Natur – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

”The bäst fårbiflajer evver”

”Å vi bar for förbi!” säger gästerna som plötsligt dyker upp i Gunnar Ehnes träffsäkra dikt Sammôrn dä ä.
Själv far jag mer bokstavligt förbi. Det är världshändelserna jag far förbi.
Mobilen orkar inte mer.

Den israeliska regimen begår folkmord på Gazaremsan. Den ryska skickar död och förintelse mot Ukraina varje natt. Galningen i Amerika gapar nya dumheter i min mobil så fort jag klickar på något klickbart. Nyss ville han minska amerikanernas medicinpriser med 1 000 procent. Den matematiken hade jag klarat bättre redan i 10-årsåldern.

Han for nog bara förbi lektionen i matematik, Donald Trump. Flera stycken lektioner missade han. Ingen missade så många lektioner som han. The bäst fårbiflajer evver.

Niclas Den Tredje
Här hemma är det en minister som glatt förlåter egna barn en vandel han vill utvisa andras ungar för. Skillnad på folk, det är moderater bra på att skapa.

Strax därpå visar sig regeringens nye nationelle säkerhetsrådgivare – ”Niclas Den Tredje” – inte heller vara någon klippa till statstjänsteman. Att radera känsliga UD-mejl är inte gôrsmart i den positionen har jag hört.

Bada, gubbjäkel
Sommaren smälter ihop väder och klimat, glaciärer dryper bort, sydeuropéer försmäktar och orkaner viner. Någonstans viner det.

Medan varje mellansvensk badsjö blir ljummen nog till och med för den här fryslorten bestämmer sig mobilen i min badkasse för att han har fått nog. Han orkar inte med fler världshändelser i slutet av juli 2025.

– Du har slut på surf… ropar han på en badstrand i Gräsmark, strax intill minnet av en bitter miljökamp i mitt liv. Nu orkar han inte bli klickad mer.
– Bada gubbjäkel. I morgon kan det vara för varmt, så som din värld ser ut.

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

Snopen stund vid Klarälvens strand

Klockan 09.52 sätter jag mig belåten på en bänk nedanför hyreshusen på Bruksgatan i Deje.
Jag har löpt en mil med karta i näven, hittat varenda nyutsatt kontroll och tänker att jag är först.
Tjohoo!

Förr brukade jag vara med och arrangera stolpjakten. Hittaut som den heter numera. Genom åren har jag funderat ut kontrollpunkter på kartan, rekat i terrängen så de fungerade i verkligheten, satt ut stolpar, varit jourgubbe när stolpar försvunnit, haft mejljour och svarat på frågor och rapporter, dragit vinster och farit runt och delat ut dessa vinster.

Inte ensam förstås, men tillsammans med andra.

Under tiden har vi sett hur fler och fler börjat vara med och leta stolpar. När kartan började läggas ut digitalt ökade det drastiskt, än mer under pandemin.

Stor motionssatsning
I år är det närmare 700 som deltagit hittills i vår kommun. Det är ett stort arrangemang, särskilt med tanke på att många är ute och letar mer än en gång. Det är trots allt 140 stolpar ute sedan de sista 20 sattes ut.

Jo, jag är med och letar själv numera. Har tagit paus som arrangör men inte som deltagare.

Lite snopet …
I går trodde jag att jag var den förste som hittade alla. Klockan 24.00 hade 20 nya stolpar släppts, klockan 09.52 registrerade jag den sista efter en lätt morgonjogg på sammanlagt en mil.

I hundan heller. Stolpletare är morgonpiggt folk. När nya listan publiceras på nätet ligger jag åtta bakom sju andra som redan hunnit hitta varenda kontroll.
– Hur tidigt var ni ute egentligen?

Nåja, det var det värt att få morgonjogga på fjädrande stigar vid Tjärnheden och norr om Älvkroken.

Trivs.

### I år arrangeras Hittaut på 95 platser i landet.
### När detta skrivs har 71 387 deltagare registrerat 2 775 637 stolpar.
### Hon som ligger i topp i Sverige har hittat 2 248 stycken.

LÄNK: https://koncept.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/

Magisk natt med Brattforshedens egen cikada

Det blev en makalös kväll på Brattforsheden i natt. Vi var tre ur Gryningspatrullen som länge låg i en tallbacke vid norra Kittelfältet och väntade.
Och väntade.

Knotten mådde bra, natten var fortfarande ljus och kaffet svart. Och vi väntade. P I läste egna fina dikter som vi begrundade.
Och väntade.

Då – kom först morkullan orpande över våra huvuden. Så, prick klockan elva, hör vi det första surret. Som en tallhedens egen cikada låter hon, nattskärran. Eller han om vi ska vara noga. Det är ju hanens sätt att hävda revir och locka på honor vi hör från tallen en bit bort. Ett magiskt läte.

Vi ligger i lingonriset och lyssnar. Hela nejden surrar.
Vi går så småningom på den smala stigen, stannar och ser en av nattskärrorna sjunga från en tallgren 15 meter bort.
Vi blir kringflugna av halvtokiga skärror i akrobatiska flygövningar, olikt det mesta vi brukar se en vanlig natt i juni.

Innan vi till sist kliver in i bilen igen har vi hört både varningsrop, spelsång och det speciella klatschet med vingarna över ryggen. Samt skådat, kollat, glott, betittat och förundrats på närmare håll än någonsin.

Stort tack, fôggler, för den fenomenala uppvisningen!

På tredje grenen nerifrån sitter en av kvällens nattskärror och sjunger. Film från norra Kittelfältet på Brattforsheden i natt. (Läser du detta i mobilen är filmen rättvänd, i min dator blir den lustigt nog uppochnervänd. Magi, säger jag ju.)

