ännu ej använda löparskor på nattduksbordet, första natten de har flyttat hem till dig.

Löparlärdom nr 104: eller dunsterna av löparförväntan i klungan på startlinjen, 45 sekunder före start. Välj själv vilken doft du föredrar. Jag vet vad jag väljer.

Löparlärdom nr 105: hängivna löpare har ofta bra belöningscentrum. Vi tränar det hela tiden.

Löparlärdom nr 106: har du levt skörliv och trillat dit på feströkande, lite för mycket pilsnerpimplande, sötsakssmaskande eller kaffebrödstuggande? Spring tre gånger i veckan. På tre veckor har du bytt belöning.

Löparlärdom nr 107: vaknar du på lördagsmorgonen och känner att det vattnas i munnen när du tänker på passet du ska springa i dag i milbanan? Bli inte rädd. Det ska vattnas.

Löparlärdom nr 108: vattnas det inte? Träna, din late jäkel. Tror du det här är ett vilohem?

Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.

Löparlärdom nr 110: tror du att Lidingöloppet består av Abborrbacken och 29 kilometer slätlöpning? Då tror du fel. Det består av Abborrbacken och hennes 25 snart lika vuxna lillasystrar.

Löparlärdom nr 111: många kan springa en mara men eliten har inget tålamod.

Löparlärdom nr 112: ibland är det skittråkigt att springa (erkänn aldrig det).

Och så, nästan sist, det som allting började med. Statusen jag lade ut på facebook den 23 juni 2013 utan att ana att detta skulle bli en följetong:

”Löparlärdom nr 113: ät inte matjesill rätt nära innan söndagspasset.”
Det rådet gäller vid alla pass, läs nr 64. Problemet är att den övermodiga facebookstatusen tvingade mig att skriva 112+3 teser till. Att jag aldrig lär mig…

Löparlärdom nr 114: ibland är manlig eller kvinnlig fåfänga till viss nytta. Det är när du blir omsprungen av det andra könet under ett lopp och hänger på. Barnsligt, vanligt.

Löparlärdom nr 115: svårt att somna natten innan maran? Drick inte den där ölen. Under ett marathonlopp står även levern på lönelistan.

Löparlärdom nr 116: har du varit skadad i åtta år och äntligen börjar komma tillbaka, men halvannan minut långsammare per kilometer? Försök vara modig, spring ett motionslopp i alla fall. Ett riktigt löparbröst behöver en nummerlapp då och då. Anmäl dig bara, någon gång måste du komma ut ur löpargarderoben. De kanske inte kollar dig i resultatlistan. (Jojo, tro det du om du vill…).

Kom igen nu.
Öka.

Det får räcka här. Då har jag ändå inte skrivit ett ord om varför du inte ska ha musiklurar i öronen när du springer (taltrasten, koltrasten, trädpiplärkan, sånglärkan, morkullan, farliga bilarna), inte ett ord om lösspringande hundar i elljusspår och efter trottoarer vilka gillar att springa i kapp och nafsa (kära hundägare, det är ni som är tanklösa, inte era hundar), inte ett ord om hur löparskor ibland kan börja lukta kattpink efter att ha blivit blöta (det har hänt mig flera vintrar, så illa att jag inte kunnat ha dem inomhus, jag misstänker limmet), inte ett ord om hur viktigt det är att ha heltäckande klädsel på benen när du springer i fästingmarker, inte ett ord om hur viktigt det är att ändå inspektera hela kroppen efter en runda i fästingland (helst bör någon annan göra besiktningen, vissa brukar blunda och göra det med läpparna: ”Är det nån fästing där?”, ”Nej.”. ”Är det nån fästing där?”. ”Nej. Är det där en fästing?”. ”N… eij. Jag trooo…r inte det. Men …känn efter en gång till.”), inte ett ord om utsikten från Montana Blanca på Fuerteventura eller bävrarna i Klarälven bredvid gång- och cykelvägen strax innan Dyvelsten, inte ett ord om alla de dofter jag inte har nämnt, (linnean till exempel), inte ett ord om hur aspen i backen vid Backsippan susar i mitten av juli, inte ett ord om lyckan när benmusklerna en dag är med på leken och älskar att ta i uppför närmsta mördarbacke, inte ett ord av tacksamhet till alla som inspirerat till de här tankarna (Erik Bengtson, alltid Erik Bengtson, Rune Larsson, Christer Fabricius (& alla andra löparkamrater), Nils Lodin förstås liksom alla ni som var med och grundade och drev SK Örnen), inte ett ord om James Fixx klassiker Löpning, från joggning till maraton, inte ett ord om hur banden som spelar längs banan vid lopp som Göteborgs-Varvet och Berlin Marathon är bra för både löplust och stegrytm (i Berlin stod till och med en lila kyrkokör och sjöng för oss), inte ett ord om hur uppfriskande saltgurkan är som de bjuder på vid Lidingöloppet, inte ett ord om vikten av att spara varje nummerlapp och skriva datum och tid bakpå den, inte ett ord om succén Löp & Lek för barnen i Forshaga, inte ett ord om fjärilars fladder i solbelysta gläntor, inte ett ord om förvåningen när du blir omsprungen av en hare på en smal stig, inte ett ord om den lätta chocken när du möter en muttrande grävling just när du satsar extra nerför långa backen på milbanan, inte ett ord om hon som brukar stå utanför hyreshusen vid Geijersgatan och hälsa att ”dä går tongt ida ser ja”, inte ett ord om lyckan med en mindre snöstorm i ansiktet som får dig att känna dig som första människan på Nordpolen, inte ett ord om att det bor en fakir i varje motionslöpare, inte ett ord om uttrycket jag hittade på sidan 10 i Jo Nesbös senaste kriminalroman om oslopolisen Harry Hole: ”Endorfinfest” (jag föreslår att du ställer till med det tre gånger i veckan från och med nu, du som läser detta: endorfinfest), inte ett ord om hur viktigt det är att samla på kepor och välja rätt till just den kvällens runda (fast det brukar oftast bli den som gör reklam för det kanadensiska skogsbrandplanet, Skopan).

Asch dä kvetter. Nu har jag visst nämnt dem i alla fall.

Kom igen nu.
Öka.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Löparlärdom nr 50-89
Serien Mina löparguruer
Svampjogg