SVENSSONS SLÄNG – Sida 134 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Rasisternas intranät

För tre och ett halvt år sedan var det Värmlands Folkblad som tog beslutet. De stängde kommentarsfälten till sina artiklar efter allt näthat. Ett beslut jag aldrig ångrat, säger tidningens chefredaktör Peter Franke.

Nu har tidningskoncernen Mittmedia tagit samma beslut. Läsarkommentarerna har spelat ut sin roll, säger Daniel Nordström, chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.

Det är tyvärr en nödvändig och bra åtgärd. Svenska tidningar har alltför länge hållit rasister och andra näthatare med gratis intranät och talarstol.

# Här berättar Daniel Nordström om saken:
# Kommentarsfunktionen stängs – vi öppnar för en ny dialog.
# Artikel i tidningen Journalisten.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

Stilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Trevlig Mångfaldsrik Midvinter!

Bloggen har jullov för han som har hand om’et har annat att tänka på.

Trevlig mångfaldsrik midvinter på dig, vare sig du firar en lycklig födelse i Betlehem genom att bära hem en gran på gammalt tyskt sätt, klä ut far till stor tjock tomte efter idé från en snäll turk och titta på en arg tecknad amerikansk sjömansanka med naken underkropp – eller högtidlighåller något helt annat, som just du tycker passar bra när mörkret börjar krympa.

# Snart är det ljust hela natten igen.
# Njut av mörkret nu. Det behövs, det med.

Konsten att förvåna sig

Då och då bör du förvåna dig och din omgivning. Det gäller inom alla områden.

Problemet är bara att jag känner den jäkeln. Hur ska jag någonsin kunna få mig själv att höja på ögonbrynen? Kräva fler poliser på gator och grusvägar? Redan gjort. Börja inse att ABBA skapat en och annan hörbar låt? Redan gjort. Skaffa benlindor och bli blåmoderat? Nåja, det finns gränser.

Det är svårt för ett kontrollfreak att gå utanför ramen. Kära nån, jag har ju en packningslista klar i datorn jämt. Sitter alltid på samma plats vid köksbordet, dukar alltid frukost på samma sätt. Hur kan man lura en sån?

Det är då jag kommer på hur jag ska förvåna mig. Jag säger inte hur men lätt blir det.

Asch, ja berättar’t, det kvittar.
Jag ska byta plats.

Hu.

## Wikipedia tänker till:
## ”Vanor formas genom att man utför dem”.
## Jaså.

Dä’ lugnt

Det är lördag.
Känn ingen press.

### Asch, det är säkert ingen annan i hela Mellansverige som har kommit på att det är sista lördagen innan julafton och att hen inte har köpt en enda julklapp än och vad var det nu älsklingen önskade sig, den tredje grejen, det är inga problem, säkert finns det gott om p-platser på köpcentret och inga köer alls i kassorna, allt är lugnt, du blir garanterat ensam i hela stan, en kvart tar hela handlingen, högst.

### Inte.

Den ultimata vuxenvarningen från landstinget

Nu är jag vuxen. Detta måste vara det slutliga tecknet. Jag har fått kallelse från landstinget.

Vi är en aning kritiska mot vårt landsting här i Värmland, en del av oss. Saken är den att det kan inte räkna. Ibland har vi svårt att komma fram på telefon också, till vår vårdcentral. Fast när vi väl kommer fram till vården, då tar den bra hand om oss.

Nå, skriva trevliga brev kan mitt landsting. Nyss fick jag kallelse från det. Det vill undersöka min kroppspulsåder med ultraljud, för det gör det med alla män som fyller 65. Högst frivilligt och högst trivsamt att få.

Om jag förträngt mycket i livet, så vet inte landstinget det.
Om mitt blodomlopp däremot vidgat sig, vill de kliniska fysiologerna ta reda på nu. Vackert. Jag kommer.

Räkna födelsedagar, se det kan det.

# Tänk dig, unga människa, när du blir så gammal så landstinget vill känna dig på aortan.
# Då är det dags att köpa gungstol och duttpenna.
# Och kräva rabatt. Jädrigt mycket rabatt.

Det mödosamma stuvandet av bokstav bredvid bokstav

– Ja, du ska väl skriva förstås, säger folk när de kommenterar min kommande ledighet. Ska du sitta i Grekland?

