Min förtvivlan på EPA i stan

Det var dagarna före jul. Vi var på sällsynt besök i stan, jag var nio eller tio år och hade mina samlade tillgångar i fickan.

Varuhuset hette EPA och var känt för sina låga och jämna priser. Allt kostade en krona, två kronor, tre kronor och så vidare. Förkortningen betydde Enhetsprisaktiebolaget, fast det visste jag inte då.

Jag fick gå runt själv och handla, det var stort. Affären kryllade av folk.

Efter ett tag hade jag köpt julklappar till min syster, min bror och min pappa. Artiga expediter slog in varenda present.

Mamma då?
Men så var det mamma. När jag kände efter i fickan fanns det bara en liten ynka slant kvar. En 25-öring. Det var inte mycket pengar på den tiden heller.

Har jag bara 25 öre kvar till mamma? Runt omkring mig trängdes folk som hade både mynt och sedlar i fickorna och jag började skämmas så över min dåliga planering. Jag måste ju ha en julklapp till mamma med. Vad får man för så lite?

Till slut hittade jag en halvliggande tomtenisse i porslin.
– Ska jag slå in den?
– Ja tack.

På julafton berättade jag om min usla planering. Då blev snälla mamma rörd.

En hälsning från 1961
I går hittade vi tomtenissen i en gammal plåtburk efter pappa. Först hade mamma sparat den, sedan pappa. Själva hade vi inte öppnat burken på tjugotvå år. Där låg den och hälsade från mig själv som tioåring.

Efter en stund slog jag upp på nätet hur mycket 25 öre då är värt i december 2023. Svaret är 3 kronor och 59 öre.

Som minne är den värd mer.

### Det är efter EPA-varuhusen som Epa-traktorerna och nu även Epa-dunket fått sina namn.
### Varuhuset hade dåligt rykte i vissa kretsar; dels bland snobbar, dels bland rasister.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 323, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag fick stora och lilla C

Jag har haft tur. När cancern kom i höstas hände det i en tid när sjukvården lärt sig sikta ganska pricksäkert mot tumörer i gubbars prostata med hjälp av både piller och strålkanoner.

– Du är frisk, sa doktorn för drygt tre månader sedan. Men pillren får du äta i två år till. Blir du kraftlös av dom?

Odramatisk covid
När pandemin kom 2020 hade läkarvetenskapen redan forskat länge på den typen av virus och kunde få fram ett vaccin förhållandevis fort. Vi som sedan tog våra sprutor kunde hoppas på att bli lindrigare sjuka än vissa av de stackare som fick covid i början.

Så blev det. I torsdags kväll kände jag ett lätt halsont, på fredagen blev det värre och vid lunchtid visade Apotekets test att jag till slut hade fått covid, även jag.

Det hela var odramatiskt. Jag missade barnbarn L:s matcher i handbollsturneringen Hellton cup i Karlstad, det var värst.

Jag la mig i sängen på övervåningen, hostade, nös, mätte febern och snorade. Allmäntillståndet var som vid en rejäl förkylning, inte värre. Inte så vitt jag märkt hittills. Det enda speciella var att jag tycktes ha glömt hur det var att vara förkyld.

I början slötittade jag på vintersportsändningar mellan nysningarna men det blev bättre med koncentrationen. Nu är febern borta och nys-attackerna med.

Tack, liv
Jag har haft tur.
Tack vetenskap och offentlig sektor.
Det är så roligt att leva.

### Handbollen följde jag via turneringens pigga resultatservice på nätet i stället.
### Heja Härryda HK F13, en jämn semifinal är inte illa!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 322, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Kamporgan för pensionärer

Kamporgan för pensionärer, tänker jag och tar bild på den senaste katalogen från Engelsons.
Hur var det de gamle sa förr? En priskurant.

Lönar det sig verkligen att skicka ut så många kataloger varje år?

