Natur – Sida 23 – SVENSSONS SLÄNG

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Skriva satir handlar om mod

(VF 27 juni 2019)

Vanliga vardagstexter är lätta att skriva och oförargliga att publicera. Du stöter dig inte med någon och inte en bokstav sticks.

Satirer är värre. De kräver visst mod och du tar en risk när du sticker ut hakan.

Hur var det poeten Nils Ferlin skrev? ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.” Precis så känns det varenda gång. Vissa av mina vänner påstår att jag har talang för att skriva elakt. Det må vara, men talang för att vara elak har jag inte.

Så fort du gör en text som avviker från det enkla, normala, ger du dig ut på slak lina. Det är fantastiskt när det lyckas men fallet, då du ramlar pladask, ligger bara en millimeter bort.

Fast – varför ska en alltid välja den enkla vägen? Vem har sagt att jag kom till världen för att bara producera promenadtexter? Lite sälta behövs det ibland.

Lät vreden svalna
Sagt och gjort, jag lät min vrede svalna och försökte vässa satiren. Bakgrunden är att makthavarna på trakten vill hägna in ett stycke friluftsparadis och bygga ett Muminland där, med dyrt inträde. Karlstads vackraste strandtomt vill de ta. Den som byggts av entusiaster och hittills varit gratis för oss alla, med Vänerutsikt, löpspår, motionscentral, familjebad, grillplatser och allt. Lugnet, lugnet.

Förslaget har upprört många, förening har bildats och facebookgruppen som vill rädda Skutberget har drygt 7 600 medlemmar. Kommunstyret med herr Nisser (M) i spetsen, och mina vänner (S) i släptåg, har fått massor av insändare, inlägg och mejl emot sig. Gnällspikar kallar de oss som vill förädla pärlan i stället för att låsa in henne.

Om detta skrev jag först en saga och sedan en till. Sträckte ut min upproriska haka mer än på länge.

Ont i mig
Först känns det som för Nils Ferlins igelkott, han med spjuten. Det gör ont i en själv.

Sedan kommer reaktionerna. Lysande, tycker en. Briljant, skriver en annan. Underbart, ropar en tredje. Hahaha! Najst! Tror till och med några av de folkvalda drar på smilbanden!

Då kommer kommentaren som bekräftar det jag redan visste om texter som sticker ut. Du tar alltid en risk med dem:

”… texten var tramsig och dåligt skriven. Konsten att ironisera är faktiskt ganska svår.”

Han vet det inte själv, men kommentaren bekräftar fint min tes. Den om risken. En text som vågar något törs också låta bli att göra alla nöjda. Skriva satir handlar om det modet.

Sen kan han ju ha rätt också.

### Länk till min första satir i ämnet: Drömmen om ett Nisserland
### Länk till satir nummer två: Nya talarkurser i stadshuset
### Båda publicerade i Värmlands Folkblad, 13:e respektive 27:e juni.

Rapport från ett skithus

Vårt förråd mellan garaget och huset har förvandlats till skithus. Nå, det är kärt besvär, för han som använder det har 15 000 taggar. Eller 16 000, jag har sett olika uppgifter.

När han lufsar runt i vår trädgård och på trätrallen intill förrådet ser han alldeles för tjock och frodig ut, men väl vid förrådsdörren slinker han smidigt in mellan dörr och trall. 45 millimeter hög springa räcker mer än väl.

Vi matar honom inte, definitiv inte med mjölk, maten hittar han själv på trakten. Sniglar, maskar, insekter, reptiler, amfibier och mycket annat gôtt tycker han om, läser jag.

Amfibier? På så sätt.

Gälla skrik och oblodiga fajter
Vi tror det är en han. Han muttrar och snörvlar ungefär som undertecknad när han är på det humöret. Ibland kan de häva upp gälla skrik också, har jag förstått, men det har inte vår vän behövt ta till än så länge.

Inte jag heller sen Frankrike-matchen.

Hanarnas oblodiga kämpalekar under parningstiden skulle jag gärna vilja se. Hur slåss en arg testosteronigelkott – utan att spilla blod? Jag tror de har väldigt tydliga regler.

Hoppas vi kan lära honom tycka om spansk skogssnigel. Vi har några stycken över som han kan få.

– Kolla borte ve’ bäcken. Di ä gôrgoe.

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Poeten inuti bonden

Det bor en bonde i varje svensk, har någon klok person sagt.
Och i varje bonde bor en som är van att studera sin omgivning. Kalla det naturpoet om du vill.

Jag sitter och läser min morgontidning när tanken slår mig. Tidningen berättar om traktortätheten i landet. Den som gjort att i dag kan en ensam bonde försörja hundra svenskar med mat. Tack för det, både för maten och för det minskade slitet.

