När det blåser på rikt folk

Världen är orättvis, det behövde vi inte Göran Palms bok år 1966 för att inse. En orättvis betraktelse – den kunde man skriva varje dag. Ekonomisk orättvisa. Vädermässig orättvisa. Redaktionell orättvisa. Blåser det på Kuba och resten av Karibien, då hörs inget sus i knutarna på västerlandets redaktioner. Drar vinden vidare till nordamerikanska fastlandet, då viner det till i rutorna.

Det där vet alla som har en solig sommardag där hemma, men får se på tv att Sverige har skyfall, för det har de i centrala Stockholm. Alla som varit lokalredaktörer känner också till fenomenet. Det som berör centralredaktionens närmaste kvarter slår ofta ut vad som händer i vidsträcktare trakter i det de tror är en periferi.

Och ändå bor varje människa centralt.

 

 

 

 

 

Ålning medels hasning för karlstadsmoderater

Moderaterna i Karlstad låter överste Klang hålla regelrätta förhör med alla aktiva, skriver Nya Wermlands-Tidningen i en ledarkommentar.

Känns bra. En höger ska vara höger, blir det interna bråk ska den kalla in en överste. Jag har alltid tyckt att Sverige behöver lag och ordning och ett starkt försvar.

Nu blir det spännande att se vilka som hamnar i arresten, vilka som får straffkommendering och vilka som blir skamligen hemskickade med frisedel. Är moderata politiker dretiga på hakor, knän, bröst och magar vid nästa kommunfullmäktige, då har han haft dem att åla medels hasning över hela Norra fältet.

Manöver.

 

 

 

 

 

 

Till dig som tappat din titel

Jag tycker inte om titlar. Ibland sätter jag ut en i alla fall, så folk ska förstå att jag är den jag är och inte bättre. Här är några titlar för dig som behöver en:

Motpåve.
Miniräknare.
Stegräknare.
Sakförläggare.
Efterföljare.

Väghållare.
Uthållare.
Ihållare.
Andare.
Pulsklockare.

Hårtappare.
Underbarare.
Simkorthållare.
Telefonförsvarare.
Bordläggare.

Handplockare.
Dårradskrivare.
Badkarstant.
Slangkrypare.
Påpekare.

Påhittare.
Detting.
Määääästerschmidt.
Sär skrivare.
Foku-foku-foku-vahettere-serare.

 

The typical orienteraren

Börjar sakna orienteringen, det var ett tag sedan jag rusade mot en startpunkt. Finns det någon annan sport där ungdomarna raggar vid bajamajorna? Finns det någon annan idrott där det kunnat gå att vinna en klass för 40-åriga nybörjare och få krans av hela klubben för det?

På Facebook finns den påhittade karaktären The typical orienteraren. Kolla den sidan. Min favoritbild därifrån just nu är den här, eftersom jag råkar känna igen fenomenet från mitt senaste långpass, håhå jaja …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snälla tidningsjournalister, sluta

Tidningarna gör tv. Radion publicerar foton. Tv-stationerna skriver långa nyhetsartiklar. Webben har verkligen fått våra medier att flyta samman, ibland till något bra, ibland till en riktig sörja. Fortare och fortare vräker nyheterna över oss.

Flödet passar mig fint som ibland jobbar med att följa sådant. Nyhetsnörd har jag varit ända sedan jag fick rådet inför inträdesprovet till Journalisthögskolan: ”Prenumerera på DN ett halvår och läs det mesta. Lyssna på alla nyhetssändningar på radio. Titta på alla nyheter på tv.”

Det rådet var lättare att följa 1973 än i dag. Gubbarna på sågen tittade visserligen kritiskt, när jag satt på ett färskt brädpaket på rasterna och läste den malliga tidningen. Visst. Fast etermediasändningarna var färre. Nu strömmar de genom luften hela tiden.

Då ska jag spöka för er
Jag står ut och bejakar mycket. Dödar ni papperstidningen ska jag spöka för er, men det lär ni inte lyckas med. Fast pappersmurvlarna får skärpa sig och räkna ut bättre vad de ska vara bra för. Berättelsen, det är vad jag tror på. Den personliga rösten. Det fördjupade samtalet. Korta nyheter också förstås, nyheter är varje dagstidnings ryggrad. Men ni får förbaske mig bli bättre på att hitta er unika röst om inte tidningen ska dö långt före den yngste prenumeranten.

