Politik – Sida 38 – SVENSSONS SLÄNG

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

När tidningarna bytte sida

En gång fanns det fackliga reportrar på svenska länstidningar. Redaktionerna intresserade sig för hur folk hade det på jobbet.

I dag har näringslivsbilagorna tagit över.

Att detta är ett symptom på något har jag anat länge. Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv) har varit framgångsrik i den kamp om sinnena som den startade i början på 1970-talet.

I dag har hela vår politiska skala förflyttats åt höger. Vänsterpartiet är sossar, Socialdemokraterna ett mittenparti (säger Löfven) och resten ska vi inte tala på.

Gapande fågelholkar nästa höst?
Det händer att jag tror att redaktionernas beslut att avskaffa arbetsplatsreportaget är mer än symptom. Eller som krönikören Ulrika Knutson skriver i tidskriften Fokus:

”Vi vet alldeles för lite vad man snackar om på arbetsplatserna, på lunchrasten. Det är dags att ta reda på det. Låt oss hoppas att vi inte står gapande som fågelholkar 2018, när Sverige röstar nästa gång.”

Donald Trump fick så många röster för att han hade en annan bild av stämningarna i landet än den medierna visade. SD går framåt i Sverige för att de fångar tankar i folkdjupet som svenska medier ofta missar att berätta om.

Det är vad jag tror.

Missar de glömda
Att de etablerade partierna missar en massa människor som känner sig glömda och utanför är illa nog. Att medierna gör likadant är tragiskt.

Inte för att jag på minsta sätt vill försvara främlingsfientlighet och rasism. Men det är dags att journalister ger sig ut och försöker förstå.

Det finns en värld att förklara där ute, långt bortom entreprenörsmötena, varumärkeskampanjerna och vd-kontoren.

Ska vi förändra världen måste den först förklaras.

### Det är inte fel att skriva om hur svenska firmor går.
### Jag konstaterar bara att tidningarna bytt perspektiv i den klassiska konflikten mellan arbete och kapital.
### Det bytet visar hur de redaktionella beslutsfattarna tänker, instinktivt.

Flyttkarlarna på penningsäcken

Vi medborgare har räddat bankerna i landet med miljarder och åter miljarder när de haft det svårt. Inte fick vi de pengarna tillbaka när de kom sig och började göra storvinster igen.

Vi bankkunder har räddat bankerna i landet, genom att börja sköta deras arbete åt dem hemifrån vid våra datorer och mobiler. Inte fick vi någon höjd ränta för det. Ränta? Hahahahahahahaha.

Vi bankkunder finns i hela landet, längs europavägar och riksvägar men också vid en massa fina grusvägar. Inte fick vi behålla bankkontoren i våra små och medelstora kommuner för det.

Ibland får jag en sådan oemotståndlig lust att ta ut alla mina skulder från banken och skänka dem till någon annan.

### Ibland får jag dessutom en oemotståndlig lust att avreglera mig på de politiker och företagsledare som bestämt att det ska vara såhär på ett annat samhälleligt serviceområde: ”när hennes medicin hamnade fel fick hon nog”

Uppdatering, någon timme senare vid cykelutflykt ner till centrum: Kassaskåpsflytt. Banken flyr vår kommun.

Bildtelefoner, flygbilar och solidaritet

På 60-talet när vi fantiserade om framtidens teknik var det mest bildtelefoner och flygande bilar vi såg framför oss.

Omöjligt förstås men ändå. En får väl leka med tanken?

Nu är vi där. På 30 år har vi gått från gôrdyra, fast monterade biltelefoner i flerkilosklassen till fickmobiler med direktsändning inuti sig. När jag ligger på morgonkudden och är som mest rufsig i ansiktet ringer en älskad vän, långt härifrån, och vill visa upp sitt livs första lösa tand. Stolt vickar handen tanden i direktsändning på min skärm. Vete hundan hur det går till, inte ens sladd har lur’n och nuförtiden är det inte Televerket som äger den.

– Nämen! Va’ stor du har blitt! Ska vi sätta en metrev i tanden och i dörrhandtaget?

