Läsning – Sida 11 – SVENSSONS SLÄNG

Sådant gör nytta

Det var journalisten Cecilia af Jochnick som gav mig idén. Jag skulle börja läsa om Frans G Bengtssons berättelse Röde Orm.
Varje år.

I många år höll jag på så med god behållning varje gång. Lärde mig år efter år vilket sätt som var det sämsta att ansa sitt skägg och att det ska vara timjan i blodkorv. Hela berättelsen myllrar.

Framför allt var den god excentrisk träning för skrivkarlen inom mig. Det förtätar språket för grossbolstorpska pladdrare att läsa stycken som detta:

”Orm böjde sig och grep tag om huggkubben, som stod framför vedskjulet; han fick den i vädret, fast det knakade i hans armar, och sprang fram och vräkte den med all kraft genom dörröppningen. De främsta hunno vika undan, men andra träffades och föllo överända med skrän.
– Sådant gör nytta, sade Rapp.”

Utandningsluften ångar
Jag har slarvat med omläsningen ett tag. Sådant straffar sig. Därför blev jag glad när SVT bemannade ett kylslaget uthus vid ett slott i Skåne med tv-kameror, uppläsare och boken. Första delen av Röde Orm, Sjöfarare i västerled.

Andedräkten ångar i kylan medan de läser sig igenom den 12 timmar långa romanen. Tio grader kallt ute, tio grader kallt inne. Vargskinnspläd på vissa, varmvattenflaska i knäet på andra, vikingakänsla i dekor och ljussättning – och så orden. Än en gång blir Orm Tostesson tillfångatagen när han ska rädda familjens får, än en gång blir han vän med Toke och finner sin Ylva vid kung Haralds hov.

Några läser halvbra, några har svårt med vissa ålderdomliga ord, många läser helbra och någon lysande. När den ena läst en stund byts hon av. Dörren knarrar, hjälpsamma händer hjälper till med pläd och kudde.

Jag ser de 12 timmarna i efterhand. Kväll efter kväll i mobilen.

Hur ska det gå till?
Härom dagen blev vi klara, uppläsarna och jag. Nu sitter jag med del II i knäet, min pläd är av ylle.

Jag väntar ivrigt på om Are ska kunna förklara för Orm var bulgarguldet är gömt i Dnjepr, trots att byzantinerna gjort honom blind, huggit av hans högra hand och skurit av hans tunga.

Hoppas de kommer på något sätt.

Titta själv på SVT Play:
Högläsning av Röde Orm

Bombar fängelset till grus

Mitt i köldvågen, det är visserligen bara 10 minusgrader just då, kommer en liten regnskur. I sociala medier frågar en kvinna om vi som bott länge i Forshaga känner till någon exceptionell frisör?

”Exceptionell”?

Nya Wermlandstidningen publicerar en karta över alla skyddsrum i Sverige, Guldbaggegalan stoppar debutanter och HC Andersens land får en ny kung, han har kläderna på sig.

Så där rullar det nya året på. När jag ordnar 2024 års första vandring med Gryningspatrullen får jag herrarna att traska på snöig skogsstig drygt fyra kilometer innan vi kan trampa plogad gata. Vad är väl en exceptionell frisör och en konge mot frisk morgonpigg snöpuls?

När 20-graderskylan gör nästa uppehåll slänger jag in löp-pass två dagar i rad, det är inte varje vecka nuförtiden. Det brukar vara löpfria dagar emellan. Jag springer Grossbolsgatan fram i gnistrande solsken och hör snön knarra under icebuggen.

Vet inte om släkten lever
En tanke uppehåller skallen varje träningsrunda numera, när jag inte tänker på vacker vit nederbörd och Forshagas fina snöröjning. Tanken på kriget Israel-Palestina. Det som så många klokare tyckare än jag tiger om fast det är förfärligt.

