Uppjagad i en gran av sjövilda vildsvin

Gräsväg

Arkivbild från ett annat ställe, innan.

I går skulle jag ha sprungit min nya långa runda, den bortom Krävande Backen, Blånande Utsikten och Svårhittade Stigen. Kroppen behövde en långtur och det var en så fin dag. Mitt i utförslöpan där jag fotograferade Jungfru Marie Nycklar i somras skulle jag ha rusat rakt in bland dem. Den griniga flocken nyinflyttade vildsvin från Deje.

Rusa aldrig in i sådana medtrafikanter i livets utförslöpor. De har ingen humor när de själva är på väg uppåt. Galtarna är svarta och betarna gula, ungarna är snabba som unge herr Bolt och suggorna är allt det där tillsammans samt galna mormödrar.

Fantastiska bilder
Som tur är växer det högstammig granskog på trakten. En av de granarna skulle jag ha fått stamklättra upp i, fort och vigt som om jag fortfarande varit elva år. Bra högt upp skulle jag ha hittat en någorlunda stark gren, satt mig på den och halat fram mobilen. Den skulle jag först ha filmat flocken med. Fina dramatiska bilder, största galten skulle ha stått på två ben och kört sina arga betar i granstammen, gång på gång. Suggorna skulle ha grymtat grymt och smågrisarna skulle ha farit runt och hoppats på det bästa.

Vad som nu är bäst för en sjövild smågris strax söder om Arnästorp i sydvästra Svealand, Sverige, Europa, Jordklotet, Universum? Färskt löparkött? Grisar äter allt utom apelsinskal.

Brandmän utan vapen
Precis när jag skulle ha hunnit ringa den kära vännen och berättat att jag blivit uppjagad i ett träd av nitton blodtörstiga bestar från Deje skulle jag ha tappat mobilen. Mitt i en galt.

Efter tjugo minuter skulle räddningstjänsten ha hittat mig. De skulle ha blivit uppjagade i varsin gran de med. Larmet från den kära vännen skulle visserligen ha varit tydligt men på den fortsatta vägen skulle de vilda grisarnas roll ha tonats ner och därför skulle de orangeklädda vännerna inte ens ha haft en oladdad knallpulverpistol med sig. Bara aggregat 42. (Aggregat 42 är vad som på skämtsam brandslang kallas ”lågskor”).

Där skulle vi ha suttit sedan, hela natten mellan söndag och måndag, och vad som till slut skulle ha hänt vill jag inte ens tänka på.

Vilken tur att jag har benhinneinflammation.

Inte till salu

Det kom ett mejl. Efter att jag bloggat i snart fyra år vill någon köpa min åsikt:

Jag skulle vilja erbjuda dig en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av mina klienter på din sida sven-ove.nu

”En betalning”? ”För” en klient? Tack men nej tack. Jag kör stolt vidare på egen bekostnad, fri och obunden som sidensvansen i grannens rönn. Bloggen hälsar och känner sig betydelsefull, dock. Bra mallig i flera timmar.

Äntligen hittad av pamparna på penningsäcken.

Kvack## Ska jag behöva ligga vaken i natt nu, och fundera på vem den där klienten är?
## Obama? Volkswagen? En kôrvkiosk i Hallsberg?
## Volkswagen är det nog.

Med våta fingrar i vinden

Förr-troende-vald. Ju mer jag tänker på ordet, desto mer inser jag att det stämmer på allt fler politiker och inte bara på kristdemokrater som skvätter dyrskumpa i kongressalar.

De har slutat tro. Socialister som trodde på socialismen, nu har de glömt den. Folkpartister som glömt sin kämpande folkliga liberalism. Konservativa som trodde på sin ideologi. Centerpartister som glömt sin Jonnergård. Inte kallade Gunnar Hedlund sig ”borgerlig”, hans parti var ickesocialistiskt, det är trots allt skillnad.

Förrtroende.

