Varför springer människan? frågar jag min datamaskin. En sekund senare svarar han:
”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:
1. Biologiskt arv: Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.
2. För att överleva: Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.
3. Fysisk hälsa: I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.
4. Mental frihet: Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.
5. Utmaning och prestation: Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.
6. Gemenskap: Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.
7. Njutning och frihet: För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.
Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”
Undrar hur ”han” gör Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.
Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.
Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.
BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder. (Foto: Inger Nilsson)
Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Söndag, parkerar vid en av de 901 tjärnar i landet som heter Abborrtjärn.
Springer.
Här och där frestar min kommun med Mågôttbänkar, men jag ger inte tappt. Det gjorde inte de skogsfinnar från norra Värmland (mest) som på tre månader 1849 byggde banvallen heller. Den där jag hittar den goe lunken i dag. Sveriges första järnväg för folk, min sista löprunda denna vecka.
Tre månader för dem, drygt en timme för mig. Det blev visst två sjöar till i dag.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.
Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
EN GILLNING I MÖRDARBACKE
Vi är människor. Människor tycker om beröm.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet. – Bra jobbat! ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. – Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg! I flera hundra meter ler jag.
(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
En förmiddag ligger jag 30-procentig på min säng och försöker läsa Språktidningen.
Bara 30 procent – vid halv elva? Ja, det är löparklockan som hävdar att den vet hur det står till med mitt Body Battery, har jag upptäckt.
– Du ska inte hålla på och kolla det där, säger mina barn som tror att deras far har en hypokondriker i sig. – Det är inte bra för dig pappa. Du blir bara stressad.
Just det, hon läser av min stressnivå också, löparklockan. Kroppsbatteriet får hon tydligen fram bland annat genom att analysera signaler från mitt hjärta, exempelvis tidsvariationen mellan mina hjärtslag, samt sömnkvalitet, stress och aktivitet. Hur hon mäter stressen vet jag inte. Ändå är hon en vanlig nybörjarklocka.
Sätter präktigt pers Under två kvällar i oktober sätter jag pers. Lägsta bodybatterit någonsin. 8 poäng ena kvällen, 7 poäng den andra. Det brukar vara drygt 25 när jag sätter på Rapport.
Då, den andra kvällen, är hälsningen från klockan riktigt dramatisk. ”Body Battery tömdes nästan helt. Vila mer efter sådana här dagar och håll ett lagom tempo så att du inte tröttar ut dig.”
Helt slut ligger jag där och behöver egentligen inte alls titta på klockan för att veta. Det känns. Särskilt ena kvällen fattar jag dessutom inte varför. Det har varit en lugn dag.
De två mornarna efter personliga rekorden vaknar jag dåligt laddad fast jag sovit länge och borde varit fulladdad. 48 poäng ena morgonen, 52 den andra skriver löpklockan. Det ska helst vara 100 poäng.
Hemsk kommer av hem Nu är det snart dags för elvakaffe efter ännu en låg gårdagskväll. Batteriet hävdar att jag redan ligger för lågt och jag har glömt vad jag skulle leta efter i Språktidningen. Vänta, det var varför ordet ”hemsk” kommer av ”hem”.
Jag ber att få återkomma om den saken.
Det borde finnas en snabbladdare. Fint ändå att humöret är bra när batteriet är en gåta.
Mitt Body Batteri en trött och stressig dag.
### Elbilar är lättare att förstå. ### Tur att jag inte indikerar räckvidd som bilen. ### Den sträckan skulle ha varit kort just nu.
Löparboken. Nu har friidrottstränaren Ulf Karlsson kommenterat den. Läs!
Det kom ett brev. Friidrottstränaren och forne landslagscoachen Ulf Karlsson har läst min löparbok. Han fick många goda skratt, skriver han, och rekommenderar den. Samtidigt har han en del mer kritiska synpunkter. Varför alla dessa prylar till exempel?