Bäst berättare vinner.

Ett sista råd från en vän. Sluta för Guds skull göra amatör-tv. En del papperstidningswebb-tv jag sett får kungahuset förlovningsfilmer att framstå som om de vore regisserade av Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola och Miloš Forman i högform. Snälla, sluta.

Tv är bäst på tv.
Ett jobb blir bäst gjort när den som gör det kan.


 

 

 

 

 


Släng dig i väggen Amerika, här kommer den värmländska dumheten

Moderaterna i Värmland annonserar på webben efter kandidater till riksdag, landsting och kommun år 2014. ”Du delar Moderaternas politiska grundsyn men behöver i dagsläget inte ha några djupare politiska kunskaper.”

I Karlstad lovar ett nystartat företag i barnpassningsbranschen (150 kr i timmen, 300 utan RUT) att deras anställda bär uniform och filmar barnen hela arbetspasset. Kameran hänger i hängslet (!) och filmen sparas i sex månader.

Släng dig i väggen, Amerika.

 

 

… men visst har moderaterna en ljus och vacker syn på människans förmåga att på drygt ett år lära sig alla politiska frågor i riket.

… och nog undrar man hur de där företagsekonomerna som driver barnförvararfirman i Karlstad har tänkt undvika att de kamerabärande barnpassarna stjäl saker bakom ryggen? Där hänger ju ingen kamera i något hängsle. Eller?


 

Tre dygn i skogen utan mat

Platsen för min värsta hunger, skrev jag om den belgiska staden Ath. Småstaden bortom all mat, där vi gick tjugotimmarshungriga en disig otta i juli 1969. Det är inte sant, inser jag. Det finns en värre gång.

Jag var 15 år och bar världen på mina axlar. Dessutom tänkte jag bli författare och behövde veta hur allting var. (Det behöver jag fortfarande). Alltså fick jag idén att jag måste känna hur hungern känns, om jag skulle kunna rädda världen. Hur känns det inuti en redan smal kropp att svälta?

Jag tog med mig en flaska outspädd apelsinsaft, för c-vitaminer hade jag hört var viktigt. Någon måtta får det vara. I ryggsäcken låg en sovsäck också, skrivdon och en kikare. Det var allt.

Någon roman hann det inte bli men några späda dikter. I tre dygn gick jag omkring i de ravinrika skogarna norr om Ängebäckstorp, söder om Sutterhöjden. Drack rinnande vatten ur små bäckar, spädde ut det med apelsinsaft ibland, sov i sovsäcken under granar och blev myggbiten på de mest onämnbara ställen.

Efter tre dygn gick jag hem. Jaha, det var hungern det. Den försvann på tredje dagen. Apelsinsaft har aldrig fått sin tjusning tillbaka.

Världen är som den är.

 

Hittar min hungers smala grå gator

Har undrat i många år var den där belgiska staden låg, där vi blev avställda på liftarresan genom Europa. En grå morgondisig stad då allt med mat inuti var stängt, vilket var lika bra eftersom vi inte hade några kontanter. I Dover kvällen innan skulle vi precis ha haft råd att äta soppa i en billig restaurang, det såg vi på matsedeln i fönstret, men när vi hade satt oss till bords blev vi nekade.  – Bara soppan? Å nej, ni måste beställa huvudrätten också.

Vi var så hungriga. Samma kväll landade Buzz Aldrin på månen.
Nu var vi ännu hungrigare, men klockan var fem på morgonen i hela Belgien, bara dimman var vaken.

En eftermiddag 43 år senare får jag för mig namnet på staden. Ath. Var det inte Ath den hette? Jo, där ligger den på googlekartan, strax innanför belgiska gränsen. Hur kommer det sig att vi tog den vägen till Amsterdam? Där, i denna lilla stad i kanten av kontinenten, har jag gått i diset och varit tjugotimmarshungrig.

Långt, väldigt långt från månen, kontanterna och huvudmålet.

 

Googles fotvandringsmöjlighet är magisk. Med det dynamiska fotots hjälp flanerar jag sakta nerför småstadens gator igen. Här, var det inte här vi kände magarna skrumpna? Visst var det den gatan vi gick några långa timmar sommaren 1969. Nu ser den riktigt vaken och vacker ut, staden. Var är diset? Vem har tagit bort dimman från Grand Place? Jag vill ha en smörgås.