Jönköpings kyrkklockor ringer. Fara å färde. För första gången sedan 1939 varnar klockorna stadsborna för fara. Den är brun den faran. Tillvaron har humor, för de bruna är vita och rädda för allt som är brunt så länge det sitter i skinnet.
Klockorna ringer. Det låter av Bergspredikan i de klockornas dån. Andra predikningar med kan du höra, om du lyssnar noga. Ord om kärlek och medmänsklighet. Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I och göra dem.
De bruna demonstrerar. De försöker demonstrera, stjäla en dag som inte är deras, en luft som inte är det. Framför dem på gatan sitter människor av alla färger och hindrar folkföraktets marsch. Hästarna har visir, polismännen sina vapen. På gatan sitter medmänskligheten vapenlös och lyssnar till klockklangen. Medmänskligheten sitter i vägen, de bruna dirigeras om. Jönköping har aldrig varit mig så kärt som den stunden och då har jag ändå älskat den staden.
Dirigera om dem varje stund. Ring, klockor, det är en farlig stund, men kärleken segrar på Barnarpsgatan och Västra torget. Vet du då inte att jag vill vara där vår kärlek dånar över nejden? Kärleken på Jönköpings gator den första maj 2014 är inte försiktig. Den är medveten, stark, röd, bred och varm och ber inte om ursäkt för att den finns.
Här går gränsen. Kom inte hit. Då skickar vi prästen på er. Han kan mer psalmer än ni någonsin har slagord till. Här har klockorna ringt i många hundra år. De kan ringa många timmar till.
Folket i Jönköping kan både psalmer och andra visor.
Kom inte hit.
I ett hus vid skogens slut,
