Nej, jag har inte börjat räkna ner. Det får livet göra, jag tänker hanka mig kvar ett tag till. Jag spanar framåt. Det ser grönt ut.
Vilken gång i ordningen är det jag ser grönskan spira utanför tröskeln? Strävande gräsmatta, yrvaken äng, pigga vitsippsblad vid lilla körsbärsträdet, aspen och liljorna, gröna musöron på provinsens björkar när vi far på bilutflykt dit där räksmörgås säljes.
Till sist blir jag tvungen att räkna. Vilken grön vår i ordningen är det jag upplever, fortfarande lika andlöst som i barndomen? Hmm, född ett år efter halvsekelskiftet och med en almanacka som det står 23 på, då blir svaret 73.
73 andlösheter, det är ändå ett bra tal.
35 ton per säsong Lördag. Sakta far vi genom landskapet med en bil som drar ström för 3:43 kronor milen medan solen skiner och grönskan blir aningen mognare ju längre bort från Forshaga, Dyvelsten, Kil, Bryngelsrud, Edsvalla och Skruvstad vi kommer.
I Värmskog är skogskanten grönare än hemma. Caféet vimlar av folk, de flesta sitter inomhus men vi går modigt ut i vårblåsten från sjön Värmeln. Ett bra år säljer de 35 ton räkor här. Handskalade.
Vågorna glittrar, det blåser i grönskan och räkorna på min tallrik känns oräkneliga. Efteråt får jag mjukglass vid OK i Säffle av henne som jag älskar. Med topping.
1. Tre vågor Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.
För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.
Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.
Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det
Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.
Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.
Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.
Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.
Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland. Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.
Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.
Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling. Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.
Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.
Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.
2. Mina hembygder Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.
Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.
Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.
Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.
En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär: – Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon. Då titta Stenberg eftertänksamt på henne. – Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.
Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.
Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig: – Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?
Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan: ”De 50 först får en gratislôtt. Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”
Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom: ”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.”
En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.
Hur var det di skrev i By Folkets hus? Prôppen saknes.
3. Tycker om mina hembygder Vad vill jag ha sagt med allt detta? Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.
Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.
Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång. Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka. Han och våren.
Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven. Nu föreslår jag att vi också gör det.
Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!
HURRA HURRA HURRA HURRA
Tack för mig!
(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)
Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund. Kramas. Läser mobilen.
Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.
Mitt liv som digital har sina milstolpar. 1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter). 1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte). 2009: går med på Twitter. 2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten). 2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?). 2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.
En guillousk östergrenare Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.
Men det vet jag inte än.
Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.
Snart.
Mandarin, förstoringsglas och uteliggare Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.
Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt. Bra där, som vi digitala säger.
Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.
Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.
Stenhäll.
När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.
Bra där.
14 548 analoga steg.
### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar? ### Konstigt. ### Man vet aldrig när klubba behövs.
1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
För en tid sedan fick jag veta att Nils Lodin hade avlidit. Den legendariske grundaren av löpartidningen Springtime, numera Runners World Sverige. Det var ett ledsamt besked. En gång i tiden inspirerade Nils mig både till att springa och skriva och nu gör han det igen. Jag går till snedgarderoben, rotar i kartongerna och hittar den till sist. Min gamla Springtime-keps, den som alla bar en gång i tiden.
Där står jag vemodig med en blågul knattekeps i näven och minns åren som krönikör i hans tidning. Just när jag tänker så kommer mejl från redaktionen. Får Runners World trycka mitt långa inlägg om Nils som löparguru som jag publicerade på bloggen för många år sedan?
I den stunden knyts mitt springande, mitt skrivande och mitt förhållande till Nils ihop till en cirkel. Stolt säger jag ja till deras snygga, effektiva layout av uppslaget och knyter på mig löparskorna än en gång tack vare Nils Lodin.
Förr sprang jag mest i mörker på vardagarna så här års. Medelsvenskt lönearbete har en tendens att stjäla dygnets ljusa timmar för en. Nöjen som motionslöpning får du ägna dig åt när solen gått ner.
När jag fick reflexväst Nu måste jag berätta den igen, historien om reflexvästen. Det kan inte hjälpas. Saken är den att jag är rädd för bilar. Inte när jag sitter bakom ratten men när jag springer. Saken är dessutom den att förr sprang jag gärna rundan runt västra Forshaga via riksväg 62. Förbifarten.
Alltid var det mörkt och alltid höll jag mig halvt i diket varje gång jag mötte en bil på den dryga kilometern mellan tunneln och södra infarten. Värst var det bortåt Nordängen där det är ett långt räcke. Ska jag hoppa över räcket och springa i diket eller ska jag tro att bilföraren ser mig och har vett att styra mot mitten när vi möts?
Det har han inte alltid.
Till slut förbarmar sig min fru över mig. En regnig tisdag far hon in till OBS Bergvik i Karlstad och köper en reflexväst för 195 kronor. Den kvällen är jag så glad när jag ger mig ut på rundan. Det är mörkt ute, det är gott om trafik men jag är inte rädd. Hurra, här kommer en annan! Jag syns! Glatt springer jag två varv extra runt min halva av Forshaga. Jag möter bil efter bil i regndiset men nu är det slut med rädslan. Hurra! Jag syns! Visst är november är en härlig månad.