Jag vet inte varifrån jag fått den där genen att jag ser humor mitt i vardagen. Jo, det vet jag förresten. Ibland när världen är dyster får man lov att hitta något att småle åt. Mitt ansikte måste det, mitt sinne med. Sedan orkar jag med värsta allvaret ett tag till. Ukraina, Palestina, Utvisningsregeringen, de antydda priserna på vårt nya fina badhus som öppnar snart.

Suck.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 321, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det anade de inte på verkstan

Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).

Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.

Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.

Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).

Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.

Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 319, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ukrainas kamp är vår

Tal vid Måndagsrörelsens möte för Ukraina
på Stora torget i Karlstad 6 november:

(Ukraina är nära)
I dag för 80 år sedan blev Kiev befriat. Just i dag. Därför ser jag 6 november som ett datum för oss som tror på framtiden. Men jag vill inte börja där, jag vill börja med en ledsnare stund.

En dag säger det pling i min mobil. Det är en av mina döttrar som skickar sms. Hon har en fråga till pappsen. Nu är det så att jag har gjort lumpen. Och jag har jobbat både på SOS-centralen och Räddningsverket. Men frågan hon skickar från sin kafferast på jobbet trodde jag aldrig att jag skulle få från ett av mina barn.

Pappa. Kan du hjälpa till med att få tag i en skottsäker väst åt en 18-åring i Ukraina?

Klockan är kvart över 11 den 7 mars 2022. I den stunden kommer Ukraina nära. Det har alltid varit nära, vi svenskar har bara inte varit riktigt medvetna om det.

Jag klickar fram kartan över Europa i datorn. Mäter mellan tummen och pekfingret från mitt Forshaga och dit. Sedan lite grovt med mätverktyget i kartan. Svar: till ukrainska gränsen är det ungefär 109 mil från min gata i Forshaga. Till Treriksröset i norra Sverige är det 110 mil.

Vietnam är nära, sjöng vi i vietnamrörelsen en gång. Ukraina är ännu närmare. Det är närmare än bortersta Sverige.

(De gav oss språket)
Därifrån, där Vladimir Putins förfärliga anfallskrig pågår just nu, kom det människor invandrande hit till Norden en gång. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.

Indoeuropeerna. Det var de som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten nu för tiden. Indoeuropeerna var herdar. De hade lätt att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är tack vare dem vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster. Och broder.

På samma slätter slåss folk för sin frihet i dag. För sin frihet – och för vår frihet. Vi måste se till att Vladimir Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han och inte andra förtryckare. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få fortsätta att vara fria. Om vi vill kunna fortsätta att stå på våra torg och hålla fria möten.

Världen behöver mer demokrati. Inte en ny tsar.
Ukrainas kamp är vår.

Jag ska sluta med en dikt som jag skrev i våras.
Den är skriven utifrån ukrainskt perspektiv, som ni märker:

En språklektion för krigsherrar
– dikt för Ukraina

1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land

Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn 
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer, 
till grus och blod och minnen

Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är 
ett krig

Ditt krig är ett krig

och vi, de angripna, kämpar 
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken 
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra

– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket 
att han försökte förbjuda
ordet krig

Men inte kriget krig

2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det

Du kan inte äga ett folk.

Sven-Ove Svensson
Forshaga
https://sven-ove.nu

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 317, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett Grossbolstorps-bonsai blir till

Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.

Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.

Vid tillfälle.
Nå’t tillfälle.

Möe ved
På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet.
– Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen.
– Mmm. Men ved. Möe ved!

Tilll våren
Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren.
– Överens?
– Överens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 315, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Allt är inte nattsvart i världen

Det händer sig att vi går för att se på konst och titta på teater.

(1950- och 60-tal)

Jag är inte född vid en scenkant. Vi såg skönheten i hösten, när den målade allén ner mot ödestället söder om oss orange i älgjaktsveckan. Soluppgången över vita granskogsåsar i februari. En färgglad salamanderhane från lagårdsdammen i parningsdräkt på våren.

Teater? För all del, jag har spelat Krokrot i andra klass, nämndemannen i Ruskaby skola i sjätte och sett Lars Green på riktig teater i Göteborg när vi for dit med gymnasiet. Mäster Olof.

