Arbetarpartister mot facket

Antag att du kallar dig arbetarpartist. Antag att du säger att du vill ha en stark fackföreningsrörelse, där så många som möjligt är medlemmar. Antag att du lik förbaskat röstar för att ta bort skattereduktionen för fackföreningsavgifter. Samtidigt som du låter arbetsgivarna dra av sina medlemsavgifter även i fortsättningen.

För?

Röstar du FÖR den orättvisan?! Ska kapitalisten få dra av men inte arbetaren? Var det du som kom med förslaget?

Då har du en rejäl uppförsbacke, om du tror du ska få min röst i framtiden. Guling skulle de gamle ha kallat dig. Googla på det – och sedan på klasståndpunkt.

Själv kommer jag att minnas den 13 mars 2019.

### Hör du nå’t i luften som surrar
så är det August, Tage och Olof i sina gravar som snurrar.

Länk:
Riksdagsdebatten den 13 mars som slutade med att 90 socialdemokrater röstade för att ta bort skattereduktionen för fackföreningsavgiften


August Palm.
Snurrar.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 934. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram 

/Sven-Ove

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 929. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mobila bondepraktikan, del 1

Mobilselfie.

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 928. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur jag ljuger snyggt för mig själv

Rensar mejl och hittar mina nedtecknade mål från en höst för snart 14 år sedan.

Jag tycks ha varit mig lik. Ärlig mot mig själv ibland, självbedräglig ibland.

Tidigt 2000-tal. Varenda firma med självaktning förväntas bedriva framtidsarbete med inhyrd konsult. Så även vi. Konsulten är trevlig och det är klart det är nyttigt för både firma och människa att fundera över framtiden ibland. Alla löpare jag känner sätter upp mål, så varför inte göra likadant på jobbet?

Nu är visserligen flera av målen privata, läser jag. Varför behöver konsulten be mig om dem?

Ett väldigt visslande
Den 17 oktober 2005 skriver jag lydigt ner mina individuella mål. Konsulten vill att vi tänker oss livet som en cirkel. När jag ska beskriva hur den cirkeln ser ut denna höstmåndag, skriver jag arbete (90), fritid/egen tid (90), relationer (95) och hälsa (80).

”Visslar på väg till jobbet och på väg hem från jobbet. Det vill jag fortsätta med under 2006.”

Det där med visslandet stämmer, men sant är också att en glömmer fort, ty människan är bra på att förtränga. Jag är den typen.

Färsk i ledningen, full av idéer
Hälsa 80 procent är inte bra. Jag vill må väl helt och hållet. Du ska tänka att jag är splitter ny i företagsledningen och har skallen full av förbättringar. De idéerna berättar jag om längre ner på mitt hoppfulla A4. Mål i arbetet: ny webbplats, skaffa intranät, hjälpa resenärerna med automatiskt talsvar i telefonen dygnet runt, testa tidtabeller i mobil.

Fler mål:

”Relationer: Arbeta för att fortsätta vilja skriva 95 procent på den här punkten i cirkeln under 2006.”
”Fritid: Skriva Pappers-historiken för Gruvö-facket klar i tid till tryckning och leverans i juni 2006. Skriva effektivt i tre veckor i Grekland maj-juni 2006.”

De målen når jag. Minst. Blev det inte fyra veckor i Kavalla?

Ljuger om hälsan
Det är det där med hälsan. En hälsonivå på 80 procent är uschlig för en 55-åring som tror att han är ung och entusiastisk. Sanningen är dessutom att redan den siffran är för högt satt. Jag ljuger för mig själv och konsultjäntan.

Hälsomålen för framtiden är lika bedrägliga de:

”Hälsa: Medicinerar för trycket med gott resultat. Ryggdisken blir långsamt och metodiskt bättre så att jag nu åter kunnat börja springa mycket försiktigt i skogen.
– Nå ner till 75 kilo innan årsskiftet 2005/2006. (85,7 kg 1 aug, 78,3 nu).
– Fysträna minst en gång i veckan 2006. (En blygsam målsättning men ryggen styr och jag måste gå varsamt fram efter fem års skada).
– Tävla i orientering – under mina förutsättningar – minst 2 ggr våren och 2 ggr hösten 2006.”

