Sticker till Deje och bekräftar en fördom

Pannlampan

Får lite lätt hjärtklappning av kaffe. Får rejäl huvudvärk av att låta bli. Är det så det känns att vara moderat och fundera på att välja Sverigedemokraterna?

Sådant grunnar jag på, medan fötterna trummar mot gatorna på Mon. Mon är en del av Deje som är en tätort mitt i min kommun. En strävsam gammal bruksort som kämpar vidare utan bruk.

Från forsen som födde alltihop hörs vattnet brusa högre än på länge. Fortum får lov att släppa en hel del vatten förbi turbinerna, de har för mycket H2O i Höljesmagasinet långt uppe i norr. Läste jag inte någonstans att Dejeforsen kunde höras flera kilometer när den var som vildast, innan första kraftverket kom?

I dag är Gamla kraftstationen en av de mer speciella lokaler för konst, musik och strandnära kaffeintag jag känner till. Men nu är det vardagkväll, solen har jag inte sett på veckor men löparskorna vill ut. Då far vi till detta Deje, för där har vi gator osprungna, skorna och jag. Halva Smårisvägen till att börja med.

Pannlampa bland stormfälld gran
Jag parkerar tysken längs den mörka gatan, knäpper igång gpsklockan och joggar i väg sydvästerut. Över Igeltjärnsvägen och ut i vilda skogen där inga gatlyktor finns. På kartan i min hand heter hon fortfarande Smårisvägen och kallar sig gata, men nu är hon smal grusväg genom den täta skogen bort mot riksväg 62. Då och då lyser pannlampan upp den avsågade stammen av ännu en tjock gran som fallit vid den stora stormen i somras. Jag vänder vid parkeringsfickan ute vid 62:an och får ta samma mörka väg tillbaka.

Inte en varg i sikte och än har jag inte läst i tidningen om äppelälgen vid Risäter.

Blinkar irriterat
Lampa och kartaNå, dit ska jag inte i kväll. Jag ska den lilla grusvägen upp till Bastmon och sedan längtar skor och själ efter Västra Ringvägen, Näckrosvägen och småningom gång- och cykelvägen upp till norra infarten till Mon. På väg tillbaka springer jag Älvdalsvägen, det är gamla genomfarten efter älven och en och annan bilist blinkar irriterat. De tycker att jag kunde ta cykelbanan nere vid älven, när den nu finns där.

Ingen av dem stannar så jag behöver förklara att jag är ute på gatuplock och i den sporten är gatan viktigare än GC-vägen. Då hade de fått den gamla dejefördomen om forshagabor bekräftad, kan jag tänka mig. Vad hjälper det då att komma och påstå att man spelat bruksarbetare från Deje i Aino Trosells pjäs borta i de tomma virkesmagasinen på andra sidan älven, en bit nedströms?

Fötterna trummar på.
Norra Mon är lättsprungen, luften kall och frisk.

Gatuplock hösten 2014:

Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5. Delrapport 6.

Nimrod Lindeman och folkföraktet

Förunderligt hur fort det har gått. Plötsligt är till och med grundläggande begrepp som människovärde relativa för den ene, som en gång var medkännande, empatisk. Plötsligt är rasismen normaliserad för den andre och elitismen vardagsmat för den tredje. De är inte många men de finns, de där tre.

Nå, jag kravlar mig upp ur ledsenheten och strävar vidare. Är det uttrycket en schablon? Den bjuder jag på i så fall. Kaninjägare Nimrod Lindeman på Gotland har alltid varit ett föredöme:

– Vi får inte ge tappt!

Lindeman skojar med en kliché från upptäcktsresanden Sven Hedins dagar. ”Kamelerna dogo för oss, men vi visste att vi icke fingo ge tappt”. Människovärdet är ingen floskel, får aldrig bli det fast en och annan förvirrad försöker.

Say noTacka vet jag de till synes svaga. De som är starka nog att hålla fast vid bondförnuft, folkvett och människovärdets okränkbarhet. De äger något som eliterna i världen aldrig kan köpa, hur mycket de än försöker.

Mjukhetens styrka.
Den måste du träna hela livet.

…och här en debattartikel om hur även
moderaterna måste hålla rent. DN-debatt:
 Tidigare moderater är basen i SD:s nya väljarkår

Nonsens en måndagsmorgon

Blyg

Jag tittar väldigt lite på vår tv.

Men ibland startar jag den och ser på olika program som finns inuti den.
Jag tycker det känns bättre.

*

När får vi se den förste fotbollspelaren som fejkar att han reser sig upp?

*

Tre viktiga inten:
Kasta inte glas när du bor i stenhus.
Droppen urholkar inte stenen.
Bränt barn skyr inte elden.

Det krävs många droppar, tillsammans mot samma mål.
Barnet som bränt sig provar igen och igen. Hur skulle annars någon enda människa kunna prata, gå eller ställa in en tv-kanal?

*

Blyga bönder får nöja sig med flyghavre.

Lördag igen, tänker efter

GemSaker som jag har lärt mig under veckan:

Det finns mer socker i citroner än i jordgubbar.

Landstinget i Värmland försöker skaffa sig råd. Och råd och råd och råd och… Tio stycken. Vi vann.

Ibland blir det lite dumt. Ibland blir det helt fotbollsgalet. Herrar ska inte styra förbund, aldrig producera tv-galor. Visst, de kan vara näpna att se på ibland men de har inte rätta spelsinnet.