Det var allt. Då.
Livet är inte gratis, inte kulturen heller, men vi läste mycket.

(17 oktober 2023)

Åren går. En tisdag i oktober far vi till Kulturhuset i Deje. Projektet heter Du är historisk! och handlar om att samla in, veckla ut och synliggöra kvinnohistorien. Den som så ofta osynliggörs.

Den här kvällen är det konstnären Anna Lidberg som berättar om sitt konstnärsskap, särskilt konstverket Tack mödrar det gjorde ni bra på bron över Klarälven i Deje. Det som jag blir glad varje gång jag ser.

I samtalet innan soppan nämns en hel rad Dejekvinnor som borde skrivas in i historien. Själv nämner jag stoltheterna Fritidsbanken (upphovskvinna Carina Haak) och Gamla Kraftstationen (ledare Linn Sönstebö Mossberg) och kvinnorna i packsalen på bruket, fint skildrade i Aino Trosells pjäs Lusten finns, Gråten är borta.

(18 oktober 2023)

Nu har livet fört oss till ett galleri i Göteborg. Vi går omkring och tittar på tavlor, en snäll hund räknar in oss och jag tycker att jag känner igen mannen på flera av tavlorna. Vänta, det stämmer ju. Marianne Lindberg De Geer har målat av karln sin.

Jag går omkring med ett glas Ramlösa i näven och gillar bilderna vi ser. Inte blir det sämre när kvällens teaterpjäs börjar. Vi sitter på rad på trästolar efter väggarna och ser Carita Jonsson och Niklas Ergin spela enaktaren som Niklas skrivit.

Lars har blivit av med sina glasögon och Kristina mår dåligt. Hon skulle vilja ha ett barn, men är osäker på om hon är för gammal eventuellt? Lars å sin sida vill ha en hanhund som inte behöver gå ut så mycket och som inte blodar ner överallt.

Både Lars och Kristina vill saker. Det är bra. Det är ett friskhetstecken. Och nu har dom bett om hjälp också, väntar på sin tur bara.

In kommer Ludvig Hansén, vid det laget har vi förstått att det är en vårdinrättning av något slag.
– Sara Larsson! ropar han.

Men det finns ingen Sara i väntrummet. Hunden viftar på svansen och pjäsen är bra.

(19 oktober 2023)

Morgon, hemma hos dotter med familj. Jag visar Ludvig, vårt barnbarn, bilden i mobilen på Anna Lidberg framför konstverket Tack mödrar, det gjorde ni bra.

Han blir glad, tycker om konstverket och börjar genast sjunga sången ur den feministiska 70-talspjäsen Jösses flickor:

Och en dag ska barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.

Vi har inte skivan. Vi har aldrig spelat den för hans mor men vi minns den förstås från festerna för 49 år sedan.
– Hur kan du den låten?
– Den är ju bra. Jag tycker om Susanne Osten.

16-åringar kan Befrielsen är nära! utantill och i kväll spelar Nationalteaterns Rockorkester i Karlstad.

Allt är inte nattsvart i världen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 310, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det svedda blågula

Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.

Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.

Suck.

Sitter i ryggmärgen
Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.

Det är ovärdigt.

Rätt till respekt
Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.

De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.

De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.

En vacker eldslåga
För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.

Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.

En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.

Symboliserar vårt land
Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.

Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.

Sluta skjut.
Sluta partyknarka.
Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella.
Sälj inte skolor heller till någon.

Det är ovärdigt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 309, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Min klimat-apell denna höst

Talarmanus, Stora torget, Karlstad, den 13 oktober 2023.
Arrangemang: Karlstad Klimatnätverk / Fridays For Future – Karlstad.

Hej, jag representerar … Ludvig, Lovisa, Hugo, Arvid och Malte. Fem av dom som ska överta det klimat som vår tid är med och skapar.

Jag tänkte prata historia i dag. Jag är 72 år drygt. Den historien. Vår familjs klimathistoria. Inte för att vi har levt snällare mot klimatet än någon annan. Men som ett exempel.

