Tre funderingar har jag när jag plockar röda vinbär en morgon med regn i luften.
Första tanken Den första är att jag tydligen kan plocka även med vänster hand. Av allt jag kan göra med fel hand är det i vinbärsbusken jag är bäst.
Andra tanken Den andra funderingen är att det måste ha varit skörbjugg som gjorde att de lade ner tv-serien Dallas i många år och att Bobby Ewing var rapporterad död så länge, innan han återuppstod i duschen.
De drack ju aldrig upp juicen. Överallt stod det halvdruckna glas apelsinjuice bredvid poolen på deras ranch.
Då får du skörbjugg. Drick upp juicen.
Tredje tanken Den tredje funderingen handlar om alla dessa kriminalpoliser på tv. Alltid måste Martin Beck eller någon annan av dem sova över på kontoret när utredningen blir som mest krävande. När de sedan vaknar tvättar de sig aldrig och de borstar inte tänderna. Fråga: Hur känner man igen en äkta tv-detektiv när man möter honom? Svar: det känner du på odören.
Detta är vad jag tänker på medan fingrarna färgas röda av egenodlade c-vitaminer.
### Det är skönt att koppla av med eftertänksam vinbärsplockning efter en intensiv vecka som kompledig, 72.
###Måndag: dödstrött efter att ha klättrat uppför berg efter berg när jag satte ut kontrollstolpar i Hittaut (och plockade svamp). Gudskelov fick jag ett vänligt mejl om min kepsbok mitt uppe på högsta toppen, tack Ulla, du fick mig att orka ett berg till. Tisdag: svamp igen, gräsklippning, nya stolpar ut. Onsdag: löprunda (mellan svampställen), utdelning av vinst i Hittaut,bra program på Geijersgården i Ransäter om betydelsefulla kvinnor i Erik Gustaf Geijers liv. Torsdag: gubbvandring, orienterings-VM på tv samt lika bra program på Geijerskolan i Ransäter om Ryssland före, under och efter Putin. Fredag: hallonplockning, utrensning av vallört med mera på komposten, beskärning av buskar, sista stolparna ut, svamp, handlat, läst vidare i Gunvor Nymans intressanta roman. Lördag: vinbärsplockning, orienterings-VM på tv, romanen, lugn löprunda så långt bort från skogen som möjligt så inte kantareller skulle hindra mig från att sträcka ut, det gick sådär.
### Kropp och själ hör ihop. Var det inte det jag trodde. Har vi nån juice?
Det har varit en särskild tid. Först intervjuerna, sedan boksläppet, det magiska. Sedan viktigt jobb som badande morfar med glassintresse.
Livet är ett underligt lopp. Du är barn och springer intervall på en badstrand utan att du har en aning om att det är intervaller. Du är ung och jagar sekunder i ett terrängspår och vet precis vad du gör. Du är medelålders och håller klubbens genomsnittstid i långa stafetten. Om bara inte blåsljudet på hjärtat, då skulle de minsann ha fått se… Du är gammal och funderar över vem som lagt till två minuter kilometern på din löptid på femkilometern. Hur gick det till?
Där var jag. Där är jag.
Tanken vet inte att kroppen går sakta. Tanken går inte styltigt nerför trappan, det första varje morgon. Tanken tror att den fortfarande springer intervall i varm sand vid ett tjärn i Deje, Värmland, västra Svealand, Sverige, Europeiska Unionen, Norra halvklotet, Jorden, Universum, Forshaga kommun, Nedre Ullerud. Hit och dit, bara för att den kan.
Nu gal göken. Sverige är varmt om nosen, klimatet har satt igång sin värmepump, men göken gal på nionde veckan, det är vad han kan.
– Du har lyckats bra med marknadsföringen, säger en vän som tycker han har läst om min bok överallt i våra lokala medier inklusive de sociala. – Sa verkligen folk keps, sa de inte sportmössa? funderar en annan klok vän. – Hur går det med din cancer? undrar orolig 15-åring i släkten. – Tack bra. Behandlingen var intressant, varenda en i sjukvården var trevlig och professionell och i augusti vet jag resultatet.
Torsdag. Göken gal. I dag ska två unga gäster få sin belöning för att de badat fem dagar i sträck. Vi sa så. ”Fem badningar, då får man den sjätte.” Vad får man? Man får en belöning.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Vad ska vi göra? Hon bara bygger och bygger och bygger.