Rött kort kopiaVänta, en sak tror den nya sortens politiker på. Opinionsundersökningar. Långsamt formerar sig allt fler av dem i en enda gråkletig röra i mitten. Där sitter de med sina blöta fingrar i vinden. Varje vind.

Lika själlösa som de senaste siffrorna från Ipsos.

## Det finns undantag.
## Han heter Bengt Göransson.

Klassiska ord och färska fulspel

Efter gårdagens inlägg får jag frågan vilka klassiker en ska välja. Svaret är att det måste var och en avgöra. Här är några av mina plus en rykande färsk ordbok. Den däremot är icke klassisk men jag förstår varför Levi Petrus gamla parti kallas kris-demokraterna.

Klassikerna

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Färre och bättre soldater och enklare förvaltning. Samtal, tal, artiklar och resolutioner bör alla vara kortfattade och träffa huvudet på spiken. Möten bör inte heller vara för långa.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs krav på varje droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Nya politiska ordboken

Avtal. Lova åtta år och hålla nio månader.
Champagne. Förr fuldryck i KD, konsumeras numera i kongressal efter vunnen votering. Se Petrus barnbarn.
Förtroendevald. Människa eller parti som – i vissa fall – väljer att glömma det förtroende den gett. Se fulspel.
Förr-troende-vald. Medlem i Kristdemokraterna som fått röst. Även känd som Petrus barnbarn. Trons ände.
Fulspel. När du träffar avtal med en person och den efter en stund skrattar åt dig: – Ja bare skôja.
Elfte budet. Du skall icke träffa avtal med en kristdemokrat. Ej heller med någon som känner en kristdemokrat.

SkumpangällerinteavtaletFotnot: citaten ovan är från Tage Danielsson, Friedrich Engels, Per Albin Hansson, Mao Zedong, Karl Marx och Gustav Möller. I bokstavsordning. Bilden intill visar hur man håller dyrskumpa hellre än ord.

Dags att gå till källorna

I tider när somliga centerpartister hyllar månggifte och vill fucka facket och kristdemokrater dricker 400-kronorschampagne inför nedröstade partivänner mitt i kongresslokalen, då är det dags att börja läsa klassikerna igen.

Och den här gången menar jag inte Röde Orm.

Fots kopia### En äkta läsare av socialistisk litteratur uttalar det klassiii-kerna.
### Nu gäller det att välja rätt i hyllan.
### Hm, demokrati, rättvisa, människovärde, systerskap och broderskap. Det blir nog inte så svårt.

Sex och släktforskning

Bonobon

Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:

”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.

Släktforskning när den är som bäst.

Vår konfliktlösande släkting har börjat jollra

När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.

De var ovänner.

I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.”

Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.

För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.

Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.

Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.

De har bara en metod.
Med sex.

Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.

## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.

Stolpar och mänsklig värme

Hämtar in de sista stolparna som jag satt ut. Allra sist den vattniga nummer 175. Friska Forshaga har blivit en succé, precis som samma arrangemang blivit det på många håll både nära och fjärran.

Här var det 465 personer som registrerade 23 905 stolpar. Imponerande.

Jag tycker om det idoga letandet ute i skogen. Massor med grannar, vänner och okända har tagit kartan i näven och vandrat, cyklat, bilat eller sprungit omkring och noterat rätt kodbokstäver till stolpe efter stolpe. Sedan har de registrerat sina fynd på projektets webbplats.

StolpflyttSjälv blev jag blöt långt upp på låren när vi behövde flytta en stolpe som hamnat under vatten. Ett fint minne i mitt eget blygsamma ideella arbete för stolpletandet i världen.

Det är det ideella arbetet hos så många jag tycker allra bäst om. Folk har rätt att få komma ut i skogen och leta. Nå, så låt oss hjälpa dem med det.

Du blir snällare i själen av att vistas i skogen en stund ibland. Det blir du av att jobba för det gemensamma bästa med. Gôtt.

