Kategori: Löpning

Provar nya vätskebältet

Måndag, provar nya vätskebältet vid en svampjogg på lunchen. Får ihop kantareller till två smörgåsar vid det enda stället jag undersöker, men svampplockning är inte huvudsyftet i dag.

Stannar uppe vid ängen och drar åt skärpet lite. Bra, nu hoppar inte flaskorna jämfota längre i svanken. Dricker några klunkar i uppförsbackarna vid Haget. Vänta, vad hände? För första gången fungerar det att dricka ur en löparflaska utan att skruva av korken. Lite småbesvärligt att sätta tillbaka flaskan, men hellre det än de gamla trötta flaskorna som jag tappade stup i kvarten.

Då och då tittar solen fram mellan molnen. Klockan tickar, svamp i jackfickan. Fullt med jobb som väntar när vi kommer hem, nya bältet och jag.

Skorna luktar skog och lycka.

 

Kaffefri löplust

Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.

Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.

Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.

När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.

*

Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.

Nackdelen med att få diskbråck

Det har sina nackdelar att få ett sju-åttaårigt avbrott i löpandet. Inte för att jag var bra förr heller. Men när jag kunde börja springa på allvar igen efter diskbråcket i nacken hade det gått en och en halv minut.

Sju-åtta år och 90 sekunder.

Jag pratar om min tid per kilometer vid löpning i samtalstakt. Förr var det lätt att räkna ut hur långt jag sprungit, för siffran var enkel och takten jämn som på ett urverk. Nu krävs det gps-klocka och visst mod när jag tittar på den. En och en halv minut sämre. Jag vill inte. Gör mig inte detta, kropp!

Det hade varit lättare att acceptera åldrandet om det kommit gradvis, inte från ena träningsrundan till den andra. Nu blev det en frisk runda år 2000 och en försiktig, ryggskallrande tur många år senare. Nittio sekunders skillnad.

Nå, jag är en glad optimist, särskilt med löparskorna på och när svettningen kommit igång, så det brukar inte göra så mycket. Man behöver ju inte skriva folk på näsan hur långsam man är. Det viktiga är att springa och må bra.

… eller så kan man träna fler pass i juli än något år tidigare, med Den Rödögde Tävlingsdjävulen på höger axel.

Det gjorde susen. Träning gör ofta det. Tillbaka är jag inte, kroppen är som sagt äldre. Men senaste passet, nu i augusti, lyser solen över ängen några hundra meter hemifrån, nära friluftsgården. Fjärilarna dansar över timotejen, gräshopporna hörs ett år till och stigen bort mot busshållplatsen slingrar sig inbjudande. Spring mig, ropar stigen. Spring mig, Svensson!

Juli gjorde susen. Juli och den nyinköpta t-tröjan med klubbnamnet på ryggen. Jag kan ju inte löpa omkring över ängar, längs skogsstigar och genom tätortens gator i alltför lusig takt när det står SISU Forshaga SK mellan skuldrorna. Sådant förpliktigar. Fortfarande kör jag i samtalstakt men nu är den takten 45 sekunder snabbare per kilometer än i juni.

Jaså, ni trodde gubben var körd? Glöm det. Nu är han på gång. I vinter blir jag farlig på skogsstigarna väster om stora vägen. Snöpulsning i uppförsbacke, tjoho!

 

Bilden på cykelskylten har inget samband
med snöpulsning. För lite snö.

 

Två viktiga iakttagelser framför tv:n

1.
Bordtennisspelarna torkar bordet, curlingspelarna sopar isen. Hela tiden. Varför klipper aldrig Zlatan gräset under match? Har nån sett Foppa på en ismaskin?

2.
Fotbollsmålvakterna får ta många steg med bollen i handen. Seten i bordtennis går inte till 21. Tyskland eller Spanien vinner inte i fotboll. Allt ändrar dom på.

Stavarna är inte av bambu. Marathonlöparna tar sig i mål själva. Korgboll heter nåt engelskt.

Allting. Precis allting.
Gu’ va gôtt.

 

 

 

 

 

Idrottspubliken är alldeles för tysk

Ta bort alla bedömningssporter från OS! gastar kvällstidningarna medan brottare och andra sitter på Londons mattkanter och gråter och många av mina kloka vänner håller med. Både digitala och analoga vänner håller med.

Först gör jag det också. Bär bort eländet. Stryk. En god stund tänker jag så. Brottningens regler är bedrövliga numera, och det är lika bra att… Sedan sätter jag mig i funderingsfåtöljen och betänker. Vänta nu, är det en sådan värld vi vill ha? En, där allting är Mätbart och Matematiskt och Tidtaget och Exakt och Fyrkantigt och Noga Tillskuret? Rena rama rätlinjiga Preussen, är det vad vi vill ha?

Då går jag till min facit i dessa frågor, och konstaterar att i Olympiska Spelen i Stockholm 1912 vann Georges Hohrod och M. Eschbach guld i litteratur med sitt Ode till sporten. ”O Sport, Du bist die Schönheit! / Du formst den Körper zu edler Gestalt”. OS-guldet i målning togs hem av G. Pellegrini och i skulptur skulpterade Walter Winans bäst. Medaljligan i hela konsttävlan vanns av Italien före USA.

Just så. Just så vill jag ha det. Världen ska inte bara vara preussiskt tysk, mätbar, faktisk, intellektuell och pekad med hela handen. Den ska förbaske mig vara fransk, skön, mjuk och känslosam också. Med raska steg går jag att hämta min baskerkeps, inköpt i Paris i ungdomen för ett dikthonorar jag sedermera aldrig fick och ropar stolt ut min ståndpunkt i världen:

Behåll brottning, simhoppning, konståkning, backhoppning och en förfärlig massa andra bedömningssporter i det olympiska programmet. Ta in konsten och litteraturen igen. Tjoho!