Två bon har vi rivit. Vi kan inte ha ett stort getingbo över altanbordet, snart väntar vi gäster. River vi boet en gång till så bygger hon en gång till. Så länge vi inte slår ihjäl henne håller hon på.
Suck.
### Vi äter kött och är tacksamma för jägare som minskar på vildsvinsstammen och gör så att vi får färre älgolyckor. Det är inte det. Ibland måste man bedriva viltvård. ### Men den här är nyttig att ha i trädgården. Vi är inte mycket för drottningar annars. ### Om hon bara kunde bygga sitt fina bo någon annanstans.
Dubbelsuck. Man kan ju inte be en geting att sticka.
Det pågår grundforskning i vår trädgård. Just nu sitter vi mest och glor. Damen vi forskar på jobbar desto mer intensivt.
Så här är det. Vi tycker om pollinerare, även getingar. Det är trevliga djur som är bra att bo ihop med. Först flyger de omkring med pollen, sedan matar de barna’ sina med larver från skadeinsekter.
Jag vet. Det är inte den grötfrukost som en före detta elev vid skidgymnasiet i Torsby gärna gör reklam för i Svenska Dagbladet, men det är dock en frukost. (Det första man får lära sig på ett skidgymnasium är ordet grötmyndig. Det kommer av lågtyska grotmündig, dvs stor i munnen. Sånt lär de sig första dagen, det är vad jag tror).
En 20 millimeters Vespa vulgaris Hon är en geting. Nej, inte gröttanten med skidorna och kulturmannen, jag menar damen vi forskar på. Damen är en 20 millimeters drottning av arten Vespa vulgaris, ivrigt sysselsatt med att bygga ett runt och fint litet bo under vårt altantak.
Hade hon byggt i förrådet hade hon fått vara i fred. Hade hon byggt i vedskjulet hade hon troligen fått vara i fred. Jag tycker om djur. Men nu byggde hon under altantaket.
Vi var bortresta några dagar. När vi kom hem hängde boet där, grått, fint och fullt synligt. Under en dag hann hon bygga ett helt lager till utanpå det förra. På tolv timmar växte hennes bygge från pingisboll till ägg.
Hon är inte rädd för nå’t Jag är en försiktig person. Jag har gått kriskurser, jobbat på SOS-centralen samt Räddningsverket och bär gärna flytväst, skriver packlingslistor och skaffar överlevnadslådor. Alltså googlar jag och tänker…
– …sådär, det var det, säger den kära vännen innan jag ens hunnit skriva ”getingb…” i min datamaskin. Då har hon redan perkat ner boet i en konsumkasse, knutit ihop kassen och gått till soptunnan.
Gud står den modige bi är allt jag hinner tänka innan drottningen kommer tillbaka. Vespan. Snopet far hon runt i en kvart och letar efter sitt fina bo uppe under taket. Sedan börjar hon bygga igen. Det är ju det hon är programmerad att göra.
– …sådär, säger den kära vännen en gång till, och skrapar bort det lilla fundament som getingen hunnit skapa i sitt återuppbyggnadsprojekt.
Var hämtar hon massan? Då är det jag som blir snopen. Ska vi inte studera hur fort hon hinner bygga upp ett litet bo igen? Vi kan väl titta ett tag i alla fall?
Så det gör vi nu. Själv sitter jag på en blå stol ute i gröngräset och försöker se vart hon flyger för att hämta pappersmassa till tredje bygget på samma plats. Hon flyger jädrigt fort och jag ser jädrigt sakta men jag t-r-o-r att hon är i lekstugan och gnager.
Glo, Svensson. Glo. Detta är viktig grundforskning.
Nej, jag har inte börjat räkna ner. Det får livet göra, jag tänker hanka mig kvar ett tag till. Jag spanar framåt. Det ser grönt ut.
Vilken gång i ordningen är det jag ser grönskan spira utanför tröskeln? Strävande gräsmatta, yrvaken äng, pigga vitsippsblad vid lilla körsbärsträdet, aspen och liljorna, gröna musöron på provinsens björkar när vi far på bilutflykt dit där räksmörgås säljes.
Till sist blir jag tvungen att räkna. Vilken grön vår i ordningen är det jag upplever, fortfarande lika andlöst som i barndomen? Hmm, född ett år efter halvsekelskiftet och med en almanacka som det står 23 på, då blir svaret 73.
