Falukorv och försnillade miljarder

FalukorvJag är en enkel människa. En av favoriträtterna till vardags är stekt falukorv med potatis, ett av favoritorden stavas jämlikhet. Någon historieprofessor blev jag inte, men så mycket har jag förstått som att vi härstammar från Afrika. En gång låg vårt Forshaga under 120 meter vatten efter senaste istiden, vi har alla invandrat. Fattigdomen fördrages bäst om den delas av alla, visst, men klokast är om den steg för steg förvandlas till välfärd.

Fast då får ingen jävel komma och förstöra denna välfärd, som folk slitit i generationer med att bygga upp.

Jävlarna finns i alliansen. Jag kan på rak arm komma på 140 miljarder skäl att fnysa åt den alliansen. Då menar jag fnysa. Min blogg vill helst låta bli att sprida hat, har jag tänkt. Du får använda din fantasi själv, 140 miljarder skrapade de bort från vår välfärd. Sedan beklagar de att de drabbade blir desperata.

Fnys.
Jag har inte bett om era jobbskatteavdrag.
Jag har bett att få vara med och bygga.

Liten skit i Stockholm
Det fanns en till som var med och skrapade. Då, på 1990-talet, långt innan alliansens badtunnor var påtänkta. Ett tag ville han som skulle bli förste bespararen hellre vara en stor skit i Katrineholm, än en liten skit i Stockholm, berättade han. Sedan ändrade han sig och började peta kommunalråd i magen och glömma bort att avskaffa karensdagar.

Storleken på skiten har betydelse.
Bygg en herrgård, förlora ett val åt välfärden.
Riv det generationer har byggt.

Ord som ljuger
Jag är en enkel människa. Jag bryr mig i högsta grad om hur Forshaga, Sverige och världen ser ut. Jag vet vem välfärdens vänner är, jag vet dessutom hur lösningen ser ut, precis som alla vi enkla, okomplicerade människor vet. Problemet är att så få av oss orkar engagera oss i partipolitiken. Partipolitik år 2015 är inte en folkrörelse, det är ett tv-spel. Jag har aldrig tyckt om tv-spel.

Inte gillar jag ord som ljuger heller. ”Besparingen” brukar bli dyr för förlorarna, ”nyliberalismen” var varken ny eller liberal och ”invandringskritisk” om folk som hälsar Hitler är som att kalla asfalt för akvarell.

Falukorv, någon?

# Vi är förresten komplicerade vi med. Ja’ bare skôja.
# I förrgår kväll lovade jag den kära vännen att bjuda på Nobelmiddag nästa år, som jag lagat själv.
# Bäva månde grytorna på Grossbolstorp.

Det tredubbla vemodet

IMG_2001 (1)Då och då sätter det tredubbla vemodet in. Det kan vara när någon säger något roligt i fikarummet, när ung kollega skriver piggt svarsmejl på en fråga eller när jag tänker på all nytta vi gjort under 17 år.

Ledigheten som pensionär kommer inte att bli svår att bära. Det är att skiljas från vännerna som är värst.

Dags för fattigstugan?
Jag har alltid tyckt att det är ett tydligt mått på ett samhälle, hur det tar hand om sina uslingar. De välanpassade är väl ingen sak. Nu börjar jag inse att behandlingen av de improduktiva också säger någonting.

Gudskelov för pensionen. Förr hade en hamnat på fattigstugan eller i en friggebod hos barnen.

Hmm, friggebod.
Finns det trådlöst nätverk?

# Påminner även om det här inlägget som jag glömt.
# Begåvad karl den där, jag känner honom.
# Klicka nu då.

”Röststyrning”? Jaså du

Mobilselfie.
Mobilselfie.

En kväll upptäcker jag att det går att prata med mobilen. Det ska gå att få honom att spela musik, står det. Bara genom att be.

Bra. ”Starta Spotify!” utropar jag med stark och tydlig röst.

Då ringer han upp Peter Helmersen. Vem farao är Peter Helmersen? Vad gör han i min mobil? Javisst ja, han.

Peter har inte tid att komma och sjunga Dust My Broom, säger han. Inte ens Statesboro blues.

– Ring inte mer, muttrar Peter Helmersen.
– Du, det får du tala med min mobil om. Sånt bestämmer inte jag. Ringer upp är det han som gör. Hittar han inte Spotify då ringer han Helmersen.

Sjung Howling Around My Happy Home med Daniel Norgren åtminstone. Den fastnar så fint.

# Namnet Spotify är inte fingerat.
# Mobilen är av äppelsort.
# Rösten jag använde är en klassisk tidningsröst.

Gråsparven, Aspenström och Berit Ås

Morgonhimlen

Morgon i december. Läser Werner Aspenström i soluppgången. Ovanför Bjurerud långt borta i öster är himlen orange, blå och annat nymålat men i min skalle surrar en flock gråsparvar.

Gråsparven sörjer inte hästlorten.
Den spiller inte tid på framtidsforskning.
Den burrar upp sig, väsnas, parlerar,
dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.
I skruvisens vinter
håller den spiksoppan varm.

Då slår det mig att detta är en intressant fågelvinter, vi har fått gråsparven tillbaka på tomten. Var det 15 år sedan sist? Han far omkring bland pilfinkarna och leker att han är med i Agenda.