En ljuvlig, skamlig tid

Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.

Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten:
Trivs.
Jag trivs.

Nya döda barn
Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser.
-Nya döda barn i Ukraina.
-Ännu fler döda barn i Gaza.
-Militär på väg mot folket i Los Angeles.
-Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.

I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.

129 000 döda.

Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.

Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor.
Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.

Det går inte.
Jag fattar varför men inte mängden.

Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt
Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.

Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza.
Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza.
Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.

Nu gal göken igen.
Han gal söderifrån.

”… annars försvinner visslaren osedd in i hösten”

Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn.
Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år.
Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.

Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.

Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.

Eller i Loftahammar.

Detaljen skapar trovärdighet
På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.

Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:

”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”

Inte mer. Inte mindre.
Loftahammar.

Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.

Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.

”Hur länge minns man doften av en fjäril?”.
”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”.
”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.”
”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”

Självplågare?
Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det.
Men ändå: tag och läs!

Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.

Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).

Mikael Skalstad i sina favoritmarker.
(Foto: Sven-Ove Svensson).

### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025.
### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.
### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/

Gör det.

Nio besök i vackerheten

Dömleälven uppströms bron.

Den vackraste dagen i maj cyklar vi norrut. Stolpar! ropar banvallen.

Motvinden är brutal på gärdena vid Forshaga återvinningscentral men vi ger icke tappt. Vi har nio besök att utföra.

Den kära vännen trampar ett varv när jag trampar två, ty hon är elektrifierad. Innan vi är hemma igen, 36 kilometer senare, kommer hon att ha kört orken ur mig utan att ens ha försökt.

Elcykeln frustar
Vid järnvägskiosken i Deje får vi glass och strax bortom infarten till vår favoritbadplats måste vi ut på vanlig trafikerad väg. Solen skiner och dagen är ung men jag blir stressad av biltrafiken i alla fall.

Äntligen står det Dömle på vägskylten. I dag ska vi inte äta, fika eller bada spa på herrgården. Vi ska hitta nio kontrollstolpar i motionssatsningen Hittaut som finns här i omgivningarna. Kartan är full av vägval för en cyklist.

Det går bra. Vi hittar allihop. Då får vi äggsmörgås och mjölk vid kanten av Smårissjön. Sjön glittrar och elcykeln står och frustar där hon ställde honom.

Försöker dra ut på tiden
Herrgården har mejlat att vi måste anmäla i förväg om vi vill fika där. Då fikar vi på Gamla Kraftstationen i stället, när vi kommer tillbaka till Deje. Jag dricker påtår, babblar med folk och kollar på konst jag redan sett flera gånger.

Bra tavlor? Absolut. Men den kära vännen vet mycket väl varför jag försöker dra ut på tiden. De tio kilometrarna hem.

### Nu startar hon Eltramparn igen. Det är medvind och gransångarn sjunger.
### Hittills i mitt liv har jag sprungit en gång till Dömle och cyklat en gång.
### Borde det inte gå att paddla?

De nios gäng.

Paus intill Smårissjön.

Leonardo da Vincis självbärande bro, här i glas av Emil Andersson.

Den ruffa industrimiljön lämpar sig bra som utställningslokal.

Överst Anja Pärson i Caroline Roosmarks tolkning. När vi kommer hem får vi läsa att Meta Velander, nedtill på bilden, har avlidit, 100 år gammal.

Jättestora storebror Fortum tar hand om lillebror Gamla Kraftstationen genom att skapa en generös älvutsikt. Se pilen. (* Varning: kan innehålla spår av ironi).

”Vad ska du bli när du blir stor?”. ”Ett träd. Då ska jag räcka ända upp över kanten.”

Nu frustar Eltramparn igen. Banvallen lockar.

En lurning vid kanten av vår trolska skogstjärn

Vid stranden av en fin skogstjärn.
Där finner jag henne.

Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.

Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.

Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?

Bara om jag skär
Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.

Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt.
Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.

Mänskliga finurligheten
Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.

Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.

Bara för att den kan.

Intensiva dagar i pensionärslivet

Kära dagbok, det har varit intensiva dagar.

SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.

I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.

Kom, du som kan.
”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.

Vackerheta, kärleken och allt som fungerar

Det är vår i min värld.

Nyss satte jag ut kontroller till en närtävling som vår klubb arrangerade. Snok vid grävda gropen, 15 000 steg på måndagen, 14 000 på tisdagen, 17 000 på onsdagen. De skulle ju in också, skärmarna.

Så kommer påsken. I mobilen landar en färsk film från när barnbarn M gör chokladägg och praliner så snålvattnet rinner på oss ända här, 30 mil bort. På Facebook berättar äldsta dottern om hur hon sitter i bilen och ägnar sig åt vår gamla syssla från när hon och systrarna var små. Att räkna vårens alla gröna nyanser. På Instagram är yngsta dottern lycklig över lägenheten hon och hennes man ska flytta in i snart. De packar.

Nu – är påsken över, sista sillen uppäten och kortleken undanstoppad. Då gräver jag fram matjord ur komposten. Fin matjord som mina vänner maskarna och mikroorganismerna gjort åt den trädgård och det jordklot vi bebor tillsammans.

Älgar, skor och bokstävlar
Ibland är det skönt att bara tänka på vackerheta, kärleken och allt det som faktiskt fungerar.

Än simmar älgar över Ångermanälven.
Än står ett par löparskor i hallen och längtar ut.
Än ropar 29 bokstävlar i mobilen efter sällskap.

Trivs.

### Här är berättelsen om en av de första gångerna vi räknade gröna nyanser, barnen och vi. 1993.
### Den är en av de krönikor jag oftast läst högt efteråt.
### Länk till krönikan: Grönheter