Orientering – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

26 528 kilometer belöning

Framtidstro? Javisst. Just nu jobbar vi med nästa sommars fasta kontroller i orienteringens friskvårdsprojekt Hitta ut.

Hittills i år har vi fått 370 personer att ge sig ut i skog och tätort för att leta orienteringsstolpar i Deje och Forshaga.

Kul!

Själv plitar jag på nästa års cykelbanor. Den här gången blir det två banor, en vid vardera av våra två tätorter i kommunen. Det är så inspirerande när vi ser statistiken för sommaren 2019 hittills:

195 stolpar ute. 370 personer har registrerat en eller flera kontroller, 18 har hittat alla. Tillsammans blir det 13 264 registreringar på Hittaut/Forshaga och de har gått, cyklat eller sprungit 26 528 kilometer på stigar, vägar, gator och i vilda lingonriset. 9 948 timmars friskvård, räknar datorn ut.

Vårt ideella arbete får sin belöning. Själv får jag många glada tillrop när jag möter stolpjägare i skogen.

Trivs.

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

”Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉”

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det.

Du ledde vid fjärde kontrollen

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut! som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vill du bli nyttig idiot åt rasisterna?

Den sämsta vits jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.
Hahaha …
Den klenaste generalisering jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.

Klen sak? Ja verkligen. Om du tänker efter, så inser du att det där behovet gäller inte bara skärmletare. I själva verket gäller det oss alla. Varenda människa vill ha kontroll.

Jag återkommer till det.

Varför rösta?
Under tiden dyker den vanliga frågan upp från de låtsasradikala:
– Varför ska jag rösta i EU-valet? Jag gillar inte unionen.
– Jaså, svarar jag, som också röstade nej till svenskt medlemsskap och inte har ändrat mig om överstatliga fästning Europa. Vad gillar du då?
– Jämlikhet, får jag till svar. Jämställdhet. Svenska kollektivavtal i Sverige. Bra klimat. Solidaritet med folk som måste fly.
– Och ändå tänker du skänka din röst till en högerextrem antifacklig kvinnofientlig typ som slåss för ojämlikhet? Djupare klyftor, är det vad du vill ha?
– Absolut inte.
– Då så. Gå och rösta då på söndag. Annars är det bara munväder du har att komma med.

Du vill väl inte bli en nyttig idiot åt rasister, fascister och andra högerextrema? Frasradikalism är den fjantigaste åkomma jag vet. Skärp dig, världen 2019 är ingen lek.

Själv röstar jag i varenda val jag kan. Annars kan det komma en dag när jag inte kan.

Där har du felet
Alla vill ha kontroll. Ibland tänker jag att det är orsaken till många av vår tids problem. Detta att människor ställs utanför och känner sig maktlösa.

Hon som ser sin landsbygd glesas ut.
Han som ser sin bruksort förtvina.
Föräldern och barnet som ser byns skola läggas ner.
Pensionären som inte förstår www, gps, optisk fiber, mobilapp och facebookgrupp.
Lokalpolitikern som får ännu en pålaga av Europeiska unionen eller svenska staten att rätta och packa sig efter.

Alienation, känslan av främlingsskap. Den är ingen bra grund för framtidstro.

## Rösta på söndag, alltså. Rösta mot högerextremismen. Det är minimum.
## Gå sedan vidare och kräv kontroll och fördjupad demokrati. Varför dör glesbygden? Varför suckar bruksorten? Varför utarmas skolan?
## Måste det vara så?

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 953. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Sommarlov

Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.

Och den där efterrätten, du vet.

Trivs.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

Stilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Guld upp till hakan

Prinsen besöker Värmland, för här är han hertig. En gång skojade jag med hans talekonst. Det var dumt gjort, av en som inte följer fjäskpress och inte läser mer seriösa artiklar heller, om vilka av svenska folkets avlönade kändisar som lider av läs- och skrivsvårigheter.

Nu är han här och nyss höll han ett invigningstal som fungerade i radion. Vem är jag att göra narr av sådant?

Stôlpjakt blir bra
Mitt kommunalråd hr Pedersén är modernt lagd och frågar på Facebook vad han ska locka prinsen med, för att få honom att besöka Forshaga? Mitt svar är enkelt. (Om karln nu absolut måste hit). Skicka honom på stolpjakt i Friska Forshaga-satsningen. Etappen vid Aborrtjärn har premiär på lördag och allemansrätten gäller även Carl Ph.

Kartan kostar 20 kronor på OKQ8. Det har han råd med.

Så kan fjäskpressen ta bild på honom med gull …ris till hakan.
Det har vi råd med.

### Hur var det tidskriften Blandaren skrev en gång:
### ”Det är inte monarkin som sådan jag är emot, det är kungen personligen”.
### Själv är jag inte emot statschefer men däremot att de utses genom friktion i mor sins sänghalm.