”På lättkörd asfaltväg bär det så hem mot staden med möjlighet till ett uppfriskande strandbad sommartid vid Alster. En skylt vid stora vägen hade här för några år sedan följande reklamtext: ’Bada här, annars ej på länge’.”
Friluftsliv runt Karlstad, utgiven av Karlstads Idrottsstyrelse, 1945.
När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.
Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.
Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.
I söndags var de med och flög en mil igen.
Jag har haft tur. Jag är bara allergisk mot orättvisor. Samma tur har inte alla. Därför har de haft god nytta av pollenmätningarna och prognoserna.
Nu hotas all mätning av pollen i hela Norrland. Totalt i Sverige kostar mätningarna tre miljoner kronor, säger SVT Rapport. Landstinget i Umeå, björkpollens stad, vägrar fortsätta betala sina 100 000 kronor och då riskerar alla norrlandsmätningarna att få läggas ner.
Den enes plånbok vet inte vad den andre gör. Den ene får sparpengar i handen, den andra får hålla andan. Tät plånbok, tät lunga. Landstingen? De får förstås betala mångdubbelt mer, när stolleriet drabbar de pollenkänsliga.
Men det är ett annat konto.
I dag tänker jag på ordet makt.
Makt – kommer av att kunna, förmå. Mögen på tyska, may på engelska.
Mäktig – när någons rätt börjar bli svår att svälja.
Hunden slickar sig i skrevet därför att han kan. Makthavaren tar sig sin rätt, därför att han får.
Hunden vet inte bättre.
I Säffle stjäl någon kaniner i trädgårdarna. Karlstad har bland de flesta vräkningarna i landet och Eda bland de flesta barnvräkningarna.
Hur är det pappa brukade säga att man sa under kriget och ransoneringen?
– Där bor de som inte har några kaniner.
”Jag kan känna…” säger ännu en medmänniska, med tungroten i nysvenskan.
Ja, det hoppas jag.
Lösningen är ofta enkel. Så enkel att ett barn kan förklara den för vilken vuxen som helst.
Frihet.
Du ska inte mörda.
Armbågstackling är förbjuden.
Jämlikhet.
För att det inte ska bli några trafikolyckor ska du köra så försiktigt som krävs.
Allt som du vill att människor ska göra mot dig, det ska du göra mot dem.
Broderskap.
Svårigheten är att göra verklighet av de enkla orden.
Vi måste nog ha ett möte.
Hur har du det vecka 12?
… då vi glömmer att dra ur motorvärmarsladden ur bilen.
Alla dessa fina traditioner.
– när du cyklar: styrtal.
– när du låser ytterdörren och går ut i livet: nyckeltal.
– till din sista tändsticka: brandtal.
– när du får presenter: fåtal.
– när du kommer till en större bäck, ganska stor faktiskt: åtal.
– när du träffar en som heter Neander: neanderthal.
– när du tar din medicin: medeltal.
– när du är femton år: pubertal.
– när du känner dig helt ensam: mindretal.
– när du skär upp veteskivor: delningstal.
– när du diggar: digital.
– när du känner att du gillar hårdrock: metal.
När du tröttnat på att hålla alla dessa oförberedda anföranden som ingen har bett om, hela tiden: otal.
Det är något magiskt med kartan. Ett terränglådans eget språk, samtidigt nu och då, läge och riktning, var och vart, bort och hem.
När lärde vi oss läsa henne första gången? Jag tror det var i mellanstadiet, Hallands floder kan ha varit inblandade. ”Vi ska äta, ni ska laga”. En dag knäckte vi koden: hon är som en bild kartan, de krokiga strecken är vägar, punktstrecken stigar.
Jaha, och det där andra är gränser?
Nu kom en tid när vi kunde rabbla de flesta huvudstäder i världen, vare sig vi behövde eller inte. Varje fredag kontrollerades förmågan vid frågesporten på roliga timmen. Elvaåringar är bra på att minnas, för pojkar är den åldern höjdpunkten i livet. Det är då vi kan klättra i träd och fantisera också.
Samtidigt.
Titta, två Bäckelid!
De första orienteringsförsöken skedde på Generalstabens 100 000-del. Grå, vit och svart. Kontrollen ligger 3 mm norr r i Sundstorp, ungefär så hade något skrivit i angivelsen. Mycket springande, mycket letande. Gott om detaljer i verkligheten, få av dem inritade på papperet. Hundratusendelen är bättre för mopedister än för löpare, men det visste vi inte än.
Magisk var hon likafullt. Så många namn på -torp det fanns i vår del av världen. Titta, två Bäckelid, ett på andra sidan älven och ett där vi gick i småskolan nyss.
När vi började i Fageråsens skola var magistern aktiv orienterare och stack en modern karta i våra nävar. En färgglad sak, där Mangen var blå och stigarna många. Sedan dess tycker min kropp att alla riktiga orienteringstävlingar bör arrangeras på tallmoar, för så såg skogen ut där vår nya karta gällde. Glesa tallstammar med god sikt mellan, böljande sandmoar med lingonris och täta stigar.
I sexan vann jag Nyedsmästerskapen. Regnet vräkte ner och den lila vasen jag vann skulle inte kännas vacker än på femton år. Nu är den det, fortfarande lika lila.
Mitt i den främmande skog
I slutet på 1980-talet tog jag upp sporten igen. Nu var jag förälder och än en gång fascinerad av det som alla kartritare vet. Med kompass och karta i näven hittar ditt barn hem överallt, bara du lär henne tekniken. Hon finner en meterhög sten och sedan letar hon sig tillbaka, även i främmande skog, långt bortom 054-området.
Kartan. Detta sällsamma papper med magiskt bildspråk på, lika snyggt som skogen det föreställer.
