Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

– betraktelse över en grogrund

Har vi alltså 1,1 miljoner rasister i vårt land? Är 25,54 procent i Dejefors rena rasister som tror på nedärvd svensk ”essens” och vill minska bidragen till välfärden i kommunerna med 73 miljarder?

Nej. Det vägrar jag tro.
Missnöjesröstandet är illa nog för det.

”…för att de inte är svenskar”

Jag läser om riksdagens förre andre vice talman på nätet.

Han är för dödsstraff, läser jag. Han har jämfört homosexualitet med att ha sex med djur. Han tycker inte att religionsfrihet är en självklar rättighet. Han har kallat Pride-festivalen för ett sjukligt jippo. Han har poserat på bild med en SS-veteran. Han har jämställt islam med nazism. Han menar att det finns en anledning till att romer diskrimineras. Han har sagt att judar och samer har minoritetsställning just för att de inte är svenskar.

Denna man är en ledande i sitt parti. Ett riksdagsparti där både han och andra ledande partimedlemmar ideligen uttalat sig på liknande sätt. Vad var det partiledaren sa om invandrare i SVT:s valdebatt?

”Man måste ställa frågan varför det är så svårt för de här människorna att få jobb. Det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige”.

I partiprogrammet skriver man om mänsklig ”nedärvd essens”.

”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”

Vad nu det är för en märklig ärvd kemikalie som särskiljer ”oss” svenskar från ”dem”.

Slutsatsen är enkel. Ett sådant parti är inte som andra. Partiet är främlingsfientligt och dess ledning rasistisk. Inte bara ledningen för övrigt, hela tiden hör vi hur lokala företrädare uttalar sitt förakt mot folk med annan hudfärg, kultur eller religion. Till och med partiledarens medhjälpare vid många valmöten i landet blev kallad för n-ordet av en partikamrat i Värmland.

Rasism. Ständigt denna rasism. Partiet är inte som andra och de företrädare det för fram är inte som andra politiker. De har inte samma människosyn.

Har vi 1,1 miljoner rasister i Sverige?

Nå, nu fick detta parti 17,53 procent av rösterna i riksdagsvalet. Drygt 1,1 miljoner svenskar (1 135 627 stycken) röstade på dem. 25,54 procent av riksdagsrösterna i Dejefors valdistrikt i min kommun.

Har vi alltså 1,1 miljoner rasister i vårt land? Nej, den slutsatsen kan man inte dra. Då gör vi det för enkelt för oss. De har röstat på ett rasistiskt parti, det är sant. Men varför har de gjort det? Är det för att de tycker partiledarens sidekick på valmötena är ”en jävla n-ordet”? Är det för att de tror på nedärvd svensk ”essens”?

Är det för att de tycker partiet har rätt när det i nästan varje viktig fråga ställt sig på arbetsgivarnas sida, redan under den borgerliga regeringen: Nej till nedläggning av det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3. Nej till en nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet. Nej till förstärkt arbetslivsforskning. Nej till rätt till heltid. Nej till skatteavdrag för medlemskap i fackförening. Nej till meddelarfrihet för de anställda i privata välfärdsföretag. Nej till rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Nej till en reglering av visstidsanställningar. Ja till sänkta inkomstskatter istället för mer resurser till skolan, vården och omsorgen.

Är det för att de tycker partiet har rätt när partiet i fråga efter fråga alltmer stöder högern i riksdagen? Vill de verkligen – som partiet de nyss röstat på -försvaga anställningstryggheten? Vill de öppna för att tidsbegränsade anställningar kan staplas på varandra? Vill de acceptera att välfärdskoncerner tar med sig skattepengarna utomlands? Vill de försvaga skyddet för sjuka och återinföra stupstocken i sjukförsäkringen?

Är det vad de vill i Dejefors?

