En dag har vi tröttnat på allihop

Älgpass

Alla som springer känner igen det. Vi har våra rundor. Långa rundan, korta rundan, backrundan, asfaltslingan, elljusspåret, femman, farliga hund-rundan. Namnen varierar men rundor är de och en dag är vi trötta på dem allihop.

Inte ens farliga hunden är lika pigg på att skälla ut dig längre.

Jag säger inte att löpningen har blivit tråkig. Det händer sällan. Jag säger att mina vanliga löpvägar genom terränglådan här på trakten har blivit för välkända. Fötterna känner varenda sten och rot, knäna varenda motlut och fantasin kan inte lura mig längre. Jag vet hur mördarbacken och elljusbacken doftar och vilka fåglar som brukar sjunga i kanten på ängen.

Varför hör jag ingen trädpiplärka i år? Det är inte många gånger hon har sjungit.

Asfalt går bort
Hur brukar vi göra när vi ska resa någonstans? Vi sätter mig bland en hög med kartor. Jag gör samma sak nu. Bläddrar och klickar för att hitta spänning i terrängen och löpning med förundran.

Uppgiften är inte lätt. Vi har bott här sedan sommaren 1983 och några ogådda stigar är svåra att hitta i närheten. Åt ena hållet är det asfaltbacke ner i tätorten, åt andra hållet stora vägen, elljusskogen och storskogen. Asfalt går bort ett tag, vänster lår är irriterat och vill ha mjukt underlag. Elljusspåret går också bort. Det blir till att leta på andra sidan väg 62.

Först bläddrar jag i Försvarets vägatlas från 1993, skala 1:250 000. Inget napp. Sedan tar jag fram datorn och hittar Googlekartan, byter till flygfotot, irrar med blicken över den gröna mosaiken. Skog har vi, stigar har vi, men var finns spänningen?

Hittar den hos Lantmäteriet
Det är nu jag minns att Lantmäteriet släppte många kartor fria för ett tag sedan. Ivrigt skriver jag lantmateriet.se, går till Kartor, flygbilder och ortnamn, klickar på Använd tjänsten och får så småningom upp den topografiska kartan. Hmm, få se nu, jag måste längre bort än mina vanliga springstigar, det får gärna vara kuperat.

Sakta växer nya drömrundan fram. Vid lunchtid står jag på verandan, dreglande av löplust och med vätskebältet runt magen. Mobilen laddad, vatten påfyllt, löprutten memorerad. Glad som en tofsvipa glider jag ut över ängen, sneddar över asfalten åt höger och följer stigen i ledningsgatan norrut bredvid 62:an. Andhämtningen är lätt när jag glider genom tunneln under länsvägen och upp på andra sidan. Nickar åt stolpen i orienteringsprojektet Friska Forshaga och joggar åt höger, fortfarande norrut. Det doftar barr och varm sommar, stigen övergår i gräsbevuxen körväg och nu bär det nerför.

Benen går lätt och näsan är nyfiken, här i slutet på backen var det länge sedan jag sprang. Kanske sommaren 1996 när vi hade femdagars i skogen? 16 000 orienterare på besök och i sluttningen började banorna för många av dem. Uppför för dem, nerför för mig. Nu är jag framme vid den lite större grusvägen, bommen är öppen och jag svänger vänster mot uppförsbacken. Kroppen är uppvärmd och skallen trivs. Solen lyser, spridda sommarmoln på himlen över Lindåsberget, borta över Visterudsgärdena skriker en vråk.

Där står stolen
Backen börjar försiktigt men det genomskådar jag fort. Snart är det rejält tuggmotstånd i värmen, lång är den också, svänger och stiger. Jag använder ingen pulsklocka men nu är pumpen rejält igång. Tass tass tass uppför det ljusa gruset, nyfiket undrar ögonen vad som väntar bakom kröken. Till slut är jag framme där skogsbilvägen delar sig, väljer vänster väg och fortsätter den ganska tuffa stigningen uppåt, mot sydväst.

Glömde mäta backen på gps:en, kanske är den 8-900 meter? Det känns så i det torra vägdammet. Uppe på platten är ett stort hygge, jag stannar och stretchar låret lite, dricker, får se ett älgpass på högsta punkten. Prydligt har någon ställt en kontorsstol på en lastpall, jag rotar fram mobilen ur plastpåsen i fickan på vätskebältet, joggar över ljungtuvorna och fotograferar kontorsjägarns pass.

Då – både hör och ser jag henne. Trädpiplärkan, när hon sjungande förflyttar sig från en sparad martall till en annan i sin typiskt dalande sångflykt. Långt borta i öster blånar bergen, men jag har inte tid att beundra utsikten länge. Jag har en halv runda kvar att springa in.

