Vad är det med Socialdemokraterna och val på kongresser? Jag som älskar linjetal, bifallsyrkanden till motioner och noggrant arbetande rösträknare. Pålästa ombud, rappa röstkort, klapprande ordförandeklubbor. Allt det. Vi som längtar så efter en annan regering i landet vi byggde.
Varför gör ni alla dessa självmål?
Varför har Zlatan Ibrahimovic blivit som han är? Hur mycket har hans uppväxt i ett fattigt Rosengård präglat honom? Härom året kom boken Jag är Zlatan där författaren David Lagercrantz hjälper fotbollsspelaren att berätta om sitt liv.
Jag har vänner som avskyr den boken för dess språk. Själv tycker jag Lagercrantz verkar ha lyckats bra med att gestalta Zlatans sätt att tala och vara, men det är ju en smaksak och jag hör inte Z tala varje dag precis. I vilket fall har jag större förståelse för hans egenheter efteråt, även de som jag inte gillar. Hur är det de skriver på den berömda skylten ovanför gångtunneln i hans hemkvarter?
”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”
Jag behöver inte fundera mycket över min egen uppväxt på ett jordbruk långt borta i en värmländsk utkantsskog, för att förstå det resonemanget. Man kan ta en småbrukarson från grusvägen, men man kan inte ta grusvägen från en småbrukarson.
När sista barndomsvännen dog
I mitt fall är barndomen ett ljust minne. Ont om pengar, gott om harmoni. Det kan man inte säga om Kristian Lundbergs uppväxt i bland annat just Rosengård. I går kväll skulle han ha gästat Karlstads Bokcafé och Stadsbiblioteket för att berätta om sin nya bok En hemstad – berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Wahlström & Widstrand).
Framträdandet blev inställt, han blev akut sjuk några dagar tidigare. Det känns en aning snopet, men också en arbetarförfattare har rätt att bli sjuk mitt i genombrottet. Jag ägnar tisdagskvällen åt att läsa goda recensioner av boken via facebook i stället, och den färska intervjun i Aftonbladet:
”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog
Stal allt vi vunnit
Nyss kom hans och kollegan Crister Enanders bok Hat & Bläck ut. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde, som underrubriken lyder (Bokförlaget h:ström – Text & Kultur). Även där finns det mörka, här med Kristian Lundbergs ord i den brevväxling som boken består av:
”Det goda hatet. Ja, så vill jag kalla det: Det goda hatet.
Kanske är det inget att orda om. De som har samma bakgrund som du och jag vet vad det handlar om. Hur starkt det är som drivkraft, och hur avgörande det är för hur vi betraktar världen, andra människor och – inte minst – oss själva.”
Efter mycken möda och mycken klasskamp lyckades svenska arbetare flytta sina positioner framåt ett stycke. Sedan kom någon och stal alltihop, skriver han.
”Hur kunde det komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor? När jag arbetade på Yarden var vi alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalitet. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna. Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag: ’Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!’ och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja?”
Lunch till dig eller barnen?
Samtalen på Yarden, hans arbete i Malmö hamn, handlade ofta om konkreta frågor, skriver han. Där, i detta miniatyrsverige bakom galler och staket, flyttade de bilar till och från båtar och talade om busskort eller nya gymnastikskor till barnen. Lunch till sig själv eller matsäck åt barnen på deras utflykt.
”Eller” kan vara ett förfärligt ord.
Tror du att svensk barnfattigdom är något som hör 1800-talet till? Något för historieböckerna? Då tycker jag du ska läsa Kristian Lundbergs skildringar av sin egen barndom och uppväxt. Fattigdomen fanns nyss och finns än i dag.
”Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas.”
Där var det igen, ordet. Eller.
Ärligaste fattigdomsskildringen
Nyss läste jag hans genombrottsroman från 2009, Yarden (Symposion förlag). Boken är bland mycket annat en skildring av en omvänd klassresa, tillbaka till fattigdomen och det hårda kroppsarbetet. När poeten Lundberg drabbas av akut penningnöd får han ta jobb i hamnen för att försörja sig.
