Stängt, kommer … strax

 

 

 

 

 

 

Dagarna går. Ibland skriver jag så fort datorn hinner, mitt i det flöde som livet och inspirationen bjuder på. Ibland händer det sådant som jag inte har minsta behov av att berätta. Andras integritet är viktigare än poäng i en blogg.

En förunderlig sak detta, att folk kan sitta i Älvsbacka, Girona, Stockholm och andra förorter och läsa mina funderingar. Varje dag nya besökare, varje dag många återbesök. Men nu tar jag paus. Har inte vågat förut, har inte velat heller, skrivandet är nu ett mäktigt gift.

Trevlig vår. Inspiration finns det massor av, men nu ska jag använda min till att toppa formen på andra håll några dagar*.

 

* Tänkte egentligen skriva veckor, men fanken vet om jag orkar hålla fred i cyberrymden så länge. Ut och lyssna på fåglar nu! Snart är det november.

Sjung som morfar

 

Sångröst har inte livet begåvat mig med. Jag tillhör den generation där vissa fick höra av i övrigt kloka lärare att ”det verkar vara en brummare här”. Sedan fick vi utgå ur körövningen.

Grymt.

Men egna sånger har jag hittat på. Två av dem sjöng vi för barnen och fick dem att somna till. Eller skratta åt ibland. Nu förs sångerna vidare genom muntlig tradition till fyra barnbarn. Härom dagen blev en av dem uppbragt när hans mor sjöng en av dem.

– Du sjunger den inte som morfar!

Ingen av sångerna är nertecknad. De lever ett muntligt liv. Dessutom är de synnerligen lovliga att improvisera, det har vi alltid gjort, beroende på vem vi sjunger om och till. Fast visst är det kul att en femårig ung man tycker att det bara är morfar som får improvisera morfarsångerna.

”Hundra små busar somna’ i en säng…”


Han ser med avsmak på mig

Åkte tåg. Det gick i tid, kom fram i tid. Jag läste en tid, slumrade en tid, drömde en tid. Hela tiden mitt i flödet.

Den kom till mig hela tiden, tiden.

Så skrev jag på tåget med datorn i knäet, så där som di store pôjkera brukar göra. Filosofiskt tycker jag själv. Töligt tycker korrekturläsaren inom mig.

Då händer det
Eftersom jag kom tidigt till stationen och tåget redan stod och väntade klev jag in i kupén som resenär nummer två. Alla platser utom min och en till var tomma än så länge. Efter en stund reste sig killen som satt på raden bakom mig och gick till nästa vagn. Jaha. Ensam igen. Precis när han hade gått kom en karl i 50-årsåldern in i kupén. När karln är två meter från mig stannar han och ser på mig med avsmak. Då känner jag det med.

Jädrar vad det luktar. Var det därför den andre bytte kupé?

Hela situationen är omöjlig, det är ingen idé att ens försöka prata sig ur den. Jag kan inte be karln med den rynkade näsan följa med till nästa tågvagn och leta reda på killen som släppte sig. Jag minns inte ens hur han såg ut.

I tolv minuter luktar det ruttet ägg.

Löpningen blir vardagsmode

Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.

Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.

 

 

 

Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.

Den ömsinta versionen

Första maj. En dag med historia, även för mig personligen. Roliga dagar då vi fick rört ägg med socker som barn, för det hade morfar, den facklige pionjären, gjort till tradition för mamma och hennes syskon. Upproriska dagar, något senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Något mer demokratiskt upproriska dagar, ännu senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Dessutom ett tiotal år, då jag kåserade och talade allvar vid våra lokala första maj-möten i Forshaga och Deje. Den inbjudan var jag stolt över.

Majar gör vi också, det är en annan tradition vi tycker om.

Internationalen på franskt bluesmunspel
Här är den vackraste versionen av dagens egen kampsång. En version för eftertänksamt demokratiska socialister med känsligt sinne. Han som spelar heter Jean-Jacques Milteau. Varför låten försvann från Spotify vet jag inte, men här är en youtube-version som någon lagt ut. Tack för det.

Förändra vill vi än. Jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag hör Internationalen. Blodet bultar rött och hett, eftertanken är ömsint men målet kvar.

