Allt är löparkulturens fel

Det var löparkulturen som fick mig att börja springa, den saken är säker. Mindre självklart är vilken del av denna kultur.

I vilda spårDen nedärvda, sedan hundratusentals år, som satt i pappas gener och sedan mina? Hör du inte hur kroppen skrattar när du rör dig så fort att båda fötterna flyger?

Den från sportsidorna och sändningarna? Alla som såg ” den svarta gasellen” Wilma Rudolph vid olympiska spelen i Rom fick löplust. Samma lust när Abebe Bikila vann marathonloppet. Barfota.

Den jag hittade i ungdomens idrottsböcker? En del av dem var förfärliga, ser jag nu, men inspirerar gör de än.

Den jag fick från vår färska idrottsförening? Absolut. Vill du bli bra på att tävla i löpning ska du tävla i löpning. Vill du bli bra på att gilla att göra det ska du träna på att gilla att göra det.

På den punkten är jag vältränad.
Det vattnas i munnen bara jag skriver det här.

Långpass i stövlar
Till sist några rader ur min idol Sixten Jernbergs bok I vilda spår.

Träningsprogram för november 1959
1/11 2,5 timmes skogslöpning med stövlar och fullt arbetsklädd (c:a 3 mil)
2/11 1,5 timmes skogslöpning med stövlar och i overall (c:a 15 km)
3/11 1 timmes landsvägs- o. skogsvägslöpning. Distansen varierades
4/11 1 timme löpning terräng och landsväg omväxlande
5/11 1 timme och 20 minuter löpning i terräng, bitvis svår
6/11 1 timmes löpning på skogsvägar med ryckinslag
7/11 1 timmes löpning i terräng
8/11 5 timmars löpning och gång (ute med hund och bössa)
9/11 1,5 timmes löpning i terräng
10/11 2,5 timmars löpning i terräng
11/11 Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen

I början på 1960-talet fick små gossar löplust av sådant. Det får den här lille gossen än. Mor, var ställde jag stövlarna nu?

Tjoho.

Den outsägligt vemodiga notisen om de två sista talarna av ayapaneco

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:

Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.

Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.

Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.

Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko

Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.

Sina drömmars mö

Blå sipporJag skrev om Axel Danielsson härom dagen. Den socialdemokratiske pionjären från Sölje i Värmland som for till Malmö och startade tidningen Arbetet. Här är ett av mina favoritcitat från hans penna:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra ljus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hackar tänderna av köld och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbetar sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra.

(Ur Axel Danielssons Brandsyn-krönika i Arbetet den 4 januari 1895).

Axel Danielsson och motsättningarna inom folket

Axel DanielssonAxel Danielsson var sågverksarbetarson från Sölje i Stavnäs. När han var 24 år gammal grundade han tidningen Arbetet i Malmö. På grund av sina artiklar dömdes han till sammanlagt 18 månaders fängelse, när makthavarna inte tyckte om det han skrivit. Då fortsatte han skriva från cellen.

Ibland var det inte bara överheten Axel Danielsson gav sig på. Det sägs att han inte drog sig för att kritisera arbetarna heller, när de var liknöjda, försoffade, slumrande, ljumma. På hans gravsten står det om tacksamheten hos det folk ”hvars befriare, gissel och vän han var”.

Pampene på pengesekken
Motsättningar inom folket skulle vi möjligen ha kallat det, i min vilda ungdom, om vi hade försökt analysera konflikten mellan arbetarskribenten och hans vänner i den skånska arbetarklassen. En ickeantagonistisk motsättning, skulle vi ha sagt.

Fina ord men svår sak. Det är alltid lättare för en skrivare med Danielssons värderingar att ge sig på maktens herrar. ”Pampene på pengesekken” som det stod i en norsk tidning jag prenumererade på en gång.

Satir ska riktas snett uppåt. Kritisk solidaritet finns, den med, men är svår för somliga att förstå sig på. Hur säger du till dina vänner att nu blev det lite dumt? Ni skulle ha röstat. Ni borde gå med i facket. Det är osolidariskt att åka snålskjuts och…

Hellre driver än river
Nu är dagstidningen Arbetet nedlagd. I stället kämpar den nystartade Dagens ETC med näbbar och klor för att bli en röd daglig röst, så som Danielsson från Sölje kämpade. Hittills verkar allt gå bra.

Hoppas, hoppas. Visst vet jag ett folkblad på närmare håll som behärskar både satir och kritisk solidaritet. Det hindrar inte att det behövs fler som gisslar och befriar.

Precis som det behövs en arbetarrörelse som driver massmedier, inte lägger ner.

På vakt

Vakt

En dag kom politikerna på hur de kunde skära ner alltihop. Hela Sveriges försvar. Det var när de hade insett att det inte skulle räcka med en telefonsvarare som sa:

– Vänd om, vänd om, det bor arga typer här!