Hela romanen handlar om det. Att sakna pengar. Ärligare har jag aldrig sett modern svensk fattigdom skildras. Tvånget att tiga inför hårdhänta arbetsköparrepresentanter, så som de tvingas till, arbetarna som flyttar bilar på Yarden.
Vad jag tycker om den nya boken En hemstad? Vet inte riktigt, svart men bra som de tidigare böckerna skulle jag tro. Jag hade tänkt köpa den i går, efter att ha hört författaren berätta. Nå, livet går vidare, det blir fler chanser att möta hans berättelse.
Läs Kristian Lundberg, du som inte tror att Sverige är ett klassamhälle. Du som inte tror att det finns röstlösa medmänniskor i familjen Bernadottes och de papperslösa svartjobbarnas varsina konungariken. Läs Kristian Lundberg.
Krav på att twittra en gång i kvarten. Hårt. Eller som vi brukar säga till gästande artister i Forshaga:
– Högg-re!
– Å rooooli’are.
(Klippet från Journalisten nr 5, 18 april – 7 maj 2013).
I dag är det Timvisarens dag. Det har världens urbefolkningar och timvikarier bestämt.
Fira den med dina vänner, ta det lite lugnt, gör allting sakta och noggrant.
Gå inte på några möten, ta en pratstund. Följ en timvisare med blicken.
Sekunderna hittar oss nog vad det lider.
Visst finns det optimister.
En dikt
Det finns tre sorters människor
De som kan räkna
och de som inte kan det
Det finns två sorters klockor
och samhällen –
Den rättvisa visar rätt, det hörs på namnet,
henne tycker jag om
Alla andra går fel.
Viktor Root
Annons från Unga republikaner. Gå gärna in på deras webbplats ungarepublikaner.se. Föreningen är en fristående ungdomsorganisation som vill införa republik i Sverige och samarbetar med Republikanska Föreningen. Man försöker väcka engagemang hos unga som vill demokratisera statsskicket.
Själv fäste jag mig mest för en formulering i presentationen av förre ordföranden, Linnea Frank: ”På fritiden spelar hon teater och är därför väl insatt i kungafamiljens vardag. Som liberal tycker hon att det är självklart att all offentlig makt ska utgå från folket.”
Klokt och roligt skrivet om vårt konceptionella statsskick.
Periodvis har vi varit Hemnet-nördar. Veckor, månader då jag besökt fastighetsmäklarsajten varje dag. Uppdrag: hitta ett enskilt beläget fritidshus med alla moderniteter, sjöutsikt, storspov samt bra löpvägar och stigar. Nära till affärer, buss eller tåg och annan samhällsservice.
Billigt.
Några gånger har vi lagt bud och en gång höll köpet på att bli av fast storspoven saknades. Vi har lagt ner projektet nu. Det går inte att bo mycket bättre än vi redan gör, för en vettig kostnad. Kommunalrådet kan visserligen inte ordna sjöutsikt, enskildhet och storspov åt vår gata men sådant får man respektera och det är trevligt med grannar. Resten har vi. Hus köpta 1983 har dessutom en tendens att bli billiga att bo i. Jag tror det har med tid att göra. Tiden äter pengar.
Så nu bor vi som bara den. Åh vad vi bor, varenda dag bor vi, i rum efter rum.
Storspov har jag på skiva.
Ska du ha en ambulans på marken så är det bra om den är placerad nära de som behöver åka med den. Ska du ha en ambulans i luften så är det bra om den också är placerad nära de som behöver åka med den. Samt att det finns en markambulans som kan åka när 
dimman stoppar flygningarna eller om den sjuke har blivit sjuk i tättbebyggt område där det inte går att landa.
Karlstad har många goda sidor men en helikopterplatta där skulle hamna väldigt ocentralt för en höljesbo med hjärtinfarkt.
Köp en karta, ambulanspolitiker.
Eller en stegräknare.
Börja gå.