Länk: Jean-Jacques Milteau: L’Internationale

 

Hur kan de veta var min tumme sitter?

Jag erkänner. Jag är en knövvel. Tummen sitter inte mitt i handen, den sitter mitt i armhålan. Så ser jag på mig själv, efter att ha ägnat många år åt att inte arbeta för hand. Inte sedan vi sålde bondgården och jag senare slutade på sågverket. Det har mest blivit att truten och fingrarna försörjt mig, möjligen hjärnan med ibland, men hon ska ju alltid blanda sig i.

Kort sagt, jag är inte gör det själv-typen. Det har vi en annan i huset som är.

Frågan är bara hur de kunde veta det? Häromdagen fick hon och jag varsitt erbjudande från firma Gör Det Själv. De ville vi skulle prenumerera. Det skrev de i båda breven. Fast i hennes brev hade de lagt med en tjock snickarpenna också. Själv fick jag bara reklampapperen. Utan penna.

Detta var en klok och riktig bedömning. Svensson behöver ingen snickarpenna, det räcker om Nilsson får den. Men hur kunde de veta? Finns det ett register någonstans i en centraldator, där det står Timell, snickarkunnig, Nilsson, snickarkunnig, Svensson, icke över huvud taget kunnig.

Undrar inte du över det? Fick du pennan?

Hedern och den storknande cellulosan

Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.

Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.

Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.

Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…

Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.

Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.

Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.

Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.

Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.

Fyll i och se vilken klass du hör till

Klyftorna i Sverige minskar inte, de har ökat sedan 1970-talet. Mycket går framåt i världen, men rättvis och jämlik är den inte. Fortfarande säger det lilla ordet ”eller” någonting om vårt samhälle.

Rik eller fattig. Den ene väljer mellan den ena eller den andra skidorten i Alperna på sportlovet, den andre mellan busskort eller nya gympaskor åt barnen.

Klasser. Tro inte att de är borta, bara för att överheten inte längre bor i en herrgård väl synlig över brukskåkarna. Herrskapet har bara flytt till en egen stadsdel, gärna en gammal ruffig en som fått ny status. Gentrifierats. Plötsligt blev de små masonitsommarstugorna långt borta i stadens utkant ombyggda till stora schabrak med en 4wd på varje uppfart. Klassamhället ser annorlunda ut 2013, det är allt. Sjöutsikten har fått ett värde.

Att däremot analysera exakt vilka klasser som finns och vem som hör till vilken klass är svårare. Det har många försökt. Här är det senaste resultatet. Klicka på länken, fyll i och se vem de brittiska forskarna tycker att du är.

Lite spännande, mycket skrämmande.

 

100 kronor är 9,84 pund, det kan vara bra att veta, eftersom testet är på engelska.

Tycker du att den brittiska klassenkäten är tramsig? Läs Crister Enanders essä Skillnaderna finns. De styr oss. som även den presenteras på Arbetet.se. ”Toleransen mot arbetargrabbar är också avsevärt större än mot arbetartjejerna. Även om även vi män måste hålla oss inom klart definierade och på förhand givna ramar så är det möjligt att göra karriär inom kulturvärlden samtidigt som man framstår som lagom bråkig, nedtonat kaxig och småaggressiv. Tjejerna däremot måste vara duktiga.”


Potatishandlaren

Jag måste hylla SVT jag med för att de öppnat sitt arkiv. Öppet arkiv är bland det bästa som hänt i tv-väg sedan vår granne Segerberg, 800 meter söderut, köpte sin apparat lagom till tv-pucken. 1960 tror jag det var.

Här är till exempel den fenomenala Lars Molin-filmen Potatishandlaren. Har du inte sett den tidigare är jag avundsjuk på dig. Lyckost, du har 47 minuter genuin rolighet framför dig.

Finurligt manus, skickliga skådespelare, sevärd film. Det enda som är dåligt i den berättelsen är en möbel. Mer säger jag inte.

 

Hur gör du när du kommer till Lyckan?

Vår kommuns egen andhållplats.

I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.

Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.

Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.

Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.

Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”

I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.

Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?

Jag undrar så över detta.

 

Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.

PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.