Löpning – Sida 3 – SVENSSONS SLÄNG

– Hurra!

Månaden maj och jag trivs fint ihop. Varje dag studsar nya gröna färger fram i min omgivning. Fågelsångsappen räknar snabbt till elva olika röster innan jag går för att ta ut cykeln ur garaget. När hjälmen kommit på hör jag strax den tolfte.

Göken.

I år var han tidigare än någonsin. Min vän M hörde honom redan 1 maj när jag själv mest hörde talkörer och ivriga appeller. Piggast vid mötet efter demonstrationen var en karl från främmande land som avslutade sin stund i talarstolen med ett muntert:

– Hurra!

Sakta rullar jag nerför gång- och cykelvägen medan vår vän fasantuppen ropar bortifrån friluftsgården. Envist hälsar jag på varje människa jag möter, de flesta hälsar tillbaka. Under den gamla järnvägsbron till Skived virvlar Klarälven energiskt, än en dag på väg mot havet. Själv fortsätter jag banvallen fram, ut ur Skived och uppför backen söderut.

Mitt för gården Smörhålan gömmer jag cykeln bakom ett buskage, tar av mig cykelhjälmen, sätter på löparkepsen, plockar fram kartan och fortsätter uppför backen till fots. Salt till, salt sill! ropar en gransångare medan jag passerar resterna av bäverdammen som fick rivas för ett tag sedan.

Kommunen vill gärna att vår banvall förblir banvall.

– Jag ser dig!
När jag kommer till en grusväg som går rakt över den gamla NKlJ-banan springer jag åt höger. Gruset knastrar för varje steg, en bit bort hör jag maskiner i skogen, runt vändplanen växer högarna av virke. Renewable står det på Stora Enso-pickupen som står parkerad i kanten av skogsbilvägen. Jag hinner inte läsa mer av det förnybara meddelandet för nu kraxar en korp ovanför grantopparna. Varför har korparna i kommunen blivit så intresserade av den här långsamme löparen?

Vid en av vältorna hoppar jag över diket och studsar in i skogen.
– Kom igen, stolpe 115, jag ser dig nog!
– På kartan ja, svarar stolpfan. Du ska hitta mig i verkligheten också. Det heter faktiskt Hittaut.

Rätt brant
Det tar ett tag. Grönt på orienteringskartan är väääldigt grönt och svårsprunget i verkligheten men till sist hittar jag den rätta lilla höjden med den rätta lilla branten långt borta bland björksly och pors.

– Hurra!

Ja nu ja, ropar korpen. Nu hurrar du.

Stolpe 115.

### Språk och fornminnen skriver på Twitter (X) att ortnamnen Smörhål, Smörhålet eller Smörhålan funnits i åtminstone 18 av våra landskap från norr till söder.

### ”De flesta uppteckningar vi har nämner bördig jord, bra gräsväxt och saftigt bete som orsak till namnet. På ett ställe bildar det par med motsatsnamnet Svältegnälla!”.

Alla dessa höjdpunkter i livet

Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:

-När jag lärde mig cykla.
-När kusin Jörgen lärde mig stamklättra.
-När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.

-När jag fick mopeden.
-Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar.
-Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.

-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg.
-När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola.
-De lyckliga sommardagarna när barnen kom.

-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare.
-Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren.
-Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.

-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju.
-När kusin Jörgen vann SM.
-Första maran, 1983.

-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002.
-När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland.
-När barnbarnen kom.

-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan).
-Den fina gruppen informatörer på sista jobbet.
-När onkologdoktorn sa att jag var frisk.
-När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF.
-Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.

-Den här morgonen. Hurra!

Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).

De bevingade orden från Jönköping 1975

Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.

Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.

Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl.
– Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.

### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare.
### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem.
### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.

Jag hoppas så hon har rätt

– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?

Då får jag brev från historien

En dag skriver jag i en löpargrupp på Facebook och bjuder in till mitt boksläpp.
Då får jag svar från Skåne.

”Bara att du har det namnet som du har gör att jag måste ha boken ….min farfar hette samma men han var en av Sveriges bästa fotbollsspelare då …” skriver min löpande läsare.

I den stunden känns det som att jag upplever nätet när det är som bäst. En vilt främmande människa har hittat mig för att han också springer – och för att jag bär samma namn som hans farfar.

Förebild till Bagarn Olsson i Åshöjdens BK
Hans farfar var inte vem som helst. Sven-Ove Svensson spelade högerhalv i Hälsingborg och landslaget, fick Guldbollen 1954 och efter den egna karriären blev han tränare i Hälsingborg.

Sedan blev han brandchef i Kumla. (Jodå, nog var jag medveten om min forne namne när jag jobbade på SOS och Räddningsverket).

Sven-Ove är dessutom förebild till Bagarn Olsson i Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK.
Stort.

Livsfarlig varje gång
Vad jag själv brukade spela på för position i min ungdom när jag någon gång blev uttagen? Högerhalv. Livsfarlig för det egna laget varje gång jag fick bollen.

Där slutar likheten.

LÄNKAR:
### Åshöjdens BK.
### Sven-Ove Svensson.
### Kumla förebilden till klubben Åshöjden?