ULF KARLSSONS BREV:
Hej Sven-Ove
Nu har jag avslutat din bok ”Mitt liv som (Värmlands sämste) löpare”
Jag känner ju till din speciella skrivstil som vilar mycket på filosofiska tankar, nostalgi, och illmarig humor, i blandad kompott. Väldigt många passager gav mig goda skratt (Humor: Uppjagad av vildsvinen / Nostalgi: Springer runt en sjö (är dock rätt säker på att sjön som du åsyftar heter Mången – men en bisak).
Jag älskar de avsnitt där du berättar om saker som du får uppleva igenom din löpning. (Kulturminnen, historiska platser, natursköna omgivningar etc). Det visar på vad löpningen har att erbjuda om man lägger sig vinn om att ta vara på sådana tillfällen. (Lanzarote ett fint exempel).
Vad gäller dina tankar och redogörelser om ditt förhållande till löpningen så kan man (i alla fall jag) uppfatta det lite som att du menar/förordar en sak men gör en annan? Jag tänker på de upprepade gånger som du betonar att det viktigaste är absolut inte det materiella (prylar som gps klockor, löpappar, puls- och stegräknare, vätskebälten, dubba skorna, läsa löpartidningar, skriva träningsanteckningar etc) utan att det är glädjen i själva löpningen som är det viktigaste och att det faktiskt bara är skorna som egentligen är väsentligt! För en oinvigd motionär så blir det här mycket att sortera och man kan nog, trots dina upprepningar om glädjen i löpningen, få för sig att man behöver en massa onödig utrustning.
Jag blev själv faktiskt överraskad av att läsa hur många tekniska löparattribut du använder dig av. Vi är ju alla olika och finner våra vägar till hur vi får bäst behållning av vårt motionerande. Personligen (vilket naturligtvis är oväsentligt i sammanhanget) använder jag inget av alla de ”tillbehör” till motionerandet som marknaden erbjuder. Jag har mitt analoga armbandsur. Jag är intresserad av två saker; Hur länge jag är ute och en liten check på pulsen 2-3 ggr under ett pass. Jag tar du tid manuellt på pulsen under 30 sekunder. – Det är det hele! Jag känner jättemånga motionärer som totalt snöat in på all utrustning och som, mer eller mindre, blivit slav under pulsklockan. Egentligen är ju allt detta skit samma – den viktigaste är att fôlk kommer ut!
Jag brukar ibland jämföra ”nymotionärer” som införskaffat precis allt som marknaden har att erbjuda med sådana som just börjat spela golf eller gått första kursen hos munskänkarna. Det enda de pratar om är om deras nyvunna, fantastiska intresse där de redan efter en kort tid blivit experter…
Alla dina ”Löparlärdomar” innehåller bra råd om det mesta vad gäller själva träningen och fysiologin. Det råder, som inom de flesta områden, rätt många delade meningar inom det enormt stora forskningsfältet som handlar om fysisk aktivitet men jag tycker nog att du här har goda kunskaper. Huruvida stretching ökar genomblödningen är exempelvis ett omdiskuterat område. Att stretching förbygger träningsvärk är man däremot överens om att det inte gör! Vad gäller tillförsel av vätska så tycker jag ibland att det gått till överdrift. Motionerar man inte längre än 45 minuter så är vätskepåfyllning oviktigt. Att springa med vattenflaska eller vattenflaskor i händerna känns i mina ögon enbart löjligt.
Jag har haft god behållning av din bok men är inte säker på att ”icke motionärer” och måttliga dito har det. Jag kan naturligtvis ha fel vilket jag hoppas. Ditt sätt att skriva imponerar på mig och jag försöker ta lärdom av allt jag numera läser. Du har fantastiska och mycket personliga formuleringar när du ”släpper loss” dina tankar och skriver från hjärtat.
Jag tillönskar dig allt gott och hoppas boken säljer.
Jag kan i alla fall rekommendera den.