Vi gör en skylt, var det en som sa. Med en svart kôrv på.
Ja, det gör vi. Då blir di rädde.

En ensamvarg korsar sitt spår

Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.

Det varierar.

Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.

Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.

Hon behöver sin omgivning.

OrienteringskartaIngenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.

Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.

Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.

Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012).

Han

Grå sky litenFundera en stund över vem som tjänar på att dela upp folk i grupper. Svenska arbetare och tjänstemän för sig. Invandrare för sig. Helst vill han skapa splittring mellan oss, fast vi kunde vara syskon. Vänta, vi är syskon.

Vem tror du?
Vem tjänar på det?

Han vet vad han vill. Han gör det för att trycka ner löner och trygghetssystem. Om han kan få oss alla att bli desperata, var och en på sitt håll, då är det riktigt bra. Bäst är om vi tittar snett på varandra. Härska genom att söndra har fungerat förr för hans sort.

Helst vill han göra något åt kollektivavtalen snart. De är för bra. Hela idén är för god. Än är det alldeles för många som har rätt till semester och övertidsersättning och annat dyrt.

Tro inte att det är Sverigedemokraterna du funderar på att rösta på.
Det är honom.

Han äger.

Minns du när ni var barn och hällde upp sockerdricka?

Ska det bloggas ska det tramsas men dessemellan ska det pratas allvar. Så är livet.

Minns du när du var liten och hällde upp sockerdricka åt dig själv och dina syskon? Har du några syskon? Fick ni samma uppfostran som vi? I så fall var du noga när du hällde, inte en droppe fick hamna fel. Minns du millimeterpassningen? Kommer du ihåg hur ni stod med glaset i ögonhöjd och synade, innan alla var nöjda? Det ska va’ rättvist.

Tro inte att mest muskler vann.
Det var lika viktigt att den minsta fick rätt.

Jag tycker om detta tidiga rättvisepatos som kloka föräldrar gav mig. Kloka föräldrar, farföräldrar, kusiner, syskon, skolkamrater, idrottsledare och inte minst böckerna och tidningarna vi läste. Låter det präktigt? Jag vet. Rättvisetanken är en präktig tanke.

Vacker är den.

Enhetsfronten finns
Vi är över 8 000 medlemmar nu. Vi som vill ha lika behandling av människor. Alla människor är lika mycket värda, stor eller liten, svart eller skär.

Karlstad hjärta Kärrtorp

Jag pratar om en facebookgrupp. Det började med att författaren och kritikern Crister Enander i Lund fick nog och startade Front mot rasism och gryende fascism. Tanken var att bilda:

”en enhetsfront som entydigt tar avstånd från och avser att bekämpa den växande rasismen och fascismen. Den är politiskt och religiöst obunden. Alla är välkomna som vill delta i att skapa opinion och kämpa emot rasistiska tendenser, och som delar värderingen att människovärdet är oberoende av sociala, etniska, religiösa faktorer. Människovärdet är ett och okränkbart. Som medel i denna kamp används ord, spridande av kunskap, bekämpande av fördomar och falsk propaganda, demonstrationer, motaktioner.”

Vi blev fort flera tusen som gillade gruppen och gick med. Jag skrev själv några inlägg då och då. Samtidigt hölls det demonstrationer över hela landet med anledning av händelserna i Kärrtorp. På Stora torget i Karlstad manifesterade kanske 4 000 personer, det var en glädjens dag. Sammanlagt var vi 43 000 personer på 33 orter som demonstrerade för mångfald och mot rasism, läser jag. Efter nazisternas överfall i Malmö följde ännu en mängd stora och små manifestationer.

När detta skrivs har facebookgruppen just passerat 8 000 medlemmar och arbetet pågår med en ny webbplats.

Enade kring minsta gemensamma nämnaren
Say noGrunden är enhetsfrontsarbete. Antirasismen, antifascismen, det är den vi är överens om. Här finns både vänster- och högerfolk och många andra. Det gäller att hitta den minsta gemensamma nämnaren i stället för att slösa tid på att bråka om vad som skiljer oss åt. Den metoden fungerade bra under 1960- och 1970-talens solidaritetsarbete för Vietnam, om du frågar mig, och den fungerar i dag.

Alla människor är lika mycket värda. Människovärdet är ett och okränkbart. Egentligen är det bedrövligt att det ska behöva skapas opinion för den självklarheten. Tyvärr är den inte självklar i dessa dagar, det behöver du inte åka till Ungern eller Rumänien för att höra.

Gå med, du också. Börja med facebooksidan så ses vi där. Den har blivit rena universitetet med massor av kloka, satiriska eller bara faktafyllda inlägg och länkar varenda dag. Nu har folk dessutom lärt sig att fronten kräver disciplin. Jag tror det. Vi måste inte alltid tjafsa om sådant som skiljer, vi börjar bli trygga med varandra. Gôtt.

Sockerdricka, någon?