Där sitter vackerheten

Sudoku för handdukar

Betraktelse från Lanzarote, nr 1
Det är det där med onödigheten. Ibland är det sådant som inte behövs som gör världen vacker. Titta på en fin dörr. I dag går det att göra en dörr helt platt, men se på de vackra, de med speglar. Vackerheten sitter i det du först tror är orationellt.

När vi bor två veckor på hotell på Lanzarote har städerskan handduksfestival, tycks det oss. Jo, hon viker små konstverk av den kära vännens nattlinne med. Men handdukarna, handdukarna. Kökshandduken ett konstverk varje dag. Båda handhanddukarna ett mindre mästerverk. Vet hon hur lik hon gör min fru, med sudoku-boken och pennan i varsin näve i handduksskulpturen hon skapar? Vi gläds i flera dagar, låter skulpturen i soffan sitta kvar och tar bara försiktigt loss sudokuboken ur de blå handdukarnas grepp.

Det vet varje städpoet
Jag tror att bra service handlar om detta. Först städade hon, varenda yta blänkte. Sedan gav hon oss någonting extra som hon inte hade behövt och vi inte hade efterfrågat.

Sudoku för handdukarKärleken finns. Nu vet jag att det finns städpoeter med. På den särskilda ön Lanzarote, där konsten betytt så mycket, har de minst en.

Jag tycker om poeter. De som vet att vackerheten finns i det till synes onödiga.

Behandlade han inte alla lika?

Långfredag. Jag kan ju inte påstå att jag kommer att gå i kyrkan i dag heller. Men är det något han var, han som de korsfäste i Jerusalem, så var det antirasist.

Vad du än tror på, så tycker jag du ska klicka på de två länkarna. Första länken är till en antirasistisk grupp på facebook. Sist jag tittade var vi nära 9 000 medlemmar. Klicka och gå gärna med, du också.
Facebookgruppen Front mot rasism och fascism

AntirasismFinns du inte på facebook kanske du kan klicka på den här länken och läsa en debattartikel av styrelsen för gruppen?
Polisen måste kunna garantera åsiktsfrihet och demonstrationsrätt

Människovärdet är ett och okränkbart.

Tre tankar om sociala medier och konflikter

F-bild1. Facebook är rarhetens tempel. Mjuka katter, nyserverad köttbit med din älskade, vackra fina färska profilbilden, Åh, kramiz sötis, fina du!

2. Facebook funkar fint vid skryt. Nu har jag tapetserat fem rum och byggt trädäck ända ner till bankomaten samtidigt som jag läste Dostojevskijs samlade, rörde ihop en fantastisk paella (som kommer att bli SÅ inne om några månader) och sprang ett långpass på 21 kilometer och 192 meter (4:10 kilometern, motvind både dit och hem).

3. Facebook är sämre på konflikter. Bråka går ju. Men nästa dag måste du läsa människans inlägg i något helt annat ämne och till allt elände är ni överens. Vad gör du då?

Jag vet vad du gör.

Snöväder inomhus och hemtrevligt knaster

1994 började jag med internet. Då var vi 3,41 procent av svenskarna som hade tillgång till nätet och jag hade lyckats hitta en ny teknik tidigt. 2012 var vi 94 procent, läser jag. Från ingen till nästan alla på 20 år. Det måste ha känts likadant för de som skaffade papperstidning när den tekniken blev bred. Eller tv och tv-kanna.

Tv-pionjärerna tog snövädret inomhus. Vi tidiga nätnördar tog hem modemljudet. Klicka här om du vill höra det igen. Ljudet från tider när en webbplats helst inte skulle innehålla bilder, inte många i alla fall.

Hårt slag mitt i vardagsrummet
Har du funderat på att sluta titta på tv? Det har jag. Av olika skäl lät vi bli att titta på vinter-OS nu sist, det hade jag aldrig trott men det gick utmärkt.

Har du funderat på att sluta surfa? Sluta facebooka? Samma här, men det kommer jag alltid fram till att jag inte vill. Jag vilar gärna surfarhjärnan någon helg ibland, absolut, men sluta för gott? Aldrig. Inte när jag möter så mycken glädje och klokhet där ute. Det gäller bara att se till att välja vilka du umgås med. Så är det visst ute i verkliga livet med, har jag hört.