Ju större ungarna blev desto mindre blev luren. Först försvann nummerskivan och ersattes av knappar, sedan kunde vi plötsligt skicka bokstäver med lur’n, därefter hamnade tangenterna bakom glas och ram.

Hur vet skärmen vilken bokstav jag menar? Det här knubbiga långfingret…

Telefonen kan allt
Inte hade vi trott att telefonen skulle bli skrivmaskin, arkiv, upplysningscentral, väckarklocka, påminnelseur, karta, kamera, almanacka, kom ihåg-lista, spelleksak, telefonkatalog, bank- och postkontor och en massa annat. Eller att största problemet med den skulle bli när minnet blev fullt eller när täckningen var klen vid kontroll 114 under etapp fyra på femdagars.

– Telefon långt borta i skogen? Nämen geddäj!

– Ringa varje dag? Du skôjer.

Flyga ovan grantopparna
Flygande bil har vi ingen än, vår Skoda håller sig snällt på marken. Men härom kvällen såg jag en karl på tv, som flög obehindrat. Han hade gjort sig en drönare i folkstorlek. Zapp zapp zapp, så flög han i grantoppshöjd. Hit och dit.

Bildtelefon: check.
Flygande bilar: check.

Den andra utopin
Vi fantiserade om samhället också. Det skulle bli mer demokratiskt, solidariskt och jämlikt, drömde vi. Klyftorna skulle bort och demokratin skulle vandra in innanför fabriksgrindarna.

Har även den utopin blivit verklighet? Knappast. Finge jag välja tog jag hellre det framsteget, än den sladdlösa bildtelefonen och människodrönaren.

Mycket hellre.
Varenda dag.

### Detta inlägg är skrivet på en telefon.
### Sedan har en synkroniserad datamaskin hittat det i luften och skickat det vidare, så du kan hitta det i din luft.
### Enda problemet var att jag inte kunde komma på något bra sätt att fotografera lurskärmen med telefonen.

Vänta, nu kom jag på ett.

Skriva satir handlar om mod

(VF 27 juni 2019)

Vanliga vardagstexter är lätta att skriva och oförargliga att publicera. Du stöter dig inte med någon och inte en bokstav sticks.

Satirer är värre. De kräver visst mod och du tar en risk när du sticker ut hakan.

Hur var det poeten Nils Ferlin skrev? ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.” Precis så känns det varenda gång. Vissa av mina vänner påstår att jag har talang för att skriva elakt. Det må vara, men talang för att vara elak har jag inte.

Så fort du gör en text som avviker från det enkla, normala, ger du dig ut på slak lina. Det är fantastiskt när det lyckas men fallet, då du ramlar pladask, ligger bara en millimeter bort.

Fast – varför ska en alltid välja den enkla vägen? Vem har sagt att jag kom till världen för att bara producera promenadtexter? Lite sälta behövs det ibland.

Lät vreden svalna
Sagt och gjort, jag lät min vrede svalna och försökte vässa satiren. Bakgrunden är att makthavarna på trakten vill hägna in ett stycke friluftsparadis och bygga ett Muminland där, med dyrt inträde. Karlstads vackraste strandtomt vill de ta. Den som byggts av entusiaster och hittills varit gratis för oss alla, med Vänerutsikt, löpspår, motionscentral, familjebad, grillplatser och allt. Lugnet, lugnet.

Förslaget har upprört många, förening har bildats och facebookgruppen som vill rädda Skutberget har drygt 7 600 medlemmar. Kommunstyret med herr Nisser (M) i spetsen, och mina vänner (S) i släptåg, har fått massor av insändare, inlägg och mejl emot sig. Gnällspikar kallar de oss som vill förädla pärlan i stället för att låsa in henne.

Om detta skrev jag först en saga och sedan en till. Sträckte ut min upproriska haka mer än på länge.

Ont i mig
Först känns det som för Nils Ferlins igelkott, han med spjuten. Det gör ont i en själv.

Sedan kommer reaktionerna. Lysande, tycker en. Briljant, skriver en annan. Underbart, ropar en tredje. Hahaha! Najst! Tror till och med några av de folkvalda drar på smilbanden!

