SVENSSONS SLÄNG – Sida 165 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Tjärnhedens hemlighet

– Nu skojar du, säger folk till mig efter att ha läst bloggen i går.
– Skojar? Om en så allvarlig sak som kartor?

Skulle jag? Skulle en äkta kartnörd i sina bästa år och med förståndet någorlunda i behåll komma på en så befängd tanke som att fejka ett fel på en kommunalt utdelad turistkarta? Aldrig i livet.

Inte på engelska
Jag är gammal SOS-operatör. I dag har de gps:er antar jag, men på min tid orienterade både brandfolk och ambulans med hjälp av turistkartor ibland. Det är förstås värre med gator som fattas på kartan, men en för mycket skulle också kunna ställa till det vid en utryckning.

Hon ligger på villaområdet Tjärnheden i norra delen av Deje tätort i Forshaga kommun. På kartan heter hon Notvägen. På samlingsskylten vid infarten till området heter hon Notvägen. Not som i inte på engelska. Det ordet är mer sant än jag trodde.

Anar ett drama
I verkligheten är hon en remsa tallskog mellan Spinnvägen och Haspelvägen. Det är allt. Finns gör hon inte.

Jag går omkring hela dagarna och funderar över hur detta gick till. Vem ringde vem?
”Du, den där Notvägen, den tar vi att å driter i.”
”Ja-a dä gör vi. Men vi sättern på karta.”
”Skylten, glöm inte skylten.”

Notvägen? Nja, det blev ingen gata.
Det blev en remsa tallskog…

Gatuplock hösten 2014: 
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3. Delrapport 4. Delrapport 5.

Hur jag hittar en gata som inte finns

Jag hade tänkt hålla tyst om mitt gatuplockande ett tag. Detta att min löpträning blivit ännu roligare sedan jag hittat på att börja springa gata efter gata i tätort efter tätort i sydvästra Svealand. Folk tröttnar på att läsa om sådant.

Det var innan milrundan i en av våra centralare delar häromdagen. Jag har inte kunnat smälta den än.

Rundan började bra. Det var fortfarande någorlunda ljust och kom lite regn, men det är inte så farligt bara jag drar ner skärmen på kepsen över glasögonen. Jag for till lämplig parkeringsplats, parkerade bilen, startade gps-klockan och löpte iväg. Glad och livad med plastad karta i näven. Få se nu, om jag tar den där gatan först och så får jag vända där uppe och sedan tillbaka och till vänster och…

Allt gick fortfarande som det skulle. Några gubbar höll på och tuggade flis av en del sly som de röjde bort, i kanten av en bollplan. En och annan hund gick förbi med sin människa.

Tittade underligt
De tittade underligt förstås. Särskilt när jag kom förbi för andra gången, det var ju nödvändigt för att kunna plocka hela förgreningen på just den gatan. Folk brukar titta, det är de där återvändsgränderna som är värst. Men – en äkta gatuplockare får inte ge tappt. Ge aldrig tappt, det är vårt motto.

Som orienterare älskar jag kartor men inte publik. Nu började glasögonen bli blöta också. Snart for jag fram och tillbaka i båda ändarna på X-gatan. Vi kan kalla den så. Gatan väster om den var inga problem, inte gatan öster om den heller, båda med sina förgreningar.

Men var fanns X Street?

Finns den inte?
Jag springer den långa matargatan en gång till och räknar tvärgator. Jag springer gång- och cykelvägen en gång till och räknar tvärgator. Till slut är jag säker. Den finns inte. Jag har hittat en gata som inte finns.

På kartan jag fick på turistbyrån är den prydligt inritad med namn och allt. I verkligheten är den … bara en blyg gräs- och barrstig mellan tallarna som jag till slut upptäcker. Någon gatuskylt har den givetvis inte, än mindre några hus. Hit vetter bara baksidor. En muttrig hund kommer fram och nosar på mig, han är inte van att det kommer folk på hans stig. Här skulle behövas montainbike för att färdas med fordon på den 21 centimeter breda ”tätortsgatan”.

Jag blir så full i skratt. ”Om karta och verklighet inte stämmer överens gäller kartan”, var det inte så det hette i lumpen?