Gammal tvKlicka på modemljudet nu. Jo, gamla tiders tv-bilder snöade. Jämt. Dessemellan rullade bilden. När det hände var det bara en sak som hjälpte. Att drämma till apparaten hårt på sidan. Då slutade han rulla och snövädret kunde börja igen.

Det bästa är att det är sant.

”Det där var väl inget modigt”

Magistern kopiaDet där kräver väl inget mod, säger någon, när en medmänniska har tyckt någonting. Det där var ingen särskilt originell åsikt.

En del särskilt små människor skriver ”PK” också, men den högerklyschan glömmer vi.

Ledsen, men det var längesedan jag försökte vara originell. Under högstadiet i Åsvallaskolan hände det att jag försökte utmärka mig på det viset, men man mognar. Folk som minns påstår att jag gick omkring med teskedar i fickan, vad nu det skulle vara bra för.

En annan sorts kappvändare
Om hela världen tycker som jag? Jamen så bra då. Det är ju dit vi vill, vi som är demokrater och inte elittänkare. Mina åsikter väljer jag inte utifrån om de kräver mod eller inte. En del av det jag tyckt genom åren har jag sagt eller skrivit fast jag var rädd, det ska gudarna veta, men målet är inte att bli rädd. Allt börjar med mina grundläggande värderingar, min klasståndpunkt om du så vill.

Visar mod gör den som ställer sig framför ett framrusande ånglok också, fast jag tillåter mig tvivla på hans förstånd och taktiska omdöme. Hur originellt det än kan verka. Att ständigt försöka slåss i motvind är bara ett annat sätt att vända kappan efter vinden.

För många år sedan blev jag intervjuad av en journalist som gjorde hemma hos-reportage hos oss. Men va’ vanligt… sa den kloka reportern när hon fick se vårt hem.

Hon förstod aldrig att för oss var det ett bra betyg.

Per Stigman på ena axeln och Sixten Jernberg på den andra

OLYMPUS DIGITAL CAMERANu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.

När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.

Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.

Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.

Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.

Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.

I vilda spår”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”

Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.

Allt är löparkulturens fel

Det var löparkulturen som fick mig att börja springa, den saken är säker. Mindre självklart är vilken del av denna kultur.

I vilda spårDen nedärvda, sedan hundratusentals år, som satt i pappas gener och sedan mina? Hör du inte hur kroppen skrattar när du rör dig så fort att båda fötterna flyger?

Den från sportsidorna och sändningarna? Alla som såg ” den svarta gasellen” Wilma Rudolph vid olympiska spelen i Rom fick löplust. Samma lust när Abebe Bikila vann marathonloppet. Barfota.

Den jag hittade i ungdomens idrottsböcker? En del av dem var förfärliga, ser jag nu, men inspirerar gör de än.

Den jag fick från vår färska idrottsförening? Absolut. Vill du bli bra på att tävla i löpning ska du tävla i löpning. Vill du bli bra på att gilla att göra det ska du träna på att gilla att göra det.

På den punkten är jag vältränad.
Det vattnas i munnen bara jag skriver det här.

Långpass i stövlar
Till sist några rader ur min idol Sixten Jernbergs bok I vilda spår.

Träningsprogram för november 1959
1/11 2,5 timmes skogslöpning med stövlar och fullt arbetsklädd (c:a 3 mil)
2/11 1,5 timmes skogslöpning med stövlar och i overall (c:a 15 km)
3/11 1 timmes landsvägs- o. skogsvägslöpning. Distansen varierades
4/11 1 timme löpning terräng och landsväg omväxlande
5/11 1 timme och 20 minuter löpning i terräng, bitvis svår
6/11 1 timmes löpning på skogsvägar med ryckinslag
7/11 1 timmes löpning i terräng
8/11 5 timmars löpning och gång (ute med hund och bössa)
9/11 1,5 timmes löpning i terräng
10/11 2,5 timmars löpning i terräng
11/11 Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen

I början på 1960-talet fick små gossar löplust av sådant. Det får den här lille gossen än. Mor, var ställde jag stövlarna nu?

Tjoho.

Den outsägligt vemodiga notisen om de två sista talarna av ayapaneco

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:

Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.

Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.

Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.

Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko

Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.