Solidaritet – Sida 19 – SVENSSONS SLÄNG

Den största lagsporten

Gästspelar som skjutsmorfar till första mötet med en sommarbarnteater. ”Teater är en lagsport” säger producenten och berättar hur viktiga också de anonymare sysslorna runt en pjäs är. Då tänker jag på stockholmarnas sätt att möta terrorn.

Solidaritet.
Den största lagsporten.

Hatet har inte vunnit. Här delar vi ut repetitionsscheman och funderar över vilka av oss som kan vara med på snickarhelgen. Terrorn vill skrämma ett helt samhälle, förklarar jag för tioåringen som har en roll. Men det är bara om vi låter oss skrämmas, ändrar vårt sätt att vara och börjar hata andra folk som terroristerna har segrat.

Sedan fortsätter han läsa manus, för det vill han.
Det blir en sommar i år igen. Vi låter oss inte stoppas.

Där har du svaret.

### Facebookinlägg på morgonen den 8 april:

Medan Stockholm evakuerade kunde jag krama små och stora vänner på Sveriges västra sida.

Det är en glädje i att mötas av kramare som kommer rusande mot en. Det är en särskild glädje efter flera timmars terrorrapportering i bilradion.

I Stockholm öppnar folk sina hem och sina bildörrar för att hjälpa varandra. Glöm aldrig att den solidariteten också finns. Den är vacker och den har kraft. Vi är de många.

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012, 2014 och 2015).

Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor

Vad behöver vi då klassanalysen till? För att förstå världen och göra den tydligare.

Vem är vän? Vem kan bli det?

I dag syns inte allt lika tydligt på gatan och i landskapet. Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor, det ruffigaste kvarter kan vara på väg att herrskapifieras. Alla som har svårt att uttala bokstaven ”i” behöver inte vara från Lidingö.

Klassanalysen berättar var du hör hemma i samhället, inte vad du tycker. Ändå hänger klass och tanke ofta ihop. Oftare än du anar. Varför tror du annars att så många partier fjäskar för medelklassen? Den odefinierade klump som de tror är medelklassen.

Även därför behövs den. För att människans samhälleliga vara bestämmer hennes tänkande. Det där som hänger ihop.

Går populisterna framåt? Följ pengarna. Just så.

Visa upp klyftorna
Ett annat skäl är förstås politiken. Vi behöver veta hur folk lever för att tydligare kunna ta från de rika och ge till de fattiga. Vem är fattigpensionär, hur många arbetarlöner går det på en börs-vd:s lön? Vad tjänar en biblioteksassistent, en överläkare och en undersköterska? Hur många äger hur mycket av tillgångarna?

Följ pengarna.
Visa upp klyftorna.
Gör världen tydligare, har jag sagt.

Vem är arbetare?
Vem är arbetare i dagens noggrant arbetsdelade och digitaliserade industrisamhälle? Det är en annan fråga för analysen. Nu för tiden är det inte rutig skjorta och snus som avgör saken. Kanske är den typiske arbetaren år 2017 en lågavlönad kvinna i offentlig sektor som åker kollektivt och ger pengar till tiggaren utanför Coop? Jag misstänker det. Rutig skjorta har hon sällan.

Allt det spännande finns hos de progressiva kvinnorna. Ju mer jag tänker på saken, desto mer tycker jag att det påståendet är sant. Så fort en opinionsundersökning blir detaljerad ser jag att det är kvinnorna som är mest solidariska i sitt tänkande.

Det beror sannerligen inte på gener eller genitalier. Följ pengarna. Bibeln vet vad den menar med änkans skärv. Det var även den kvinnans samhälleliga vara som bestämde hennes tänkande.

***

Nu väntar jag bara på bilderna, diagrammen, samhällsbeskrivningen och den levande berättelsen.

Orättvisan är lättare att göra något åt när den syns.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Bilden ovan:
Herman Reijers Arbetarhustru, Forshaga.

Änglarna och slaktmasken

– Vi måste våga slakta de heliga korna! blev ett politiskt modeuttryck, när folkhemmet skulle besparas oss.

Krönika från P4 Radio Värmland 5 december 1990. Då hade jag börjat våga tala värmländska i lokalradion. Ett lyckokast som visserligen fick halva publiken att stänga av. Men resten gjorde ibland samma upptäckt som jag själv:

Värmländska passar särskilt bra till satir. Först låter det så snällt och lent. Sedan hör en vad tokstollen sa.

