Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden? Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det. Klicken och besöken på nätet styr.
Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?
Klicken och besöken styr.
Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?
Bara en sport kvar? Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?
Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.
Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.
Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?
Våga springa före Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:
”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”
Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.
Det börjar med att en lokal idrottsförening ber mig komma och prata. – Du kan väl kåsera lite grand om idrott?
Att kåsera är en allvarlig sak. Tro aldrig att du kan göra det utan ansträngning, då blir det inte bra. Det får gärna verka lätt och spontant men arbetet bakom får inte vara lättjefullt. Det är min ena tanke i förväg.
Den andra är att korta texter och korta anföranden är värst. Då får du ta i extra om du ska hinna träffa rätt innan allt är över.
Några historier poppar upp rätt snart. T-tröjan, helkroppsspegeln och stolpjakten, de kan nog fungera bara jag lär mig bygga upp och berätta anekdoterna utan manus. Det gäller att fylla dem med innehåll. Livet i glesbygden, orienteringens unika jämlikhet, min fördom om flyktingdamer.
Mina slängningar i krysset Sa han att det var en fotbollsträff? Jag kan inte bara prata löpning och orientering när vi ska titta på fotboll på storbild efteråt. Har jag några färska fotbollsupplevelser att bygga vidare på?
Svar nej.
Det visar sig att det var två mansåldrar sedan jag slängde mig snyggt i högra krysset och kastade mig handlöst framför en framrusande centertank.
Redan innehållsförteckningen skimrar Var det inte en smålänning som skrev en hel diktsamling om fotbollens längtan? Den enda bok som blivit recenserad i Sportspegeln. Visst gjorde han en rolig betraktelse om fotboll i gärdsgårdsserien, där de fick kasta in bussförarn när laget var en man kort?
”Han var inte sämst.”
Nja, dikten om bussförarn var det Nicke Sjödin som skrev. Bengt Cidden Andersson författade en massa andra roliga fotbollsdikter. Hans bok heter ”Hela bollen ska ligga still” och nu beställer jag den.
Det är inte en tillfällighet att den kommit i flera nya upplagor, inser jag. Innehållsförteckningen är rena fotbollspoesin. Titlar som Autografen, Idioten, Vinterträning, Anslagstavlan, Laguppställningen, Taktikgenomgång, Spelmönster, Testmatch, VM-final, Dragningen, Målvaktsräddningen, Grenoli, Tränarkommentar, Matchreferat, Steget upp, Hoppet lever och Årsfesten får det att klia i högerfoten.
1991 kom första upplagan. Cidden blev inte fotbollsproffs. Han blev en skrivande rörmokare som gav ut vårt lands bästa fotbollsdikter.
Min favorit heter Bakåtpassningen:
En gång gjorde jag matchens enda mål. Motståndaren vann. Trots idiotförklaring var jag lycklig. För det var en vacker lobb!
Den passningen fungerar alldeles utmärkt att avsluta ett idrottskåseri med visar det sig. Stort tack även för det, Cidden.
Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?
Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.
Så fick jag den i näven, den 27:e ”antologin” jag medverkar i. Det är alltid samma pirriga lycka att öppna boken, känna doften, bläddra lite låtsas-förstrött, händelsevis råka hamna vid den egna texten, kolla layouten, korrekturläsa (igen), läsa, bläddra vidare slumpmässigt.
Trivas.
Eftersom boken handlar om Karlstad Bokcafés 40 år hämtar jag lämpligt nog mitt exemplar vid Café Gjuteriet. Där sitter jag sedan med kaffet och morotskakan, träffar Rigmor Lindelöf, en av de legendariska styrelseledamöterna, läser hennes fina text om Göran Greiders två besök, bläddrar vidare och lär mig mer om historien.
Det blev en bra bok, vacker och läsvärd. Jag är fortfarande lycklig över att ha fått uppträda hos bokcafét flera gånger och minst lika hedrad över att få berätta om den lyckan i boken.
Än är Sverige ett klassamhälle.
### Skrytnotis om mitt skrivande. 27 antologier, 23 egna skrifter, 1 100 krönikor och 700 framträdanden. 1 nyfikenhet och 1 skrivlust kvar. ### Skrytnotis om Bokcaféisterna. De har ordnat omkring 350 program genom åren. Mina favoriter hittills är Rebecka Bohlin ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”, Daniel Suhonen ”En klassanalys för det 21:a århundradet” och Pär Holmgren ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt”. ### Se där ett politiskt program.
”Ja, men man når ju inte ungdomarna.” Den myten hör jag oftare och oftare.
Del 1
Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.
Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.
90 procent läste tidning Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent.
År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.
Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.
Det lärde folk att läsa gratis Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.
Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. Du jumpar mellan enstaka isflak.
Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.
### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare. ### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år. ### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.
En myt – Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? – Lugn. – Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller. – Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.
Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags.
På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)
Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.
Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.
… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall.
### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt. ### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:
Våra gästers förslag till läsning
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin Bibeln Marilynne Robinson: Gilead Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail Diamond Jared: Vete, vapen och virus David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Casey McQuiston: Red White & Royal Blue Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Mötley Crüe: The Dirt Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor
Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.
Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”
Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.
Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?
Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.
Tisdag, 16.35 Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa.
Om Bakers metod:
”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”
Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:
”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”
Om hur falken blir av med ohyra:
”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”
”I saltvatten badar den sällan.”
Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.
När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.
Ögat blir omättligt på falk.
Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.
”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”
Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.
Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.
Sven-Erik Karlsson igen:
”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”
Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.
Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.
Onsdag 10.14 I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.
Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:
”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”
Om ljudet av en morkullas kotpelare:
”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”
Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett.
Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet.
När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.
Missa inte slutet.
### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare. ### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar. ### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.
Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.
Trivs.
Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.
Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.
Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.
Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.
Och ändå … Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.
När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.
Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.
En särskild känsla Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?
Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.