73 andlösheter, det är ändå ett bra tal.
35 ton per säsong Lördag. Sakta far vi genom landskapet med en bil som drar ström för 3:43 kronor milen medan solen skiner och grönskan blir aningen mognare ju längre bort från Forshaga, Dyvelsten, Kil, Bryngelsrud, Edsvalla och Skruvstad vi kommer.
I Värmskog är skogskanten grönare än hemma. Caféet vimlar av folk, de flesta sitter inomhus men vi går modigt ut i vårblåsten från sjön Värmeln. Ett bra år säljer de 35 ton räkor här. Handskalade.
Vågorna glittrar, det blåser i grönskan och räkorna på min tallrik känns oräkneliga. Efteråt får jag mjukglass vid OK i Säffle av henne som jag älskar. Med topping.
1. Tre vågor Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.
För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.
Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.
Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det
Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.
Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.
Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.
Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.
Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland. Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.
Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.
Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling. Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.
Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.
Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.
2. Mina hembygder Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.
Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.
Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.
Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.
En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär: – Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon. Då titta Stenberg eftertänksamt på henne. – Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.
Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.
Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig: – Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?
Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan: ”De 50 först får en gratislôtt. Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”
Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom: ”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.”
En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.
Hur var det di skrev i By Folkets hus? Prôppen saknes.
3. Tycker om mina hembygder Vad vill jag ha sagt med allt detta? Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.
Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.
Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång. Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka. Han och våren.
Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven. Nu föreslår jag att vi också gör det.
Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!
HURRA HURRA HURRA HURRA
Tack för mig!
(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)
Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund. Kramas. Läser mobilen.
Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.
Mitt liv som digital har sina milstolpar. 1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter). 1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte). 2009: går med på Twitter. 2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten). 2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?). 2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.
En guillousk östergrenare Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.
Men det vet jag inte än.
Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.
Snart.
Mandarin, förstoringsglas och uteliggare Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.
Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt. Bra där, som vi digitala säger.
Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.
Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.
Stenhäll.
När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.
Bra där.
14 548 analoga steg.
### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar? ### Konstigt. ### Man vet aldrig när klubba behövs.
Jag har kommit på hur vi ska bli av med de förfärliga elpriserna. Vi ska gå med i klubben.
Det finns två problem med svensk eldebatt: -Alldeles för många tror att de höga elpriserna beror på elbrist. Här. -Alldeles för få retar sig på att bygderna där strömmen produceras får så lite tillbaka.
Sverige har inte brist på elström. Tvärt om, tack vare oss har kontinenten mycket mindre elbrist än man annars skulle ha. Vi är Europas största exportör av el. Varje gång jag tittar på produktionssiffrorna så ser jag att vi skickar massor till andra länder. Vi gör mer ström än vi behöver själva.
Bra.
Vinterns problem har varit att i samma stund som vi exporterat vårt elöverskott – så har vi importerat kontinentens fantasipriser. De putinpriser som bristen på gas ställt till med där nere under Rysslands anfallskrig. Detta kallas marknadsekonomi och är en särskild sorts finurlighet, som i det här fallet gör att den som hjälper sina grannar får betala dyrt för nåden att ha hjälpt dem.
Gillar du inte marknadsekonomi?! frågar en och annan vän i sociala medier. Nja, inte den här speciella marknadseffekten.
Bengt var först Nu finns det en karl som heter Bengt Ekenstierna. Han vet en aning mer om elström än vad jag gör. Karln har 40 års erfarenhet från energibranschen, bland annat har han i mer än 15 år varit VD och dotterbolagschef för flera av Sydkrafts och därefter EON:s dotterbolag i Norden. I dag är han industriell rådgivare.
För mig har Bengt Ekenstierna en merit till. Det är han som står bakom den så kallade Beken-modellen. Förslaget innebär att den el vi förbrukar i Sverige ska prissättas efter vad den kostar att producera. Lågt pris, så som vi gjorde förr. Däremot ska den el som vi exporterar till utlandet få en annan prissättning.
Bengt var först. Sedan följde Vänsterpartiet efter och döpte det till Sverigepriser. Flera gånger har partiet föreslagit ungefär samma sak, det vill säga ett inhemskt pris på elströmmen och ett annat för den el vi exporterar.
Vare sig Bengt eller Nooshi har hittills fått som de vill. Synd tycker jag.
Då kommer jag på lösningen När ännu en trevlig karl påpekar att marknadsekonomi är marknadsekonomi slår det mig hur vi kan slippa de förfärliga överpriserna. Vi kan lösa frågan med hjälp av marknadens egen metod.