Den mobila revolutionen är mycket större än internetrevolutionen.

Mitt i denna revolution går det att ligga död i en lägenhet i Karlstad i två år utan att någon anar det. Pensionen tickar in, hyran dras per autogiro.

Om du plockar en skrotbil för hand ger det 1,2 kilo koppar i snitt. Med sin nya maskin hoppas Walters Bildelar i Skogstorp norr om Falkenberg rycka loss 10 kilo koppar.

Bofors har gjort ett strålvapen. Det heter HPM Blackout, ser ut som en stor tratt och har samma effekt som en miljon mikrovågsugnar. Startar du den här värstingmikron slår den ut elektroniken hos motorer, drönare och allt möjligt annat i din omgivning direkt. På hur långt håll är hemligt. Kul att ha i trädgår’n halv fyra på natten en tisdagkväll om nån granne spelar för högt.

Sista meningen var ett skämt. Prata med folk i stället. Utan tratt. Börja med att berätta att 45 000 av de 190 000 bilar som skrotas varje år i landet hamnar i en stor skrotkvarn utanför Halmstad.

Det skulle jag tro blir populärt.

En centimeter längre ner än Stefan Holm hoppat upp under tak?

Djuuup

Det gäller att vara särskild. I Kristinehamn finns Sveriges östligast belägna västkusthamn, läser jag på kommunens webbplats. När snön precis hade fallit senhösten 2004 hyrde jag Forshaga kommuns högst belägna fastighet, sa beskrivningen. Hjortkvarn i Hallsbergs kommun är Sveriges närmaste plats.

Från Hjortkvarn har flest svenskar närmast hem. När denna egenskap hos orten invigdes deltog landshövding Gunnarsson, generaldirektör Jansson och kommunalordförande Larsson. Han i mitten hette inte Sören, det gjorde de båda andra. Ingen tidning skrev att alla tre ser nära ut på bra håll.

Den demokratiska mittpunkten flyttar sig sakta söderut. Snart får någon landshövding hålla tal för nästa informationstavla.

Då blir det roligt.

En promilleFalköping, Sveriges kotätaste kommun. Järvsö, Sveriges närmaste alp. Karlsborg, Sveriges reservhuvudstad. Vingåker, en promille kan inte ha fel. Grand Samarkand, Smålands mest spännande köpcentrum. Sveriges lägsta punkt i kanten av Kristianstad.

Sveriges lägsta punkt? En centimeter längre ner än Stefan Holm hoppat upp under tak?
Där du. Där är varenda relation djup och innerlig.

Säg mig vad du kör för bil och jag ska säga dig hur dina vänner uppfattar dig

Saab

Enda godkända. 

En dag hade livet gett mig chefsjobb (för några år) och det var dags för förmånsbil. Företaget leasade bilen, den var en del av lönen, jag betalade skatt för det, och … ja, vi skulle få en ny bil i familjen helt enkelt, även om den inte var vår. En splitter ny.

Jag valde en något mindre bil som klarade utsläppsgränsen, tillverkad av noggrant folk på en mekanisk verkstad i Bayern. Då blev det ett himmelens liv på mina vänner.

– BMW? Det är inte du. Du ska ha en gammal Saab som du alltid har haft. Helst lite rostig och otvättad.

Av detta drog jag två slutsatser. Den ena var att jag borde tvätta bilen oftare.

Resan hemifrån

Vid förstakapan

Inte bli som vi. Det var vad föräldrarna tänkte, mottot för en hel generation i hyreshusen och längs de avsmalnade grusvägarna. Mamma och pappa sa aldrig precis de orden men visst var de stolta när sonen tog studenten, även om jag vägrade mössa. Måndagen därpå följde jag med pappa till bruket.

– Jobb? Jo det har vi, jaså ärrä du som kommer?

Allt var så riskfritt. En upptäcktsresa bland arbetare och proletariserade småbönder. Vi blev många på den färden. Arbeta ville vi och skolan hade sannerligen inte varit självklar, vissa påstod att vi kom från ”studieovana hem”.

I krig är det segrarna som skriver historien, i folkhem är det stundom medelklassen. Inte kom jag från något studieovant hem. Farfar och farmor var läsande människor, mina föräldrar också. Det var bara skolbänken de inte hade fått lära känna särskilt länge. Allt de behövde för sin överlevnad och sinnesro studerade de hela tiden och med stor vana.

Så länge jag ville hade jag lätt för mig i skolan. Det avgjorde jag själv, vi hade inte samma tryck hemifrån som skollärarns, tandläkarns och ingenjörns döttrar och söner.

– Men välj gärna ett annat yrke än vårt. Det är ingen framtid å vara småbonde å sedan barkmaskinist, bondhustru å sedan städerska på skolan.

Sju kronor och nio öre i timmen hade han. Dit följde jag med.

*

Riskfritt var det. Jag trivdes som fisken i vattnet bland gubbarna på brädgården och i justerverket, älskade att slänga käft, gillade jargongen och yrkesstoltheten. Visst. Men för mig fanns ändå en möjlig väg ut, bort från bruket. De visste ju det.

Förstörd var jag redan. Bläddrade i Dagens Nyheter ett tag på matrasterna, kunde varenda huvudstad, hade läst Staten och revolutionen.

Hela tiden visste jag vad jag ville bli efter sågen. Som en av dem. Bli som pappa vid barkmaskinen, Gösta vid andrakapan och han som körde truck med fotografiskt minne.

En av dem? Det var det enda jag inte kunde bli.