Då kommer kommentaren som bekräftar det jag redan visste om texter som sticker ut. Du tar alltid en risk med dem:

”… texten var tramsig och dåligt skriven. Konsten att ironisera är faktiskt ganska svår.”

Han vet det inte själv, men kommentaren bekräftar fint min tes. Den om risken. En text som vågar något törs också låta bli att göra alla nöjda. Skriva satir handlar om det modet.

Sen kan han ju ha rätt också.

### Länk till min första satir i ämnet: Drömmen om ett Nisserland
### Länk till satir nummer två: Nya talarkurser i stadshuset
### Båda publicerade i Värmlands Folkblad, 13:e respektive 27:e juni.

Sanningen om utsikten

Glashimmelstorn i dä som ble’ kvar
när stan brann
Stasshuset sålt för halve prise’,
eftersom di kände köper’n å ville vare hygglige
Staket runt nästan halve Vänerparadiset Skutberget
Flere dagslöner i inträde innaför stakete’
för en fattig familj mä onger

Kallstapolitiken ä’ sig lik
En förstår’n inte
Men en förstår vilka som står för’n

Samme personer som ska bo ôppe i glastorne’
mä utsikt ner på allt fôlke’
Å, va di ska glo
Å, va di ska se ner på ôss

Viktor Root

### Viktor Root är min (offentliga) pseudonym sedan många år. Alla hans dikter heter Sanningen… någonting.
### Karlstads politiska majoritet sålde sitt gamla stadshus för 51 miljoner och erbjöds det dubbla av annan köpare.
### I kanten av kvarteret Almen, som överlevde stadsbranden 1865, vill de bygga ett 16 våningar högt och mycket smalt höghus med massor av glas.
### Skutberget är ett friluftsparadis strax utanför staden, uppbyggt av idealister och sedan dess karlstadsbornas smultronställe vid Vänern. Nu vill alla partier utom V låta anlägga en inhägnad Muminvärld på omkring 40 procent av den aktiva ytan. Inträdet blir dyrt och ett antal fritidshusägare på både ö och strand vill de vräka.

… om de nu får som de vill.
Viktor är skeptisk.

Liten språkhjälpreda för nationellt pålitliga

”Språk” är tyska, det kan vi icke använda. Ej heller några siffror, ty de komma från Särkland.

Även ”använda” bör undvikas av nationellt pålitliga personer, ty också det är tyskt och må icke anv… brukas. Vänta, hallå, ”bruka” är också tyskt, jäspalt också.

Förbjudna ord
Siffra – arabiskt
Budget – engelsk-franskt
Politik – franskt, till grekiska politikos.
Demokrati – grekiskt
Diktator – latinskt
Makt – tyskt
Taburett – franskt
Nation – latinskt
Ära – tyskt
Hjälte – tyskt
Fana – tyskt
Ras – franskt

Tillåtet ord
Och – fornnordiskt

Tillåtna läten
Läten som grymtningar, gutturala strupljud, envisa muttranden och djupa suckar må användas fritt men på egen risk, enär de anlände just när inlandsisen smalt.

### ”Ironi” är grekiskt, se särskilt upp med det.
### Samma gäller allt begagnande av ”humor”, som är latin, engelska och hundan vet vem som har haft det i munnen före dig.

Och och och.

Vara rädd för höga herrar

Jag har alltid vägrat uttala Trump på amerikanska. Truuuuump ska det heta, på karlstadmål med u:et långt uuutanför munnen.

I dag har jag börjat uttala Putin på mitt eget sätt. Jag säger det som när en berättar vad Lars Lerin heter i efternamn.

Pu-tiiin.

Prova gärna detta därhemma. Jag tycker min metod får världen att kännas säkrare.

Det är svårt att vara lika rädd för två härskare som en flinar åt.

### Lars Lerin flinar jag inte åt. Det är innerligt roligt att den begåvade människan slagit igenom så välförtjänt.
### Jag minns när han satt i tv och förklarade att han aldrig skulle bli recenserad i DN. Det visste han.
### Gôtt att Lars fick fel.

… och i går sprang jag femkilometersrundan genom Forshaga 30 sekunder snabbare per kilometer. Flitigt färgskrapande, målartvättande och målning ger resultat. En ska träna allsidigt 🙂

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.