Vårkänslor, ser grönheter var jag går. Plus en utmaning:
Jag har insett att på vintern känner jag igen alla fåglar som befolkar vår tomt. På sommaren är det ett litet helsike med den saken. Vad heter de där bruna? De sjunger olika sånger, har jag hört.
Olika.
Originalitetsjäktare är vad de är.
Jag har en plan.
Hur var det vi sa på Journalisthögskolan? Djur och barn är läsning. Det bevisas varje gång.
Kan vi använda samma pedagogiska metod för att sprida mer seriösa berättelser? Jag tror det.
Som om inte Melvin vore seriös nog.
Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?
Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.
Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.
Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.
Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.
Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.
Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.
Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.
Lika bra att erkänna med en gång. Jag är bondpojk och var landsbygdsromantiker. Sedan blev vi sågverksarbetare pappa och jag – och snart var jag proletärromantiker.
Det är ingenting att skämmas för. Ber du snällt ska jag hålla två långa föredrag om saken. Vad hade du tänkt leva på, om det inte fanns bönder i världen som producerade mat eller arbetare som tillverkade de andra nyttigheterna?
Lättskrivet. Både realistiskt och romantiskt, realist till vardags, romantiker i drömmen. Bäst är om inte ingen av dem går till överdrift. Det finns inga affischproletärer.
En ny insikt
Nu kommer det som tog mig 28 år att inse. Visst, jag är offentliganställd tjänsteman, det begrep jag redan 1987 när jag började ta emot de första larmen från förtvivlade människor på 90 000. Men nu har jag äntligen insett att jag är tjänstemannaromantiker också.
Det ordet fanns inte innan du läste det här. Jag har sökt på Google, det finns inte förrän jag trycker på publicera nu.
I morgon:
Vad hundan menar du med tjänstemannaromantiker?
Morfar var med och organiserade Karlstads byggnadsarbetare, när den fackliga tanken var ny och obekväm. Första maj var en festlig dag. Mamma förde en av traditionerna vidare. Den dagen skulle hon och syskonen få äggröra när de var små, det fick vi också sedan.
Han kallade de rårörda äggen så. Äggula och mycket socker i ett dricksglas, sedan rör du tills handen börjar domna och gulan vitnar.
Det finns fler traditioner den här dagen. En period underhöll jag med allvar och satir vid våra lokala första maj-möten. Tio år i sträck stod jag i talarstolen, årets viktigaste stund. Det händer att jag saknar det.
Häromdagen blev jag bjuden på äggröra igen. Proletärer i alla land, förenen Eder. Rättvisa och demokrati åt folket, rårört ägg åt alla. Det finns så mycket dumheter kvar att ändra på.
Rör om.
Den förste spelade i Svenska hjärtan, läste Gunnar Ehnes dikter och uppträdde med Ulleruds Teateraktörer i ett tomt virkesmagasin i Deje. Någon sa att vi var fyrmänningar, det gillade jag. Duktigt och roligt folk, det är aldrig fel. Ibland talade vi allvar.
Nu har jag träffat en ny fyrmänning. Lustigt släktord det där. Den nye hade läst när jag skrev på bloggen om min mormor från Malungs finnmarker.
Lämnade de blånande höjderna
Bästa praktiska nyttan med bloggen hittills, är det att fyrmänning nummer två hittade mig? Ja, kanske. Roligt när en trevlig släkting hör av sig som jag inte visste fanns. Fint att han dessutom vet allt om finnbosättningarna på höjderna med sjöutsikt, som min mormor lämnade 1905.
I Frimurarlogen i Karlstad långt söderut gick Sverige och Norge isär det året. Någonstans i samma stad gick mormor och morfar ihop.
Hur tog hon sig dit? Till fots de första milen antar jag, och sedan med NKlJ.
Vem var han?
Nu vet jag varför finnstället som Emma Ivarsson kom från heter Andina. Där låg en gång Anders eller Anttis aho. Säg det i flera generationer så blir det Andina. Aho betyder bråte, fall, övergiven sved. De talade så mjuk finska, mina förfäder. T:na blev gärna d:n, lampi blev lamm. Måste ta reda på vem han med fallet var.
Du kan kalla mig Kääriäinen förresten. Vad det betyder säger jag inte.
LÄNK: Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra
I Sverige finns sju platser som heter Ensamheten. Det berättade jag för ett tag sedan.
Fast det finns bara en som heter Lögnen.
Nu hör jag att den ligger i ruiner.
Fråga inte.
FRÅGA INTE sa jag.
Källa: Lantmateriet.se
Om bloggen ser underlig ut ett tag så beror det på att jag arbetar med utseendet och anpassar den till mobiler och surfplattor.
Om den småningom ser bra ut så beror det på att jag har lyckats.
Temat, dvs själva mallen jag byter till, heter Twenty Fifteen. 2015, bara en sån sak. Här hänger en mä’.
Besöker du bloggen per mobil eller platta, då hittar du menyn om du klickar på de tre strecken uppe till höger. ”Hamburgarn”.
Det är nya tider nu 🙂
Söndag kväll, kvar att fixa
Undersök om det fungerar med undertexter i menyn.
Lägg in länkar på vissa fasta sidor.
Titta igenom viktigare sidor, ta bort omotiverad luft som dykt upp här och var.
Kolla bildstorlekar. Lär mig använda ”Utvald bild”.
Sociala medieikoner? Kolla hur man byter till de nya. Kan jag ändra i koden så Like-knappen blir på svenska? JAAA!
Fundera över det som händer med bilder ibland i mobilversionen.
Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.
Torsdagskväll, känner mig stressad, hittar den gröna pocketboken på hyllan under tv-bordet, slår upp en sida på måfå:
IBLAND HÄNDE DET ATT SAKEN
BLEV SOM MAN TÄNKT SIG
Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.
Då är jag redan lugn.
I vårt hem har vi två regler. Vi ska skratta minst tre gånger om dagen. Vi ska pussas (ojämnt antal pussar) när vi skiljs på morgonen.
Nu inför jag en tredje regel bara för mig själv, lika frivillig som de båda andra. Den handlar om boklig dammfrihet. Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.
Han ska aldrig behöva dammas av.
Dikten av Werner Aspenström ingår i samlingen
Tidigt en morgon sent på jorden (1980).
En decemberkväll för 49 år sedan började jag skriva dikter, när 13 grekiska sjömän dog i en våldsam snöstorm utanför Umeå. Nu dör tusen och åter tusen flyktingar i Medelhavet medan Europa tittar bort. Ett Titanic i halvåret.
Europa tittar bort och jag skriver inga dikter.
Varför?
Varför tittar vi bort?
Nu ökar det. Nu är de fler.
Det grekiska motorfartyget Sinergasia som bröts sönder i stormen utanför Holmsund vid inloppet till Umeå den 18 december 1966 byggdes en gång för Uddeholmsbolagets räkning. Från början hette hon Munkfors. En av besättningsmännen lyckades simma i land i issörjan och ta sig upp på Petlandsskär där han frös ihjäl, bara någon meter från en obebodd fiskarstuga.
Honom kan vi identifiera oss med.
De tusen ser vi inte.
