Bäst när jag skäller

En annan fiskDu är bäst när du är arg, sa tv-fotografen, när jag hade släpat honom med ut till utsiktspunkten vid Löved i kanten av Forshaga. Där stod jag och glodde ut över fågelsjön Hyn och storgården Apertins gärden långt där borta och sa snälla saker i kameran, men rätt hade han ju.

Det är någonting med ilskan som ger liv. Det är någonting med upptrappningen. Ju värre ord desto fler som reagerar.

Där någonstans sa jag ifrån, tyst inombords. Jag är inte vildsint i mina åsikter, inte för det mesta. Jag vill inte dra allting tre snäpp extra för effektens skull, trots att det drar läsare till krönikor och blogg.

Jag är bara en resonerande 64-åring som tycker att mycket är bra och en del är åt helvete. Just det, jag svär helst inte i text heller, inte mer än en gång om året ungefär.

Men bäst när jag skäller, det är jag.

# Tre skrivregler:
Skriv inget som du inte kan stå för när ilskan har gått över.
Inga privata hämnder. Tidning och blogg är för kraftfulla kanoner för det.
Ska du skriva satir så vänd den uppåt, inte nedåt mot det som vissa kallar vanligt folk.

# Jag har brutit mot alla tre reglerna. Det har hittills inte känts bra en enda gång.

Kan min tjuga rädda ett liv är valet lätt

Fördelen med att ha ett jobb att gå till på dagarna är att jag får pengar till filmjölk och träffar en massa trevliga arbetskamrater. Nackdelen är att det hindrar mig från att delta särskilt aktivt i de diskussioner på facebook som mina blogginlägg på morgonen startar. När det någon gång händer.

I går var en sådan dag. Därför kommer en fortsättning här i stället, på gårdagens tiggardebatt. Först ett förtydligande. Jag menar inte att någon i debatten i går skulle ha minsta dragning åt det nazistiska hållet. Allt jag menar med första länken är att myten om det kriminellt organiserade tiggeriet är äldre än vissa anar. Den är en myt som redan den tyske propagandaministern Goebbels använde i sin agitation. Jag publicerar länken för den historiskt intresserade. Kanske är det fler än jag som tycker att det länkade blogginlägget om nazisternas tiggarpolitik ger perspektiv på dagens debatt.

Torbjörn Jerlerup har skrivit inlägget. Han och jag är säkert inte överens om allt här i världen, men det han skriver här är intressant tycker jag.
Nazisternas kamp mot det ”organiserade tiggeriet” 1933

En annan text om tiggeriet, historiskt.
Tiggeriet genom tiderna – ett socialt dilemma

Några texter om dagens situation.
Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan
En dålig dag för journalistiken
Nu backar polisen – är inte organiserat tiggeri

Läs och begrunda. Min åsikt står jag fast vid. Om en hungrande människa behöver min tjuga för att överleva, då är valet lätt. Jag är verkligen för att exempelvis romernas situation måste lösas i deras hemland – också. Det är EU-politikernas och deras rumänska kollegers förbaskade skyldighet. Men kan jag minska någon enda medmänniskas lidande innan dess, då är valet vid tiggarmuggen enkelt.

Ge.

Varför säger du så# För övrigt bor vår lokale tiggare från Konsumbutiken i ett tillfälligt boende några kvarter bort, som vänliga människor i Röda Korset hjälper honom med. Han fraktas inte runt per lyxbil varje morgon, han har gångavstånd.

Tack, tiggare

Vi borde tacka tiggaren vid vår Konsum-butik. Vår fina butik, det menar jag verkligen, med massor av mättande mat och miljonlön åt forne vd:n.

Vi borde tacka den avsatte vd:n också, men det är en annan historia. Han som fick för mycket och fick gå när journalisterna berättade.

Vi borde tacka journalisterna, även det får vänta. Såg du hur väl de behövdes? Har du någonsin sett ett facebookinlägg som avsätter en kooperativ vd efter att denne hittat på att ge sig fantasilön? Inte jag heller. Till sådana berättelser behöver vi media.

Tack, tiggare, du visar oss Europa så fint. Allt blir så tydligt på våra trottoarer. Med en enkel rörelse med penningmuggen skiljer du varm från hårdhänt, känslosam från känslolös, girig från generös.

Det är så lätt. Allt vi behöver göra är att lyssna efter vilka som hälsar tillbaka när de hör ditt hej och se vilka som möter din blick. Jag skulle ha svårt att älska en människa som inte hälsar tillbaka. Svårt att anställa en som inte gör det. Fast du sitter på vår stenläggning.

Tiggare i ForshagaHej själv, tiggare. Vet du, det är inte ordet tiggare som är skamligt. Det är att det behövs. År 2015 är det ett yrke här på trakten igen. Det är därför vi skäms, det är därför vissa blir rädda och andra arga.

Tack för att du gör världen tydlig. I mitt liv har klyftorna i Forshaga aldrig varit så stora.

Nu syns de.

# Några länkar om tiggardebatten, i dag och historiskt

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
ReporterblockKarln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

Reporterblock# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.

Test för antirasister

Skärmavbild 2015-05-17 kl. 11.29.46

Jag tycker: om vi är för yttrandefrihet bör vi ge även Jimmie Åkeson rätt att få hålla torgmöten utan att bli avbruten, om vi vill bilda opinion är det klokt att säga vad vi är för minst lika ofta som vad vi är emot, om vi är för mångfald bör vi ta särskild hänsyn till minoriteter.

Jag tycker: att det är en felbedömning att kalla SD fascistiskt så länge partiet erkänner demokratin, att det är fel att kalla 13 procent av de röstande i Sverige för rasister, att det är en tveksam analys av svensk polis om vi tror att kåren består av någon sorts rasistiska och fascistiska drängar. I mitt län är det en polis som betytt allra mest på 1990- och 2000-talen för att minska högerextremismens utbredning och omvända unga nazister.

