ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit.
Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken
När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar
Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador
Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer”
Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein
Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda
FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten.
Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
6.09 och det känns ingenting.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 385, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