Det är diskbråcket jag ljuger så styggt om. Inte hundan är nacken bra än, i oktober 2005. Arbeta går men springa är värre. Stillasittandet påverkar trycket och än mer påverkar det sinnet. Fortfarande är det flera år tills jag orkar springa regelbundet igen utan att vänsterhanden värker och nacken blir grinig. 60 procent hade varit ärligare hälsobeskrivning och en träning i veckan först om två år hade varit ärligare.

2008 kanske.

Samma vikt denna morgon
Vikten? Lustigt nog väger jag 78,3 denna vårvintermorgon 2019 med. Än en gång i färd med hård 5:2-diet, precis som för 14 år sedan. Kan jag nå ner till 75 kilo i vår? Ja, varför inte?

Nu – är framtiden ljus. De senaste månaderna har jag sprungit tre gånger i veckan på mitt favoritunderlag. Bilden ovan heter Spår av löparlycka. Kom det en konsult farande från Skövde och frågade skulle jag glatt sätta 90 för hälsan och ta henne med på en runda i snön.

– Hmmm, om en skulle sätta upp ett orienterarmål också?

Vischlar gör jag fortfarande morgon och kväll. Samt middag.
Ljuger bara sällan så jag tror’t.

Om mig | Löpa
Inlägg nr 1 926. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 924. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Blå morgonrock till klockan två

Du får läsa mobilen länge. Du behöver inte gå och hämta tidningen förrän i kväll. Du kan gå i blå morgonrock till klockan två. Du kan gå ut och springa i dagsljus. Du kan stanna och prata i 45 minuter med alla du möter på femkilometern. Du kan skriva trams på Facebook och äta jordnötter fast det inte är fredag. Du kan köra sakta på motorvägen och prata konstig dialekt från 1950-talet om polisen stoppar dig. Du kan bära urblekt kepa och halsduk som inte matchar någonting.

Du kan glömma bort vad det är för veckodag och du kan ringa barnen när dom lägger ungarna. Du kan läsa mobilen länge, har jag sagt det?

Järnvägars vad skönt det är att vara pensionär. Hoppas ingen kommer på oss.

Tyst nu, jag ska läsa mobilen.

### Har jag berättat det här? Läs länge. En av lärdomarna är bäst:
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14
Pensionärslärdom nr 15-25

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 913. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Romarna är inte kloka”

Talarmanus till min tiominuters inledning vid det offentliga mötet med Karlstads Humanistiska Förening den 27 december.
Övriga inledare: Eva Fredriksson och Peter Olausson.
Ämnet för diskussionen: Emin Tengströms bok Romarriket runt – en fiktiv resa i den antika verkligheten.

1. Inledning
– Romarna är inte kloka! säger Obelix i den tecknade serien Asterix. Jag återkommer till honom.

Ewa och Peter är historiker. Det är inte jag. Men jag har läst boken. Min bakgrund är att jag är före detta journalist och informatör. Krönikör och skrivkursledare och en del annat som har med skrivande att göra.

2. Munkfors, inte Rom
Först vill jag be att ni hänger med på ett tankeexperiment. Jag vill att vi vänder på perspektivet.

Tänk er att det hade varit Munkfors, inte Rom. Tänk er att vi har en liten ort ve’ älva’ som vill växa. Precis som med Rom 700 före Kristus. Men nu är vi vid Klarälven, inte Tibern. Tänk er att det hade varit dom goda munkforsingarna som hade satt upp en gyllene milsten. Inte mitt på Forum Romanum – men mitt på centrum, nära Altans Pizzeria.

– Här, hade dom sagt. Här börjer all’ väger nö.

Och så hade dom börjat bygga vägar åt alla håll i sitt imperium. 272 huvudvägar, sin tids bredband. Efter varje romersk mil en ny milsten. En mil var 1 479:e meter. Åt alla håll, från torget utanför pizzerian. Forum Smegàta.

