Lärdomar – Sida 24 – SVENSSONS SLÄNG

Hur vet kronan det?

Viktor Root är en tvärsäker typ. Men nu har det hänt. Han har filat på en dikt. Så här är den, i något förnyad version:

Sanningen om de rikas flit

”Om du ger de rika jobbskatteavdrag,
flera tusen i månaden –
så blir de flitiga”

”Om du ger de fattiga bidrag,
flera tusen i månaden –
så blir de lata”

Denna skillnad på folk kallas
nationalekonomi
Ett särskilt dyrbart sätt att räkna
våra penningar

Samma krona –
men den ene blir flitig, den andre lat
Det är helt enkelt genialt

Nu undrar jag bara:
– Hur vet krona’ att ho’ ha’ hamnat hos en rik?

Viktor Root

Länkar
Viktor Root: Sanningen
Fakta: Om Viktor Root

Hur mycket hade mamma varit värd?

Hur mycket är en städerskas arbete värd i mitt fosterland?
Svar: blir de 71,2 stycken är de exakt lika mycket värda i inkomst som en vd i den svenska makteliten.

Jag tycker om att vi har fyra årstider i mitt land. Eller om de är åtta stycken, det kan diskuteras. Där gillar jag skillnaden.

Jag tycker om att vi har höga berg och djupa dalar i terränglådan. Torrt land och våta sjöar och vattendrag. Där gillar jag skillnaden.

Vad jag hatar är den ekonomiska skillnaden mellan människor.

Det är lönen som är skämtet
Min mamma var småbrukarhustrun som blev städerska när vår gård blev bortrationaliserad av marknadskrafter och socialdemokratisk jordbrukspolitik. På ett sätt fick hon det bra, med arbetskamrater, jämn inkomst och betald semester. Jobbet var hårt, jag var med och storstädade min forna skola under ett lov, det var tungt kan jag lova. Det svenska tuggummit biter.

Jag menar det inte som ett skämt.

Men lönen, lönen. Alla vet att utan kommunalarnas jobb stannar Sverige. Alla borde i varje fall veta det. Slutar städarna städa så får vi snabbt kaos, det är likadant med de andra välfärdsjobben. Alla behövs.

Ett uselt betyg
Hade min mamma fortfarande levt och arbetat år 2016, då hade de 50 mäktigaste vd:arna i landet tjänat 71,2 gånger så mycket som vad hon tjänade. I genomsnitt.

Det är ett uselt betyg på ett samhälle.
Gör om, gör rätt.

Rapporten Makteliten
Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Mitt skamliga fosterland

Känner du någon som är värd drygt 55 industriarbetarlöner i inkomst? Jag måste erkänna att jag inte känner en enda.

De snikna har satt rekord igen.

Sverige spricker. Vårt land är ett klassamhälle och det spricker. Under min levnad har klyftan, ojämlikheten, aldrig varit så stor som nu.

De borgerliga har styrt riket: klyftan har ökat. Arbetarregeringen har styrt riket: klyftan har ökat. Då med.

Stor skam är vad det är.

En enorm förändring
Det är Landsorganisationen i Sverige, LO, som har undersökt saken. Det gör de varje år, rapporten heter Makteliten.

Inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag är 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

– Förändringen har varit enorm, säger LO-ekonomen Anna Almqvist som skrivit rapporten.

Jämför vi med en annan stor yrkesgrupp, undersköterskorna, blir skillnaden ännu större. 2016 hade de 50 vd:arna i makteliten en inkomst på motsvarande 59,9 gånger en undersköterskelön. 71,2 gånger genomsnittslönen för en städare.

Stor skam.

Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Kastar du mycket getögon?

– Min invandrarvän kunde inte begripa var vi svenskar fått det uttrycket ifrån. ”’Kasta ett getöga’. Går ni omkring med getögon i fickan?” undrade han.

Nej, men en gång i tiden vaktade vi kreatur på skogen.

För en gångs skull har jag tur. En bekant tar upp vilka underliga uttryck vi har i svenska språket. Det turliga är att jag äger en bok om saken. Svenska uttryck och deras ursprung av Kerstin Johanson berättar mycket riktigt om getögat.

Kasta in handduken kommer från boxningen. När sekonden tycker att hans boxare ska ge upp kastar han in handduken. Kasta pärlor för svinen kommer från Bibeln, Matteus 7:6. ”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen”. Kamma noll är när du inte hittar minsta lilla gnet eller lus med luskammen.

Här är några andra ursprung
Döden i grytan: från Bibeln, andra Korintierbrevet 4:38, där människorna börjar ropa om en soppa de nyss ätit av: ”Döden är i grytan!” (gamla översättningen).