Beredd berätta för kommunen
Därför kommer nu ett meddelande till min kära kommun, apropå tätortskartan ni gav mig. Jag har alltså upptäckt en gata som inte finns. För ett rundligt konsultarvode är jag beredd att i detalj visa er var den inte finns. Jag hade tänkt mig kaffe med kaka och påtår på Café Schackrutan på Storgatan. Påtåren är förhandlingsbar. Sedan kan vi åka dit och titta, ni orienterar, jag är publik.

Sanning? Ja, det är sant vartenda ord.
Redan namnet på kartgatan är småkul i sammanhanget.

Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3. Delrapport 4.

Lördag, tänker efter

Det fina med att vara väluppfostrad är att då gör det mest ont i dig själv när du är otrevlig mot någon. Det är samtidigt det tråkiga med att vara väluppfostrad.

Alla som har stått med en insamlingsbössa vet att det är de som inte har råd som har råd, de rika har för mycket att bära för att orka ge.

Arbetarklassen är den mest medvetna delen av folket, sa vi när jag var ung. Titta på varje djupare opinionsundersökning eller facebooktråd, det stämmer än. I sakfråga efter sakfråga är hon klokare än många andra. Nämligen om definitionen av arbetare är: kvinna i offentliga sektorn.

Det fina med internet är att det ger oss alla råd att ge ut fattigmans tidning. Det negativa är att samma nät samtidigt gör alla dagstidningar till fattigmans tidning.

Vägen till en rättvis värld går inte över Google.

Bonde? Hur orkar du titta på det?

– Vill du bli helkulturell? Låt bli fjärrkontrollen, tryck inte på ON, skaffa ingen tv ens. Den är bara en platt möbel som gnager tid.

Kanske.

Fast vem har sagt att jag är så modig? Jag är klassresenär har jag sagt, vi är kända för en enda sak. Vår osvikliga förmåga att alltid välja det som inte passar sig, vare sig där vi kommer ifrån eller där vi hamnade. Hela tiden väljer vi fel.

Tablån
Måndag: Sommarpratarna, På jakt med Lotta och Leif, Homeland.
Tisdag: Veckans brott.
Onsdag: Bonde söker fru.
Torsdag: Mitt i naturen.
Fredag: Doobidoo, Skavlan.
Lördag: Moraeus med mera.
Söndag: Allt för Sverige.

Där har du mina måsten. Plus ytterligare några naturprogram, dokumentärer, Navy CIS, filmer och en och annan sportsändning vid högtidliga tillfällen. Var fjortonde dag ett enstaka kulturprogram av Babel-typ så jag får vara glad och förbaskad.

En fint avvägd tablå som borde få mig att rodna vem jag än möter, smala vänner likaväl som breda. Hade jag bara vett till det. Förresten möter jag inte många.

Gråter
– Gråter du när du ser amerikanerna i Allt för Sverige? Är det sant?
– Mmm.
– Men ”Bonde”, hur orkar du titta på det?
– Tragiken.

Jag gillar John Deere-traktorerna också. Bilderna av svensk jordbruksmark som faktiskt brukas, bilderna av betande klövdjur.

Men det får man väl inte säga i den här EU-regionen.

En dag att minnas

I dag är det årsdag igen. Själv är jag så gammal att jag fick lära mig datumet för Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen i skolan.

Det är inte honom jag tänker på. Det är en fattig skräddare som kom tillbaka hem till Sverige, efter att ha varit på gesällvandring i Danmark och Tyskland och snappat upp de nya idéerna. Den 6 november 1881 höll han det första socialistiska föredraget i Sverige: Hvad vill socialdemokraterna?

Ät August Palm-bakelser och fundera över svaret. Hvad vilja?

August Palm.
(Repris från 6 november 2013).

Mina händers klassresa

Så fort jag ser en hantverkare måste jag berätta om mina år på sågen. Som om tre år vid ett justerverk i Molkom skulle ändra någonting. Nu.

Jag är fortfarande en klassresenär.
Det var 40 år sedan.

Händerna minns exakt hur du vänder en råspont eller tvåtumfyra med hjälp av dess egen vikt. Varenda muskel kommer ihåg rörelsen.

Lyft inte pojk, väg. Låt plankan göra jobbet. Såg du matchen?

Hantverkaren i mitt kök genomskådar mig direkt. Det sitter inte i muskelminnet, det sitter i frökenhänder, terminalglas och fjorton år i skolbänken.

Dessa mjuka händer. Annat var det 73. Då gick det inte att få flis i händerna ens om jag försökte. När jag skulle klappa henne som jag älskar fick jag göra det med handens utsida.