Då hade alla vägar gått från Munkfors. Det är förresten fel att säga att alla vägar bär till Rom. Dom började där. Dom bar ut i världen och var 8 000 mil långa, raka och välplanerade.

Dom var byggda för att förflytta arméer. Legioner.

I Munkfors fall hade dom alltså gått till avlägsna provinser som Klarälvsdeltat, Svarta havet och varför inte Rom. Då hade väg 241 till Sunne gått å åka på, på vintern.

Om det hade varit Munkfors, inte Rom. Då hade inte lärt folk sagt Quo vadis, dom hade sagt Vart skarru? Då hade det inte stått Carpe diem på västra Europas väggar. Det hade stått Kôrp timmen.

(Korpa timmen).

De facto hade hetat Dä’ faktum och Marsfälten i kanten av det gamla Rom hade hetat Jala. Som är ett mycket bekant område i Munkfors.

Alla dessa latinska sentenser (Veni, vidi, viciå dom) hade fått ersättas av kärnvärmländska talesätt som: ”Fatti va far min, men inte åt han möss” och ”Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta”.

3. Romarrikets roll
Jag försöker inte göra turistreklam för Munkfors. Jag försöker bara göra det tydligare vilken viktig roll romarriket har spelat för vårt språk och vår världsbild.

Romarriket lever vidare i massor av uttryck och på många andra vis, i språk och i handfast materia. Från ”Tärningen är kastad” och ”Bröd och skådespel” till Colosseum, Via Appia och Hadrianus mur. (12 mil lång, 4,5 m hög).

Eller i vår almanacka. Mars efter krigsguden. Maj efter växtlighetsgudinnan Maia. Juni efter himladrottningen Juno. Juli efter Julius Caesar, augusti efter kejsar Augustus. September till december efter räkneorden.

4. Emin Tengström
Jag var aktiv i miljörörelsen på 70- och 80-talen. Då har man hört namnet Emin Tengström förut. Han som blev Sveriges förste professor i humanekologi, 1981. Då var han redan klassiker, bland annat vikarierande professor i latin.

Tengström är född 1929 och har skrivit böcker om allt från latinet i Sverige till bilen, klimatet och myten om informationssamhället.

5. Boken
Och nu har han alltså skrivit den här: Romarriket runt: en fiktiv resa i den antika verkligheten (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie, nr 138).

När jag har hållit skrivarkurser genom åren, har nästan alla deltagare använt sig av ett av två sätt att komponera sin berättelse. Det ena sättet brukar jag kalla: Hur ska det gå? Det andra heter: Resan.

Vänta, det finns ett tredje sätt som också är vanligt. Cirkelkompositionen.

Här använder Emin Tengström just resan, för att säga det han vill ha sagt. Resenärerna som blir våra ögon är två romerska män i yngre medelåldern. Quintus och Sextus. (På munkforsska: Femt’ å Sjätt’).

En dag under kejsar Antoninus Pius regering, på 150-talet efter Kristus, bestämmer dom sig för att lämna Rom. Dom vill se resten av hela det stora riket. Det som nästan ingen gjort. (Aha, nästan ingen).

Båda tillhör välbärgade familjer. Reskassan består av guldmynt. Resten hoppas dom låna på platser där det finns banker. (Aha, det finns banker!).

Dom åker vagn, ofta med den kejserliga posten. (Aha, en fungerande post).  Dom rider, med hästar de köper efter vägen. Dom åker med större fartyg på havet och flodbåtar på floder. Ett tag går dom, tillsammans med romerska soldater vid stranden av Donau.

Då är dom glada att ingen därhemma ser dom. Om du tillhör riddarklassen i Rom. Då är det inte värdigt din ställning att färdas gående och med vanliga soldater.

Resan tar över ett år, från april ena året till augusti nästa.

När dom kommer till Britannia handlar resan i hög grad om Brexit. Fast det vet dom inte.

