Arkivbild.
Mitt i elljusbacken tittar pulkabarnen förundrat på mig. Vad håller den där på med? Jag har startat i vanlig takt, den fart jag hade innan skadan, men nu märker jag skillnaden. Backen är sig lik men det är inte jag. Sista tio metrarna innan krönet är det svårt att kalla löpsteget löpsteg, jag stapplar.
Allt har börjat med glädje. Den glädje som bara en blivande runda i decimeterdjup snö och fem minusgrader kan ge åt en människokropp. Äntligen har snön fallit över sydvästra Svealand, äntligen har jag kommit så långt i min rehablöpning att jag får springa sju minuter i sträck, mitt i passet.
Klaga inte på rehabiliteringen, den har jag uppfunnit själv efter att ha sneglat på en idrottsläkarspalt på nätet. Den här gubben ska inte ha något återfall i benhinneinflammationen, det är det enda viktiga. Återkomsten får ta sin tid, det struntar jag i, jag ska inte till Rio i sommar i alla fall. Möjligen Tokyo-OS 2020.
Eller möjligen inte.
Just det, när Rio-OS går i augusti, då är en annan pensionär och kan titta på marathonlöpning på tv hela nätterna. Tjohoo!
Första gången med broddar
Medan den kära vännen sätter broddar på löparskorna klär jag mig i dubbla lager. Munnen vattnas och benen spritter men lungorna är mer eftertänksamma. Idioten cyklade inte, idioten simmade inte… För första gången denna vinter får jag lov att gå i foppatofflor över verandan när jag ska springa. Den är i trä och jag tänker inte sätta dubbspår i trävirket. I stället får jag snällt sätta mig längst bort på trappan och snöra på mig skorna där.
Rehablöpning. En minut gång, en minut lättjogg. Så började det för sju veckor sedan. Sedan dess har jag tränat på att hålla igen och lyckats fint med det. Ibland glömmer jag att titta på klockan när jag springer men det jämnar ut sig. Enda gången benhinnorna muttrade på allvar efteråt, var när jag lyckades vinterbada fullt påklädd långt borta i Skivedskogarna och fick halvskynda mig i en timme, hem.
Sträckan jag får springa har ökat, vecka efter vecka. Meningen är att jag ska kunna springa 30 minuter sammanhängande i lätt takt vecka 3, 2016. Då har jag verkligen inte jäktat med upptrappningen.
Själen sjunger
Skorna på, tar gps-klockan från verandaräcket. Det brukar ta lika lång tid för henne att hitta satelliterna som för mig att knyta skosnörena. Först en minut gång, sedan en minut spring. Kylan smeker kinderna, när jag passerar Lindåsgatan trillar redan tårarna, snart springer jag förbi Backsippans forna fritidshem och då är det ännu värre. Borde jag ha lämnat glasögonen hemma? Nej, gränsen går vid 10 minus.
I början är det välplogad gång- och cykelväg men ändå tillräckligt med packad snö för att broddarna ska trivas. Utför går det lätt och nere på platten mår ben och lungor fortfarande fint. Själen sjunger, tass tass tass mot Grossbolsgatan när jag viker höger ett tag, innan jag svänger in bland husen på Hantverksgatan. Ute på Storgatan viker jag vänster och strax vänster igen, ut i lössnön på gräsmattan bakom skolan.
Älskade snöpuls.
Sju hela minuter
Där far jag runt några minuter sedan. Sju hela minuter närmare bestämt. Så långt har jag inte sprungit i sträck sedan budkavle-DM i september. Änglarna sjunger.
Går en minut igen och sedan ligger elljusbacken väster om Pingstkyrkan där lockande som alltid. Fullt med barn och pulkor på glid, vad gör det. Det finns plats för en 64-årig farbror med drömmar.
Där drömmer jag mig nu uppför, steg för steg sedan, medan pulkorna viner kring benen.
– Vad i all sin dar håller den där farbrorn på med? undrar barnen. Det undrar mina lungor med.
Dom ska härdas.