Vill de ställa sig längst till höger i synen på kvinnors rättigheter? Vill de säga nej till krav på kollektivavtalsliknande villkor vid offentlig upphandling? Vill de underminera jämställdheten? Vill de ha ett parti som hellre stöder Moderaterna än sina egna förslag? Vill de ha riksdagsmän som ena stunden lovar mer pengar till sjukvård och äldreomsorg, men som i nästa stund vill sänka skatten och minska statsbidragen till kommunerna med 73 miljarder?

73 miljarder!
Vill de det?

Vill de ha ett skatteförslag som gynnar höginkomsttagare och missgynnar folk med låg inkomst? Vill de ge en person som tjänar 100 000 kronor sänkt skatt med 46 000 kronor i månaden?

Vill 25,54 procent i Dejefors allt detta?

Jag tror inte det, verkligen inte alla. Det vägrar jag tro.

”Nu jädrar ska vi rösta på rasismen”

Naturligt finns det rasister bland den där dryga miljonen röstande. Naturligtvis också i Dejefors och andra valdistrikt i min kommun. Det är illa nog och redan en rasist är en för mycket.

Alla människor är lika mycket värda. Det är en vacker formulering och för mig är den helig. Varje handling är inte lika mycket värd men varje människa är det. Vad hon än har för färg på skinnet, vad hon än har för favoriträtt, hur och när hon än firar sitt nyår.

Livet är för kort för att hata skinn.

Du får gilla Nyedshov, du får gilla Leeds, katter, kepsar, hucklen eller andra tygstycken att ha på huvudet. Det är din sak. Själv gillar jag fiskbullar, storspov, semikolon, solidaritet och orientering.

Nej, jag tror inte att alla som röstar på förre andre vice talmannens parti är rasister. Inte hundan gick de till vallokalen i Dejefors och sa till varandra att ”nu jädrar ska vi rösta riktigt främlingsfientligt, ja på rasister faktiskt, för såna ä’ vi här”.

Ingen sa så.
Rätt få tänkte så.

Forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne har undersökt vilka det var som röstade på partiet ifråga 2014. Undersökningen visar att dess väljare framför allt var förlorarna i samhället. Folk utan jobb, folk med otrygga jobb.

En del som tappat fotfästet på arbetsmarknaden drogs till de missnöjdas parti. När den gruppen växte blev också partiets väljare fler. Stora grupper outsiders fick sämre anställningstrygghet, sämre a-kassa och sämre sjukförsäkring. Sveriges makthavare bedrev rena valarbetet för partiet, fast det inte var meningen.

”Allt ska bort från Deje”

Jag behöver inte cykla knappt en mil norrut till Deje för att förstå hur tanken uppstått under senare år, i vissa människors huvuden. Även under den nuvarande regeringen. ”Bruket tog dom. Polisen, posten, vårdcentralen, apoteket, Konsum… allt tog dom. Allt försvinner. Allt utom myggen”.

Deje är en ort jag trivs i. Där uppstod den geniala iden med Fritidsbanken som nu växer sig stor över hela landet, där har jag goda vänner, där finns min favoritbadplats och där finns kulturoasen Gamla Kraftstationen.

Fast där finns också ett nedlagt bruk och ett centrum där folk ser servicen minska, år efter år. Både butiker och offentliga tjänster har försvunnit. Inte för att detta är kommunens fel. Inte alltid de olika regeringarnas heller. Det råkar vara så det ser ut i Sverige bortom huvudstadens tullar numera, i nyliberalismens och marknadskrafternas spår. Deje är blott ett räkneexempel, för att travestera missnöjespartisten som blandade ihop kronor, miljarder och euro i riksdagens talarstol. Landsbygden norr och nordost om Deje är på samma sätt ett exempel.

Sverige är fullt av bruksorter där bruket brutit mark men brutit upp. Svensk landsbygd en bit bort är full av nedlagda skolor, bensinmackar och lanthandlar. När många flyttade blev de ledsna och arga kvar. Längre och längre bort från makthavarnas centrum. Sverige spricker, de ser ju det.

Ur den ledsenheten och ilskan växer ett missnöje. Det vänder sig ofta mot invandringen men grogrunden till missnöjet är något helt annat än en hudfärg eller ett tygstycke på huvudet.