Tanken som slår mig är att det bor en poet i den där bonden med hundra matbord att försörja. Artikeln handlar om att Årjäng är traktortätast i länet och dessutom på sjätte plats i Sverige. 155 traktorer per tusen invånare har de borta i väst. Min kommun har 41.

Kan inte undvika tofsvipeboet
Nå, nu intervjuar de LRF:s ordförande i länet. Han tror traktorerna blir förarlösa i framtiden. Fast än återstår en del att göra, säger han i Frida Granströms artikel:

– Den mänskliga uppfattningsförmågan är bättre än traktorns. Den kan köra dit vi vill, men den kan inte undvika ett tofsvipebo när den harvar eller ett rådjurskid som ligger och trycker.

Jag tycker det är vackert.
Jag blir stolt när jag läser vad Patrik Ohlsson sagt.

Att vara till nytta

Telefonören ringer. Vad har du var’t bra för? frågar han.

– Bra och bra? Jag har visserligen skrivit 1 100 krönikor och 1 600 blogginlägg.
– Och?
– Och 23 tryckta skrifter, kommit med i 25 antologier, hållit skrivarkurser, 600 offentliga framtr…
– Sluta nu skrytmåns. Har du var’t till nån nytta?
– Justerat virke, svarat på 90 000.
– Det förstås. Brann det?
– Jädrar vad det brann. Själv då?

– Jag har gjort en tryckkokare.
– Den som exploderade? Undrar vad du kokte där.
– Nu pratar vi om nåt annat. Skrapat potatis på köksväggarna i ett halvår, det har du i varje fall aldrig gjort, unge man.

Då talar vi om storspoven, nattskärran och kornknarren i stället. De sista två är snart här nu.

De är i varje fall till nytta.

### En gång trodde jag att en dikt kunde stoppa ett besprutningsplan fyllt med hormoslyr.
### Fanken vet om jag inte tror det än.
### Det första en diktator försöker stoppa när han fått makten är det fria ordet. Nån mening mer än terapi måste det väl vara med detta ständiga plitande?

PS. Söker på artportalen.se. Både knarr och skärra är redan på plats i trakten. Tjohoo!

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

När migranterna myllrar

Kvarteret myllrar av migranter som kommit hit från Afrika och södra Europa. De sitter i träden och sjunger. Spännande mångfald, älskade fina flyttfåglar. Välkomna till Grossbolstorp, hur var resan?

Sjung mer vet jag.

Hör, där kom göken och där sitter han som nästan tappar andan bland löven.

En har varit i tropiska Afrika, en har varit i Egypten och en tillbringade vintern i Italien. Sì, sì. Nu är de här och vi behöver dem. Värmländska kråkor och grönfinkar är trevligt folk de med men sångkören blir bättre, blandad.

Den svarte vill bidra
I dag har jag pratat med en som är svart. Och vit. Han har rest hit för att bidra till välfärdsbygget. Han ska hjälpa oss bekämpa våra översvämningsmyggor, hälsar han.

– Jag har hört att ni har problem med dom i er kommun.
– Inte överallt. Varsågod och ät nu. Fjärilarna kan du låta bli.
– Knappast.
– Du vill inte ha lite fästingar?

Rulla dig i gräset
En gång har vi också flyttat hit för matens skull. Vi kom från Afrika. Vem är inte flyttfågel?

Du tror väl inte att din pizza, couscous och ingefära är från ett villakvarter på Grossbolstorp? Inte ens sushin är från nedre Klarälvdalen, ska du veta.

Hör, nu gal han igen. Får du ont i ryggen ska du rulla dig i gräset medan göken gal, sa de gamle. Jag säger ju att vi behöver våra migranter.

Springer i stenig vrå

Springer på gammal sjöbotten, mellan tvärbranta öar som blivit till skogsholmar när landet stigit ur havet. Som en dramatisk men nytorkad skärgård är Bohusläns kustsocknar. Vägen slingrar sig fram nedom bergsbranterna för att inte slösa på den goda jorden. Intill varje berg en mangårdsbyggnad, hur nu det ordet kom till.

Vrångebäck heter trakten där jag joggar fram med tunga steg. Halv sju på morgonen springer jag aldrig lätt, särskilt inte utan frukost och vätska. Det gör ingenting, solen håller på och tinar det frusna gräset, över min skalle glider en korp, en sånglärka hälsar bortifrån krokig åker och över havsviken till vänster flyger en skarv. Det sällskapet är jag inte van vid.

Sinnena viktigare än springet
Doftar havet? Inte än, men glittrar gör det nu när jag är framme. Nästan ingen vind, inte ett människoljud men gott om fåglalåt. En dopping dyker, några måsar klagar, en ensam häger tar sig över bergskammen på andra sidan Åbyfjorden med lugna mjuka vingslag. Ingen flyger som hägern.