# Finns du på Facebook så titta in hos Refugees Welcome – Molkom. De gör ett fantastiskt jobb med de nyanlända.
# Över 600 medlemmar i gruppen på en ort med 1 863 invånare. Stort.
# Du kanske har nåt de behöver.

Hur jag gör allting fel och trivs med det

Klädd

Jag har nått den ålder och möjligen levnadsvisdom att jag tar lugnt på vissa besked. Hade livet gett mig benhinneinflammation då jag var 43 hade jag svurit ve och förbannelse, legat vaken på nätterna, klättrat i gardinerna på dagarna och fått tårar i ögonen när läkaren berättade.

Nu var det lättare. Jag trodde det var en djup ventrombos, värsta blodproppen, och då var benhinnorna ett fint och vackert alternativ. Lugnt tog jag beskedet på läkarbritsen och kramade (nästan) doktorn och sköterskan. De vet att jag ville göra det.

Nu då? Jo tack. Häromdagen hörde jag en klok människa säga att hon tränar för att träna. Sådana människor finns det och sådan är jag nuförtiden. Löpning är en lycka men jag behöver inte längre sätta pers på Lidingöloppet, maran eller långa träningsrundan. Det är dessutom omöjligt, benen och lungorna är inte 43 längre.

Perfekt för den skadan
När jag skriver detta är det fyra veckor sedan senaste rundan. Jag återföll i älsklingssporten orientering och skapade perfekta förutsättningar för benhinneinflammation. Bytte underlag och skor och öste på i tre veckor. Det är då det smäller till.

Orienteringen var jättekul, jag ångrar inte ett steg, inte en kontroll. När benen mår bra igen kommer jag att återvända dit, jag ska bara reparera mig först.

Träna för att träna. Inte behöver jag vara bra, inte ens snabb inom min egen ram. Allt jag behöver är att kunna börja springa igen. Den dagen börjar jag om, det gör ingenting om det tar ett tag. Trots att kondition och gubbmuskler är färskvara, det vet jag väl.

Det är filmjölk också. Du kan skaffa ny. Konsum Forshaga har en hel hylla.

Gör allting fel
Rehabilitering då? Hur fixar jag min skada? Svar: jag gör allt fel och tar det lugnt. Tids nog kan jag springa igen. Under tiden intervjuar jag forna elitidrottare i bekantskapskretsen, de tycker jag ska springa ändå, jag läser löpartidningar, de tycker jag ska cykla och simma, jag läser benhinneinflammationsspalter, de tycker jag ska stretcha.

Inget av detta gör jag, för jag har valt min egen metod. (Nåja, lite stretching då). Jag tar det lugnt, vilket betyder läsa böcker, jobba, träffa unga släktingar och rensa bland papper. Inte på fyra veckor har jag rört mig med högre hastighet än rask promenad. Det gör inte ett dugg. Jag vet att mina löparvänner tycker detta är korkat, men det bryr jag mig inte om, förlåt, men så är det. Laidback, är det så engelsmännen säger? Jag avvaktar kraftfullt.

Ingen brådska
Jag är bara 64 år. Tids nog ska jag springa igen. Världsmästare blir jag ändå inte. Bara bäst på norra halvklotet igen på att gilla att känna musklerna svettas och hjärtat pumpa.

Dä’ lugnt. En vacker dag ställer jag mig på crosstrainern, tro inget annat. En annan dag löper jag ut i fem centimeter snö och snålblåst och älskar det. Tass tass tass.

Dä’ väl int’ så bråttom?

# Jag rekommenderar inte metoden för den som tävlar.
# Vill du hålla konditionen vid liv, gör det. Cykla, simma och glöm inte stretcha. När du är frisk igen, förebygg mot återfall, nätet är fullt av övningar. Benhinneinflammation är en självförvållad dumhet.
# Den här kroppen och själen ville ha ett uppehåll, för hösten 2015 är det annat som snurrar i skallen. Jag ägnar mig åt det projektet. Raskt promenerande, med- & motvilligt nedräknande samt ivrigt planerande. Trivs.