”Run Svensson, run!”

Erik Segerpalms och Tommy Anderssons fina reportage i Värmlands Folkblad i går. Nu är boken ute. På torsdag 16 maj är det boksläpp i Gamla Kraftstationen i Deje och jag är tydligen utnämnd till Värmlands Forrest Gump.

Värre förebilder än den snälle Forrest kan man ha.
Boksläppet är klockan 18. Det blir tipspromenad först och möjlighet att fika efteråt.

Gamla Kraftstationen är ett värmländskt smultronställe med konst, fika, industrihistoria och människors möten.

Kom gärna, du som kan. Kan du inte har jag en lösning längre ner här på sidan. Tjohoo!

### Fotnot: 2014 sprang jag alla gator i kommunen. Det är två nya jag inte hunnit med. Men spring i naturen, det är livligare där.

Här kan du provläsa ur boken och köpa den om du inte har möjlighet att komma till boksläppet. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken.

MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE
– tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare

Uppfräschad sida: Skrivet

Jag har uppdaterat sidan med min utgivning. Nu finns det länk direkt till förlagets beställningssida för min nya bok. Där kan du även provläsa den.

Klicka på menyn ovan (eller till vänster) så kan du välja olika undersidor. Välj SKRIVA & PRATA.

Eller klicka direkt på länken här nedan:

Länk till beställning och provläsning:
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE

Den 66:e dagen

18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?

Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.

Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.

Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.

Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.

Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.

Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.

”Undrar
hur många år
jag varit död
då?”

Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute i trädgården. Springer. Höften vill.

Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.

Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen
14 juni 2023: Sandra Bornstedt.

### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”

Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.

Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.

Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.

Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.

För att citera mig själv:
Detta blir vårat genombrott.

Belöningen efter allt slit med att försöka lära sig berätta

Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång.
Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.

”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.

”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.

Luktade med avsmak
När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!

En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.

Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.

När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.

Recenserad bland riktiga idrottsmän
Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.

Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”

Så här slutar recensionen:

”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.

Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”

Arbetet gör oss till människor
Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.

”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”

”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”

Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:

”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.

När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”

”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”

Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.

Tack.

Vykort.

Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.

Mats Parners recension i Visaren.

### Här är länk till Bengt Bergs recension av Mitt liv som keps i Wermlandiana.

Det anade de inte på verkstan

Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).

Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.

Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.

Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).

Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.

Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.

Löparlärdom nr 155-161

Löparlärdom nr 155: Springer du långpass? Drick.

Löparlärdom nr 156: Får du som jag ont i veka livet av guppande vätskebälten? Prova en vätskeryggsäck.

Löparlärdom nr 157: Jag har skaffat min nu, en Camelbak, och jag gillar dess historia. Michael Eidson som uppfann den är ambulanstekniker och skulle springa ett långt hett lopp i Amerika. Då kom han på att ta en dropp-påse med slang och fylla den med vatten. För säkerhets skull stoppade han påsen i en tubsocka.

Genialt.

Löparlärdom nr 159: Är det så kul att använda vattenryggan att du använder den även på korta pass i början? Är du rädd att dina grannar ska titta på klockan och märka att du är ute alldeles för kort stund för att behöva bära med dig vatten?

Bry dig inte.
Eller spring en annan väg hem, så de inte kan ta tid. Gena över tomten.

Löparlärdom nr 160: Blir du pinknödig efter ungefär sju minuter av att lyssna på detta eviga skvalpande som plötsligt tycks följa dig vart du än springer?

Det finns bara två sätt att lösa det problemet på.
Det ena är öronproppar.

Löparlärdom nr 161: jo, en sak till. Om du är väldigt entusiastisk inför vattenryggan du köpt. Om du är alldeles ensam hemma när du kommer på att du skulle vilja prova den, en första gång. Om du går i bara skjortärmarna och tycker det är onödigt att göra axelremmarna längre än i det trånga skick de var, när du nyss öppnade paketet. Om ryggsäcken då sitter som en smäck när du får på dig den, som om remmarna vore fastsydda på dina axlar.

Kul.

Men.
Om du inte får av den sedan, hur du än försöker.
Du är helt ensam hemma, du får inte panik, nejdå, allt är lugnt, DET ÄR INGEN PANIK!!! Den uschla ryggsäcken går inte att komma ur, hur du än ålar dig och slingrar dig och låtsas vara vig i axelpartiet och INGEN PANIK!!! har du, men nu är det BRA NÄRA! och du slingrar, ligger på golvet med benen i vädret, springer omkring och skaver dig mot väggar, dörrhandtag, färgteveapparater samt byggnadens samtliga trappräcken i tappra försök att få armarna att klämma sig ut ur ryggsäcksremmarna.

Detta hände en som jag känner. Jag känner honom väl.

Då finns det bara en sak som hjälper. Leta reda på husets potatisstöt. Ett sånt där verktyg som du brukar göra potatismos med. Då kan det lyckas.

Det gjorde det för en som jag känner.
Han blev så glad.

Får du inte av den så tänk på att ransonera vattnet du suger i dig som tröst. Det ska räcka länge.