Natur – Sida 24 – SVENSSONS SLÄNG

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ’inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Varg i sommarnatten

Historien om hur jag tog den första bilden i modern tid på död varg i Värmland.

Tänk dig att det är sommar, den varma, torra, dammiga sommaren 1986:

Kanske måste du ha vuxit upp i Värmland för att riktigt förstå? Provinsen där Ralf Edström nickar ett-noll varje kväll, medan Gunde Johansson drar historier och Selma flyger på en gås. Värmland, där vi så i medelåldern, som pricken över iet, känner Rysningen komma.

Rysningen. Den ofrivilliga, som även hängivna naturvänner alltid känner i nacken, var gång ett trovärdigt vittne sett Honom passera strax bakom deras tätort.

Honom? Ja, den grå. Ulven. Gråben. Han med så många namn, men som ändå alltid är namnlös. Säg Han, det räcker här på trakten.

Jo. Du borde nog ha märkt hysterin växa i stugor och på insändarsidor. Borde ha hört bröder och grannar bli ovänner för livet. Framför allt borde du som sagt ha känt Rysningen själv i ryggraden, för att riktigt förstå vidden av mitt fynd.

***

Jag ska ändå försöka berätta historien, även för dig. Det är förresten lika bra, innan någon rolig jäkel förekommer en.

Sålunda hände det sig alltså att den medelålders redaktören var ute och cyklade för att göra reportage om Värmland från vägrenen. Redaktören var – högst privat – dokumenterat vargvänlig, vilken han en gång blivit radionämndsanmäld för. Då lät han påpassligt en av provinsens verkliga varghatare få sista ordet i ett radiokåseri. Ett får.

Nå, cykelfärden gick bra dessa juniveckor. Hjulen spann, inspirationen flödade och allt tycktes honom under kontroll. Allting, ända tills han fick för sig att fotografera en rostig traktor i trakten av Nyskoga.

Då låg det en död vargunge där. Det vill säga, det som låg där kunde i allra värsta fall vara en påkörd varg som någon kastat åt skogen.

Detta hände på tisdagen.

Liket var grått, ludet och lurvigt och uppe på huvudet lite brunt och gult. Exakt som en bild redaktören kom ihåg från Anders Bjärvalls fina bok om Europas däggdjur.

Men det var nog en schäfervalp, bara. Vår cyklande reporter höll visserligen för näsan och plåtade kadavret, men sen cyklade han tankspritt vidare. Utan att mäta liket, utan att plåta svansen, utan att se på tassar och annat slikt. Kadavret var grått, det var allt han var riktigt säker på efteråt. Grått, mindre än en schäfer, men med kraftiga kindtänder.

***

Säga vad man vill om Nordvärmlands telefoner, men ostörda är de inte. Inte om du ska tala varg i dem. Först på torsdagen stövlade vår redaktör in på sin redaktion i Karlstad.

– Hej Chef, sa han till Chefen. Vad tror du, är detta varg eller död hund?

Chefen blev eld och lågor, liksom många andra avdelningar på den trevliga lilla tidningen. Filmrullen framkallades, snart växte bilden av en grå, lurvig best fram på fotopapperet.

– Jaru, sa Chefen och en likaledes jaktintresserad annonsförsäljare. Jaru, det var kraftiga kindtänder det där. Var han grå sa du? Och kroppen 50-60 centimeter?

– Tja, kanske. Jag minns inte riktigt. Det var så mycket maskar och skalbaggar. Undrar varför öronen är vikta?

– Det är dom bara på schäfervalpar, sa en expert vi ringde.

– Nej, på vargungar också, de första fyra veckorna, sa en annan.

– Hmmm, det var kraftiga kindtänder det där, sa en rovdjursvän i karlstadstrakten som vi visade bilden för lite senare samma kväll.

Rovdjursvännen ringde vargspåraren. De samrådde. Sen klev vi i bilen och började fjortonmilafärden upp till Lämbacken och vargspårare Wirtberg. Själv blev jag svettigare och svettigare ju närmare Wirtberg och vargen vi kom. Tänk om det var en död hund, bara? Åka över 30 mil en vacker försommarkväll bara för en påkörd hund?

– Jaså, sa Wirtberg och log åt min nervositet när han fick se bilden. (För det var naturligtvis jag som var den där cyklande redaktören.) Jaså, har ni åkt så långt, tre personer, bara för att titta på en rutten hund?

Nåväl, vi fick väl ändå fortsätta de sista milen till Nyskoga också för att riktigt kontrollera saken på ort och ställe.

Sagt och gjort. Allt skakigare och svettigare blev jag och allt närmare hundliket for bilen, med Chefen vid ratten.

***

Tyvärr var det så att det hade regnat rikligt i trakten sedan tisdagen. Och liket hade jag släpat fram från de skyddande granarna.

Nu låg den där i all sin glans. Pälsen låg slickad efter kroppen, djuret såg betydligt smalare ut än på tisdagen. Framför allt var den inte grå längre, den usla vargungen. Den var smal, lite ynklig – och skimrande rödbrun. Behöver jag säga mer?