Ulf K
MITT SVAR TILL ULF:
Hej och tack för din kommentar som jag sätter värde på, Ulf. Att få beröm för sin löparbok av friidrottens forne landslagscoach, framgångsrik tränare till stjärnor som Anne-Louise Skoglund och många fler och den som födde idén till fina Göta-Joggen – det är stort.
Jag gillar att du fått många skratt vid läsningen, jag tycker om att du uppskattar avsnitten om vad löpningen gett mig i fråga om kulturminnen, natur och annat.
När det gäller prylar har du rätt. Där är jag medvetet inkonsekvent, det skriver jag också. Jag råder alla nybörjare att nöja sig med bra löparskor. Det räcker. Men efter en tid står jag där själv med (visserligen billig) gps-klocka som kan räkna ut hur långt jag kutat hit och dit i lingonriset. Och många andra prylar.
Jag tror förstås inte att jag har något att lära dig om träningslära och fysiologi. För mig handlar vattenflaskan eller vätskebältet om att ge mig själv en mental belöning då och då – även vid kortare rundor än 45 minuter. Särskilt varma dagar här hemma eller längs sydliga stränder.
Jag har inte tränat rationellt många år, mest 1994 när jag vid 43 års ålder satte alla pers. Jag tränar emotionellt. För mig är löpningen mer en livsstil än ett rekordförsök.
Det är så roligt att du haft behållning av boken, tack för att du rekommenderar den!
Sven-Ove
### Har Ulf Karlsson rätt? Läs ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare” och döm själv. (268 sidor, BoD 2024). ### Boken kan beställas via BoD, i näthandeln eller köpas hos vissa Akademibokhandlar m fl och på Gamla Kraftstationen i Deje. Billigast i Deje. ### Du kan också beställa den via mejl: sven-ove@telia.com. 140 kronor plus frakt.
Fin helg, den som gick. Sverige fick se Svennis storhet, själv fick jag ett brev jag blev glad av och i går löpte jag de fyra nya gatorna i kommunen. Nu kan jag åter säga att jag har sprungit varenda gata här.
FREDAG: följer begravningen av Sven-Göran Eriksson på tv. En vacker och småningom rolig tillställning, så där som begravningar ibland blir.
Efteråt cyklar jag ner till kommunens träningslokal och kör 20 minuters rehab på träningscykeln där. Knäet mår bra.
LÖRDAG: en lyckolördag. Filar på texten till föredraget jag ska ha på folkhögskolan i Stöllet på kvällen den 22 oktober.
Åker till Gamla Kraftstationen i Deje med den kära vännen och äter lång solskenslunch i trädgården. Alvedsrökt fläskfilé med husets potatissallad, hjortroncreme, grönsaker och vedugnsbakat vitlöksbröd. Avslutar med Lenas läckerbit. En glasskål med en kula pekan caramelglass, en kula blåbärsglass, kolasås, nötkross, vispgrädde och en hallongrotta. Lyxigt, jag vet. Fast maten betalade vi med två matkuponger som jag fick för att jag har en text med på kaffeutställningen.
Filar på föredraget igen och på kvällen kör vi seriemarathon på tv. Fyra och en halv timme brittisk krim. Streaming ä gôtt!
SÖNDAG: sovmorgon. Cyklar till kommunens sydspets och letar Hittaut-stolpar. Nu har jag hittat alla i Forshagadelen. Den sydligaste stod i vår kranskommun Karlstad förresten, tack för det.
I rena yran passar jag på att lugnt rehabspringa de fyra nya gatorna på olika håll i kommunen efteråt. Nu är jag uppdaterad och kan åter säga att jag sprungit varenda gata. Gatuplock ä gôtt!
Kommer hem. Läser det snälla brevet från Ulf K. Men det återkommer jag till.
Trevlig måndag!
Svennis begravning.
Långlunch på Gamla Kraftstationen i Deje.
Lenas läckerbit.
### Länk till när jag sprang alla gator som fanns i kommunen 2014 och uppfann ordet gatuplock: 2014 års gatuplockrapport