En fjäder i hatten: när en segrare eller lyckosam jägare pryder sin hatt, som en trofé.

Ett streck i räkningen: när man drar ett streck över en räkning och gör den ogiltig.

För allt vad tygen håller: tygen var i det här fallet hästens seldon.

Vara fena på något: uttrycket kommer av ordet fenomenal och har inget med fisk att göra.

Getarens jobb
Hur var det nu då med getögat? Svaret är att du inte behöver gå med fickan full av intorkade getögon. Geta och gäta är gamla dialektord. (På värmländska gete eller geet). De betyder att vakta boskap. Den som vallade boskapen kallades getare eller gätare.

När du tittade till djuren kastade du ett getöga.

### Till dig som undrat varför prästen så stolt visade mig gravstenen med hammaren och skäran på kyrkogården i Södra Finnskoga:
### Han såg den som en symbol för livet. Den personens liv.

Att göra tigrar av sniglar

Jag har skrivit om det förut. Den 27 mars 2015 närmare bestämt. När kulturtanter och farbröder, kulturutövare och inte minst kulturjournalister får dåligt självförtroende eller bara tycker tillvaron känns dyster har jag ett gott råd till dem alla.

Lär av sporten.

Läs gärna inlägget, klicka på den blå länken ovan. Texten är långt och jag är för omväxlings skull rätt nöjd med den. Jag fick stryk för den förstås, en och annan verbal eller digital örfil, men det är smällar en får ta när en sticker ut hakan. Livet är för kort för att inte sticka ut hakan ibland och jag är dessutom så byggd. Hon syns.

De förfärliga rikslikarna
Det var när jag skulle tala för kulturjournalister från hela landet vid en kurs på högskolan i Kalmar som tesen föddes i min unga hjärna. Den gången såg landets kultursidor förfärliga ut, inte minst hos rikslikarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Långa drapor, taffligt redigerade och med ett språk som ibland bara vände sig till skribenten själv. Förvånansvärt ofta utan en enda bild på sidorna, fast det var just den avdelningen som hade att granska den goda bilden. Aldrig en skvätt färg på kultursidorna, trots att de borde fått färgbilderna först, dessa år när en färgbild i tidning var exklusiv.

Aldrig en text om kulturens vardag.

Jag kan rabbla upp mer av min argumentering men avstår. Du får klicka på länken ovan säger jag ju. Läs vad jag menar. Lär av sporten. Först fanns det inte en enda idrottsman i Sverige, sedan uppstod idrotten. Då fanns det inte en enda sporttext i svenska tidningar. Sedan kom sportsidorna och de växte och växte.

Jag berättade varför.

En liten spoling från Värmland
De reagerade i Kalmar också, även om jag även fick förvånansvärt mycket gehör. Journalister är ett vardagskonservativt släkte, det visste jag ju. Det behövde jag bara se mig själv i spegeln för att inse. Ska det då komma en spoling från en liten köping i Värmland som ingen människa hört talas om och försöka lära oss vårt jobb. Ha!

Efter det kom jag att hamna i några paneldebatter i ärendet, fast panelhöna är det jag är sämst på att leka. Det vore synd att påstå att jag fick medhåll från podierna. En gång hamnade jag i samma panel som en karl jag beundrar och tycker mycket om. Jag försökte förklara att på tidningar där jag jobbat hölls det varje dag ett formatmöte. En daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare.

– Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?”.

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

Halva publiken höll med mig och applåderade. När den jag beundrar svarade applåderade andra hälften åt honom. Jag avskydde hela tillställningen. Tror ni det är en naturlag att sportsidorna ska vara precis så många som de är en vanlig fredag? Eller måndag.

Jag vill inte hamna i ett applådkrig med just den karlen, hans folk är mitt. Annars.

Konståkare i ljusvitt
Nå, på en punkt brukade jag alltid göra undantag. Språket. Det var inte sportjournalisternas språk jag syftade på. I dag vete katten om jag håller med den debattglade panelhöneynglingen som var jag på den punkten.

Vad var det för fel på Bengt Grives beskrivning av konståkarnas kläder (ljusvitt!), Plex Petterssons landskapsskildring av startfältet vid Berga by eller Göran Zachrissons berättarteknik när han i korta, långsamma meningar förklarade en golfmatch så till och med motionslöpare som undertecknad såg tjusningen?

Vad var det för fel på det språkliga självförtroendet hos en yrkeskår som uppfann ord som burskydd, överstegsfint och Nordahls kanon? När du har bråttom och måste få mycket sagt på kort tid är ord som skårebördig, uddamålsförlust, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder alldeles utmärkta verktyg, fast jag inte förstod det först.

