Solidaritet – Sida 19 – SVENSSONS SLÄNG

Vad sa du, sa du? Ska vi inte ses?

En kväll hamnar vi på konsumstämma. Det är trivsamma tillställningar. De som är äldre än oss är på plats långt i förväg och sitter redan och smaskar när vi kommer traskande. Sedan väljer vi några kloka personer, kvinnor mest, till butiksråd och ombud till länsföreningen. Det är inget konstigt med det.

Sedan berättar hon som är chef för den mindre butiken på bortre sidan älven hur den har gått och han som är chef på den stora butiken på vår sida berättar hur den har gått. Efter dem rapporterar en kvinna från länsföreningen om läget i länet och eftersom det har varit ett omtumlande år får hon kritiska frågor. Även det hör till det normala.

Slutligen blir det underhållning och lottdragning, vi vinner inget, men när vi går ut ska vi alla få varsin kupong på en falukorvring.

Precis som det brukar vara.

Ärru rent rysk?
Så långt är inget konstigt. Att vi döpt om oss från Konsum till Coop kan jag leva med, att vår förening måste sanera sin ekonomi får vi också försöka stå ut med och att vi har så stor marknadsandel i Värmland jämfört med övriga landet är en glädje. I varje fall för oss.

Det är bara det där hon från stan sa. I år testar de att genomföra stämman digitalt på två ställen. Digital konsumstämma? Ärru rent rysk, människa?!!

Jag är en varm anhängare av konsumentkooperationen, om du inte har märkt det förut. Jag älskar min butik och dess personal, vi handlar i princip allt som går där, på hemmaplan. Men så fanken att den här bloggaren, googlaren, wikipettern, Facebooknörden, mejlfantomen och forne webbredaktören tror att det är bra för demokratin, vi-känslan och försäljningen i vår förening att hålla årsstämmorna – per skärm. Även om alla vi medlemmar kunde delta, rent tekniskt.

Det finns en poäng med att ses, hur bra vi än är på att facebooka, skajpa och facetajma. Vi är nämligen människor, inte ettor och nollor. Varenda medlem här i salen är en människa.

Gissa vad vi människor behöver.

Invald bland trägna förklarare

Mötesfoto: Lennart Wettmark

Jag hade gärna blivit invald i ett Värmlands Motionslöpares Hall Of Fame om en sådan hall hade funnits. Så mycket som jag har tränat och strax därpå skrivit om löpning i svenska löpartidskrifter och lokala medier.

Jag hade inte lika gärna blivit invald i Värmländska Akademien, om nu någon mot förmodan hade kommit på tanken att bjuda in mig. Monarkfjäsk är inte min melodi, såvida det inte gäller fjärilen.

Jag hade möjligen kunnat bli medlem i Gustaf Frödingsällskapet igen, för den poeten älskar jag.

Men – nu har jag blivit invald i styrelsen för Karlstads Bokcafé. Det trägna sällskap som bjudit in folk för att försöka förklara världen tillsammans med oss sedan 1981.

Tjohoo!

### Nästa program är vårens andra filosofiska café den 21 mars kl 18.00-20.00 på museicaféet. Hans-Åke Scherp, lektor på Karlstads universitet, inleder och rubriken är Förledd skola och välfärd? Diskussionen handlar om vilka idéer kring ledning och styrning som härskat de senaste decennierna.

### Den 24 mars kl 15.00 talar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier på Café Gjuteriet, också i Karlstad.

### Här är webbplatsen: https://karlstadbokcafe.se

Skamligt kopierat, ministern

Demokratisk socialist. Två vackra ord tillsammans. Som smultron och grädde, solglitter och snö, änkan och hennes skärv, internationalism och solidaritet.

Just när jag försöker måla upp min drömda bild av ett samhälle klampar finansministern in och trampar på tavlan. Färgen på målningen kletar ut, staffliet lossnar.

Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige, skriver Magdalena Andersson. Ge inte pengar i tiggarens mugg, säger Magdalena Andersson.