”Ljudskriften” fick jag hitta på själv. Den fungerade för mig framför mikrofonen fast den ser ut som den gör. Läs högt så förstår du lättare.

Scan Väst i Kil var det stora slakteriet.

Ja har inget emot Scan Väst i Kil. Tvärt om faktiskt. Å inte har ja nôt emot politiker heller. Dä ä sammanslagninga uttå rôm ja har litte svårt för. Den här nye slaktmaskpolitiken. Plötslitt så ha varenda litten 25-örespolitiker gått å bleve svartslaktere.

– Vi måste våge slakte di helige kora, säger 25-örespolitiker’a. För så säger di store pôjkera. Å då säger di små likadant.

Ha du sett nôra helige kor? Hur ser di ut? Själv reser ja rätt mycke i Värmland. Å ännu mer prater ja mä fôlk i telefon. Men aldrig att ja ha hört tales om nôn som har helige kor i lagårn. Hur låter di? Har en dom inte i lagårn kanske? Vart bor di da? Bor di i körkera eller bortôt Dömle stiftsgård te?

Har di kôrs i ställe för horn, di helige kora? Mjölker di manna å mjölk å honung? Flåser di rökelse di? Strör en mä myrra ôt tockna fine kreatur? Inna en skecker dom te himmelrik under psalmsång å tandagnischlan. Korgôssers tandagnischlan.

Neej. Nô såna kor ha ja då aldri sett. Å ja ha ändå kört mycke hö i min dar.

Brune å svarte å vite kor ha ja sett. Å köttige å mjölkige – å sprallige, den där förste dan di släpps ut. Men aldrig helige.

En gång va ja te Årjäng. Ja såg kor.

En annan gång te Klarälvdaln, ôppôt Stöllet. Kor där mä. Men vanlige dödlige allihop. Såne som säger mu. Såne som tugger ôm, som vicket kommunalråd som helst. Helige kor har di’nte på Hammeröa ens.

***

Däremot ängler. Di finns överallt. Fine vitklädde fruntimmer på Jonsbol å på Centralsjukhuset i Kallsta å sjukstôga i Sunne å i Fôrshaga å Likenäs å Filipsta å Årjäng å Kristinehamn å…

Ärrä di ni vill slakte mä slaktmasken?

Varje år föds dä onger i ambulans i Värmland. Dä förste ressällskape di får i världen ä två ambulanssjukvårdere. Möjligen, i bäste fall, e barnmorske mä. Ärrä di ni vill slakte?

Ängler finns dä. Ängler på Fôlktandvården. Ängler på våran femårings älskade daghem. Gud, ho ä ju rasen på lördan, när ho inte får gå dit. Ärrä di ni vill slakte å stycke å fryse ner?

För ett tag sen så vräkte snön ner över Storgatan å Vegagatan å Sättravägen å Långgatan å Järnvägsgatan. Å allt va gatera hetter i Värmland. Vräkte ner äver E18 å 63:an, 45:an å lille kurvige ministervägen mella Kila å Svanskog.

Vem tror du tog hann ôm dä, sen? Ploga eller salta eller va som nu behövdes.

Ängler. Ängler mä basröst å rutig skjorte, kanske. Men ängler.

Värmland ä fullt uttå gôbber å fruntimmer som vi nästan inte tänker på, när di bare finns där. Di har piper i bälte eller radio eller biltelefon. Eller så finns di på e jourliste. Eller så åker di bare te jobbe som vanlitt, freda eller sönda. Eller varrä nu ä för da.

Gôbbera på gatukontore. Ärrä di ni ska styckmörde? HSB-jouren å Uddeholm Krafts jourmontörer?

Di som ploger snö. Di som sanner trottoarer. Di som sitter i kommunväxler. Å di som låner ut böcker, så vi kan läse hur andre fôlk ha tänkt.

Ska di skjutes i gryninga? Tappes på liv å blog – å ôffres till kabelgudera å vinstmaskinera?

***

Ve Ängbråtsgatan där ja bor. Där ha nôn vart en ängel å räkne ut att onger behöver en kulle. Ongera, å en del vöxet fôlk mä, behöver en kulle. En kulle som di kan åke pulka på. Kanske stå å titte på stjärner frå också, en del särskilt stjärnklare nätter.

– Vi ger dôm en kulle! ha en ängel i den offentlige sektorn tänkt. Sen ha andre ängler i samme offentlige sektor gjort den där kullen.