… apropå diskussionen i Värmland om var en tänkt ambulanshelikopter ska placeras, Karlstad (bygge för 40 miljoner) eller Torsby. Samtidigt som diskussionen går om att minska antalet markambulanser. Som SOS-operatör har jag varit med om att tillfälligt tömma en värmländsk stad på ambulanser en mörk natt. Det är inte en upplevelse jag önskar någon medmänniska.
En bok som jag tar med mig på semesterresan ska ha hög densitet. Det måste vara mycket läsupplevelse per fraktat hekto. Alltså tog jag med mig Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro till Lanzarote. Jag hade fått den som pocket i födelsedagspresent.
För ett tag sedan skrev jag om hans tidigare bok Gryning över Kalari – Hur människan blev människa. Den, där han bland annat berättade om vilken uppfinning som kanske betytt mest i människans historia. Väskan. Vi var ju jägare och samlare i nästan hela vår historia, hittills. Då gör väskan av antilopskinn skillnad.
Ingen hierarki, inga förmögenheter
Jag hade fått anstränga mig för att inte börja läsa uppföljaren i förväg, innan resan. Den första var så bra. Nu satt jag på en kanarieö tolv mil från Afrika och slukade boken, äntligen.
Läste om människans historia, från de första stapplande stegen på två ben, förvånansvärt nog medan vi fortfarande var trädklättrare. Läste om hur människan knappast startade några krig under en mycket stor del av sin historia, inte så länge vi var jägare och samlare och saknade hierarkier och möjlighet att lagra några förmögenheter. Krigen kom på allvar med jordbruket, precis som klassamhället. Läste om hur våra förfäder levde i grupper på 20-30 stycken som drog omkring med alla sina få ägodelar på ryggen och jobbade några timmar om dagen bara. Resten av tiden pratade vi och skrattade.
”Människan är av naturen en glad skit. De som under evolutionens gång har tänkt att ’det lönar sig inte att gå ut och leta rötter för då kommer jag säkert att bli lejonmat’ och i stället stannat hemma och surat har inte haft så stora chanser att vidarebefordra sina pessimist-gener. De där obotliga optimisterna däremot som vaknar med en sång på läpparna och tänker att ’vad sjutton, det fixar sig nog!’ och därefter gett sig ut i vardagen för att skaffa mat åt sig och de sina har troligen haft en bättre chans att få vakna upp nästa dag.”
En enda revolution?
Lasse Berg skriver vackert, nyfiket och kunnigt. Ibland kom jag på mig själv med att ligga inne på hotellrummet och bara njuta av läsningen, glömsk av att jag befann mig på solresa och borde gå ut. Boken hindrade mig.
Allt hade ju börjat så bra:
”I årmiljoner drog våra förfäder omkring på vidderna i små jämlika gäng där alla var beroende av varandra. Inga lager, ingen produktion av mat. Ur hand i mun. Frosseri en dag, knorrande mage nästa. Historier i skymningen. Och så plötsligt denna neolitiska revolution, människans enda verkliga i ordets djupaste betydelse, när den invanda tillvaron rycks upp med rötterna, för att vändas upp och ner. Ingen förändring var mer omvälvande än den skiktning av människorna som följde när det stora pyramidformade samhället uppstod.”
”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna, med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln, byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket mellan varandra. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter.”
Så kort tid tog det.
De enda som inte invandrat
I den förra boken var det väskan som var den stora aha-upplevelsen, bland många andra. I den här boken är det en annan uppgift. Detta att det finns ett folk, ett enda i hela världen, som inte är invandrare.
Vilka det är får du läsa själv. Det är inte Jimmie Åkesson och andra ”helsvenskar” i alla fall, så mycket kan jag avslöja. De här medmänniskorna har betydligt svartare skinn.
Tre mänskliga krav
När jag kommer hem tar jag upp boken igen och bläddrar fram mina favoritställen. Tre saker präglar människan, förutom kraven på mat, värme, fortplantning och trygghet, skriver författaren:
– Vi vill tillhöra en grupp.
– Vi måste få kommunicera.
– Lättja.
Läs gärna boken du med. För mig är Lasse Berg en ny husgud. Det har jag inte många.
Länk. Krönika till Tankesmedjan Ida:
Alla människor är inte invandrare