Om fem minuter ska jag springa fel.
Det vet inte den här bloggjoggarn än.

 

Kontorslandskap

# Har jag börjat samla på bilder av kontorsstolar på rymmen?
# Misstänker det. Samlarserien Värmländska Kontorslandskap 😉
# Favoriten ovan fotograferade jag i Klarälven i fjol.

Länk: Mina löparguruer: Rune Larsson Länk: Löparlärdom nr 1-25

Sanningen om jobbena

– en dikt

 

”Di kommer hit å tar jobbena
för oss”.
Ӂ inte jobber di,
bare lever på bidrag”.

”Ha ja hört”.

Viktor Root 

 

# Skriven när Viktor lyssnat på dumheter från en som levt i trygghet hela sitt liv. ## Inspirerad av en krönika av Sven L-O Johansson. ### Här är en annan favorit. Klicka och läs – och kom inte och säg att det är invandrarnas fel om servicen blivit sämre. 

Viktor Root har tre egna sidor här på webbplatsen. Vete fangen hur det gick till. Den med dieten är bäst.
Länk: Viktor Root Länk: Sanningen Länk: 24:7-dieten

En skärgård på land

Prästkrageön

MENY: Om mig | Skriva och prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Efter förrförra helgens utflykt till guckuskoparadiset Björskogsnäs norr om Loka borde jag vara halvöfrälst. Det är jag. Fast just nu intresserar mig öar ännu mer.

Jag har börjat skapa blomsteröar i vår gräsmatta. Det ligger ingen plan bakom, utformningen är inte genomtänkt, men likafullt växer det en humleblomsterö, två prästkrageöar och en låg smörblommeö i vår närhet.

Nu har jag dessutom läst på en aning. Den västra prästkrageön ska bli större, åtminstone tre meter i diameter nästa gång jag går förbi med skjuvgräsklipparen.

Då trivs fjärilarna bättre.
Då gör vi det med.

Trivs.

# I kväll börjar Ernsts sommarserie från Björskogsnäs på TV4.
# Vi råkade hamna på näset nästan samtidigt fast det inte var planerat.
# Här är en klok person som tycker som jag om Ernst K. Läs i Jörgen Kalitzkis blogg om saken.

På väg att bli mycket allvarligt

Taggtråd

Läget är på väg att bli mycket allvarligt, skriver en vän. Ja, sannerligen.

I Danmark får Danskt folkeparti nästan 22 procent i valet och parti efter parti har gett upp inför invandrarfientligheten.

I Sverige går Sverigedemokraterna framåt och det som vi för 40 år sedan trodde var otänkbart sprids helt öppet i sociala medier och uppgivna sinnen: rasismen. Även här i landet sneglar flera partier på den danska lösningen, att ge upp, att lägga sig nära de invandringsfientliga. Här där folkpartiledaren Bengt Westerberg en gång vägrade sitta i tv-soffan bredvid Ian & Bert på valnatten.

Ryggradslösa jävlar skriver jag inte om folk, inte om partier som studerar danska skenlösningar alltför noga heller. Det är jag för väluppfostrad för. Vad jag tänker får du gissa själv.

Driv på regeringen
Många upplever att de främlingsfientliga har svar på tidens frågor, tycker min vän, genom att de riktar ljuset mot de svagaste och en del makthavare.

”Klassisk farlig högerpolitik. Hur möter vi dessa? Fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar. Centralt och ute på golvet. Nagla fast orättvisor, ge perspektiv, driva på regeringen och ta aktivt strid i viktiga frågor. Idag driver arbetare och tjänstemän mot den yttersta högern i brist på perspektiv från de som vill kalla sig vänster. Upp till kamp säger jag från den svenska blomsterängen i midsommartid och det är mer än en paroll.”

Det är en glädje att ha kloka vänner som Janne Hesselstedt. Det är en sorg att han ska behöva ägna sina sommartankar åt hur vi ska bli av med något så onödigt men farligt som rasism, främlingsfientlighet och växande fascism.

Gyttjebad i mittsörjan
Jag tror Janne har rätt. Nu är hög tid att facket tar strid på allvar, både arbetarnas och tjänstemännens organisationer. Strid för människors lika värde, strid för solidariteten. Samma krav måste ställas på alla våra demokratiskt sinnade partier. Det är dags att börja inse hur allvarligt läget är. Nu är det vår tur att ta över initiativet i folkupplysningen.