Nu känner jag lukten, tång antar jag.

Jag börjar bli fullvuxen. Den här kroppen måste inte springa fort, det avgör jag själv. Just nu är det första maj och jag har ett kustlandskap att ta in. Då är sinnena viktigare än springet.

Orden blir fyrkantiga
Fråga mig om trä och skog, där har jag språket. Händer och skalle vet vad getdoning, talje, blandskog, fyrskäring, blädning, låga, kolbotten, fångstgrop, humus, hålträd, plywood, kantkvist, vindfälle, ädellövskog, rotskott, predator, rådjursstämpel, föryngring, drivningsväg och granskott är.

Och glänta.

Här vid havet blir tanken grumligare. Hur mycket är en beaufort? Hur mycket är fem? Vilken färg ger det på vågorna? Varför heter det kölsvin? Orden blir fyrkantiga. Varje varv med en båt närmast mystiskt. Stod det inte trankokerirester på kartan?

Mitt Sverige, mitt i vägen
Nå, även detta går att lära sig. Nu börjar kroppen bli varm, takten ökar. Vägen slingrar, den vrånga bäcken hittar jag inte men det är inte så viktigt. Ordet vrång är släkt med vränga och vrå, där trivs jag. Det finns ett Sverige där du för det mesta kan gå eller springa mitt i vägen.

Där har du mitt Sverige. Det är inte bättre än någon annan del av landet.
Men det är mitt.

### I eftermiddag ska vi maja vid Vrångebäcks badplats. Sockerdricka, tablettask, liten chokladbit.
### Är det 60:e gången jag majar? Havet ska ligga nästan blankt, ur leran intill strandlinjen ska det spruta upp vatten här och där, då och då. Små miniduschar rakt ur dyn.
### Musslor?

När Filifjonkan kom till byn

En fin strand i kanten av Karlstad ska kanske få en finsk nöjespark för 200 miljoner med dyrt inträde för barnfamiljer. Motionscentralen som står där nu ska rivas.

Och ändå jublar jag inte.

Det är möjligt att en eventuell Muminvärld vid Skutbergets finaste strandtomt kan bära sig ekonomiskt. Den saken kan jag inte bedöma. I dag har den finska nöjesparken med samma namn i Nådendal 200 000 besökare per år, läser jag. Tre fjärdedelar av dem från Finland.

Kanske är verkligen tiotusentals utländska besökare betedda att åka till Karlstad, när originalet finns utanför Åbo. Ett gäng finnar därtill.

Int’ vet ja’.

Kanske går det dessutom att lära tillräckligt många sydvärmlänningar tillräckligt bra finlandssvenskt mumintungomål för att bemanna dräkterna till Muminpappan och de andra figurerna som ska ströva omkring och klappa barn bland klipporna?

Du, dä unnrer ja’ att.

Framsynt förändring följt av rivningsraseri
Vad jag vet är att det är ett av södra Värmlands bästa lägen kommunen vill offra till den framgångsrika Moomin-koncernen. Vad jag vet är att det är den forna motionscentralen med bad och omgivningar man raderar. Vad jag vet är att det är decenniers hängivet arbete av idealister som går till spillo.

Vi som vill rädda Skutberget och återuppliva motionscentralen brukar ibland beskyllas för att vara emot förändringar. Det är ännu ett historielöst påstående. Var det något som var resultatet av ett förändringsarbete, så var det Skutberget när det fungerade som bäst. Förändringsarbetarna var tre, om jag räknar rätt. Inlandsisen, framsynta ideella krafter med Anders Forsell i spetsen och dåtida kommunpolitiker & -tjänstemän. De visste vad de gjorde, alla tre.

Ingen är emot förändring. Det handlar bara om hur.
Det är inte alltid den som river mest som det är bäst riv i.

### Läs mer om planerna på en finsk nöjespark vid Vänerns strand
NWT: Muminvärlden kan bli verklighet i Karlstad
SVT Värmlandsnytt: Skutbergets vänner kritiska till planerna på en Muminvärld
NWT: Strandskyddet kan stoppa Muminvärlden

### Mannen bakom friluftsparadiset Skutberget
VF: Hur ska den oslipade diamanten Skutberget slipas?

Fotnot: jag är medveten om att frågan om en offrad strand och riven motionscentral i Karlstad kan upplevas som rätt lokal av vissa bloggbesökare. Det beror på att den är lokal. Precis som slussen i Stockholm, tandvårdstaxan i Skåne och muren mot Mexico. Många frågor är lokala.

Och ändå så viktiga när tiden och politiken ska få sin dom.