Att brottningsdomare och andra ibland är korrupta ska vi inte bli förvånade över, när världen är korrupt på sina håll. Men då är det korruptionen vi ska bekämpa och alla korkade regler, inte bedömningen som sådan. All rättsskipning är bedömning. Inte vill vi ersätta tingsrätten med den hårda nävrätten, bara för att våldet är mer matematiskt mätbart?

Nej mina vänner på dator och torg. Låt oss alla jäklas ordentligt med preussarna inom oss. Låt oss möta den hårda mätbarheten med minst en rejäl hänförelse per styck.

Hurra!

Medalj i Nya Arbetarsporterna

Gräsänklingens grossbolstapas vid tittande på OS. Norsk lompe i flera lager med ost och rökt skinka. Gröna oliver. Fetaoströra. Brödbit med kaviar. Apelsinjuice med fruktkött.

Oskarp bild, rätta kameran på väg till västkusten i annat ärende. Telefonjäkel. Kan inte ta om heller, maten är slukad.

Strunt i det, nu kör vi. Citius, altius, fortius. Galna hundar och engelsmän.

*

Det märks vem som idrottar i Alliansens Sverige. Medaljerna kommer i Nya Arbetarsporterna fälttävlan, triathlon, dubbeltrap och segling.

Nej, vänta, en ska bort. Triathleten. Folk som cyklar ärenden, springer själva utan kuse och tvingas hålla sig flytande på sjön utan båt, sånt har de tjänstefolk till inom Alliansen.

Triathleters jobb gör de rot-avdrag och rut-avdrag på varenda dag.

Ingen plats för actionsporten

Noterar att automatgräsklipparfotbollen fortfarande inte fått sin rättmätiga plats i OS-programmet. Jag vet vad det beror på. Vi har en för svag ordförande i internationella förbundet. Fransken är bara intresserad av att byta namn till ”robotklipparfotboll” just nu.

Robot? Det kommer ju av ordet arbeta. Precis tvärt emot vad den schletne villaägare vill göra, som skaffar sig en automat.

Den något nyare sporten spjuthopp är inte heller med i London. Det kan jag mer förstå. Vi har inte hunnit organisera oss än. Spjuthopp är för roligt, för att vi ska ha tid med några möten.

Fjolåret inom den globala automatgräsklipparfotbollen

Olympiska spelen i blöt

Simning en bit.
Simning en kort bit.
Simning en rätt kort bit.
Simning lite längre.
Simning hit och dit.
Simning hit men inte längre.
Simning en stund.
Simning med platt hand.
Simning med sprattlande ben.
Simning som ser ut som om du vill nå’t.
Simning som en dykinsekt.
Simning med näsan neråt.
Simning med näsan uppåt.
Simning med långa benet före.
Simning mot kakelplattor.
Simning med näsan i blöt.
Simning rätt så långt.
Simning ganska så långt.
Simning ganska så fort.
Simning jättelångt.
Frisim.
Hundsim.
Fulsim.
Finsim.
Flicksim.
Tricksim.
Stimsim.
Simning med halvlång dräkt.
Simning ihop.
Simning tillsammans.
Simning i grupp.
Simning en och en.
Temposim.
Linjesim.
Pinjesim.
Simskytte.
Simning överlägset.
Simning undergivet.
Simning ikapp.
Simning ifrån.
Simning dit bort.
Simning med gråt.
Simning med lustiga glasögon.
Simning en hel tablå.

Ridå.

 

Doping, dykning och dollarmakt

Hur var det tidningen Brand skrev dagen innan OS-maran i Stockholm 1912?

”När man fått en arbetare så långt att han icke talar om annat eller tänker på något annat än rekord i höjdhopp, stavhopp och kappspringning, och när hans största och häftigaste dröm i livet är att komma in som nummer ett i ett Marathonlopp och döende mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, då är han fiende till sin egen klass och motarbetar dess intressen.”

Så kan man tycka om idrotten. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om det skulle vara tillåtet för publiken att bära Nike-skor, när det är konkurrenten som sponsrar tävlingarna de ska titta på. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om bara en viss sponsors pommes frites skulle få säljas. I fish and chipsens förlovade land. Naturligtvis är det vansinne att en fotbollsspelare kan få tio miljoner i månaden i lön. Hur duktig han än är.

Jag tvivlar…
Det finns alltså goda skäl att tvivla på idrotten, precis som författaren Ivar Lo Johansson en gång gjorde.

Men så har vi det där andra. En dansande fint på vänsterkanten och ett perfekt inlägg som medspelaren skallar i mål. En frispark med överskruv i bortre krysset. En sprinter som leker i mål i överlägsen ledning, med armarna som lediga flygplansvingar. En rysk stavhopperska, vacker som ett gitarrsolo av Jimi Hendrix i sin välavvägda flykt över ribban. Ett gäng tiokampare som kramas i en enda stor trött klump, efter att precis ha gått i mål i det avslutande loppet.

Jag gillar inte penningkarusellen, pundets och dollarns makt över elitidrotten de här veckorna. Jag gillar inte doping, filmande fotbollsherrar som dyker och partiska brottningsdomare. Jag gillar inte när cyklister får bli hjälpryttare i ett individuellt lopp.

Men så har vi allt det vackra, inspirerande som idrotten också är. Skönheten, musikaliteten, spänningen. Lusten att själv ge sig ut och springa, efter att ha sett ett dramatiskt hinderlopp eller den avslutande OS-maran.

Jag tvivlar på idrotten.
Jag älskar idrotten.

 

Tipstack till Lars Nilsson som föreslog att gitarrsolot bör vara av Jimi Hendrix, lämpligen Red House. Min nya stavhoppslåt.