När dom kommer till Delphi ställer dom en fråga till oraklet. Svaret blir:

– Ni kommer att komma hem. Men ni kommer inte att känna er som hemma.

Tengström är gammal klassiker, som sagt. Han har massor av kunskaper att bjuda på. Boken är likadan. Det blir väldigt många bilder på gamla stadsplaner, stadsportar, amfiteatrar och torg. Men är det levande skildrat? Fungerar gestaltningen? Känner vi närvaron?

Ibland. Ibland inte. Boken är läsvärd men stundtals blir den väldigt mycket en katalog över romerska stadsnamn, vägar och byggnader.

6. Tillbaka till Obelix
Jag lovade ju återkomma till Obelix. ”Romarna är inte kloka”, säger han. Hade imperiet utgått från Munkfors, då skulle han i stället ha sagt:

– Romera ä’ att bra händi’.

Kan ni ert munkforsmål, så vet ni vad händig betyder. Där. (Det betyder knepig). Men Obelix hade fel. Att kunna styra detta stora rike var skickligt.

Det hindrar inte att jag gillar den galliska byn som gör motstånd. Jag hade inte heller gått med i den europeiska Stor-Staten.

Tack för mig!

### Vägar, språk, byggnader och kultur

(Anteckningar inför den efterföljande paneldiskussionen.)

Vägarna förenade
Det var inte bara varor och krigshärar som passerade på de romerska vägarna. De bidrog också till att ”sprida tankar och idéer, konstnärliga influenser och filosofiska och religiösa läror”, däribland kristendomens.

Under en period på flera hundra år byggde romarna 8 000 mil vägar, inom ett område som nu omfattar mer än 30 länder. En del av vägarna håller än i dag.

Latinet förenade
Ett annat av verktygen för att hålla samman romarriket var språket. Kommandospråket för soldaterna var latin. Administrationen sköttes med latin. Pensionerade soldater bodde i städer som byggdes lite varstans i riket och tog språket med sig.

I dag är rumänskan ett dotterspråk till latinet. Även i delar av Schweiz talar man ett språk nära släkt med latinet. Franskan, spanskan och portugisiskan är också romanska språk.

Latinet har betytt mycket långt efter att romarriket fallit. Tussilago farfara, Castor Fiber och Grus grus hade inte hetat så, om det inte varit för romarna. Vi hade inte haft vårt alfabet.

Även i svenskan har det haft betydelse. När man nyligen undersökte språket i ett antal artiklar i Sydsvenskan, fann man att 16 procent av orden i kulturartiklarna hade sitt ursprung i latinet, 12 procent i ledarna och 8 procent av orden på sporten.

Karlstads Humanistiska Förening hade inte hetat som den gör och inte mitt manuskriptheller. 

Byggnaderna förenade
Först tycker jag att Emin Tengström blir lite tjatig när hans bok räknar upp vad de båda resenärerna möter i var och varannan romersk stad som de besöker. Överallt rätvinkliga gator, thermer, en akvedukt, ett forum, några tempel, en amfiteater, en teater och en hippodrom.

Efter ett tag inser jag hur byggnaderna (liksom latinet, vägarna och administrationen) hade en extra uppgift. De bidrog till att hålla riket samman. Romarna var grundliga med att sprida sin kultur.

Det var inga små skapelser. Forumet i Augustoritum i Gallien var 100 x 300 meter stort. Amfiteatern i Italica, Hispania, hade plats för 25 000 åskådare, teatern i Emerita Augusta, Hispania, tog in 6 000 och i hippodromen i samma stad 30 000 personer.

Fick bo hos hans gästvän
När de kommer till Lugdunum (Lyon) har de tur. För där har Quintus och hans familj en gästvän.

Romerska familjer hade ofta gästvänner på en rad platser. Där kunde de bo när de besökte platsen. Precis som de själva tog emot gästvänner i sina hem.

Hos gästvännen fick de både mat och sovplats och framför allt en möjlighet att lära känna orten och den lokala kulturen bättre.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 904. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv. 

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 901. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)