När jag har sprungit ett långt, härligt avslappnat långpass vill jag genast göra om det, en gång till. När jag har läst Born to run vill jag genast läsa om den. Så då gör jag det.
Inte långpasset, där brukar hjärnan bromsa, men boken slukar jag på nytt. Den finns som pocket i en livsmedelsbutik nära två av barnbarnen. Efter tre sidor kan jag inte begripa varför jag väntat så länge med att börja plöja den.
Är det här min nya löparbibel? Jag är inte överens om allt – vem har någonsin varit det med en bibel – men den har gett mig en fin läsupplevelse och gott om ny och välbehövlig löpinspiration.
Världens bästa, mest hemlighetsfulla löpare
Berättelsen börjar med att författaren Christopher McDougall kuskar runt i Sierra Madre i norra Mexico på jakt efter en löpande ”vålnad” som heter Caballo Blanco, Vita hästen. I en dåligt upplyst lobby på ett slitet hotell i utkanten av en dammig ökenstad hittar han honom.
Vissa påstår att Caballo Blanco var på flykt när han kom till trakten. Andra har hört att han var boxare och hoppade av efter att ha slagit ihjäl en motståndare i ringen. Han hade kommit till Mexico för många år sedan och tagit sig långt in i den vilda, ogenomträngliga Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – där han levde med tarahumarafolket. Det friskaste och fredligaste folket på jorden, historiens främsta löpare.
På riktigt långa distanser kan ingen slå dem. De vinner mot kapplöpningshästar och de vinner mot olympiska marathonlöpare. Ytterst få utomstående har sett dem i aktion, men historierna har sipprat ut från kanjonen i århundraden.
En forskningsresande såg dem fånga en hjort med bara händerna, efter att ha tröttat ut den. En annan äventyrare behövde tio timmar på ryggen på en mulåsna för att ta sig uppför ett berg i kanjonen, där tarahumaralöparna sprang upp på 90 minuter. De gör en fenomenal energidryck, de bor på klippavsatser som få har besökt, de gillar inte beröring av främmande människor men är fridfullare än de flesta.
På något sätt hade Caballo Blanco tagit sig fram till det inre av kanjonen och blivit accepterad. Snart lärde han sig deras båda främsta konster: extrem uthållighet och att bildligt talat kunna göra sig osynliga.
Hot mot skotillverkarna
För författaren Christopher McDougall startade alltihop med att han fick ont i foten när han sprang. När berättelsen är slut har han blivit bra i foten och skrivit barfotalöpningens bibel. (Som visserligen borde ha fått en svensk titel, vad är det för fel på Född att springa?). Den här boken är det. En bibel. Skofabrikanten Nike och andra måste ha upplevt den som ett stort hot.
McDougall och hans profeter i boken tycker nämligen att den alltför skyddande moderna löparskon orsakar en felaktig löpstil och därmed många av våra löparskador. Vi landar för mycket på hälarna.
På vägen dit har McDougall sett ett foto av en mycket snabb man klädd i en mycket kort kjol, fått höra om ett mord på nära håll, lärt sig frukta Sierra Madres knarkligor och fått träffa en enarmad man med en färskostburk fastspänd på huvudet.
”Jag träffade en vacker blondin som jobbade som skogvaktare och som fann sin frälsning i att kasta av sig kläderna och springa runt naken i Idahos skogar, och en ung surfarbrud i flätor som sprang rakt ut i öknen, rakt mot döden. En talangfull ung löpare skulle dö. Två andra skulle nätt och jämnt undkomma med livet i behåll.
Jag fortsatte söka och träffade på Barfota-Batman … Naked Guy … sanfolket från Kalahariöknen … en man som opererat bort sina egna tånaglar … en sekt som hängav sig åt långdistanslöpning och sexpartyn … vildmannen i Blue Ridge Mountains … och till sist, det uråldriga tarahumarafolket och dess skugglike lärjunge, Caballo Blanco.”
Intresserad? Jag säger ju att boken är en upplevelse.
Varför springer jag?
I dag är löpningen en av Sveriges bredare folkrörelser. Det går i vågor, så har det alltid varit, men just nu är det många som anmäler sig till de olika motionsloppen igen. Som alltid kommer då en våg av löparböcker, för oss som behöver boklig inspiration mellan löppassen.
Den här bästsäljaren har redan fått många svenskar att börja springa barfota – eller med ”barfotaskor” – och fler lär det bli.
I boken ställer författaren sig den fråga som många av oss förr eller senare ställer sig. Varför springer jag? Han ställer den till tarahumaras, han ställer den till forskare och han ställer den till olika profiler inom långdistanslöpningen. Svaret är enkelt. Vi är födda till att springa.
Boken är ett underhållande, tänkvärt och inspirerande reportage. Roligt att läsa om ultraloppet i ödemarken som Caballo Blanco bjuder in till, redan förberedelserna är mer äventyrliga än vid något annat långlopp jag känner till. Själva tävlingen ska vi inte tala om. Den lever vidare, läser jag på nätet.
Tunna sulor ändrar löpstilen
”Den bästa löparen lämnar inga spår”. Vad menar McDougall med det citatet från Lao Tzu? Läs Born to run så förstår du.
Personligen tänker jag inte börja springa barfota i skogar och på gångvägar kring Grossbolstorp efter detta. Riktigt så romantisk är jag inte. Ändå tror jag det ligger mycket i vad tarahumaras tunna remsandaler gör för deras löpstil. Ska vi inte ta en liten barfotarunda på gräsmattan i alla fall?
Kom igen fötter, ni är fria!
Vi ska inte flytta till någon kanjon väster om Kil. Vi ska bara prova lite.
LÄST: Born to run. Jakten på löpningens själ. Christopher McDougall. (Bra översättning: Johan Nilsson).
LÄNKAR: – Författarens blogg, bland annat om Caballo Blancos fortsatta ultramarathon i Barranco del Cobre.
– Barfota-Ted knyter tarahumarasandal.
– Serien Mina löparguruer.
– Hollywoodstjärna klar för Born to run-filmen.
Då går jag till min facit i dessa frågor, och konstaterar att i Olympiska Spelen i Stockholm 1912 vann Georges Hohrod och M. Eschbach guld i litteratur med sitt Ode till sporten. ”O Sport, Du bist die Schönheit! / Du formst den Körper zu edler Gestalt”. OS-guldet i målning togs hem av G. Pellegrini och i skulptur skulpterade Walter Winans bäst. Medaljligan i hela konsttävlan vanns av Italien före USA.