Det gör inte finkarna.
De har annan härskarteknik.

# Berit Ås räknar upp fem härskartekniker.
# Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam.
# Senare har hon lagt till ytterligare två.

Tvångstanke

Fredag kväll. Jobbar med akut tåginformation. Får en väldig lust att skriva:

”När luften har för bråttom får träden det med. Då stannar tågen till mellan nedfallna stammar på stambanorna, för att fundera över om summan av deras och luftens hastighet är konstant.”

IMG_1716Låter bli.

### När är rätt tid att vara filosof?

Fördelar & sägbarheter

Fördelen

Fördelar

Fördelen med korta rehabpass på 17 minuter är att en inte behöver något vätskebälte. Nackdelen är att en inte behöver något vätskebälte.

Fördelen med viss blåst och vinterkyla är att den får en att glömma den mänskliga kyla som visat sig hos vissa bokstavskombinationer under hösten. Jag tänker på sådana som GP, DN, SvD, SD, M, MP, FP, KD och S.

Fördelen med julbord på jobbet är att du kan bli trevligt avtackad. Sedan tar du det lugnt, de där 25,5 arbetsdagarna som är kvar. Eller? Nej, du gör en rejäl slutspurt, det är roligare.

Det får man säga

Livsmedelsaffären Pekås i Viken meddelar att de alltid varit PK och kommer att vara det till stängningsdags. Det får man säga i det här landet.

Vissa individer har inte alla sniglar saltade i det här trädgårdslandet.

En viss stress får man säga i det här handlandet.

### I Karlstad kostar 100 miljoner 51 miljoner.
### De styrande tror att man kan köpa ägg för tre kronor styck, sälja dem för 2 och göra rejäl vinst i borteräen.
### Även stadshus och marker, 100 för 51, kom och köp, skynda innan vi prutar.

De goda granskarnas överlevnad

Granskar

VF.se, ledarsidan. Respekt!

1.

När de senaste årens politiska tidningshistoria en dag ska skrivas, då kommer Värmlands Folkblads ledarsida att nämnas med samma respekt som antinazisten Torgny Segerstedt väckte under andra världskriget. Det är visserligen en tröst för oss som prenumererar men det är skamligt att VF har så få med sig i tidningskören i dag.

Jag talar om deras sätt att skriva om mångfald, invandring, romska tiggare, rasism, antirasism, flyktingkris och medmänsklighet. Solidaritet om du så vill.

All heder åt chefredaktören Peter Franke. Tack för att du står på dig, också mot ”de våre” när de far i diket.

2.

När de senaste årens ekonomiska tidningshistoria ska skrivas, då kommer tidningsdirektörerna och redaktionerna att beskrivas med samma ord som vi i dag använder om den forna skrivmaskins- och räknemaskinjätten Facit.

Facit gick åt skogen för att man inte förstod sig på den digitala utmaningen. Dagstidningarna håller på och går åt skogen för att man inte heller förstod sig på den digitala utmaningen.

AB förstDet var käckt när Aftonbladet som första dagstidning i Sverige lade ut sin kulturbilaga på nätet, vem applåderade inte åt det. Men ekonomiskt vansinne var det och snart stod de flesta tidningar i kö för att långsamt försöka ta livet av sig.

– Vill du ha nyheten i brevlådan i morgon för dyra pengar eller vill du ha den gratis i datorn redan i dag? Vilket väljer du?

Facitvarning, som sagt och jag vet att det är lätt att vara efterklok. Vad som hände var att papperstidningarnas upplagor rasade drastiskt. Folk ville gärna läsa tidningen men det var liiiite billigare att göra det på skärmen, se.

Nu kommer nästa steg. Var det svårt för annonsförsäljarna att göra nättidningen i datorn bärkraftig så är det än värre nu. För nu går läsarna för fullt över från datorn till mobilen och där är skärmen så liten att försäljarna inte alls lyckats sälja så mycket annonser som de skulle behöva för att tidningarna ska leva.

Inte vill vi ha några annonser i våra mobiler heller.

Vad vi ser är blödande företag, anorektiska redaktioner och drastiskt minskande granskning av framför allt våra kommuner. Då bor jag ändå i ett fortfarande tidningstätt län, Värmland är på många sätt bäst på den fronten.

3.

När den svenska demokratins historia ska skrivas, vad kommer forskarna då att säga om de här åren? Var det nu den också gick åt skogen? Var det nu den demokratiska granskningen gavs bort till tillfälliga bloggare, brunsvarta näthatare och källokritiska troll?

Vi får hoppas att medieutredningen kommer med kloka, effektiva förslag som snabbt stoppar den dramatiska dödskampen. Vi får hoppas att regering och riksdag snabbt är redo för beslut som räddar granskarna. Vi får hoppas att medieföretagen själva förmår göra sitt, för att hjälpa till och vända på utvecklingen.

RedaktörsgrändSverige och världen behöver proffs som uthålligt och kontinuerligt informerar, kritiskt granskar och underhåller, vare sig deras artiklar når oss via brevlådan, datorn eller mobilen.

Fast jag har mina tvivel.
Det kan mycket väl vara försent.

Det var ju synd

Anna Ollsson

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.