Lösningen är inte att varenda parti lägger sig nära de andra som kladdiga gyttjebadare i en allmän mittsörja, lösningen är att vi får tydliga skiljelinjer i svensk politik igen. Börja med det. Ni måste sluta vara levande opinionsinstitut och bli partier igen. Gå tillbaka till er själ, var och en. Det är alltid bäst att ha sin egen och hålla fast vid den. Häng inte efter alla möjliga opinioner ni tror att ni hittar, i mörka skrymslen och vrår, gå tillbaka till er egen väg och dra med er opinionen i stället. Lys över landet.

Nu får ni sluta leka låtsas-sverigedemokrater, några av er.
Läget är på väg att bli mycket allvarligt.

# Jag försöker låta bli uttrycket ”Vad var det vi sa?”.
# Efter Fukushima var det frestande.
# Efter vad EU gjort för den svenska och europeiska medmänskligheten är jag starkt frestad igen.

Ringer Missing People

Vi lever i en tid, när många känner sig vilsna. Det blir vanligare och vanligare att mina vänner lägger ut en bild på Facebook och ställer frågan: Var är jag?

Jag ringer Missing People varje gång. En ska ta hand om sina medmänniskor. Gör det du med. Nästa gång kan det vara du själv som inte har en aning om var du är.

– Är det inte en McDonalds-restaurang där i bakgrunden? säger jag. Det ser så ut på bilden.
– Bra, svarar Missing People. Då vet vi det.

Prästkragar, lästips och tydligare länkar

MENY: Om mig | Skriva och prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Nu har jag gjort så att de fasta sidorna vid sidan av själva bloggen ska vara lättare att hitta. Menyn syns bättre. Dessutom har jag lagt in navigering till undersidorna överst på huvudsidorna.

Här ovan är menyn. Annars hittar du den i vänstermarginalen om du surfar med dator och via den streckade ikonen uppe till höger (”hamburgaren”) om du besöker mig med mobil eller platta.

Klicka gärna. Du kanske hittar något läsbart?
Själv tycker jag löparlärdomarna är intressantast just nu.

# Jag har lärt mig lägga in film snyggare också.
# Nu gäller det bara att lära mobilen filma.
# Det går nog fort 😉

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Framtiden for förbi

Tjock-teve –
Gammelmedia –
Skjuvgräsklippare –
Framtiden for förbi och sa hej.

Jag har sparat en nätundertröja och ett par y-frontkalsonger också. Kvar finns dessutom tre vackra värderingar från 1968 som jag aldrig tagit av mig. Vänta, de tankarna är från franska revolutionen.

Jag är en 1789:a.

Vem har sagt att vägen till friheten, jämlikheten och brödra- & systraskapet inte kan gå via robotgräsklippare och platt tv-skärm? Det är fortfarande rätt att göra uppror.

# Tidigt under 2000-talet uppfann jag sporten robotgräsklipparfotboll.
# Den har uppmärksammats mycket lite av medier och allmänhet.
# Illvilligt folk påstår att det beror på långsamheten, ”det blir nästan aldrig några mål”, men jag tror orsaken är mutor inom den nuvarande ledningen i FIRA. Jag har sett att de bär husqvarnakepsar alla tre.

Oord

Prästkragarna

Vackerheten sitter i det onödiga.
Roligheten sitter i det oväntade.

Motsatsen till orolig blir roligare på norska.
En vanlig sport vid Varnan kallas oally.

*

– Är du ovan där? sa flickan till sotarn.
Det var han nåck icke, svarte’n.

Vad är det vi tränar?

En text till mina vänner, ni vet vilka ni är.

Jag har kommit på vad som händer när jag springer.
Det är då jag liftar med mitt undermedvetna.

*

Tro inte att det är kroppen du tränar. Den figuren åker bara snålskjuts. Det är sinnena du tränar. Du trubbar av slösinnet, vilminnet. Skärper smärtförträngar’n. Trimmar sinnet som vill brinna, hinna, vinna.

Hjärnviljan.

Jag har kommit på vad som händer när vi kämpar. Du som har Värken, du som Över Huvud Taget Har Svårt Att Röra Dig, du som tränar kroppen i att löpa lätt i motvind och medvetande. Kampen är en vän. Han vill inte veta vart vi ska, vad vi kunde i går, vad vi har på banken eller vad vi blir i morgon.

Kom igen nu, säger han snällt, ibland hårdhänt. Kom igen nu, dit bort orkar du… pekar han på en gatlykta, en köksbänk, en uppgift som egentligen är omöjlig, både i går och i morgon. Kom igen. Nu. Nu kan du.

Det händer att han har rätt.
Då är det inte kroppen vi har tränat.

Inte först.