Just då ser jag bara två möjligheter. Endera begriper vår högt skolade finansminister inte ett dugg om vilka konsekvenser ett ministeruttalande får. Eller också förstår hon symbolorden mycket väl.

Båda alternativen är lika dåliga.

Norr om herrgårn
En gång i tiden var min morfar facklig pionjär bland byggnadsarbetarna i Karlstad. Jag behöver inte forska långt bakåt i släkten för att hitta fattiga torpare och dagsverkskarlar och deras familjer. Stället där morfar Fritiof föddes hette Kulan och låg på berget norr om herrgårn. Huset finns inte kvar, skogen har tagit marken tillbaka.

Det var för att fattiga arbetskarlar och kvinnor skulle få det bättre som de organiserade sig, i Karlstad och på andra håll. Så blev det också. I dag är sur sill eller lingonsylt och mjölk ganska ovanliga huvudmål för svensk arbetarklass en måndag i början på månaden.

Tack för det, pionjärer.

Folkförakt ur ministermun
”Upp trälar uti alla stater…”. Hur ska en finansminister med finansministermakt, finansministerlön och Harvard-utbildning kunna identifiera sig med de orden längre? För varje dag som går kommer hon längre bort från stunden då den första fackföreningen bildades, då det första fackliga löftet gavs att inte ta jobb för skamlöner, då den första a-kassan bildades, då de första välfärdsbesluten togs i riksdagen och det första snickrandet på folkhem och fackliga lagar började.

Jag tycker inte om att behöva skriva det, för jag tror fortfarande på Axel Danielssons demokratiska socialism. Men det är skamligt av en rödgrön regering att prata om svängdörrar när vi vet vad symbolord betyder och att be oss vända ryggen till medmänniskor som sitter på gatan och fryser. De kallaste dagarna vi har säger hon det.

Skamligt.
Folkförakt är illa nog när det kommer från originalet.

Sån skit behövde du inte kopiera, Magdalena.

Länk: Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden (9 febr 2016)

Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!

Ingen kamp mot cancern?!

”Det är ingen kamp man för. Cancer är en sjukdom.”

Jag har märkt att det är fler och fler som har börjat säga så. Från sjukvårdsfolk till litteratörer, alla rabblar de läxan. ”Ingen kamp.”

Ska vi alltså sluta kalla det kamp, bara för att det är andra som sköter planering och behandling? Ska vi sluta be den drabbade vännen vara envis och kämpa på? Ska vi börja se ner på de stackars småbarnsföräldrar som skriver ett stolt och förtvivlat ”Kämparnas konung” i dödsannonsen, om barnet som dog?

Aldrig i livet.

Jag har suttit där i sjukhussalen och hört skalliga femåringar trösta sina föräldrar. Sett dem hålla humöret uppe på en hel släkt, så gott de förmått. Sett dem glatt köra rally i korridoren med sina nypåfyllda droppställningar.

Jag har sett barn i högstadieåldern läsa inför nästa matteprov i sin fyrbäddssal, plötsligt kräkas i en rondskål på grund av cytostatikan och sekunden efteråt greppa matteboken igen. Hört en sammanbiten fjortonåring försöka rätta till den senaste fyrkantiga planeringen planerarna hittat på: ”Jamen om jag ska strålas på måndag eftermiddag, då behöver jag väl inte åka 30 mil hit till Östra sjukhuset redan på söndagen?”

Jag har stått i ett dagrum och kramat en pappa med tom blick, när jag till sist fattat vad orden han sa betydde. ”Nu är det över för honom.”

Ingen ska inbilla mig att kampen är delegerad. Inte till offentliga sektorn, inte till sjukvården, inte hela den kampen.

Aldrig i livet.

Jag gillar både sjukvård och offentlig sektor, tro inget annat, men nog är det fler än undersköterska, sjuksköterska och doktor som kämpar.