Varför det, när huset har många rum, skogen många gläntor och länet gott om kaféer?

Skriva. Denna underliga sysselsättning som så fort blev ett gift, precis som löpningen. Förr skrev jag för att leva på det, kanske göra karriär. Det bar en bra bit, men färdig blev jag inte. Nu skriver jag för att jag vet att en aldrig blir färdig.

Tränar för att träna, som löpare.
Skriver för att skriva, som skribent.

Naturligtvis har jag något jag vill ha sagt, texten blir bäst när jag är arg säger folk. Absolut. Fast sanningen är att det mödosamma, lyckliga stuvandet av bokstav bredvid bokstav är roligt nog i sig.

Redan innan ilskan sätter in.

Skymning över min by

Funderar på att skriva ett kritiskt blogginlägg, riktat mot de styrande i min kommun som i praktiken prutat bort våra erkänt fina kammarmusikdagar, som lagt flottningsmuseet i malpåse, som vill gå med på att den historiskt intressanta och utvecklingsbara Forshaga kanal fylls igen för gott, som kraftigt minskat på förskolornas barnkulturdeltagande och som till råga på allt avskaffat våra identitetsskapande adventsljus vid infarterna.

Funderar på att skriva om kulturskymning i rubriken, fast det gör mig ont.

… men jag är ju så snäll och de är mina vänner.
… nu när det snart är jul och allting.

Kan en skriva något blygt, försiktigt, om att människan inte lever av sopstationer allena? Att det finns folk som inte tycker att en återvinningscentral är det vackraste monument människan kan bygga vid infarten till sin kommunhuvudort.

Kan en skriva det?

# Insändare i Nya Wermlands-Tidningen: Nu monteras kulturen ner
# Jag skrev den inte men instämmer.
# Här är en färsk facebookgrupp som vill bevara kanalen. Forshaga är stort nog för både fiskodling och kanal, gärna med framtida båtbussar.

Bilden av Sverige den 15 december 2015

15 december 2015. Två budskap intill varandra i min mobil:

FAMILJ UTVISAS TILL IRAN för att arbetsgivaren råkat betala nio kronor för lite om dagen. (Det har han rättat till i efterhand).
GULDMUSTANG utställd i ankomsthall 5 på Arlanda flygplats.

Välkommen till Sverige. Här följer vi reglerna.
Snart är det jul.

Nio kronor, det blir pengar det.
Sa jag att vi följer reglerna?

Håll ut med att hålla igen

Rehablöpning står det i almanackan. Tre gånger i veckan detta underliga ord. Håll ut med att hålla igen kunde det också stå.

Livet gav mig benhinneinflammation, för det hade jag aldrig haft. Det tog jag som en ursäkt för att hålla upp med all konditionsträning. Den här hösten har det funnits annat att tänka på, både privat och där ute i stora verkligheten. Jag kunde ha simmat eller cyklat, men lät bli. Kanske behövde kroppen sin vila när inte själen hade tid med det? Kondition är färskvara, men det går att skaffa ny. Jag tränar för att träna, det är gôtt nog.

Två månader utan ett enda pass, det var en udda upplevelse. Sedan var jag symptomfri, men idrottsläkarspalterna tyckte att jag borde skynda långsamt, så inte skadan skulle komma tillbaka. På ivriga ben gav jag mig ut på gatan, ängen och elljusspåret här hemma.

En minut rask promenad, en minut lättjogg, en minut rask promenad, en minut lättjogg. Tio minuter totalt, inte mer, precis som doktorn hade skrivit.

Har jag någonsin varit ute på en så blygsam träning, sedan första joggingpassen när jag gjorde löparcomeback vid hembygdsgården i Sunne våren 1980? Knappast. Inte ens då förresten.

Trappar upp
En minut rask promenad, en minut lättjogg. Där är jag nu. På tio veckor ska det trappas upp, tills jag törs springa sammanhängande i 30-40 minuter igen. Håll ut med att hålla igen, håll ut med att hålla igen… Just nu är jag uppe i 22-minuterspass och den här veckan får jag springa i två minuter tre gånger mellan gångminutrarna.

Då känner jag mig riktigt busig.
En gång gjorde jag till och med en liten rusch.