Hur jag gör allting fel och trivs med det

Klädd

Jag har nått den ålder och möjligen levnadsvisdom att jag tar lugnt på vissa besked. Hade livet gett mig benhinneinflammation då jag var 43 hade jag svurit ve och förbannelse, legat vaken på nätterna, klättrat i gardinerna på dagarna och fått tårar i ögonen när läkaren berättade.

Nu var det lättare. Jag trodde det var en djup ventrombos, värsta blodproppen, och då var benhinnorna ett fint och vackert alternativ. Lugnt tog jag beskedet på läkarbritsen och kramade (nästan) doktorn och sköterskan. De vet att jag ville göra det.

Nu då? Jo tack. Häromdagen hörde jag en klok människa säga att hon tränar för att träna. Sådana människor finns det och sådan är jag nuförtiden. Löpning är en lycka men jag behöver inte längre sätta pers på Lidingöloppet, maran eller långa träningsrundan. Det är dessutom omöjligt, benen och lungorna är inte 43 längre.

Perfekt för den skadan
När jag skriver detta är det fyra veckor sedan senaste rundan. Jag återföll i älsklingssporten orientering och skapade perfekta förutsättningar för benhinneinflammation. Bytte underlag och skor och öste på i tre veckor. Det är då det smäller till.

Orienteringen var jättekul, jag ångrar inte ett steg, inte en kontroll. När benen mår bra igen kommer jag att återvända dit, jag ska bara reparera mig först.

Träna för att träna. Inte behöver jag vara bra, inte ens snabb inom min egen ram. Allt jag behöver är att kunna börja springa igen. Den dagen börjar jag om, det gör ingenting om det tar ett tag. Trots att kondition och gubbmuskler är färskvara, det vet jag väl.

Det är filmjölk också. Du kan skaffa ny. Konsum Forshaga har en hel hylla.

Gör allting fel
Rehabilitering då? Hur fixar jag min skada? Svar: jag gör allt fel och tar det lugnt. Tids nog kan jag springa igen. Under tiden intervjuar jag forna elitidrottare i bekantskapskretsen, de tycker jag ska springa ändå, jag läser löpartidningar, de tycker jag ska cykla och simma, jag läser benhinneinflammationsspalter, de tycker jag ska stretcha.

Inget av detta gör jag, för jag har valt min egen metod. (Nåja, lite stretching då). Jag tar det lugnt, vilket betyder läsa böcker, jobba, träffa unga släktingar och rensa bland papper. Inte på fyra veckor har jag rört mig med högre hastighet än rask promenad. Det gör inte ett dugg. Jag vet att mina löparvänner tycker detta är korkat, men det bryr jag mig inte om, förlåt, men så är det. Laidback, är det så engelsmännen säger? Jag avvaktar kraftfullt.

Ingen brådska
Jag är bara 64 år. Tids nog ska jag springa igen. Världsmästare blir jag ändå inte. Bara bäst på norra halvklotet igen på att gilla att känna musklerna svettas och hjärtat pumpa.

Dä’ lugnt. En vacker dag ställer jag mig på crosstrainern, tro inget annat. En annan dag löper jag ut i fem centimeter snö och snålblåst och älskar det. Tass tass tass.

Dä’ väl int’ så bråttom?

# Jag rekommenderar inte metoden för den som tävlar.
# Vill du hålla konditionen vid liv, gör det. Cykla, simma och glöm inte stretcha. När du är frisk igen, förebygg mot återfall, nätet är fullt av övningar. Benhinneinflammation är en självförvållad dumhet.
# Den här kroppen och själen ville ha ett uppehåll, för hösten 2015 är det annat som snurrar i skallen. Jag ägnar mig åt det projektet. Raskt promenerande, med- & motvilligt nedräknande samt ivrigt planerande. Trivs.

Vilken klädkod gäller inför klippduvans släktingar?

Gräsand

Denna är inte nära släkt med någon klippduva.

Han deltog i arbetsmötet med samma självklarhet som bara den får, som vet att det är fjorton veckor kvar tills rummet ska städas ut och en färsk efterträdare ta över.

Det här är en viktig fråga, sa han. Hur tänker ni andra?

På andra sidan fönstren till det lilla konferensrummet pågick ett annat liv. Där ute skulle han vara färsk. Undrar vad det är för klädkod bland folk som matar duvor, tänkte han och log tyst för sig själv.