Det missnöjet har bara ett parti förstått.
Det rasistiska.

Ett enkelt val: Bären varandras bördor

Egentligen är det väldigt enkelt. Hur var det de sa i söndagsskolan i Ruds missionshus strax norr om Almar utanför Karlstad? ”Bären varandras bördor”.

Svårare är det inte.

Lägg gärna till fina, användbara ord som kärlek, medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet och systerskap. Och broderskap. Och humor. Jag kan räkna upp några till, men de orden räcker långt.

Bären varandras bördor. Det är inte den som har flest prylar när han dör som vinner.

Farmors kloka tanke
Jag tänker ofta på farmor när det ska pratas om politikens kärna, dess värderingar. Visserligen kan jag inte minnas att hon någonsin pratade politik men ändå gjorde hon det.

– Det kunde ha varit vi, sa farmor.

Därför tog hon emot krigsbarn från Finland (och Tyskland med om jag minns rätt). Därför skickade hon med mig stora kassar med äpplen från sin trädgård, till de barn i Färjestadskolan som inte hade någon äppelträdgård. Därför… asch, hon var en solidarisk människa kort sagt, fast hon aldrig nämnde ordet.

Det behövde inte farmor Gerda. Hon hade det i ryggraden.

Släcker gratis
Bären varandras bördor. Det är därför vi har en räddningstjänst och en ambulanssjukvård, ett gäng kommunalarbetare som bygger ny cykelväg förbi vårt kvarter just nu, skola, förskola, vattenverk, delvis gemensamt finansierad kollektivtrafik, fiber i gatan och fram till husväggen, försvar, hemtjänst, en ny fin lekplats i skogskanten där gatan slutar, Svenska För Invandrare så att våra nya vänner ska lära sig svenska och komma in i samhället fort nog, elström bakom varenda kontakt och en vårdcentral som oförtröttligt lyssnar på alla mina verkliga och inbillade krämpor när jag då och då dyker upp där nere.

Allt detta bär vi tillsammans. Allt detta och mycket därtill. Somliga tjänar mer och betalar mer skatt, andra har lägre lön och betalar mindre. Aldrig att ambulansen behöver undra om du har råd med resan in till Centralsjukhuset, aldrig att brandmännen behöver fråga om du har pengar på kortet innan de börjar släcka.

De pengarna har vi redan samlat ihop tillsammans.

Älskade flanellograf
Bären varandras bördor. Dagen före valet längtar jag efter flanellografen i vårt missionshus i Rud. Jag återsåg huset vid Grava hembygdsgård för en tid sedan. Det var flyttat dit. I fantasin blev jag själv flyttad tillbaka till 1950-talet. Inom mig såg jag hur söndagsskollärarn långsamt satte upp en palm, en kamel och en långhårig gubbe som hette Jesus på tygtavlan. Sedan kom föräldrarna på avslutningen, då viskade läraren till mig:

– Sjung du Sven-Ove. Du kan ju texten i alla fall.

Jag sjöng så det fladdrade i både Jesus och kamelerna.

Lärde mig det viktiga
Nej, jag är inte religiös. Jesus var en rätt fin typ ändå. Det finns det fler som är. Falska profeter finnes också, valrörelsen vimlar av dem.

I morgon går vi och röstar. Då plockar jag fram slipsen, det är inte ofta. Jag kommer att rösta på farmor och på det som söndagsskollärarn sa. Ingen av dem var politiker och likafullt har de lärt mig det viktigaste som varje val handlar om, för mig:

Solidaritet.
Rättvis fördelning.

***

Ilari från Finland glömde aldrig min farmor. De höll kontakt så länge hon levde.

Det kunde ha varit vi.

Årets klokaste skärmtidsregel

Skärmtid. Jag tror att varje barn och varje småbarnsförälder känner till begreppet. Skärmtid och stillasittande.

Nu ska jag berätta om ett lysande sätt att få skärmtittaren att röra på sig.