En cancersjukdom drabbar hela familjen, den drabbar släkt och vänner och många av dem får också vara med och kämpa. Var och en på sitt sätt. Sedan råkar jag dessutom tro att det är bra för patienten själv att lägga sig i planering och behandling – och kämpa emot tumördjävlarna.

Kämpa emot själv.

Den dagen du ger tappt har du redan börjat nagga på livet utanför sjukhusmurarna. Gör inte det. Patient är inte din identitet. Du är en pigg femåring, en mattekunnig fjortonåring, en klok äldre kvinna med litteraturintresse. Du är inte en diagnos.

En får inte ge tappt.

Äntligen en skribent som försöker förstå

En del år blir till berättelser. I min levnad har vi haft torrsommarn 1955, getingsommarn 1959, högertrafikomläggningen 1967, folkomröstningen om kärnkraft 1980 och Palmemordet och Tjernobylolyckan 1986.

Samt det berömdaste året av dem alla: myten, legenden 1968. Nu har jag läst en artikel som verkar förstå vad det året handlade om. ”Allt tycktes möjligt” – precis så var det.

Det är Kjell Östberg som har skrivit artikeln på Aftonbladet Kultur:

”Nog var 1968 ett märkligt år, med få motsvarigheter i vår samtid. Det var en tid när allt plötsligt tycktes möjligt, samtidigt över hela världen. Och ändå. Det var bara en av höjdpunkterna i en djup radikaliseringsvåg som svepte över världen under en tjugoårsperiod.”

”Nya sociala rörelser för internationell solidaritet, ökad jämlikhet och demokrati bars upp av en ny generation ungdomar som vägrade att acceptera samhällets dominerande normer. Det var denna radikalisering som kulminerade 1968.”

Inte bara en kårhusockupation
Östberg tar ett brett grepp och sätter in de svenska händelserna i sitt internationella sammanhang. 1968 var sannerligen mycket mer än att studenter i Stockholm ockuperade sitt eget kårhus.

Samtidigt förstår han att det inte handlar om bara ett enda år.

”Men de verkligt djupgående förändringarna skedde efter 1968.”

Gruvstrejkens betydelse
Gruvstrejken i malmfälten var en händelse som kom att leda till sådana förändringar. Efter den kom nya lagar om anställningsskydd, medbestämmande och mycket annat.

”Det var en tid när 68-ornas krav på frihet, demokrati och jämlikhet blev praktisk politik, genomförd av en radikaliserad arbetarrörelse. Det var en tid när också socialdemokrater argumenterade för att politiken skulle överordnas marknaden.”

Tag och läs. Allt är jag inte överens om men hittills är Kjell Östberg den som förklarat upprorsåret bäst på det korta utrymme som en artikel innebär.

Grattis till 50-årsjubileet förresten, kära 68. Tjohoo!

Länk
Kjell Östberg:
Revolten 1968: Allt tycktes möjligt

Mysigt, gulligt, upproriskt

När det är 50 år sedan årtalet 1968 ska du passa på och fylla 67. Samtidigt. Då betyder det att du var 17 år det berömda året och kan ge besked, ty du var med.

Då ska inga spolingar komma här och tala om hur det var. Svaret är att det var mysigt och gulligt och att vi gnuggade rubriker och diggade upproret. Varje uppror.

Diggade.
Gnuggade.

Dessutom slet vi våra blåjeans själva. Folk gjorde det på den tiden och bar mockaboots.

Mysigt.
Det är rätt att gnugga uppror.

Sju stycken dog

1957 hade jag mässlingen, sex år gammal. Utslagen kändes förfärliga där jag satt bakom nerdragna rullgardiner. Jag vågade inte titta på mina armar som var helt täckta av röd skrovlighet.

Det året dog sju svenskar av sjukdomen. Hur många som överlevde men fick allvarliga men vet jag inte.

Var solidarisk.