Kärlek, tänker ja på, när ja ser våran kulle ve Ängbråtsgatan å ve andre gater i världen. Kärlek å lekfullhet å medmänsklighet. Ärrä di orda ni vill ta live å? Slaktmaskpolitiker.

Då får ni nog välje er ett annat fôlk, hôppes ja. För ôss som ä fôlk ôt er nu – ä ni inga helige kor.

Kom hit å åk pulka nôn kväll. Kom hit ska vi titte på Karlavangen. Dä finns så mycke stjärner å titte på. Så mycke mycke medmänsklighet.

Kom hit å lek att ni ä människer.

### Krönika från P4 Radio Värmland, 5 december 1990.
### Texten senare tryckt i den fackliga läroboken Dä årner sä!, 1996, och många gånger uppläst av mig från diverse scener de där åren.
### Grundidén finns även med i en film som jag var med och gjorde åt Kommunal 1994.

En dag på ”Skidbibblan”

En dag åker jag till Deje, eftersom några jag känner vill åka utför och behöver låna grejor. Mitt mål är ”Skidbibblan”. Nu växer den för fullt över landet, föreningen Fritidsbanken som några entusiaster i vår kommun startade.

Entusiaster med hjärta.

Februari i Mellansverige. En sådan där grå vardag som moderna medier normalt har svårt att klara av. Den passar inte riktigt in på nyhetsdefinitionen. Fast det här vardagsprojektet har lyckats bra med att skapa uppmärksamhet.

– Tänk va’ många som har fått hjälp, säger Sven-Erik Persson och bjuder på kaffe. Sedan berättar han om elever som förr stannade hemma från idrottsdagarna, eftersom de inte hade råd med utrustningen. Om ungdomar på HVB-hemmen som nu kan vara med och åka skidor eller spela fotboll. Om barnfamiljer som sparat pengar på att slippa köpa nytt.

30 mötesplatser
För fyra år sedan invigdes den första Fritidsbanken i bruksorten Deje. Då hade insamlingen av fritidsutrustning pågått några månader och det var dags att börja låna ut grejorna. TV hade gjort reportage och folk tittade intresserat på det lilla tegelhuset på Korsvägen när de for förbi.

Utrustning hade de men skulle någon komma och låna? Svar ja, det blev succé och idén spred sig. I dag finns Fritidsbanken på 30 platser i landet och fler är på gång. Här kan du se vilka orter Dejeinitiativet nått hittills: fritidsbanken.se. På Facebook hittar du Dejeentusiasterna här.

Fritidsbanken är inte bara ett ställe där du lånar sportprylar, menar grundarna. Det är en mötesplats där villkoren är lika för alla. Det spelar ingen roll var du är född, hur gammal du är, vilket kön du har, om du är rik eller fattig, tjock eller smal. Alla får låna. Allt är gratis. Så har det varit sedan starten och så ska det förbli.

Fritidsbanken i Deje lånar ut en hel del, berättar de på sin Facebooksida. Skridskor, inlines, längdskidor, slalomskidor, pjäxor, snowboards, fotbollsskor, hockeyutrustning, cyklar, ridstövlar, skateboards, gymnastikskor, bärryggsäckar, liggunderlag och klubbor. Med mera.

Mer spontanidrott, bättre miljö
– Använder du bara skridskorna en gång vart fjärde år? Då är det väl bättre att de finns på Fritidsbanken, där de kan lånas ut och användas kontinuerligt, än att de bara tar plats i din källare? När det är dags att åka lånar du ett par. Helt gratis.

– Det är tack vare folk som tänker så som Fritidsbanken finns. Utan privatpersoner som skänker utrustning hade vi ingen verksamhet.

Om detta pratar Sven-Erik Persson och jag, medan han skruvar med ännu ett par slalombindningar.
– Hur mycket var det han vägde, sa du?
– Tretti kilo.

### Fritidsbanken lånar ut sport- och fritidsprylar gratis i två veckor.
### Föreningen tar vara på utrustning som privatpersoner inte längre använder. Det bidrar till ökad spontanidrott och ett hållbart samhälle.
### Fritidsbanken fick Årets hederspris på Återvinningsgalan 2013, Svenska Barnidrottspriset samma år och blev utsedd till Årets initiativ på Civilsamhällesgalan 2016.

Varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar

Ser på nätet att debatten om journalister eller kommunikatörer fortsätter.
”Eller”? Den frågan är fel ställd.