En halvtimmes tid vid tv:n, datorn, ipaden eller smartphonen varje dag efter läxorna? En timme? Ännu mer? Jag har hört många varianter på det där i min närhet. Alla går de ut på att hålla det digitala gloendet på en vettig nivå och ge barnet tid att röra på sig också. Vem vill se en generation av ipadsoffpotatisar växa upp?
– Ut och rör på dig nu!
– Ja. Jag ska bara…

Inga morfarregler
En dag får vi besök av vårt barnbarn L. Han är 11 år och en jäkel på roliga appar, verktyg, playfunktioner och youtube-filmer. Dessutom är det sommarlov, så då kan vi väl ha morfarregler? Morfarregler är när man har tydlig struktur men på en generösare nivå, eftersom vi inte precis ses varje vecka.
– Nej, säger L, vi har kommit på nåt nytt.

Den luttrade morfadern har varit förälder till 11-åringar själv, och tänker att ja ja, det blir nog bra med det. Vadå för nåt nytt?
– Jag måste gå 10 000 steg varje dag. Sedan får jag sitta vid skärmen, men inte förrän då.

För säkerhets skull har han fått ett aktivitetsarmband. Det noterar varenda steg han tar under sin vecka i Forshaga.

Sliter nästan ut oss
Om nyordningen funkar? Du, den fungerar så bra att hälften vore nog. Gossen gör inget annat än går. Han går i skogen med mig och sätter ut stolpar och lite senare tar vi en orienteringsbana, han går i Deje med mormor, han ser till att vi parkerar bra långt från restaurangen i stan när han och jag ska lyxa till det och äta ute, han går till vår nya lekplats och tillbaka, han går med mormor ner till byn och handlar, han går 17 varv runt huset en eftermiddag.

Om du undrar hur långt det är från tröskeln i vårt vardagsrum och bort till vita bordet så är svaret 700 steg. Förutsatt att du går sträckan 50 gånger tur och retur, vilket han gör en kväll.

En dag kommer L på att stegräkningen blir exaktare om han sätter aktivitetsarmbandet på benet i stället för på armen. Sedan går vi omkring på gator och torg han och jag och fnittrar åt vilken tur vi har, så länge inte strumpan kanar ner.
– För då tror folk att jag har fotboja.

Inte mycket tid till skärmen
Dag efter dag går L sina 10 000 steg och ofta mer än det. Därefter, men först då: är det fri skärmtid. Det är bara det att om du ska hinna gå 10 000 steg, och dessutom hinna äta, fika och göra en massa annat om dagarna, då blir det inte alltför mycket tid över till att glo på en skärm.

Smart!
Eller – genialiskt skulle jag vilja säga. Helt enkelt genialiskt.

### Lyckligtvis har ingen vuxen kommit på idén att begränsa skärmtiden för den här 67-åringen.
### Fast det är klart. För en tid sedan i Hugnvik var det en vänlig själ som påstod att jag har en app i min mobil som räknar steg, så fort jag rör mig med luren i fickan.
### Måste undersökas.

När den kasserade kasserar

Läser bok om Hunter S. Thompson, gonzo-journalistikens fader. Han som gärna skrev om förlorarna.

Precis så enkelt och komplicerat tror jag det är. Så mycket av eländet i sociala medier och opinionsundersökningar beror på att det finns en grogrund. De som han kallar förlorarna.

Det finns en likhet mellan den amerikanske soldaten som kom hem desillusionerad från andra världskriget och den arbetslöse 61-åringen i låt säga Östmark eller Lesjöfors.

Han förutsåg dagens situation
Den bittre amerikanen gick med i Hells Angels. Den överblivna östmarksbon började tycka som en viss partiledare från Sölvesborg. Hunter S. Thompson talade om dem båda i en intervju redan i mars 1967:

”De som lämnats utanför och hamnat på efterkälken kommer inte att märkas på åratal. Och Gud allena vet vad som inträffar när vi skriver 1985. Det kommer att finnas en miljon Hells Angels. De kommer inte att bära färgerna men de kommer att vara människor som vill hämnas för att de blivit kvarlämnade.”