Åk aldrig över 30 mil i sommarnatten för att titta på en rutten skabbräv i Nyskoga. Det är ett tips jag vill ge dig och alla andra som läser detta. Folk ler så dant åt en efteråt. En del viker sig nästan dubbla.

Vad det nu är som är så himla roligt med ruttna rävar? Fotograferade av dokumenterade, en gång radionämndsanmälda vargvänner…

Sven-Ove Svensson

### När våren kommer börjar det dra i luffartarmen. Så även sommaren 1986. Det blev en cykeltur för Värmlands-Bygdens räkning, från Bastuknappen i norr till Lurö i Vänerskärgården.

Mest minns mina läsare vargen i Nyskoga. Då, när nästan ingen hade sett en död ulv i vår provins.

Tyvärr förstod jag inte, under vargdebattens första år, att folk har rätt att vara rädda även för det relativt ofarliga.

(Berättelsen publicerad i Pressens Tidning nr 10, oktober 1987).

Varför heter det knä?

Mitt på kroppen sitter ändan. Hur tänkte kroppsspråket där?
Arm, armbåge. Ben, benb… knä.

Änkestöten, huvudsaken, handtaget, pungen, lårkakan, gäddhänget, ravkroken, tåfisen och fotknölen. Vilket gäng. Det är en riktig knöl, där sa du ett sant ord.

Kroppsspråket sjunger. Är människan alltings mått?

Han hade mage att…
Hon behövde pudra näsan.
Det är huvud på henne.
Den flickan var fingerfärdig.

Knähund, haklapp, höfttackling, ryggtavla, fotarbete, benskydd, njursvikt och ögonvrå. Lårviken och de langerhanska öarna. Magrutorna, kärlekshantlarna, handtagen, lösnäsan och synvinklarna. Nacka, skalla, knäa, hårdra, navelskåda, brösta upp sig, få tunghäfta.

Hjärtlös men hårfin. Benig och arm. Fastnaglad, håller tummen, rena benrötan. Skallkrav.

Varför heter det inte benbåge?

Mysteriet med Graf III

”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”

Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.

Inte jag heller, visar det sig. Dret också.

Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.

Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.

Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.

Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.

Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.

Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.

Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.

Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.

Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.

Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.

Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.

”Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”

Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.

Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.

Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. Detta går min ära förnär.

Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.

Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.

Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?

Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.

Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.

Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?

Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.

Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.

När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?

”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”

Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

• Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
• Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
• Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
• Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
• Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.

Plutmunnarnas tid

Det var plutmunnarnas tid. Framför varje spegel i landet stod en 14-årig flicka och putade med läpparna mot mobilkameralinsen. Strax därefter kom en 19-åring och en 29-åring och gjorde likadant.

Putade.
Plutade.
Hoppades.

En och annan 34-åring provade också med fint resultat men tvekade inför publiceringen. Tänk om ”dä ha vôre men fôre”?

Tänk om det har varit men farit.

Krafterna som styrde
Det hade det inte men samma krafter som tvingade dem att puta tvingade dem att tvivla. Samma opersonliga krafter utan namn och ansikten. Krafterna putade inte, krafterna kunde du inte kontakta. De jobbade inte så. De bara styrde. Just nu var det plutandets tid.

Några hade bestämt att alla flickor i landet skulle se ut som korvbröd i ansiktet och ta bild på det. Tänk vad de skulle ha roligt åt detta efteråt. Skratta, som åt 80-talets axelvaddar och hockeyfrillor.

Skratta åt påtvingade ideal som hade vôre men fôre.

Vi bakspårar i flera kilometer

Först kommer det ett kufiskt mejl. Jag blir hämtad måndag 07.45 står det. ”Resan går mot startpunkt där det är 90 grader. Vandring sker längs S-å och vi passerar B-by med spökambitioner. Här härjade en gång ulven. På sluttampen får vi knapra på vörten. Gångtid 2,5 timme. Medtag fika.”

Inget konstigt med det meddelandet. Det är så det brukar låta när vi bjuder in varandra, Vandraren och jag. Den här gången är det hans tur. Gissningsleken i förväg är en del av upplevelsen.

Jag lägger pannan i fyra veck och klickar fram kartan på skärmen. By med spökambitioner, den var lätt. Startpunkt 90 grader, hmm, han måste mena en bastu. Klick klick, surf surf, inte hittar jag någon bastu hos det byalaget. S-ån heter Skymmelån, det namnet finns det bara ett av i hela landet. Knapra på vörten? Vi ska alltså vandra nära Västra Örten sista biten.

När jag hittar vägen längs sjön så upptäcker jag startpunkten med. Strax intill Södra Hällekilsättern svänger landsvägen 90 grader, som grusvägar gärna gör mellan Örtensjöar och hyperitberg. Där!

Fördärvarbacken blir brantare
Fem över halv åtta står jag redan färdig på min garageuppfart med ryggsäcken laddad. Två smörgåsar (ost och skinka), kaffetermos, vikmugg, två clementiner, sittunderlag, kikare, mobiltelefon, kontanter och bankomatkort. Allt du behöver för ett enkelt liv i skogarna kring Butorp.