Medan löparskorna får tätortens välvårdade snö att knarra tänker jag på mannen jag träffade vid en uppläsning för några veckor sedan. Han är från Gaza, berättade han.
– Jag vet inte om mina släktingar där nere lever. Det går inte att ringa.
– Kan ni inte skicka e-post?
– Nej. Det finns ingen ström.

Varför tiger så många?
Varför tiger så många? Varför stormar det inte på insändarsidor, hos ledarskribenter och krönikörer? Varför fylls inte tidningarna av krigsrubriker? Detta tänker jag på medan utandningsluften ryker och hundägare efter hundägare möter mig på trottoaren mellan Nisse Nilssons damm och färgaffären.

Hamas attack var förfärlig. De dödade 1 200 människor. Över 200 människor togs som gisslan.

Israels svar var förfärligt. Ingen ska få mig att tycka att det är proportionerligt att svara med att döda 24 000 människor, majoriteten av dem också civila.

20 döda mot 1
Det finns grader av förfärlighet. Om du skjuter dina egna när de kommer gående mot dig med vit flagg och händerna i luften, då säger det något om ditt krig.

– De är instängda som i ett fängelse, sa mannen jag talade med, om sina släktingar och grannar i Gaza.

Det är ett fängelse man bombar till grus. Just nu är dödskvoten 20 döda palestinier mot 1 israel.

And counting.

### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.

(Svenska Röda Korset)

Belöningen efter allt slit med att försöka lära sig berätta

Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång.
Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.

”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.

”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.

Luktade med avsmak
När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!

En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.

Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.

När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.

Recenserad bland riktiga idrottsmän
Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.

Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”

Så här slutar recensionen:

”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.

Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”

Arbetet gör oss till människor
Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.

”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”

”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”

Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:

”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.

När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”

”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”

Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.

Tack.

Vykort.

Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.

Mats Parners recension i Visaren.

### Här är länk till Bengt Bergs recension av Mitt liv som keps i Wermlandiana.

Värsta bästa älskade jäkla förfärliga 23

Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år.
Jag pratar om 2023.

Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.

Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.

Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.

I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?

Blev inget bättre?
Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.

Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.

Mitt privata 2023
Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.

Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.

Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.

Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!

Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.

När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.

###

Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.

Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.

Jag har förresten en bok till som vill ut.

### Apropå jobbskatteavdrag. Här är några synder jag skrev om för tio år sedan. Klicka och läs, den texten är jag nöjd med: Fem dödssynder – en åt dem var och en i minne

2023.

2023.

2023.

Det anade de inte på verkstan

Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).

Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.

Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.

Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).

Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.

Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.

Från varukorgar till tillförlitliga nyheter och elproduktion

En blåsig natt.

Jag har förstått att min förra länksamling gjorde nytta. Så här är några länkar till som jag vill tipsa om.

Kontrollrummet
Sverige är Europas största exportör av el. Vi har ingen brist. Det var försäljning till elbristens Europa som drev upp priserna även hos oss förra vintern.

Detta har jag lärt mig av Svenska Kraftnäts webbplats. Den berättar också hur mycket som de olika kraftslagen står för just nu i denna stund.

SVT Text
Otidsenlig? Absolut inte. SVT:s text-tv-notiser är snabba, överskådligt korta och tillförlitliga. Det finns en anledning till att jag som gammal nyhetsmurvel besöker den här webbplatsen flera gånger om dagen.

Litteraturbanken
Vill du läsa en gammal roman av Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Josef Kjellgren? Här finns den. Gratis.

En guldgruva vars möjligheter jag fortfarande håller på och utforskar.

Litteraturkartan
Litteraturbankens karta med litteratur på. Två av mina favoritintressen i en och samma länk. ”Här kan du gå på upptäcktsfärd i litteraturens tecken genom Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Halland och Blekinge – och genom seklerna.”

Dessutom växer kartan. Just nu håller Marit Kapla på och samlar besöksmål från Värmland har jag förstått.