”De gillar att kasta tillbaka det rätt i ens ansikte och säga: ’Ja, sir, jag är en lortig slusk, jag är till och med lortigare än du trodde. Och jag tänker dessutom straffa dig för att du kallade mig för det, och gjorde mig till det också’.”

Vem kasserar vem?
Gonzo-journalisten fick rätt. Det tog bara lite längre tid än han trodde.

Världen är ett klassamhälle. Som om inte det vore illa nog är den dessutom ett kasseringssamhälle. Sådant slutar alltid med att den kasserade kasserar kasserarna.

Ordet kass kom inte till av en slump.

### Boken jag läser heter Hunter S. Thompson: Den sista intervjun och andra konversationer (Sjösala förlag), 2018.

Den starka svagheten

Lättrörd. Ordet låter som filmjölk eller saftsoppa men det kanske inte är så fel? Jag är gjord av filmjölk. Smaken av saftsoppa väcker minnen av barndomens kök, fullt med folk.

När våra barn var små brukade de titta på mig i smyg så fort det blev känslosamt på tv. De ville se tårarna som rann på min kind. Jag gråter när det är ledsamt, jag gråter när det blir glädjerikt. Det är en gåva, även om det kan kännas pinsamt en stund när du står framför låt säga länets kommunalråd och plötsligt har talat med sådan inlevelse om biljettpriser i kollektivtrafiken att din röst börjar darra.

Ibland, gudabenådade ögonblick, har det hänt att jag fått tårar i ögonen av en text jag själv just hållit på att skriva.

Vem är stark?
Det är bara svaga människor som tror det är svagt att hålla tårkanalerna i trim. Tyvärr ligger ettrigheten också ganska nära på sådana som jag.

Det däremot är en svaghet.

Jag hade fel

Jag har börjat fotografera vad jag först trodde var fulheten i min omgivning. Trött på alla dessa tillrättalagda bilder av Evig Framgång & Polerad Yta. Instagram är värst.

Stolt har jag lagt ut mobilfoto efter mobilfoto av det fula. Trött på min egen vackerhetsfiltrering med, förr.

Jag hade fel. Den är inte ful, vardagen. Den odiskade disken, den klafsiga slemsvampen, den krossade blomkrukan, den längesedan kraschade rislyktan, vår klöverstinna och oklippta gräsmatta.

Vardagens vackerhet
Min vardag har sin skönhet. Trotsigt kliver den fram inför objektivet.

– Se mig eller låt bli, det är din ensak. Jag bryr mig inte. Men fundera över din egen förljugenhet. Dina sociala mediers eviga vinklande. Tänk om det är fake news, alla de där vackra solnedgångarna, odruckna roséglasen och nyupplagda grillbiffarna. Tänk om det är måndagar i motvind som betyder något. Tisdagseftermiddagar när din odiskade diskmaskin luktar unket. Onsdagar när filen är slut men du tar itu med saken. Torsdagar …

– Tack, jag fattar. Får jag fortsätta fotografera dig? Får jag viska tyst i ditt öra att jag älskar dig, vardag?

Glöm inte veden
Min vardag svarar inte. Den har ett liv att ta hand om.
Dessutom disken.
Smörja vänsterfoten med Voltaren.
Bilen ska på verkstad.

Å ve’n, ve’n.

Kort sagt

”För frågor, hör av dig till …”

Jag vill inte ha frågor. Jag vill ha svar.

Bra jobbat, gamla arbetskamrater

Kommer hem efter en fin vecka i Malmö med omgivningar. Den staden trivs jag i. Pildammsparken, trädäcket intill havet vid Västra hamnen, folklivet och finmaten vid Lilla torg. Malmöbilisternas lugn när de stannar till för korsande cyklister och fotgängare.

Här hemma ligger broschyren på köksbordet. ”Om krisen eller kriget kommer”.