Gården hette Ängebäckstorp 1:3 där jag växte upp. Den låg längs en grusväg långt bort i skogen i östra Nyed. Varje dag kom det två bilar förbi hemma. Posten och mjölkbilen. Kom det en tredje bil så stod vi med näsan mot rutan.
Vi själva hade ingen bil, inte i början.

När jag och min fru hade bildat familj hade vi två bilar när det var som värst. 0,4 fossilbilar per person i hushållet.

Byn Ängebäckstorp var som en mosaik med smågärden och smultrondiken. En bra miljö för pollinerare.
Nu: ett stort skifte på västra sidan om vägen, ett på den östra. Inga smultron, ont om pollinerare.

Till skolbilen var det två kilometer. Vi cyklade dit. På vintern tog vi skidor. Några gånger åkte jag skridskor hela vägen på den osandade isvägen.
I dag skjutsar många föräldrar sina barn till skolan, vid vissa skolor har detta skapat trafikproblem.

Pappa och jag lunnade timmer ur skogen med häst. Hyggena var små.
Häromdagen när jag var ute och gick i skogen i min nuvarande kommun trodde jag att orienteringsklubben hade skrivit fel, när man satte ut Hittaut-stolpe nummer 106.

Stigkors, stod det. Jag trodde inte det var en stig. Jag trodde det var en liten bäck, det där vattenfyllda skogstraktorspåret som korsade stigen jag gick på i Deje.

Mina föräldrar flög inte på semester en enda gång. Själva flög Inger och jag på vår första charterresa 1973. Förlovningsresan. Det hann bli många flygresor till – innan vi insåg vad människans flygande ställer till med i antropocen. Tiden då människan har börjat påverka klimat och ekosystem mer än vad den naturliga evolutionen gör.

Nej. Jag menar inte att skryta, när jag räknar upp min familjs klimatpåverkan på 1960-talet och en bit framåt. Det är bara en bild av utvecklingen. Så här har det sett ut i Sverige, även om vår familj blev urbaniserad lite senare än många andra.

Jag ska inte rabbla några siffror över hur det ser ut i dag. Hur hotat klimatet är. Låt mig bara konstatera att det är dags att börja leva med naturen igen. Inte mot.
Det går att göra det, utan att börja åka skridskor till skolskjutsen.

Då har jag bara pratat om den enskilda människans ansvar. Vi som ändå inte är ensamma om ansvaret för att temperaturen stiger på jordklotet.

En stor utsläppare finns inom industrin. Gör nåt åt dom utsläppen, stat och kapital. Gör nåt innan det är för sent.

I tv är vi vana vid att det kommer en väderleksrapport i slutet på nyhetssändningarna. Bra. Det är bara det att nu är det hög tid för en viktigare rapport – och den borde komma först. Varje dag.

Klimatrapporten.

Klimatrapport för Bergslags-området
och Sydvästra Svealand:

1. Kollektivtrafiken behöver byggas ut kraftigt i Värmland. Buss- och tågbiljetterna måste fort bli mycket billigare. Anropsstyrd trafik kan vara lösningen i många glesbygder.

2. Våtmarkerna vid Ilanda-rondellen måste återställas.

3. Vinnare i det värmländska Distrikts-Mästerskapet 2022 i grenen störst utsläpp av koldioxid blev… äsch, vi tar inte den. Vi tar ett positivt telegram i stället.

I fjol blev Sverige Europas största exportör av el. Igen. Det kunde vi bli, mest på grund av utbyggd vindkraft, säger Svenska Kraftnät.
Vindkraft. Bra. Det är bra för klimatet.

Den rapporten vill jag höra hela tiden.                    

Tack för mig!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 308, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag var Hjortfot och Huckleberry Finn

Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför.
Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.

Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:

-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen.
-Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.

Indiandrömmen
Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.

Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.

Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.

Åkte de av direkt?
Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?

Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.

Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.

Jag var Hjortfot då med.
Hjortfot och Huckleberry Finn.

### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.

### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.

### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.

Så det så.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 304, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).