Löpning – Sida 3 – SVENSSONS SLÄNG

Min resa in i djupaste Appland

Detta är en berättelse från en resa.
Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.

Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.

Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.

Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.

149 appar
1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.

Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.

Plus Bluetooth.

Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.

Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.

Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.

Äntligen hörapparat – men …
Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.

Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.

Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!

Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.

Lösningen fanns i brödskåpet
Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.

Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.

Då syns de igen, hörapparaterna.
De vill synas.

Vi hörs!

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

Ljug inte! Reka.

Jag tycker om att gamla NKlJ-banan är asfalterad. När det nu tyvärr inte går tåg där längre är det fint att den är asfalterad.
Jag tycker om att springa och cykla där.
Jag gillar att det ordnas en tävling och ett motionsarrangemang där. Klarälvsloppet.

Men så fanken jag gillar att ni ljuger för att försöka locka lättlurat folk. Klarälvsbanan är INTE lätt sluttande från Forshaga ner till Karlstad.

Ljug inte. Reka banan nästa gång.
Även ut ur Skived och uppför långbackarna.

”Lätt sluttande” ”ner till Karlstad”? I hundan heller. På er egen banprofil ser man att det i princip är uppförsbacke halva sträckan från Forshaga till stan.

### Gör om, gör rätt.
### Och lycka till med loppet.
### Ljuglöst.

*Banprofilen för halvmaran – från starten i Forshaga till målet i Karlstad.*

Världens bästa verktyg som vi slipar varje dag

Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.

Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.

Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen.
Men förmågan att prata och skriva slår allt.
Allt.

Där bodde skrattet.

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

Snopen stund vid Klarälvens strand

Klockan 09.52 sätter jag mig belåten på en bänk nedanför hyreshusen på Bruksgatan i Deje.
Jag har löpt en mil med karta i näven, hittat varenda nyutsatt kontroll och tänker att jag är först.
Tjohoo!

Förr brukade jag vara med och arrangera stolpjakten. Hittaut som den heter numera. Genom åren har jag funderat ut kontrollpunkter på kartan, rekat i terrängen så de fungerade i verkligheten, satt ut stolpar, varit jourgubbe när stolpar försvunnit, haft mejljour och svarat på frågor och rapporter, dragit vinster och farit runt och delat ut dessa vinster.

Inte ensam förstås, men tillsammans med andra.

Under tiden har vi sett hur fler och fler börjat vara med och leta stolpar. När kartan började läggas ut digitalt ökade det drastiskt, än mer under pandemin.

Stor motionssatsning
I år är det närmare 700 som deltagit hittills i vår kommun. Det är ett stort arrangemang, särskilt med tanke på att många är ute och letar mer än en gång. Det är trots allt 140 stolpar ute sedan de sista 20 sattes ut.

Jo, jag är med och letar själv numera. Har tagit paus som arrangör men inte som deltagare.

Lite snopet …
I går trodde jag att jag var den förste som hittade alla. Klockan 24.00 hade 20 nya stolpar släppts, klockan 09.52 registrerade jag den sista efter en lätt morgonjogg på sammanlagt en mil.

I hundan heller. Stolpletare är morgonpiggt folk. När nya listan publiceras på nätet ligger jag åtta bakom sju andra som redan hunnit hitta varenda kontroll.
– Hur tidigt var ni ute egentligen?

Nåja, det var det värt att få morgonjogga på fjädrande stigar vid Tjärnheden och norr om Älvkroken.

Trivs.

### I år arrangeras Hittaut på 95 platser i landet.
### När detta skrivs har 71 387 deltagare registrerat 2 775 637 stolpar.
### Hon som ligger i topp i Sverige har hittat 2 248 stycken.

LÄNK: https://koncept.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/

En vardagskeps talar ut

Nästa steg i min utveckling som leg. kepsägare:
Att läsa kepsens tecken.

Du kanske tror att den vita kurvan på fotot är en simpel svettrand?
Alls icke. Inte bara.

Vad du ser är något mycket finare. En hälsning. Den fådda vardagskepsen känner mig så väl efter många års stärkande trädgårdsarbete samt löprundor neråt tätorten och uppåt Grossbolstorps höjder.

Det är min formkurva åren 2015-2025 du skådar.
Vi som vet vi vet.

Att göra en gammal medmänniska glad

Vitsippor med löpvana.

Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.

Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.

Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.

Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.

En lätt börda
Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log.
– Tack snälla, det är klart jag vill.

Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.

Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad.
Det gjorde de nog.

Någon gång, men …

Foto: Inger Nilsson.

Mamman till en ung vän ringer hans arbetsgivare. Hur är det med pôjken min, kommer han i tid till jobbet?

Damen i luren tiger tre sekunder, sedan svarar hon eftertänksamt:
– Någon gång men mera sällan.

Så där är det för mig – med tanken på resten av livet. Vad ska jag göra de dagar, kanske år, som är kvar? Vad bör göras? Den frågan grunnar jag inte mycket på.

Någon gång men mera sällan.

Sista datorstarten
Det blir väl som det brukar. Jag vaknar, ligger och läser nyheter i mobilen, särskilt text-tv, trär på mig min blå morgonrock och dom lilarandiga yllesockorna, häller upp kaffe, tittar om det snöar ute eller om sopbilen kommer, spelar vändåtta med den kära vännen, förbereder nästa uppträdande och nästa gubbvandring samt filar på En Viss Roman.
Envis roman.

I mars 2025 slår mig ändå tanken:
En dag har jag startat datorn för sista gången.
En dag ska det sluta dimpa ner ett och annat vänligt mejl från trevliga läsare.
En dag kommer det inga mer kortfattade svar från något förlag som tackar nej.

Då har jag burit ut min sista soppåse.

Dåliga tider
När jag springer femkilometern i Sisuskogen blir kilometertiderna allt långsammare och världen bortom skogen ska vi inte tala på. Där är det dystrare än på länge.

Förresten är det tungt även i Sverige. Jag har inte bett att det ska gå 94,2 städerskor på en börs-vd i mitt kära fosterland. En skamlig siffra för vårt land.

Jag lunkar sakta nerför backen från femmans högsta punkt, sneglar på löparklockan på armen och tittar ut över världen. Den värld där Trump & Putin och Maktlystnad & Girighet & Rena Rama Dumheten styr.

Det är inte bara som motionslöpare jag noterar dåliga tider.

Vad bör göras?
Så vad bör göras? Styrketräna? Backträna? Rusta upp? Skapa rörelse, rösta bort?

Jag vet ju svaren. De är rätt enkla.
Men det ska göras också.

I morgon blir det backträning.

Länkar
– Skamligt
– Alla dessa som är så rädda för förändring

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Strax bakom Gunder, strax före Paavo

Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.

I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.

OS-final, ligger tvåa
Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.

Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.

Det säger Sven Jerring också.
”Nykomling”?

Varvar Dan Waern
Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?

Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.

Zatopek hänger i
Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.

Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.

Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.

Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.

Jag får öka.

### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus.
### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM.
### Vet Sven Jerring om detta?