Vem bestämmer?

# Du får inte stila och sitta på parkbänkarna och tråka ut tanterna med att tamduvan härstammar från klippduvan som… eller att svenska tamduvor kommer från domesticerade fåglar som flugit vilse, flytt eller släppts.
# Gör’t inte.
# Stilla dig. Stila inte. Folk i parker är lika läskunniga som du.

Inte riktigt klokt

Jag har jobbat på flera tidningar, tidigare i livet. Även på Nya Wermlands-Tidningen. Det var en intressant tid och jag har goda vänner på redaktionen, även om jag inte är överens med ledarsidan.

Nu har tre personer i ägarfamiljen bett att få göra avdrag för larm i hemmen. En av dem före detta chefredaktör, en före detta vd. De nekas avdraget.

Har familjen Ander råd att bygga nytt tidningshus för en halv miljard för ett antal år sedan så har de råd att betala sina hemlarm. Det är sant. Fast saken är inte riktigt så enkel. Ett hot mot en publicist är ett hot mot demokratins kärna och hotbilden har funnits.

Det är viktigt att betala skatt. Det är lika viktigt att skattesystemet är klokt.

Att neka publicister skydd är inte riktigt klokt.

Kohornet och minnena

Vi städar komposten och garaget, får ihop en halv släpkärra. Då ligger det där. Kohornet. Vänta, släng inte kohornet.

Dofter sätter igång minnet, säger folk. Jag vet men det gör saker med. Bara inte kohornet. Jag har ingen aning om vad det har för historia. Vem i hela världen har detta horn suttit på? Hade hon ett bra liv innan det bara var hornet kvar?

Eller han.

Vi hade kor när jag var barn. En gång rymde en kalv och var borta i fyra dagar, vill minnas att det snöade. Hon växte aldrig riktigt till sig efter det men pappa behöll henne, en kvigornas eget halvoriginal. Småbönder gjorde så ibland, den gången.

Kloka djur
Tror du kor är dumma så tror du fel. Hon som var borta i fyra dagar kom tillbaka och hade inte dött det minsta där ute i kylan.

Klokaste kon fick en skälla runt halsen. Ett tag hade vi betet på en inäga en bit bort. Varje morgon gick korna på led förbi våra närmare åkrar och in i skogen, följde en kostig mellan granarna, tvärs över en liten dal och småningom ut på betesvallen. Där tillbringade de dagen innan det var dags att gå hem och bli mjölkade. Skällkon i täten, alla följde och hon hittade. Säg mig den ko som inte finner sitt eget bås i ladugården, jag har aldrig sett någon.

Nästa morgon samma ritual. Morgonmjölkning och efter det en stärkande 700-meters promenad till betet. Ingen gick vilse.

Går på höjdkurvan
Kohornets historia vet jag inte. Det satte igång minnen ändå. Jag vet vem som ägde det före mig, jag vet att det var någon sorts ställning till och att det möjligen gick att ställa saker i det. Blommor kanske?

Släng inte hornet. Ett kohorn är alltid bra att ha. När allt annat är glömt så kommer det att hjälpa mig minnas den vandring vår lilla koflock gjorde bort till inägan bakom skogen.

Det är något särskilt med kostigar. Kor går helst på höjdkurvan, inget onödigt slöseri med krafterna när de ska förflytta sig.

Hoppar jämfota
Jag har inget emot kosläpp. Det är bra att moderna tiders barn får se levande djur och lära sig varifrån maten kommer. Den kommer inte från en kyldisk. Mat kommer ur en bondes hand.

Dansande koSjälva såg vi spralliga kor varje vår. Då vet du hur mycket hopp och lek det finns i en 600-kilos mjölkko när lagårdsdörren öppnas första gången i maj. Glad som en kalv på grönbete, det uttrycket är bara halva sanningen. En stor klumpig ko kan vara minst lika yster. ”Klumpig”? Aldrig den stunden, här ska hoppas jämfota.

Tjoho tjoho, här jumpar en ko.

Släktmiddag hos Jimmie Å

Svärmor lämnar SD

 

Jaha. Då vet vi det. SD är inte en förkortning för Svärmorsdrömmarna.