Ledare: Egoism hotar barnen
Läkare: Därför får myterna om vaccin fäste hos föräldrar

Hög tid att summera 2018

Ibland är det artigt att gå före och spåra åt sina medmänniskor. Låt mig alltså redan nu summera år 2018 så ni andra slipper det slitgörat om tolv månader:

Donald gick
År 2018 fick Donald Trump gå, för batteriet tog slut i Vladimir Putins fjärrkontroll. När Trump skull göra bort sig på egen hand blev det fel.

– Jag har ju sagt att när du ska ta ett obekvämt beslut, sa Putin, då ska du skicka ut ett tweet strax innan. Twittra om nå’t helt annat. Något som retar gallfeber på folk, så där som bara du kan.

Nu glömde Trump det och då tittade inte amerikanarna åt fel håll längre. Hej då Trumpentuss.

SSU gick mot klyftorna
År 2018 började det mödosamma arbetet att minska klyftorna i Sverige igen. Under min levnad har de aldrig varit så stora som nu.

Allt började med att SSU i Karlstad hittade några gamla nyckelringar från 1960-talet och bestämde sig för att sluta leka kärlekslekar med ungmoderaterna på orten och börja jobba politiskt i stället.

På nyckelringarna stod det Ökad jämlikhet. Nu bytte de till parollen: En rättvisa mer, en Sverigedemokrat mindre.

Jag slutade gå och känna efter
År 2018 slutade jag feschla och känna efter i rygg, vad och häl och bara sprang. Som den där benådade stunden 28 oktober 2017 när allt var möjligt i varje backe.

Jimmie fick stå bredvid
År 2018 vann de röda och gröna valet, Fi kom in och KD åkte ut. Regeringsförhandlingarna blev knövvliga i alla fall men han som heter Jimmie fick stå bredvid och sukta.

– Du får inte vara med, sa Ulf Hjalmar Kristersson.
– Men ändå, sa Per Jimmie Åkesson.

Parti fattade och backade
År 2018, strax innan valrörelsen skulle gå in i slutspurten, bestämde sig ett av de större partierna i min grannkommun Karlstad för att backa i Skutbergsfrågan. Det fria friluftsparadiset vid Vänern ska inte få hägnas in av privata intressen som vill sälja dyra entrébiljetter till fattiga barnfamiljer. Mumin kan få bo på Gerholmen i stället. De minst lomhörda i ledningen började äntligen fatta att folk faktiskt har rösträtt och att den som backar först vinner.

Vilket parti som ändrade sig? M eller S? De styrande eller den instämmande oppositionen?

Det säger jag inte.
Den som backar först vinner.

Arbetskläder, tjohoo!

Är jag tvärilsk ena dagen får jag lov att ge ett erkännande den dagen dumheten korrigeras. Så här är det nu: erkännandet.

Ibland tar jag i. Det är alltid de inläggen folk minns. Du är bäst när du är arg, brukade de säga på P4 Radio Värmland och TV4 Värmland när jag hade krönikor där.

Förmodligen sant men jag vill inte vara arg jämt. Det finns så mycket solidaritet, vacker natur, löplust och goa ongar att vara glad åt. Dessutom behöver den goda ilskan blandas ut. En kan inte se rött jämt, kroppen måste få chansen att känna skillnad. Omgivningen med.

Då var jag vred
Den 5 maj 2016 var jag arg. Klicka här om du inte tror mig:
Ni borde skämmas

Inför 2017 skrev jag dessutom bland annat den här profetian i ett blogginlägg:

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

Ett stolt steg
Nu har min profetia blivit sann. I går, den 21 november, kom förskolläraren i familjen hem med ett styck skaljacka, ett par skalbyxor och en varm och skön fleecetröja. Arbetskläder, tjohoo!

Ett litet steg för vår familj som förhoppningsvis är helpensionerad innan skalkläderna är utslitna. Men ett stolt steg för min kommun. Jämställdheten går framåt.

Nu hoppas jag bara att resten av kommunerna i fosterlandet tar sig samma funderare över arbetskläder och rättvisa. Det finns även kvinnor.

### Grattis, både personal och arbetsgivare.
### Bra arbetsmiljö och personalpolitik brukar vara till nytta för båda.