Jag tycker: att det är ett otaktiskt slöseri med tid och kraft att försöka anmäla bort rasistiska och hatiska grupper och sidor från Facebook.

# Försiktigt, försiktigt hindrar jag spelevinken inom mig från att se någon galghumor i den polisanmälan som SD-ordföranden i mitt län gjort.
# Distriktsordföranden har anmält rasistiska kommentarer som folk gjort på SD-distriktets facebooksida, apropå att partiet har en fullmäktigeledamot med afrikanskt ursprung i min kommun.
# Den händelsen är ett test. Hur ärlig är vår antirasism? Gäller den även svarta sverigedemokrater?

Med deras politik har jag inget förbarmande.

Lovande löpare från Lanzarote

Vi for inte till Lanzarote i vår som de två senaste åren. Ingen öken att springa och förundras i, inga femteklassare som filmar och intervjuar oss om vårt exotiska land, när vi cyklar förbi deras skola.

Jag är ute på veckans långpass, när tanken vaknar. Semester hemma, drygt halvannan mil på asfalt, grusväg och kuperad skogsstig. Då vaknar skallen. Anta, tänker skallen, anta att du vore en lovande löpare från Lanzarote och inte en hopplös en på hemmaplan. Anta att det är han som springer här just nu i gulsvart R90-overall. Vad tänker han?

SpringerSvenskarna är inte tekniskt begåvade. De fäller sina träd med hjälp av vinden.
De är ett mycket ensamt folk, en enda människa i varje bil jag möter.
Deras vägar bär asfalt men hur får de den att spricka och gå i vågor? Varför vill de ha den så?
Lyckliga människor som inte bara har ett hav att titta på. Nu har jag sprungit en hel timme i skog. Än är den inte slut.

Var det där en vildhund, mitt på stigen, utan människa?
Nyss hörde jag en fågel.

Negativ leveransgaranti

Fredag på min vårsemester. Börjar dagen med en timmes kontrollplockning i hemmaskogarna. Stolpjakt. Muttrar över fula sår från moderna skogsmaskiner, springer en aning fel när omdömet blir sämre efter 45 minuter. Det brukar bli det.

BussenÄter på cowboyrestaurang i stan med den kära vännen.

Hamnar på länsbiblioteket, mitt i en bilbok. När bilen kom till Värmland, Bilismen och bilarna 1905-1930 av Kent Ekberg. Där brukar jag inte hamna men boken är bra och eftersom jag är den jag är fastnar jag för en tidtabell. Turlistan för bilen eller egentligen bussen med det tidiga registreringsnumret S5. Märket var Gaggenau, året 1909 och ägare Värmlandsnäs Biltrafik AB i Säffle.

Tanken var att bolaget skulle köra buss där och nere på näset. Det gick inte alls bra, bussen havererade för ofta och fick säljas till Bäckhammars Bruk fyra år senare.

Det speciella med turlistan var att den körde med negativ leveransgaranti. Afgång ej före 3.15.

Ej före men möjligen… ?
Aha.Tidtabell Värmlandsnäs

”Förstör vi bilden?”

”Förstör vi bilden?” frågar skolbarnen. ”Ska vi flytta oss?”. De sitter på golvet framför utställningens mest berömda bild och jobbar med ett grupparbete i skolan.

StörviEgentligen är det inte Den afghanska flickan jag gillar allra bäst. Visst, bilden är fantastisk, precis som historien om hur Bill Garrett, redaktören för National Geographic, hittade den i en hög med refuserade foton. Steve McCurrys bild från det afghanska flyktinglägret publicerades i juni 1985 och blev den mest berömda omslagsbilden i tidskriftens historia. År 2002 for han tillbaka och hittade Sharbat Gula. Hon kom fortfarande ihåg hur arg hon hade varit på honom. Än var han den ende som hade fotograferat henne.

AlbatrosserNej, det är inte den. Inte Des och Jen Bartletts foto på albatrosserna som är på väg till Sydgeorgien för att hitta en partner heller, fast den är också fin. I 50 år kan de här fåglarna vara tillsammans.

Söker desperat
Min favorit är en tredje bild bland de över hundra fotona från sällskapets 125-åriga historia. Nick Nichols tog den i Brazzaville, Congo, år 1991. Schimpanshannen Jou Jou sträcker ut sin hand för att känna på Jane Goodall. I flera år har han suttit ensam i sin bur på Brazzaville Zoo. Schimpansen är ett socialt djur och nu söker han desperat efter kontakt med andra levande varelser.

Den bilden talar till mig.

Om ni förstörde bilden på den afghanska flickan, barn? Nej, ni gjorde den bättre. Ni gjorde mig glad.

Kontakt

Foto: Nick Nichols.

Utställningen National Geographic 125 år visas bara på ett ställe i Sverige. Värmlands Museum i Karlstad. Den pågår till och med 17 maj. 

Mina mobilfoton från en lagom mörk utställningslokal kan inte göra fotografernas bilder rättvisa. Därför har jag länkat till dem i texten. Barnen vid den afghanska flickan vet själva vilka de är, det räcker. De har inte bett att få hamna på nån blogg.

– Å semestern är bra? – Du, nu är det flyt

Solsemester hemma. Om vi någon gång säljer huset, ska jag skriva att det är en strandtomt.

I dag har jag gått längs strandpromenaden, även känd som gång- och cykelvägen.

Videospelare

Sydvästra Svealand: Regn som drar bort åt nordost under natten. I morgon växlande molnighet, någon regn- eller åskskur.