Nu är jag visserligen part i målet. I åtta år arbetade jag med information åt statliga Räddningsverket. Det som nu är omorganiserat till MSB och gett ut krisbroschyren. Inte för att jag vet vilka men förmodligen har forna arbetskamrater varit med och formulerat texten.

Där är jag möjligen partisk – men framför allt som medborgare, medmänniska, pappa och morfar.

Folk blir rädda
I diverse medier ser jag att somliga skojar med broschyren. Jag anar varför. Det är en försvarsmekanism. Folk blir medvetet eller omedvetet rädda och då försöker de skoja bort sin rädsla. Inte ska väl vi ha någon kris eller ännu värre – krig.

Nej det är klart att vi inte ska. Vi skulle inte ha något krig när jag gjorde lumpen heller och fienden anföll I2 västerifrån. Västerifrån? Jo, faktiskt, Värmland ligger där det ligger. Vi grävde våra ståvärn i alla fall och pickade på våra telegrafnycklar. Vi tänkte förbaske mig inte släppa en jäkel förbi Trangärd och Södra Sanna.

Vi var beredda. Torvan ska försvaras, demokratin likaså.

Ficklampsberedskap
Den beredskapen handlar MSB:s kloka broschyr om. Matberedskap, informationsberedskap, ficklampsberedskap.

Någon överspänd prepper tänker jag inte bli. Vi bygger ingen betongbunker på vår tomt, det finns andra sätt. Men broschyren har jag läst och nyss hade vi familjeråd om saken.

En bra broschyr med goda råd. Jag gillar mina forna arbetskamraters verk. Bra jobbat., vänner. Vi får skaffa fler batterier. Maten, hur gör vi med den? Borde vi ta ut lite kontanter också?

Mera fjärilar?
Borde vi tänka (ännu) mer kritiskt om vilka meddelanden vi sprider?Asch, där är vi redan försiktiga. Källor har en annan granskat, minst sedan 1968.

Närmsta skyddsrum? Visst var det där ungdomarna spelade schack?

Demokratin måste ständigt försvaras. Ibland kanske det betyder att handla hem lite mer fjärilspasta.

Kamp lönar sig.

Till frågan om en gräsmattas längd

Majsolen skiner och jag förstår att du undrar. Hur lång är egentligen en gräsmatta?

Nu kan det sägas. Hon är som ett längre elljusspår.

Grundforskning är viktig. Mänskligheten har rätt att få veta svaren på de stora frågorna. Här presenterar bloggen nu stolt ett stycke forskning på ren gräsrotsnivå. Det tog sin tid. Drygt en timme och fem minuter, men så blev resultatet bra också.

Svar: en gräsmatta är 2,84 kilometer lång vid en temperatur av plus 13 grader Celsius i skuggan. Fast – nu var det visserligen sol på klipparen, vilket bör noteras.

Hon tar 65 minuter och 5 sekunder.

Hon tar dessutom 625 kalorier med det normala gräsmattetempot 22 minuter och 54 sekunder per kilometer, dock 11:18 vid rörelse. Medelfart 2,6 kilometer i timmen.

Höjdskillnaden är 1 meter och medelpulsen är 138 slag per minut. Maxpuls 152.

Medelsteglängd 52 centimeter. Eller som vi brukar säga på Grossbolstorp:
– That’s one small step for man, one giant leap for mankind.

Kallar du folk ”cp” och ”idiot” är du också främlingsfientlig

Jag tycker illa om när mina vänner kallar motståndare för ”svärjevänner”. Jag tycker illa om när de driver med den som har svårt för att stava. Jag avskyr när de kallar politiska motståndare för ”cp”, ”idiot” och ”mongo” eller liknande öknamn.

Sluta. Annars är du också främlingsfientlig.

Personligen är jag närsynt. Den kära vännen misstänker dessutom på vissa grunder att jag har en släng av asperger. Inte är jag byggd med läckert ljusbrun afrikansk löparkropp heller, trots att jag provade att påstå det en entusiastisk stund, nysprungen och nyduschad framför stora spegeln. Hörde jag inte en kär kommentar från henne som jag älskar?