Vandraren kommer och kör oss från Forshaga till Deje och Mölnbacka. Nedanför herrgården svänger vi norrut mot Genbäcken. Här är det fortfarande is på vägen och vitt i markerna trots några plusgrader. Fördärvarbacken blir brantare när den är hal och utanför bilrutan passerar Torsberget, Korpberget, Lyckan, Skovelåsen och Edebysätern.

Det är säterland vi hamnat i, precis som jag trodde. Mycket riktigt, när vägen svänger 90 bromsar han från 60 till 0 och parkerar.

Ingen vanlig hund
Vi har en dröm. Vi vill se vildsvin. Det kommer inte att lyckas i dag heller. Varg då? ”Här härjade en gång ulven” skrev inbjudan. Som om inte jag skulle minnas vad idrottsföreningen i Butorp hette. Ulven. Klubbens tyngdlyftare Bosse ”Butorparn” Svensson tävlade i landslaget för drygt 50 år sedan.

När vi kliver ur bilen finns flera vargobservationer från trakten noterade på webbplatsen Skandobs, men det vet jag inte än. De fördelar sig nära Skymmelåns krokiga dalgång från nordväst till norr och nedströms hit, det vet jag heller inte.

Jag vet bara att jag står i snön, ett par meter in på körvägen mot Hällekilssättern, och att mina vandrarkängor är elva centimeter breda. Hundspåren bredvid högerfoten är lika långa som kängan är bred.

Detta kan inte vara några hundspår. Tror du det, Vandrare, tror du på hund?

Ne-ij.

Bästa fyndet
En enda gång har jag sett vargspår förut. Det var ett par översnöade fät vid friluftsgården hemma. Nu är jag långt hemifrån och här är det färskvara vi talar om.

Rutten har min kamrat bestämt för länge sedan. Då anade han inte att vi skulle få sällskap av ett kraftfullt vargspår. I flera kilometer bakspårar vi ulven, medan bilvägen övergår i stig och korparna ropar i den planterade granskogen bredvid Skymmelåns meanderslingor. Vid ruinerna av Skomakartorpet fortsätter spåret, vid resterna av Jan Perssättern likaså. Granskogen är djup. Det där djuret har inte haft sällskap av någon människa, allt vi ser är ett älgspår åt andra hållet. Detta måste vara en Butorpsulv.

Bästa fyndet i vinter.
Äntligen!

### Vi fortsätter i flera timmar till, skådar meståg och spillkråkor och beundrar den häftigaste hyperitbranten i kommunen, passerar Butorps put and take-fiskeställe, fikar, lyssnar på smältvattenbäckar och vandrar allt raskare hemåt igen genom Översockna.
### Vid husruinen Nabben ”bodde här en tid lärare L. M. Palmkvist”.
### Gullhättkullen är ett så vackert namn.

Transsylvanska stigar och spanska vänner

Vad är det för mystiska svarta punkter runt Spanien med omnejd?

De punkterna ska jag berätta mer om i en naturlyrisk betraktelse på bygdegården i Mölnbacka i kväll, torsdag. Min vandrarkompis fjärilsfotografen Mikael Skalstad och jag uppträder för första gången tillsammans.

18.30. Fritt inträde, fika ingår.

Rubriken är ”Transsylvanska stigar och vilda slängar”. Jag tror det blir både något enstaka småleende och en och annan kärleksfull titt på natur i Transsylvanien, Spanien och Grossbolstorp.

Välkomna!

Hoppas grisarna läst samma bok

Det har varit mycket inplanteringar nu ett tag. Först satte munkar och adelsmän ut vinbergssnäckor kring slott och kloster, för det hette att ”sniglarna” var fiskar och därmed lovliga att äta under fastan. Sedan skänkte norrmännen oss nya bävrar när dom gamla hade tagit slut.

Tack för både snäckan och gnagarn. Men att jägarna släppte ut vildsvin över hela kungadömet, det hade väl kunnat kvitta?

Numera ser jag spår efter gris lite varstans där jag travar fram obeväpnad i våra skogar, berg och myrar. Här och där ett plundrat svampställe, en upprotad glänta eller ett färskt fotavtryck. Ibland en mystisk stig som växt fram oväntat fort.

Slår i bildörren
Vildsvin känner lukten av människa på långt håll och aktar sig noga, skriver böckerna. Nu hoppas jag innerligt att dessa kloka, sociala och rensliga djur läst samma böcker och verkligen håller sig borta från mina lårmuskler.

Jägare bör undvika att slå i bildörrar, läste jag i en jägarbok. Aha!

– Neiiij, inte går jag ut till bilen flera gånger om dagen och låtsas ha ett ärende, nähä-hä-ijj då, dä’ har jag inget minne av. Verkligen inte. Skulle jag slå i bildörrar?!

Slammm!

Min hemliga önskan
En kunde väl åtminstone få se dom någon gång. Stolta på led en bit bort i skogen, tjugo stycken med matriarken i spetsen.

Nog nära.
Bra långt bort.

När jag själv är nypinkad.