Naturligtvis är det djupt beklagligt när lokalredaktioner läggs ner, när fotoavdelningar försvinner, lokala tv-redaktioner dör och centralredaktioner görs anorektiska. Ju färre journalister, desto sämre bevakning av våra makthavare, så enkelt är det. Varje organisation behöver sina revisorer, varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar.

Nu är det bara det att tidningsavmagringen inte är kommunikatörernas fel. Inte deras arbetsgivares heller. Det är fint att Forshaga kommun svarar sina medborgare snabbt på Facebook. Det är fint att Värmlandstrafik svarar på insändare. Men skadar granskningen gör det inte.

Dålig granskning beror inte på att fler och fler chefer inom offentlig förvaltning förstått att det är viktigt att informera och kommunicera med medborgarna. Inte på att deras kommunikationsavdelningar fått bättre resurser.

Det beror på svaga redaktioner.

… minuten efter att jag skrivit detta på måndagsförmiddagen läser jag nyheten. NWT-koncernen köper Värmlands Folkblad. Slut med två självständiga länstidningsföretag, det blev vi sist i landet med här på trakten.

Suck.
Skitvinter.

Noggrann undersökning av en sur

Jag har en grundlig jäkel inom mig. Ibland slår han till, nu har det hänt igen. Så i vinter har jag läst på & lyssnat & lyssnat igen & läst på.

1. Läst Bob Dylans roman Tarantula
Grattis, ni som också gjort det. Vi är uthålliga typer vi. När du väl hittar rätt läsart är Bob Dylans roman en fin påminnelse om mitten på 1960-talet. Var det han som fick många av oss att försöka skildra kaos på samma sätt? Språket myllrar, precis som i hans låttexter från den tiden.

Med romanen följde en CD med Klas Burlings berömda radiointervju med Dylan från 1966. Till slut släpper sångaren och textförfattaren faktiskt greppet och börjar svara, fast det tar tid.

2. Lyssnat mig igenom hans låtar
Att lyssna på låtarna tog också ett tag men med hjälp av många koppar kaffe och en god fåtölj har jag nu lyssnat mig igenom hans produktion. Vartenda album som Spotify hittar. Där finns de heroiska åren på 1960-talet och mycket annat hörbart men också en och annan förfärlig produktion.

När det var klart har jag flitigt repeterat godbitarna (till och med den låt jag orkar höra igen från julskivan). Hans musik duger fint till en spellista.

3. Hört Johan Norberg tala om Dylan i radion
En kväll lyssnar jag på musikern och Vi-krönikören Johan Norbergs inlägg i Jazzradion om Dylan. Den litterära ambitionen finns hos Bob Dylan för den som orkar lyssna, tycker Norberg. Texterna är helt enastående.

4. Läst Bob Dylans memoarer
2004 förvånade Bob Dylan många genom att ge ut Memoarer, första delen. Tanken är att det ska bli två delar till, när nu de kommer. Boken fick bra recensioner. Den är välskriven och börjar när han just har kommit till New York men berättelsen rör sig både bakåt och framåt i tiden. Vi får träffa en ung folkmusiker och hans läs- och musikupplevelser. Hur han slår igenom, skaffar familj och börjar kallas sin generations röst.

Den rösten vill han inte vara:

”Vad mig anbelangade tillhörde jag ingen, vare sig då eller senare. Jag hade en fru och barn som jag älskade över allt annat i världen. Jag försökte sörja för dem, hålla mig borta från bråk, men idioterna i pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete. Det var underligt. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara. Jag hade lämnat min hemstad för bara tio år sedan och ropade inte ut någons åsikter. Mitt öde låg längs vägen, med vadhelst livet kunde tänkas erbjuda, och hade ingenting att göra med att representera någon som helst civilisation. Att vara ärlig mot sig själv, det var hela saken. Jag var snarare en kofösare än råttfångaren från Hameln.”

5. Läst David Daltons bok om Dylan
Boken heter Det är inte mig ni söker – jakten på Bob Dylan. Den kom ut på engelska 2012 och berättar om en gåta till man som byter skepnad hela tiden. Vem är den riktige Dylan? Folksångaren, amfetaminhipstern, den nyomvände kristne eller någon av alla de andra identiteterna?

”Dessutom har han uppfunnit det mest underliga trick en eremit kan åstadkomma: att gömma sig fullt synlig på scenen de senaste tjugofyra åren”.

Boken ger ingen smickrande bild av personen Dylan men Dalton gillar honom likafullt.