– Min lelle mandelkubb!

Hon var närmast sanningen, ty som en mandelkubb är jag byggd.

Det finns inga perfekta människor. För mig är det ett av skälen till att hävda att alla vi, med alla våra olikheter, har samma människovärde.

Min bygd byggd av inflyttade
Nå, nu är jag antirasist också. Gillar mångfald, välkomnar främlingar och är tillräckligt påläst för att veta att vi härstammar från Afrika och att mitt älskade Värmland byggdes och fortsätter att byggas av hitflyttat folk. Finnar, valloner, norskar, västgötar, kurder, holländare, syrier och en massa andra individer i skön och nyttig blandning.

Det var inte järnet som bröt bygd. Det var hjärnor och nävar. Många goda tankar från många håll i världen som möttes. Många envetna händer som tog itu med att prova om inte dessa tankar från nära och fjärran håll skulle fungera i verkligheten också.

Men så kom rasismen. Främlingsfientlighet hade redan funnits här och där, när byarna och socknarna stundom slogs framåt lördagskvällarna. Värre blev det på 1930-talet, värre nu igen när rasismen fått nytt liv.

Den ska vi bekämpa. Alla människor har samma människovärde, dessutom behöver vi vår inflyttning om välfärden ska leva vidare.

Tål ingen funkofobi
Ibland blir emellertid kampen desperat och missriktad. Orden får för bråttom. Om detta har min facebookvän Maria Robsahm skrivit ett inlägg som mången antirasist borde betänka.

Maria skriver att hon inte ”tål minsta antydan till funkofobi”. Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. Hon fortsätter:

”Jag tror att många fungerar ungefär som jag. Om någon är elak mot mig så kan jag bli både ledsen, arg och besviken. Men om någon är elak mot en människa jag älskar och ska skydda så blir jag rasande. Vreden är av ett helt annat slag.

Och öppen funkofobi väcker denna vrede.”

I detta har min vän rätt. Sedan nämner hon hur en bekant fick läsa i en politisk debatt att honom behövde de inte svara, för ”han har bara omaka sockor i lådan”. Uttrycket refererar till Rocka Sockan, dagen när vi bär olikfärgade sockor av respekt för människor med Downs syndrom.

Maria Robsahm igen:

”Alla med minsta kunskap om de nazistiska fasorna känner till T4 och dess roll i Förintelsen. Funkofobi är lika illa som rasism och den är en del av nazismen. Och den är lika våldsam och vidrig.”

Aktion T4 var namnet på Nazitysklands systematiska mördande av vuxna människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Den pågick mellan januari 1940 och augusti 1941.

Det är folkförakt
Jag ska inte referera debatten, varken den som gjorde henne rasande eller allt det medhåll hon fick efter sitt eget inlägg. Men Maria Robsahm har rätt. Jag har länge irriterat mig på hur lätt en del medmänskligt folk trillar dit själva, utan att inse det när orden har fastnat.

Det är aldrig rätt att kritisera den som är dålig på att stava, även om han råkar vara främlingsfientlig eller värre.
Det är aldrig rätt att använda uttryck som ”cp”, ”idiot”, ”mongo” eller än mer ogenomtänkta etiketter på politiska motståndare.
Det är folkförakt.

Vi ska inte sänka oss till funkofobernas, homofobernas och rasisternas nivå.
Då är vi inte bättre själva.

### När jag kommit hit upptäcker jag debattören Torbjörn Jerlerup. Han länkar till ett blogginlägg i ämnet.
### Det kan vara på sin plats, påpekar han, att vi påminner oss om att antinazister på 20- och 30-talet begick många felsteg i sin kamp mot nazismen. Den var inte befriad från funkofobi, homofobi eller rasism.
### Läs hans mycket intressanta inlägg, det är du värd: När lytesretorik, homofobi och funkofobi sågs som ”god antinazism”

Läs nu.
Dra lärdom – om du behövde det.