Insidan har gjort sin klassresa. Den hör inte hemma någonstans.
Men klappar gör jag fortfarande helst med snällsidan.

Den går inte att fotografera

Om du inte är allergisk mot sötmandel, vanilj eller syrliga äpplen så har du två goda skäl att skaffa Lena Sewalls bok En bit Racken. Det är en utmärkt bok som jag skrev om för ett år sedan, när Lena var på Heidruns i Fensbol och berättade.

Fast det finns alltså ett skäl till.

Jag är ingen stor matlagare men visst läser jag hennes matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och recepten i tidskriften Värmländsk Kultur. De som alltid har en intressant kringhistoria, lika läsvärd som recepten.

Det finns detta andra skäl: receptet på sidan sex i Rackenboken. Den äppelkakan kan vara den godaste dessert jag kommer att ha ätit. Någonsin. Egentligen skulle jag ha haft en bild på en form fylld med den äppelkakan här men det går inte.

Jag har försökt flera gånger.

Vi städar för att leva

Det finns ett snällt men hemskt ord som ger 332 träffar på google. ”Dödstäda”. Ordet betyder att du städar bort allt som du vill att dina efterlevande ska slippa ta hand om. Där är vi inte än, vi städar för att leva. Projektet är stort nog ändå. Just nu: de överblivna byxorna, skjortorna, tröjorna och t-tröjorna. Samt Många Andra Onödiga Saker.

Lärdom ett: det är inte lite en människa tror att hon behöver, för ett enkelt liv i en tätort i sydvästra Svealand. Jag tänker på vår elektriska rygg-gnuggare Dorsella Plus. En milt vibrerande fåtöljdyna med sladd. Varför köpte vi den?

Lärdom två: tiden är en samlare. Inte har jag bestämt att vi ska spara alla dessa tröjor i en hel evighet. Jag bär dem aldrig. Inte t-tröjorna heller, med de mest udda textiltryck på.

Lärdom tre: min mage är velig. När jag provar tolv par byxor som behöver slängas, så hittar vi generationer av midjemått. Först några från smala perioden, sedan några från kraftiga perioden, sedan några som verkar köpta förra gången jag smalnade till …

Till slut har vi tömt flera hyllmeter och bra många galgar i garderoben. Nästan inget är utslitet, nästan allt är i otakt med min kropp eller mitt sinne. Hoppas kläderna värmer där de hamnar. Det finns folk i vår kommun som har tvingats till värre ”dödstädning” innan de kom hit. Glöm aldrig det.

Rygg-gnuggaren kan jag bara inte med att ge bort.
Då tror folk inte vi är kloka.

Lättsprungen med månskensrink

I dag har jag hedrat vilodagen genom att vila själen och jogga mycket lätt genom Olsäter. Allt som kan kallas gata där. Ett särskilt hedersomnämnande till Småstadsvägen. Giller’n.

Orten kanske inte klarar Statistiska Centralbyråns definition av en tätort. Strunt i det, den klarar min.

Lättsprungen, sex gator, 5,29 invånare per hektar, har en månskensrink och ett sågverk. Vad mer begär du som gatuplockare?

Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.

När Telefonören skulle sluta synda

Telefonören ringer. Jaså du ska synda ser jag, säger han. Du står till förfogande.
– Det var ett skämt, svarar jag.
– Jag förstår hur du tänker, fortsätter han. Själv tänkte jag tvärt om ett tag, men det sprack.
– Hur då?
– Vad jag än kom på för ful ovana som jag borde sluta med så sa mitt samvete tydligt: ”det är synd”. Jag fick låta bli.

När han hör att jag inte fattar ordleken muttrar han en stund och rotar med någonting hemma i köket.
– Du har ingen humor Svensson, säger han. Inte begrep du dig på Anna Kinberg Batras ironi heller.
– Ironi?!
– Det fattar du väl att det var ironi. När hon sa att stockholmare är smartare än lantisar.

Då blir jag ilsk. Jag såg och hörde sannerligen ingen ironi 1998, när Batra gjorde sitt uttalande. Den hörs fortfarande inte på repriserna. Ironi? Pfff…
– Men det kvittar, fortsätter jag, medan Telefonören steker sin falukorv. Folkförakt är folkförakt, även om du gömmer den bakom dålig ironi.

Där fick du till det, mumlar han. Fast nån humor har du inte. Det är synd.

Klick.