Det vet väl alla som handlat en adapter på Kjell & Company vilken fråga vi alltid får i kassan, när vi ska betala. Alla som köpt löparskor på Stadium eller bott på ett Clarion-hotell. Alla som inhandlat en bok på Akademibokhandeln, en eltandborste på Clas Ohlsson eller ett par solglasögon på Synoptik. – Är du medlem? Är vi det så får vi rabatt. Marknaden tycker om medlemmar.
Vi får bilda en kundklubb Här är alltså mitt förslag till ny prismodell för elström i fosterlandet. Modellen bygger på Bengt Ekenstiernas och Vänsterpartiets förslag men är en vidareutveckling, helt inom marknadsekonomins gränser.
Vi får bilda en kundklubb.
Kalla den Strömklubb Sverige och låt den vara öppen för var och en som bor intill ett elskåp i detta land. Varje gång vi får en elräkning för elström producerad i riket så står det två alternativa priser på den. Sedan är det bara att välja. – Är du medlem? Är du det, då betalar du det låga priset.
Är du inte medlem, så blir det tyvärr en aning dyrare. Åtminstone så länge Vladimir Putin, 70, bedriver anfallskrig i Ukraina och det därför råder gasbrist på kontinenten. Glöm inte skriva in din epostadress så klubben kan skicka dig nya billiga erbjudanden och fråga hur nöjd du är på en skala.
”Hade du en bra upplevelse med strömmen vi skickade dig? Vad tyckte du om det här meddelandet? Hur upplevde du att vi frågade dig om hur du upplevde det? Var det en bra upplevelse att vi frågade dig om hur du upplevde upplevandet? Nej, inte det första upplevandet, det andra upplevandet.”
Vi tar swish Så där, då var den frågan löst. Kundklubb med rabatt. Nu ska jag fundera på hur de bygder där strömmen produceras, som exempelvis Deje, Forshaga, Norrland och socknarna där omkring, ska få mycket mer än bara några ynka kronor i ersättning för att de släppt till sina forsar och vattenfall.
Jag kallar den Forsavgiften. Fors Maschör. Den blir hög.
Kraftbolagen har surfat färdigt. De betalar inte marknadsmässigt för den natur de förstört, de guldtackor de plockar ut ur våra forna forsar och fall.
Fram med pengarna, bolagsgubbar, en marknad är en marknad. Vi tar swish.
Hur är det de säger i Deje? ”Dä ene ga’ dä andre.” Sådant kan drabba även en lagom tjock man i sina bästa år när snön faller.
Nej, jag har inte fallit med snön. Däremot fallit för bilden av Geijer som sin tids Ulf Lundell, men det är en annan sak. Lyssna på P1 här nedan, om du vill höra mer om den liknelsen. Författarna Per Svensson och Ola Larsmo samtalar intressant om Erik Gustaf Geijer.
Larsmo kommer till Ransäter i morgon, lördag, när Erik Gustafs 240-årsdag firas med en heldag fem dagar i förväg. Geijer var en betydelsefull tänkare, viktig både för den framväxande liberalismen och kommande arbetarrörelsen, men det har båda rörelserna glömt.
Torsdag och snön faller. Alltså smyger jag ut på vår veranda, tidigt i kolsvarta morgonmörkret. Jag ska bara sopa av bilen det värsta innan jag förvärmer den inför en tur ner till vårdcentralen. Men det ena ger det andra. Snön har yrt in överallt på verandan, jag får lov att sopa rent så ingen halkar.
Älskade snög.
Strax därpå hittar jag snöskyffeln. Skottar jag det, så skottar jag det … Nu blir det väg till förrådet och garaget. Nu bort till Eliza, vår bil. Nu ner till gatan.
Älskade mörka vintermorgon, så här ska det vara i januari på norra halvklotet. Blåst och snödrev, tjohoo!
Jag blir ertappad Det är då jag inser att jag står ute på gatan iklädd en vildmarksjacka och ett par stövlar som bara delvis döljer min morgonrock och pyjamas.
– Gôtt att en är pensionär, säger jag till grannen på andra sidan gatan. – Hur då? – Då behöver en inte tänke på sin värdighet.
***
Efter det fortsätter vi skotta våra ägor, som om båda vore klädda för stärkande friluftsliv. Inte bara han.