Den senaste mästaren
Sportens ord fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem. Då har jag dessutom inte sagt ett ord om den senaste mästaren. Den forne akvariefiskföretagaren Christian Olsson som klev in på Sveriges Radio och blev levande legend.

Hoppas du hört honom. Hoppas vi får fortsätta att göra det. Ena stunden berättar han om en häst som har ”en matsalsgardin till svans”, om hur en ryttare sitter ”rak och fin som ett grillspett” eller om en idrottsman att ”det glada svek hans guldblonda lockar”. Eller:

Bollen susar in som ett sommarsvala i sitt bo, i det ena krysset, fantastiskt vackert, ett sånt midsommarnattsdrömsmål!

Det spanska spelet är just nu som en häst utan havre, som en kille utan kompis. Alltså det finns inget liv i det, inget engagemang.

Zlatan är en svala. Han flyger upp till månen och Saturnus och bygger nya bon.

Nu rymde hon ju inte ur piaffen, och slank inte iväg som en oljad gås: Zapp – iväg!

Hästen ser i färdriktningen ut litegrann som en gående banan.

När hästen kom in såg han ut som en kvinna som föder barn ungefär.

Framför den spanska avbytarbänken, där förbundskapten Del Bosche står med sina hängande kindpåsar… och hans motsvarighet i det chilenska laget går hela tiden framför bänken och tittar ner i marken precis som han funderar på var han la bilnycklarna eller om han glömde stänga av spisen eller hur det nu var egentligen.

Och så står chilenarna där igen och bara väntar på att nånting ska hända, precis som alla människor som står i dagiskö i en stor svensk kommun: det händer ju ingenting!

Juveler av grus
När det precis blivit klart att Sverige spelar fotbolls-VM i Ryssland i sommar uttryckte Christian Olsson det så här i sportradion:

Sverige ska spela VM i Ryssland.
Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen!
Hej tung industri och vackra floder!
Hej hopp i full galopp mot det stora och mäktiga mästerskapet!
Vi åker med Jannes gäng. Dom som gör tigrar av sniglar, juveler av grus.
Verklighet av drömmar.
Hej hej hej hej hej VM!

Att göra tigrar av sniglar. Det ni, kulturfarbrorsor.

### Här är länken till mitt ursprungsinlägg igen: Lär av sporten! Tag och läs.
### Be inte om ursäkt för kulturen.
### I dessa tider behövs den mer än på länge.

Mellansvensk istappssafari

Innan senaste tövädret kom ägnade jag en stund åt att lära känna julklappsobjektivet. En istappssafari inifrån egna arbetsrummet och från garageväggen.

Tacka vet jag årstider, tacka vet jag vatten i alla dess skepnader.
Objektivhanteringen och det enbenta stativet får jag jobba vidare med. Molntäcket får jag också försöka skingra 😉

Trivs.

### Konstaterar att ordet ”tövädret” slutar exakt som det värmländskaste av ord.
### När detta skrivs förstår jag tanken bakom.
### Språket är som naturen. Det avskyr tomrum.

Vem har sagt det?

Vem har sagt att snön är vit? Det är den sällan här på trakten.

Åk till Rackstadmuseet i Arvika och titta på Gustaf Fjaestads målningar. Snön är inte vit utanför den tätorten heller.

Detta lär vi våra unga. Vi måste lära oss att se. Hur många snönyanser finns det?

Min höjdpunkt som skrivarlärare

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

I skallen på en vardagskonservativ

Ändra ingenting.

Kroppen ska vara fräsch som när jag var 16 och skallen pigg som när jag var 11. Huset ska vara nymålat, i detalj, och bilen nytankad. Gatan färsk och skogen grisfri.

Tage Erlander ska ha drygt 50 procent av rösterna och jag ska vara lagom kritisk, mest mot jordbrukets strukturrationalisering och landsbygdens avfolkning.

Huvudmotsättningen i världen ska gå mellan USA-imperialismen och världens folk, hemmafruarna i Skärholmen ska protestera mot mjölkpriserna, Palme ska vara briljant och Stenmark med men Björn Borg lite mallig så en märker hur olika folk kan vara.

Ingmar Bergman ska vara svårtittad men rolig att härma. Stig Blomqvist ska vinna svenska rallyt, bara grejorna håller. Brynäs ska vara oslagbara efter jul, Assar, Sixten och Toini med. Putte Kock ska gardera med krysch och i TV ska någon skoja om Hylands flint varje helg. Det ska vi tycka är väääldigt roligt.

Ändra ingenting.
Jo gör det.