”Vad han gör är att blanda livet och fiktionen till en berusande brygd känd som Bob Dylan, en skapelse så hänförande att vi fortfarande ställer den åldrande folksångaren till svars och jämför hans nuvarande förmåga med den hos hans fantastiska dubbelgångare. För att kunna förstå en så vansinnigt excentrisk och uppfinningsrik person som Dylan måste man ta hans självmytologisering, hans rövarhistorier, hans bisarra uttalanden och motsträviga synpunkter på lika stort allvar som de så kallade fakta vi har om hans liv.”

6. Besökt Dylan på webben

Först nämnde den officiella webbplatsen bobdylan.com inte nobelpriset, sedan togs det upp i en kort undanskymd mening som snart försvann igen. Numera länkar startsidan både till Horace Engdahls tal vid prisutdelningen och till det tacktal Dylan själv skrev.

Det finns också en svensk webbplats som berättar utförligt om Dylans låtar och liv: bobdylan.nu

7. Läst och lyssnat igen på tacktalet
Donald Trump har sett till att Azita Raji får sluta som amerikansk ambassadör i Stockholm. Innan dess hann hon läsa upp Bob Dylans tacktal vid Nobelfesten.
…
”I’m sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize. Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I never could have imagined or seen coming.”
…
”Not once have I ever had the time to ask myself, ’Are my songs literature?’
So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.
My best wishes to you all,
Bob Dylan”

Är mina sånger litteratur? Tack för ett underbart svar på den frågan, hälsade Dylan.

8. Läst låttexter
Svaret finns förstås i låttexterna. Sådana har jag studerat i mängder på engelska och svenska, jag har läst artiklar om att översätta Dylan och artiklar som citerar hans låtar. Några länkar:

Svenska
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg: Dylan på svenska (inspelningar och låttexter och en artikel om att översätta Dylan). (Fast ”skriar” verkligen nattskärran, Mikael?).
Mikael Wiehe i Aftonbladet: Att översätta ett monument
Språktidningen: Wiehe vrider Dylan som Rubiks kub

Engelska
Svenska webbplatsen bobdylan.nu: Tre låttexter
Nöjesbladets redaktör Håkan Steen: 10 klassiska Bob Dylan-texter
Expressens musikredaktör Anders Nunstedt: 10 Dylanklassiker där texterna skiner starkt
Nils Hansson, DN: 20 Bob Dylan-låttexter som förklarar tystnaden
BBC: Bob Dylan’s most famous lyrics
The Guardian: Are these the lyrics that won Bob Dylan a Nobel prize?

9. Skummat Youtube på Dylanfilmer
Det finns 2 522 videor i ämnet Bob Dylan på Youtube. Från Mr Tambourine Man (framförd av honom själv vid Newport Folk Festival 1964) och till 5 timmar och 46 minuter långa 100 Essential Recordings. Patti Smiths hudlösa framförande vid Nobelprisceremonin av A Hard Rain’s A-Gonna Fall glömmer vi inte.

Här finns allt från knastrigt filmade scenframträdanden till genomregisserade filmer som Must Be Santa och ’Cross The Green Mountain. Spela sig själv kan han. Det senaste självet.

Här finns ikoniska Subterranean Homesick Blues från 1965. Den med de handskrivna skyltarna i gränden och Allen Ginsberg i bakgrunden. Historiens första musikvideo?

En odräglig surpuppa?

Vad blev då resultatet av min möda? För all del, Bob Dylan är en surpuppa, möjligen odräglig. Hans spelningar kan vara geniala men lika gärna föraktfulla mot publiken. Genom åren har han ljugit friskt om sin uppväxt och bakgrund. Han sjunger stundom som en kråka. Han har gett ut album där han verkar leka smörsångare och ibland värre än så. Han har gjort en julskiva där merparten av låtarna är pinsamma med tanke på vem som sjunger dem men där Must Be Santa är försonande lekfull, när jag sett videon.

Han har låttexter där han är elak mot forna vänner, vilket är att skjuta med för stor kanon om du har herr Dylans genomslagskraft.

Han har ett förhållande till journalister som liknar Donald Trumps pressavdelnings en bakfull söndag.

Ingen jag tar med till öde ön
Nu var det inte intervjuoffret Bob Dylan som fick pris av Akademien. Personen Bob Dylan skulle jag inte vilja hamna på en öde ö med. Däremot tar jag gärna med mig hans 50 bästa texter. Inklusive memoarerna. Där erkänner han förresten att han ljög i början om sin bakgrund.