SVT:s varukorg
Gör inflationen att varje måltid du äter blir dyrare än den förra? Här får du hjälp av SVT:s datajournalister. Bygg din egen varukorg. Hur dyr blir den?

Vad är en skeppshund?

Läser den norske nobelpristagaren Jon Fosse: Hundmanuskripten. I boken är tre hundar huvudkaraktärer. Den tredje får mig att googla på ordet skeppshund.

Då får jag den här träffen:
Skeppshunden på pansarskeppet HMS Drottning Viktoria

Intressant.

Mina flitigaste länkar

Här är något så otidsenligt som en länksamling. Detta är mina favoriter, några av dem besöker jag nästan varje dag:

Svenska
Svenska Akademiens söksajt. En enda sökruta, sök i tre ordböcker efter ord, deras stavning, böjning och ursprung. SAOL, Svensk Ordbok och SAOB.

Min karta
Lantmäteriets karta på nätet. Sökbar på orter. Satellitfoton, flygfoton från 1975 och 1960. Länk till Historiska kartor. Möjlighet att mäta avstånd.

Fornsök
Riksantikvarieämbetets karta med fornlämningar från stenåldersboplatser till torpruiner.

SMHI radar med blixt
Den här använder jag när jag vill veta om det är åskväder på gång. Karta där man kan se regnvädren röra sig över landet – och se vilken vägdelare och sköld den stora sjön Vänern ofta är för oss forshagingar.

Trafikinformation
Trafikverkets sajt med information om läget i trafiken i realtid (väg, järnväg, vägfärja).

### Förutom dessa har jag en hel del länkar i mobilen. Bland annat för att kolla nyhetsläget då och då.

Förr var länksamlingar viktiga
En gång i tiden var det viktigt med länksamlingar. De sökmotorer som fanns var inte särskilt bra och många samlade länkar kring sådant som intresserade dem.

På 1990-talet samlade jag den kanske största samlingen räddningstjänstlänkar i världen. En Röda Korsare på Island hade lagt av med sin samling och då blev ”min” störst. Jag gjorde den i mitt jobb på Räddningsverket.

Entusiasternas marknad
När jag började surfa 1994 och html-tekniken slog igenom på allvar lär det ha funnits omkring 10 000 webbplatser totalt på nätet mot slutet av året. Då pratar vi om alla ämnen. Jag brukar säga att jag besökte nästan alla.

Den gången var det entusiasternas marknad och dagens system med organiserade adresser enligt modell forshaga.se hade inte slagit igenom ordentligt. När det brann i tunnelbanan i Baku 1995 och mina arbetskamrater behövde information därifrån var det en tysk student med den initierade järnvägswebben Joseph Stalin som blev mest matnyttig.

Sajten var döpt efter ett stort lok.
Det förklarade han redan på startsidan.

Urskuldande.

När jag var Hjortfot och Huckleberry Finn

Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför.
Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.

Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:

-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen.
-Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.

Indiandrömmen
Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.

Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.

Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.

Åkte de av direkt?
Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?

Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.

Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.

Jag var Hjortfot då med.
Hjortfot och Huckleberry Finn.

### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.

### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.

### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.

Så det så.

Fastvuxna fjärilar

När Vietnamkriget rasade älskade vi att hata den skicklige högerkrönikören Sven Stolpe. Alltså köper jag hans bok Mitt Värmland i en fyndlåda på bokmässan.

20 kronor.

På sidan 92 berättar Stolpe om Erik Gustaf Geijers lilla trädgård i Uppsala. Geijer älskade att sitta i en lövsal av syrener och betrakta sina blommor. Dessa ”vid jorden fastvuxna fjärilar” kallade han dem.

Som författare ska du inte bara kunna skriva. Du måste kunna se också.
Fastvuxna fjärilar, det kommer jag alltid att tänka i fortsättningen.