När jag kommer hem står hon på trappan och talar till mig med all sin kärlek i rösten. – Min lille gubbe. Va’ bra att du har på dig reflexvästen som jag köpte åt dig på Bergvik för 195 kroner. – Men varför har du vänt reflexerna inåt?
Kroppen trivs, själen sjunger Det har gått minst 20 år och ett diskbråck sedan Nils senast publicerade någon krönika av mig. Nu ska jag alltså se mina ord i hans tidning igen. Lite ledsen och lite glad lufsar jag ut över ängen mellan vår gata och friluftsgården. I fjol gick det fortfarande en stig här som jag var med och höll öppen. Nu har de byggt en gång- och cykelväg över gärdet. Där jag brukar köra härlig snöpulsning varv efter varv har kommunen anlagt hundrastgård och Trafikverket bygger avfart från vajervägen som är på gång.
Det gör ingenting. Medan en större hackspett ropar från skogen vid Sisugården tar jag höger, hittar stigen bakom busshållplatsen och springer mot den norra tunneln under 62:an.
Jag är så glad att jag kan springa. Efter många år läkte diskbråcket 2008 så att ryggen orkar löpa igen. Det gick inte fort förr och det går inte fort nu men det går framåt. Kroppen trivs, själen sjunger. I smyg brukar jag titta in i Garmin-appen ibland. ”Din VO2Max är i den övre 5% för din ålder” står det. ”Överlägset”.
Säg ingenting till någon, men de orden är den här lufsande 72-åringen stolt över. Tack Nils. Tack för löpglädjen på skogsstigen uppför backen mot Lindåsberget.
Jag tycker så mycket om människors möten. När de är som bäst får de vardagen att skimra.
Elektriker M Som när vi ringer elektriker M för att vi fått ett fasfel i huset. Strax står han i vår garderob, lyssnar på en babblande gubbe (jag) och en tydligt förklarande dam (den kära vännen) medan han glad och vänlig rotar bland proppar och jordfelsbrytare och får vår värld att fungera igen.
Gudskelov för händigt folk med mobiltelefon, skruvmejsel och rätt attityd. Gudskelov för effektiva medmänniskor i skåpbil som kommer farande och lagar vad som trasigt är.
– Detta går på garantin.
Politiker E Som när vi har möte i vår partiförening och bjuder in henne som vi tycker om. Röda dukar på borden, röda tankar i rummet, stearinljus som glimmar och kloka ord om sjukvård, kollektivtrafik och kultur från hon som ska bli regionråd. Medan vi äter våra färska lussekatter byter vi tankar kring den organiserade medmänsklighet som kallas region.
– Personalen, säger hon som vi ringde och bjöd in. Vi vill satsa på personalen.
Jag har sett den personalen slita i höst och vet att hon har rätt. Gudskelov för den personalen.
Glöggmys hos T Som när vi vandrargubbar har traditionellt decembermöte i Gryningspatrullen med extra allt. Lax- och tomatsnittar och annat gott till glöggfikat efter vandringen genom Dejes historia. (”Där ligger kanalen som inte blev färdig när pengarna tog slut”).
Medan snittarna smälter i munnen i T:s inglasade uterum blir vi till den leende och samtidigt djupt seriösa mansgrupp vi innerst inne är. Snart bjuder vi lite till mans på våra skröpligheter, kroppsliga bekymmer och sjukvårdserfarenheter och stärks av det.
– Är du orolig? undrar en av oss, medan jag tänker på orden som en klok chef lärde mig i den stora statliga förvaltningsbyggnaden i Karlstad. – Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte prata allvar med.
Gudskelov för pigga gubbasinnen som törs skratta allvar.
Jag vet, det kan gå slentrian i varje förhållande om man inte håller det levande. Till slut blev hennes lovande kurvor och fina kullar helt enkelt för invanda. Själv var jag väl inte heller så rolig.
Fast hon var så spänstig.
Jag höll mig undan en lång tid faktiskt. Det gick veckor och månader, vi träffades förstås men det var mer som att vi tangerade varandra. Som vänner. Något förhållande kunde man inte kalla det längre.
Hittade tillbaka Så kom hösten 2022. Då hände något. Vi hittade tillbaka till varandra. Det var som om det alltid varit bara vi två. Vi två, häftig andhämtning, romantiska solnedgångar eller glittrande ljus.
Jag är så glad för det, älskade elljusspår. Nu är det du och jag igen.
FIFA har beordrat Belgien att ta bort ordet Love på sina bortaställ. Innanför kragen.
Därmed står det klart. VM-finalen i badwill kommer att stå mellan de båda blytungt kvalificerade deltagarna Qatar och FIFA.
Helt säkert får vi se många nickmål, med så många nickedockor inblandade.
Delegaterna värmer upp Den uppvärmningen inför finalen vill jag se:
”Håller ni med mig, Herrar Mutkolvar?” ”Absolut, Signore ÖverJävelDelegat.” Nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick.
Nick.
Vad heter headbanga på qatar-infantinska?
### Det är förfärligt att fotbolls-VM går i ett land som Qatar. ### Men tack, reportrar, för alla avslöjande kringreportage den senaste tiden. Quatar–regimens kvinnosyn och FIFA-generalen Infantinos människosyn har väl ingen missat? ### Alla människor ska ha rätt att älska vem de vill.