Låtarna från mitten av 1960-talet har fortfarande betytt mycket i mitt liv. Då, när han gav röst åt en ny tid fast han fortfarande inte låtsas fatta det själv.

Tack nobelprisdebattörer för att ni fick mig att göra den här noggranna undersökningen. Gör inte om det, är ni snälla.

Hans texter var värda priset.
Det finns det även annan sångbar poesi som hade varit.

”Ni som vida överglänser alla oss mediokra politiker”

Nu är det drygt ett och ett halvt år kvar till nästa val, skriver en vän på Facebook. Han heter Björn och är kommunpolitiker. I inlägget låter han ironisk och samtidigt besviken.

Är det inte dags att alla dessa oerhört kunniga kommentatorer börjar engagera sig själva i politiken? frågar han. De som är så ”väldigt kunniga och som vida överglänser alla oss mediokra politiker som idag är valda till olika uppdrag”.

Björn fortsätter: ”visst är det väl synd att de som uppenbarligen anser sig kunna mest om politik väljer att ställa sig utanför den möjligheten att påverka. Det måste ju vara frustrerande att med all denna kunskap stå vid sidan om och bevittna hur de mediokra fördärvar utvecklingen”.

Nära sanningen
Jag gillar honom. Ibland tycker vi olika men han är en outtröttlig kämpe och det är alltid intressant att käfta med honom när vi någon gång är oense. 1997 var Björn med och organiserade LO Värmlands läroresa till Auschwitz. Den glömmer jag aldrig.

Såhär svarade jag den trogne socialdemokraten på hans inlägg:

”Begriper att det finns ett stänk av ironi i din text, Björn 😉 Värst av allt är att ironin delvis ligger rätt nära sanningen. Det finns en skara mycket politiskt intresserade och kunniga människor som skulle kunna tillföra mycket i politiken men som inte kan tänka sig att gå med i något parti. Ser man till mina kretsar så tror jag att den utvecklingen började efter folkomröstningen om kärnkraft, då många blev besvikna på (S) och sedan har det fortsatt med andra frågor, från fördelningspolitik till EU och senast flyktingpolitiken”.

Grön, oberoende och utjämnande
Jag kunde ha fortsatt ungefär såhär:

För mig bör socialismen vara demokratisk. Politiken bör jämna ut klyftor. Den bör vara grön och miljövänlig, gilla mångfald, folkvett och gästfrihet. Den bör verka för att vi får fler politiker och inte färre i landet, förmodligen förstatliga sjukvården men undvika kolosser till storkommuner och jätteregioner. Den bör arbeta för rättvisa mellan könen. Den bör hålla sig neutral mellan stormakter som Kina, Ryssland och USA och stärka försvaret i en orolig värld. Den bör vänta med att skicka in Sverige i överstatliga unionsbildningar tills de deltagande länderna är någorlunda lika, demokratiskt och ekonomiskt.

Det partiet finns tyvärr inte. Kompromissa måste en göra ibland, men för mig blir kompromissen för stor för att gå med någonstans, även där grundideoligin stämmer. Så är det för mig och så är det för många av mina meningsfränder.

Detta är jag ledsen över.
Det är frustrerande att stå vid sidan.

### Citatet på bilden ovan är från min och tecknaren Robert Nybergs bok Ordbok (Utbildningsförlaget Brevskolan 1997).

Torvan är värd att försvara

Jag är en gammal 68:a. Det fanns två sorter, de som vi kallade flummare och de som vi kallade politiskt medvetna.

Själva var vi av sort nummer två, tyckte vi. Huvudmotsättningen i världen var tydlig, det var rätt att göra uppror och visst var det folket som gjorde historien.

Men vi var förbaske mig inga pacifister. Det blir du inte om ditt land har en av de största solidaritetsrörelserna i världen, till stöd för ett fattigt folk i Sydostasien som kämpar mot en mäktig angripare med B52-bombplan. Säg inte till en napalmbombad vietnamesisk bonde med hela risåkern och halva familjen utraderad att lösningen heter ickevåld. Säg inte det till oss som blev skolade i den där solidaritetsrörelsen.

Rent önsketänkande
Politisk makt växer ut ur en gevärspipa. Det är en sorglig sanning men den var sann 1968 och den är lika sann i dag. Torvan – och friheten – är värd att försvara. Allt annat är flummigt önsketänkande, så länge världen ser ut som den gör.

Den blev inte lugnare under året som gick.