Men en undrar ju hur släktmiddagarna kommer att låta hemma hos Jimmie Åkesson i framtiden? Nu när hans svärmor hoppar av SD och blir politisk vilde i riksdagen.
– Ta lite mindre brunsås, svärmor.
– Du menar mer, va?
– Å, du är så vild, Margareta.
– Smickrare där. Tänk om en vore lite yngre.
– Nej det är uteslutet. Det är så vi gör här. Helt uteslutet.

Länk:
Expressen: Jimmie Åkessons svärmor lämnar partiet

Inget ser ut som vi tror

Hur kan bergen vara blå? Varenda gran är ju grön, det vet minsta människa. Hur kan snön vara rosa i solnedgången och på vårkvällen murrigt Lars Lerin-grå eller brun?

Det dröjde tills jag såg en ungersk konstnär i en tv-dokumentär, innan jag sakta började förstå hur färgerna och våra förutfattade meningar lurar oss. Han samlade på gröna nyanser, räknade dem noga en efter en och försökte återskapa.

Han och konstnären Gustaf Fjaestad lärde mig ana att allt inte är vad vi tror. Snön är blå, snön är grön, det är klockan och ljuset som bestämmer. Varje gång jag kommer till Rackstadmuseet i kanten av Arvika hamnar jag framför hans tavla Livsgåtan från 1919. På långt håll hör jag fotspåren knarra, på lära håll ser jag penselns arbete. Då blir jag både avundsjuk och förskräckt. Inte för mitt liv kan jag förstå hur Fjaestad kunde måla den tavlan. Fotspåren knarrar men på nära håll ser målningen ut som om någon slängt ut en liten sked gröt i taget på duken, bit för bit. Några ljusa klickar, några aningen mörkare.

Hur såg han vad han gjorde? Han stod ju på nära håll. Där ser du inget snölandskap.

Se det du ser
En gång fick våra barn i uppgift att göra som ungraren, samla på gröna nyanser. Jag skrev en radiokrönika om det efteråt. 50 öre per grön nyans. De lärde mig mycket den sommardagen, mellan vårt Forshaga och överhetens åkrar där pappa varit barn.

Snön knarrarBergen vid horisonten som vi såg hemifrån balkongen kallade vi De Blånande Bergen. Vi brukade grilla korv där, när vi hittat dit. På nära håll var de alltid gröna och snön knarrade. Sakta kröp Gustaf Fjaestad upp på min axel och höll föredrag om ljuset och om människans blick. Se det du ser, inte det du tror att du ser. Inget ser ut som vi tror, varje konstnär vet att det är skillnad på långt håll och nära.

Det är som med människor.

Lilla bilden: Gustaf Fjaestads målning Livsgåtan.
Stora bilden: samma målning, detalj.

Efter många års forskning

Kopparflyg

Gör plötsligt Mitt Livs Upptäckt: trams baklänges blir SMART.
Äntligen får jag ihop filosofin som styrt mig i alla år, fast jag inte förstått det förut.

Vi tramsar, visst gör vi. Ständigt detta trams.
Hela tiden hoppas vi att allt ska vrida sig rätt till slut.

Sent en afton vänder det:
S-m-a-r-t.

# Det finns ingen dum med humor.
# Roligheten är klokare än så.
# Leken är släkt med allvaret.

En dag på profilprovningen

Ibland provar livet en. Ibland gör Facebook det.

Så numera vet jag att jag har Kalle Ankas personlighet, är staden Paris samt pirat, kan para ihop elva av tolv inledningsrader med rätt Beatles-låt samt står för våren av de fyra årstiderna. ”Energisk, kvick och empatisk”.

En får tacke, käre farbror Facebook. Själv är du fin kontaktmöjlighet, kul tidsfördriv, effektiv dyngspridare, korkat ensidig (som blockerar naken hud men inte hets mot folkgrupp) och dyr gökunge (som tar maten ur mun på våra dagstidningar).

Skärmavbild 2015-09-23 kl. 15.55.16Samt energisk.

Du är lite november.

När räven har ätit upp hönsen

Gamla gubbar får rutigt skinn.
(Grossbolstorp, 2015).

Du ser näre ut på bra hôll.
(Klarälvdalen, 1900-tal).

Dä inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.
(Östvärmland, 1800-tal).

Seent stängia Hönsehuuset när Räfwen haar äthet opp Hönsen.
(1600-tal) 

Allemans vän är var mans narr.
(1600-tal).

Näre = nära. Hôll = håll. Dä = det. Borte = borta.
Bilden är från Skurugata i skogarna utanför Eksjö.